2016-12-15

66 år i skolan 37. 1985-97:4. Allt fast förflyktigas
av Den Gamle

Stefan de Vylder företrädde Eritreagrupperna på det internordiska Eritrea-mötet i Stockholm den 9 april 1988. Representanter från flera politiska partier från Sverige, Danmark och Norge deltog. Det var en klar dag med nyfallen snö på kajerna.
   I juli arrangerade den internationella fredsrörelsen END ett konvent i Lund med cirka 1000 delegater. Eritrea var ett huvudtema. Flera ledande representanter för EPLF deltog. En av dem var EPLF:s FN-delegat professor Bereket Habte Selassie som arbetade med Eritreas framtida författning. De bodde i semestertomma lägenheter på Klostergården. Karin och Philip Gottlieb stod i vårt kök och lagade mat för ett dussin personer. Kvällarna var ljumma och vi åt ute på gården.
   Den skånska främlingsfientlighetens hydra stack upp ett av sina otäcka huvuden i gestalt av ”Svinolle” Perssons Sjöbo-parti. Socialdemokraterna och Vpk anordnade tillsammans med Folkpartiet ett solidaritetsmöte i Lunds stadshall i början av september. Stig Nilsson, S, och jag ansvarade för genomförandet. En solig morgon i slutet av augusti gick vi upp på tidningen Arbetets tryckeri vid Bergsgatan för att diskutera affischen. Många kända personer skulle medverka, men det största namnet var Ingrid Segerstedt Wiberg, engagerad i kampen mot nazismen under andra världskriget, författare till boken Jesus var inte svensk och ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet. Solidaritetsmötet fyllde stadshallens alla utrymmen i en något ostrukturerad sammankomst.

1989 massakrerade Kinas makthavare demokratidemonstranterna på Himmelska fridens torg. I början av juni ordnade Gunnar Sandin en protestdemonstration. Kinesiska studenter bar vita banderoller med svarta kinesiska tecken framför det tysta tåget.
   Hösten dominerades av omvälvningen i Östeuropa. Flyktingar strömmade till väst från DDR via Tjeckoslovakien och Ungern. Berlinmuren öppnades. Honecker störtades. En solidaritetsman ledde Polens regering. Tjeckerna demonstrerade på Vaclavplatsen i Prag. Husak avgick.  Dubcek blev talman i parlamentet.  Vaclav Havel president. Litauens kommunistparti lämnade det sovjetiska SUKP. Revolutionen i Rumänien började med en massaker på studenter 17 december och slutade med Ceaucescus fall den 22 samma månad.
   Lars Bondestam reste till Eritrea för att göra en kartläggning av livsmedelsbehovet åt biståndsorganisationen Oxfam. En novemberkväll ringde min telefon. Lars var död.  Hans bil hade sprängts av en mina vid Kassala på gränsen till Sudan. Den 13 januari 1990 deltog vi i begravningen i norra Bohuslän. 

Jag hade hållit mig undan från kommunalpolitiken i Lund i tolv år. Strax före nyår 1989 ringde Rolf Nilsson och övertalade mig att efterträda honom i Lunds skolstyrelse. Han påstod att uppdraget var lätt, eftersom det inte fanns några politiska motsättningar i skolstyrelsen. Till att börja med stämde det.
   Men 1989 kom förslaget om skolans kommunalisering. Det drevs av Göran Persson som ville vältra över statens kostnader på kommunerna. Lärarna kämpade emot. Vpk var emot. Klockan 18 en mörk novemberkväll demonstrerade tusentals lärare på Kyrkogatan i Lund mot kommunaliseringen. Somliga sjöng: Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp. På skolorna förekom vilda strejker. Heleneholmsskolan genomförde en två timmars sittstrejk. Sedan svek Vpk:s skoltalesperson Ylva Johansson genom att byta ståndpunkt. Partiet röstade med socialdemokraterna för kommunaliseringen. Kort därefter övergick Ylva till S. Vpk hade medverkat till det mest destruktiva beslutet om svensk skola någonsin. Effekterna ser vi idag.
   Ett uttalande om ”Kommunismens död”, redigerat av Tomas Pettersson och Ulf Nymark, diskuterades på Vpk Lunds årsmöte i februari 1990 på Fakiren. Majoriteten ansåg att kommunismen var slut som ideologi, men många hävdade att kommunismen tvärtom var pånyttfödd sedan den äntligen befriats från den stalinistiska vrångbilden. Diskussionen var ett led i strävan att ändra partiets namn till Vänsterpartiet.

I maj reste jag till London med en avgångsklass på 2-årig social linje. Allt fungerade bra, även om några flickor var bestörta över den dåliga standarden på hotellet i närheten av Kings Cross. Resan hade klassen själv bekostat genom ett par års sparande. På hemresan med båt till Esbjerg blåste det hårt och många blev sjösjuka.
   En pojke i klassen föreslog att jag skulle resa till Budapest och se Europa efter järnridåns fall. Hans pappa skulle köra en buss med MFF-funktionärer dit och han skulle själv följa med. 2 juli steg Karin och jag på bussen vid Malmö stadsteater. Vi åkte från Rostock tvärsigenom Östtyskland. Den södra gränsen med vakttorn, minfält och taggtrådsstängsel var helt obevakad. Likaså gränsen mellan Österrike och Ungern. I Budapest uppsökte vi de kvarter som fungerat som ghetto under Förintelsen.  En annan dag följde vi i Ungernrevoltens spår. Från det höga Buda såg vi ut över Donaus broar och kommersen på kajerna i Pest.
   Verkligheten hade förändrats. Föreställningar, idéer och tänkande måste förnyas.

Inga kommentarer: