Pöbeln och dess representanter av Gunnar Stensson

Hur ska vi förstå det samtidiga framträdandet av populister som Donald Trump, Benyamin Netanyahu, Vladimir Putin, Marie Le Pen, Victor Orban, Recep Tayyik Erdogan – listan kan göras längre, mycket längre?
   Någonstans finns också Jimmy Åkesson där.

Hanna Arendt ger i sin stora bok Totalitarismens ursprung (Daidalos, 2016) ett viktigt perspektiv på de nutida populisternas framträdande, trots att boken skrevs för mer än 50 år sedan och är en historisk analys av skeendet under första hälften av 1900-talet.
   Det finns likheter mellan 1900-talets första decennier och vår tid, mellan 1920-talets
laissez-faire och nyliberalismen, mellan nazismen/fascismen och vår tids nationalistiska rörelser.
   Hanna Arendt skriver: ”Att en pöbel uppsteg ur den kapitalistiska organisationen observerades tidigt... 
   Vad de inte förmådde se var att pöbeln inte kunde identifieras med den växande industriella arbetarklassen och än mindre med folket i dess helhet, utan att den i själva verket utgjordes av avskummet från alla klasser.
   Denna sammansättning fick det att se ut som om pöbeln och dess representanter hade avskaffat klasskillnaderna, att dessa människor, som stod utanför den av klasstänkande genomsyrade nationen, var folket självt (die Volksgemeinschaft som nazisterna kallade det)...
   Vad de inte förmådde förstå var att pöbeln inte bara är det borgerliga samhällets avskum utan också dess biprodukt, direkt producerad av detta samhälle som den därför aldrig helt kan skiljas från...
   Det var detta som till sist fick den tyska borgarklassen att lägga bort hyckleriets mask och öppet erkänna sin anknytning till pöbeln, som man öppet vände sig till för att hävda sina egendomsintressen.” (s. 235)