Medan palestinierna förbereder nya
demokratiska val i oktober tar den israeliska regimen nya strypgrepp på
det israeliska samhället och de fria medierna. Premiärminister
Benjamin Netanyahu - som nu även samlat funktionerna som
utrikesminister, kommunikationsminister, ekonomiminister och minister
för regional utveckling i sin hand – lovade, efter valförlusten 1999,
att skaffa sig ”egna media” för att konkurrera ut de existerande,
kontrollerade av en ”elit” som han menade ha orsakat hans avgång. Detta
har nu blivit verklighet.
Med hjälp av sin högra hand sedan 20 år, Shlomo Filber, och pengar från casinomagnaten och mångmiljardären i USA, Sheldon Adelson, distribuerar Netanyahu nu sin egen världsbild genom gratistidningen ”Israel Hayom” - som slagit ut den anrika Yedioth Ahronoth som landets största tidning. Planer finns också på att splittra TV-kanaler och släppa in fler regimkontrollerade aktörer. ”Det är ju obegripligt att vi skulle etablera företag som vi inte kontrollerar”, förklarar kulturminister Miri Regev. ”Vad är poängen? Vi lägger ner pengarna och de sänder vad de vill?”
En ny lag, antagen av det israeliska parlamentet den 11 juli, kräver att israeliska icke-statliga organisationer (NGO:s) som får mer än hälften av sina inkomster från utlandet, måste deklarera sina källor vid varje kontakt med myndigheter. Udden är riktad mot organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter medan bosättarrörelsen, som får stöd av utländska donatorer, på olika sätt kan kringgå reglerna. Likaså pågår försök att få igenom en ny ”nationalitetslag” vars syfte är att framhålla Israels judiska karaktär framför dess demokratiska.
Samtidigt har försvarsministern, högerextremisten och bosättaren Avigdor Liberman, läxat upp Israels arméradio för att man sänt ett program om den palestinske poeten Mahmoud Darwish. ”Det är uppenbart att det här rör sig om ett misslyckande och inte kan förbigås opåtalat”, låter försvarsministeriet meddela. Darwishs poem ingår sedan länge i den israeliska litterära traditionen, men efter ett direktiv från utbildningsminister Naftali Bennett har fokus nu lagts på ”judiskt arv och judisk tradition” - böcker har skrivits om och det arabiska språket, modermål för 20% av landets invånare, nedprioriterats. Idag studerar endast 1,5% av judiska high school-studenter någon arabiska, språket har fått status av ”terroristspråk” och allt fler röster höjs för att bojkotta palestinsk litteratur, poesi och kultur för att hindra judisk ungdom att utsättas för ”förtal”.
”Poetens frihet att skriva vad han vill är en hörnsten i demokrati” säger den israeliske poeten Ronny Someck. ”Darwish var påverkad av den israeliske poeten Yehuda Amichai. Han var mycket bekant med den judiske poeten Hayyim Nahman Bialiks poesi och var vän med många israeliska författare och poeter”. Darwishs poesi kunde, enligt Someck, tjäna som ”en grundbult i den bro vi vill bygga mellan judar och araber”. Det är därför säkert extra viktigt för regimen att stoppa just detta.
Den israeliska kulturskymningen tar sig många uttryck. Så har Israel med viss framgång lyckats förhala beslutet i FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) att förklara det gamla Jerusalem som ”hotat kulturarv”. Och nyligen nominerades rabbinen Eyal Karim för toppjobbet som chefsrabbin för den israeliska armén. Karim har bland annat utmärkt sig för att – med stöd av den judiska religiösa texten i ”Torah” – förorda våldtäkter på ”otrogna” i krigstid. Således en ideologi relativt lik den som saluförs av Islamiska Staten.
Ibland israeliska intellektuella, och på sina håll inom EU, ökar oron för den ökande fascistiseringen och rasismen i det israeliska samhället. EU:s samarbetsavtal med Israel kräver ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2) – alltså sådant som alltmer åtsidosätts av regimen. Men medan varningsklockorna borde ringa allt högre har larmen alltmer tystnat i den internationella kritiken.
Med hjälp av sin högra hand sedan 20 år, Shlomo Filber, och pengar från casinomagnaten och mångmiljardären i USA, Sheldon Adelson, distribuerar Netanyahu nu sin egen världsbild genom gratistidningen ”Israel Hayom” - som slagit ut den anrika Yedioth Ahronoth som landets största tidning. Planer finns också på att splittra TV-kanaler och släppa in fler regimkontrollerade aktörer. ”Det är ju obegripligt att vi skulle etablera företag som vi inte kontrollerar”, förklarar kulturminister Miri Regev. ”Vad är poängen? Vi lägger ner pengarna och de sänder vad de vill?”
En ny lag, antagen av det israeliska parlamentet den 11 juli, kräver att israeliska icke-statliga organisationer (NGO:s) som får mer än hälften av sina inkomster från utlandet, måste deklarera sina källor vid varje kontakt med myndigheter. Udden är riktad mot organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter medan bosättarrörelsen, som får stöd av utländska donatorer, på olika sätt kan kringgå reglerna. Likaså pågår försök att få igenom en ny ”nationalitetslag” vars syfte är att framhålla Israels judiska karaktär framför dess demokratiska.
Samtidigt har försvarsministern, högerextremisten och bosättaren Avigdor Liberman, läxat upp Israels arméradio för att man sänt ett program om den palestinske poeten Mahmoud Darwish. ”Det är uppenbart att det här rör sig om ett misslyckande och inte kan förbigås opåtalat”, låter försvarsministeriet meddela. Darwishs poem ingår sedan länge i den israeliska litterära traditionen, men efter ett direktiv från utbildningsminister Naftali Bennett har fokus nu lagts på ”judiskt arv och judisk tradition” - böcker har skrivits om och det arabiska språket, modermål för 20% av landets invånare, nedprioriterats. Idag studerar endast 1,5% av judiska high school-studenter någon arabiska, språket har fått status av ”terroristspråk” och allt fler röster höjs för att bojkotta palestinsk litteratur, poesi och kultur för att hindra judisk ungdom att utsättas för ”förtal”.
”Poetens frihet att skriva vad han vill är en hörnsten i demokrati” säger den israeliske poeten Ronny Someck. ”Darwish var påverkad av den israeliske poeten Yehuda Amichai. Han var mycket bekant med den judiske poeten Hayyim Nahman Bialiks poesi och var vän med många israeliska författare och poeter”. Darwishs poesi kunde, enligt Someck, tjäna som ”en grundbult i den bro vi vill bygga mellan judar och araber”. Det är därför säkert extra viktigt för regimen att stoppa just detta.
Den israeliska kulturskymningen tar sig många uttryck. Så har Israel med viss framgång lyckats förhala beslutet i FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) att förklara det gamla Jerusalem som ”hotat kulturarv”. Och nyligen nominerades rabbinen Eyal Karim för toppjobbet som chefsrabbin för den israeliska armén. Karim har bland annat utmärkt sig för att – med stöd av den judiska religiösa texten i ”Torah” – förorda våldtäkter på ”otrogna” i krigstid. Således en ideologi relativt lik den som saluförs av Islamiska Staten.
Ibland israeliska intellektuella, och på sina håll inom EU, ökar oron för den ökande fascistiseringen och rasismen i det israeliska samhället. EU:s samarbetsavtal med Israel kräver ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2) – alltså sådant som alltmer åtsidosätts av regimen. Men medan varningsklockorna borde ringa allt högre har larmen alltmer tystnat i den internationella kritiken.
När fler palestinska bostäder än på mycket länge rivs, mer land beslagtas, fler illegala bosättningar byggs på ockuperad mark, blockaden av Gaza är inne på sitt nionde år och den israeliska armén planerar nya illdåd mot palestinska civila – då tiger våra politiker och media om utvecklingen. De allt grövre brotten mot demokrati, yttrande- och pressfrihet, de allt fler övergreppen, fängslandena och utomrättsliga avrättningarna av palestinier möts med allt större – tystnad. En handfallenhet som, om den inte bryts, framöver kommer att kosta många fler människor – israeler, men framför allt palestinier – livet.
I höst påbörjas leveranserna av nya amerikanska stridsflygplan – modell F-35 ”Stealth” – till den israeliska krigsmakten. Planen, fyllda av ny och oanad teknologi, möjliggör såväl massiva bombanfall som ett smygande undan radarsystem och skydd mot missiler från marken. Fast i Gaza, konstaterar en militär källa belåtet, behövs ju inte de osynliggörande egenskaperna, ”utan planen kan bära sex ton bomber redan från första minuten”.
Gunnar Olofsson
In Jerusalem
In Jerusalem, and I mean within the ancient walls,
I walk from one epoch to another without a memory
To guide me. The prophets over there are sharing
The history of the holy . . . ascending to heaven
And returning less discouraged and melancholy,
because love
And peace are holy and are coming to town.
I was walking down a slope and thinking to myself: how
Do the narrators disagree over what light said about
a stone?
Is it from a dimly lit stone that wars flare up?
I walk in my sleep. I stare in my sleep. I see
No one behind me. No one ahead of me.
All this light is for me. I walk. I become lighter. I fly
Then I become another. Transfigured. Words
Sprout like grass from Isaiah’s messenger
Mouth: “If you don’t believe you won’t believe.”
I walk as if I were another. And my wound a white
Biblical rose. And my hands like two doves
On the cross hovering and carrying the earth.
I don’t walk, I fly, I become
Another, transfigured. No place and no time.
So who am I?
I am no I in ascension’s presence. But I
Think to myself: alone, the prophet Mohammad
Spoke classical Arabic. “And then what?”
Then what? A woman soldier shouted:
Is that you again? Didn’t I kill you?
I said: you killed me . . . and I forgot,
Like you, to die.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar