Midsommar i Klostergården av Gunnar Stensson

Natten före midsommarafton föll ett varmt regn över ängar och fält, blommor och grönskande träd runt Klostergårdens röda tegelhus. I gryningen samlade Ingrid och Ann-Britt och Marie prästkragar och band buketter och kransar. Leif hade ordnat en majstång. Magnus kom dragande med ett lass björklöv. Nu skulle stången kläs. Och många pojkar och flickor i alla åldrar hjälpte till. De var röda i ansiktet och svetten rann. Ingrid köpte glass.
   Nu var det tid att resa stången. Den var lång och tung. Många kraftiga karlar tog i. Å hej! Där stod den.
   Det var årets varmaste dag. Plaskdammens kalla vattenstrålar glittrade i solskenet.
Skrattande och skrikande plaskade Klostergårdens ungar i dammen medan föräldrarna slog sig ner i gräset och tanter och farbröder pustande satte sig på bänkar i skuggan. Vimlet av glada människor blev allt tätare, stången vajade och förväntan steg. Vad skulle hända nu?
 

 

Då, när spänningen blev outhärdlig, framträdde en man med gitarr och mikrofon. Vid sin sida hade han en kvinna och ett par barn. Han fick små blöta grodor att hoppa runt stången och sju gånger sju vackra flickor att vända sig omkring. De skurade sina golv och tvättade sina kläder och sen gick de till kyrkan. Bönderna skar sin havre och pigorna band. Flickan fick den hon ville ha, men sen lät hon honom gå för en annan.
   Och högtalaren pajade, men festen fortsatte och solen ville aldrig gå ner och sommaren och sommarlovet och semestern låg framför oss.
   Och stången stod kvar en hel vecka och många försökte välta den, men ingen lyckades.