Ett jultips från läsekretsen

Kanske inte rätt årgång?

Vore inte detta rykande aktuella inlägga av Falstaff fakir, ursprungligen publicerat 1894 i Söndagsnisses julnummer, ngt för årets sista nummer?
undrar Lotte M

 

Om ni visste allt hvad jag vet, så visste ni inte så litet. Nu skall jag tala om för er litet af hvad jag vet om julen, denna besynnerliga årstid, då hvarje omtänksam husfader sträfvar efter att ruinera sina fodringsägare genom inköp af presenter, värdiga Crœsus, och anställande af banketter och balletter. Men det skola vi nu inte röra vid, ty då skria köpmännen att jag trampar deras heligaste intressen under fötterna; och därför skall jag (tillsvidare!) blunda.    Men hvad jag däremot inte vill förtiga, är att de flesta människor - jag undantager endast verldens snedögdaste folkslag jämte en del andra - fira julen på ett eller annat sätt. Jag har två gånger varit på Nova Zemblas fjäll, och en gång långt nere i Ceylons mest brända dalar, och öfverallt har jag funnit folk, som firat julen
 

 

Det är så godt som uteslutande i December, som julen kan firas, emedan julgranarne endast då finnas att tillgå på torgen. Denna böndernas envishet att icke vilja inforsla högtidsträden vid någon annan tidpunkt af almanackan, har för alltid fastslagit julfirandet; och detta är ett nytt bevis på att det är bönderna, som regera Sverige åt svenskarne (med undantag af den, som skrifver denna sanning).
   Ty det är fullkompligt godvilligt jag gått in på att fira julen. Hvarje tvång skulle hafva återstudsat som pilen från Pyramiden.
   Den egentliga orsaken till julens firande är dock i grund och botten en liten bacill: Bacillus Julicus, F., hvilken fått ostördt utveckla sig bortåt ett par tusen år.
   Detta har jag upptäckt genom ett mycket stort mikroskåp, och det är första gången jag offentliggör denna min vetenskapliga upptäckt.

Så här ser bacillen ut
 

Ingen skulle kunna ana att denna, vid första pågloendet så täcka organism, kunde åstadkomma så stora och genomgripande verkningar, som den gör. Vid mina studier af densamma har jag iakttagit följande:
   Redan i slutet af Novembris börjar julbacillen att vakna till sig ur sin årsdvala. Den smyger sig då ut och uppsöker sitt offer, som det genast angriper. Till att börja med märker patienten ingenting, utan fortfar med sina dagliga och nattliga sysslor. Men snart nog göra bacillens verkningar sig förnimbara, och efter ett par dagars inkubation utbryter hos patienten en åkomma, som jag måste kalla julfebern, Februs julicus, F.
   Denna helsot yttrar sig alltid i en omisskänlig oro och brådska; patienten kan inte sitta stilla, han springer ut och in i butiker, köper utan att pruta (ett mycket svårt symptom!), förseglar små och stora paketer med lack (ett osvikligt tecken!), känner en sjuklig lusta att äta lutfisk, dricker gärna mörkt öl, skriker »god jul!» till höger och venster, och är fullständigt konfys i hufvudet. Febern når alltid sin höjdpunkt den 24 December på aftonen, då patienten känner sig synnerligen sällskapssjuk; flera patienter pläga då sluta sig samman kring ett stort bord, de skratta åt allting, dricka spirituosa och knäcka sönder nötter, äta förfärligt mycket, och slumra slutligen in i en dof sömn, ur hvilken de ofta rusa upp midt i natten, d.v.s. vid 6-tiden på morgonen, då de springa till ett stort, upplyst hus, hvarest de sjunga unisont åtskilliga sånger, och gå därpå något förslappade hem.
 

 

Härpå börjar förbättringen, långsamt men säkert. Men för att återhämta krafterna måste patienten äta och dricka förskräckligt mycket en tre veckors tid . Därpå börja i regeln en del råd och anmaningar att ställas till patienten, i form af s.k. räkningar, och dessa recept pläga lugna den sjuke rätt märkbart. Sedan han erhållit ett tjogtal dylika recept, är sjukdomen häfd, och endast en viss märkbar nervositet sitter kvar i kroppen ännu en tid.
   Detta är i korta drag julsjukans förlopp.
   Utgången är sällan dödlig; endast om patienten under rekonvalescentstadiet äter allt för mycket, dukar han under. Men detta är ett så sällsynt fall, att vi lugnt kunna inregistera julbacillen bland de oskadliga kräldjuren.
Falstaff fakir, ursprungligen publicerat 1894 i Söndagsnisses julnummer,