På 1800-talet jagade det brittiska imperiet kol till sina fabriker och ångbåtar. En plats där det fanns både kol och en god hamn var den lilla ön Labuan utanför Borneos norra spets, nära den viktiga farleden till Indien och Kina. På 1840-talet skickades ett fartyg från Royal Navy dit. En löjtnant och en entreprenör upptäckte en kolfyndighet vid en bäck. Infödingarna stod i utkanten av djungeln och betraktade dem. Kolet hade legat där i hundratals miljoner år med all den energi som solen lagrat. Men nu skulle den fossila energin utvinnas och växthusgaserna fylla atmosfären. Liknande händelser utspelades hundratals gånger de närmaste 200 åren vid fredliga stränder jorden runt. Just nu samlas exploatörerna längs Grönlands stränder. Alla har samma förlopp. Först finns fossilenergin i marken. Sedan anländer någon som ser chansen till profit och makt.
I Kongo hämtade koleldade ångbåtar svarta slavar till bomullsfälten i USA, bomullen skickades till Englands textilfabriker, arbetarnas bostäder förgiftades av kolrök. Ett kapitalistiskt världsimperium byggdes upp. Marschen mot en global klimatkatastrof hade startat.
I
The progress of this storm bygger Andreas Malm upp analysen av den globala uppvärmningen kring berättelsen om kolet i Labuan.Samtidigt som jag läser boken utdelas ekonomipriset till Chicagoekonomen Nordhaus för att han i Milton Friedmans anda har konstruerat en neoklassisk (finare ord för nyliberal) modell för klimatekonomin. Utsläppen bör fortsätta tills kostnaden för skadorna blir större än nyttan av den fossila energin, påstår han. Skadorna i framtiden är mindre kostsamma än de i nuet och skadorna som drabbar fattiga värderas lägre än de som drabbar rika. Modellen garanterar de fattigas elände, de rikas profit – och fortsatt klimatkatastrof. Applåder vid prisutdelningen i Stockholms stadshus. Vi har lättare att acceptera jordens undergång än att kapitalismen avskaffas.
Boken handlar också om Antropocen – människans tidsålder - då vår civilisation framträder som en naturkraft med förmåga att förändra Jordsystemet. Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki framtvingade en omfattande debatt om vad denna makt innebär för vår syn på människan, på naturen, på fördelningen av egendom, på människans ansvar för livet på jorden och på planetens överlevnad. Andreas Malm går ur ett marxistiskt perspektiv igenom viktiga teorier och ståndpunkter i debatten.
Med utgångspunkt från Naomi Kleins Det här förändrar allt konstaterar han hur fossilindustrins miljardärer förvränger och förfalskar synen på den globala uppvärmningen genom förnekanden, tankesmedjor, korrumperade forskare och makten över massmedia. Deras politiska företrädare i USA, Saudiarabien, Ryssland och Brasilien – ondskans axelmakter som Paul Krugman kallar dem – arbetar just nu för högtryck för att sabotera klimatmötet i Katowice.
Hur gick det då med kolet i Labuan? Det brittiska imperiet organiserade ett Eastern Archipelago Company för att organisera gruvdriften och exporten. Men det blev ett fiasko. Befolkningen vägrade att arbeta i gruvorna. Importerad arbetskraft från Indien och Kina gjorde också motstånd. I slutet av 1870-talet stängdes de. Arbetarnas och naturkrafternas motstånd besegrade den kapitalistiska fossilekonomin. Kolet ligger kvar i Labuan.
Joseph Conrad, den store polskbrittiske författaren som är mest känd för Mörkrets Hjärta, romanen om Belgiens folkmord i Kongo, skrev också en roman med utgångspunkt från händelserna i Labuan. Romanens titel är Victory – Seger. Segern är folkets och naturkrafternas seger över kolonialism och kapitalistisk exploatering.
Andreas Malm hoppas, liksom Naomi Klein och många andra, på en sådan seger i kampen mot den globala uppvärmningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar