Peter Beinart oroas av den växande antisemitismen i världen, som till exempel de antisemitiska slagord som riktades mot den judiske filosofen Alain Finkelkraut vid de gula västarnas demonstration den 16 februari.
Men Peter Beinhart är liksom Kenneth Hermele (se VB nummer 7) kritisk mot den nya definition av antisemitism som IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance, formulerat där det heter: ”Det är antisemitism att förvägra det judiska folket rätten till självbestämmande”
Macrons uttalande med anledning av det antisemitiska utbrottet den 16 februari: ”Anti-sionism är en modern form av antisemitism” är enligt Beinart ett tragiskt misstag. Ett trettiotal tal länder, bland dem USA, Tyskland och Storbritannien, har anslutit sig till det och därigenom begått samma misstag.
Anti-sionism är inte en form av antisemitism. Att påstå det är att utnyttja det judiska lidandet för att utplåna den palestinska erfarenheten.
Antisemitismen växer. Världens ledare måste bekämpa den. Men ”detta är inte rätta sättet”, säger Alain Finkelkraut som just utsatts för den.
Påståendet att anti-sionism är antisemitism vilar på tre pelare, skriver Peter Beinart.
1. Den första pelaren är att anti-sionism är antisemitisk eftersom anti-sionismen förvägrar Israel den rätt som alla andra folk har: rätten till en egen stat.
”Idén att alla folk utom det judiska får eftersträva och försvara rätten till självbestämmande är antisemitisk”, deklarerade USA-senatens minoritetsledare Chuck Schumer 2007.
Och David Harris, ordförande i American Jewish Committee uttryckte det förra året så här: ”Att av alla jordens folk förvägra det judiska rätten till självbestämmande är antisemitiskt”.
Alla jordens folk? Kurderna har ingen egen stat. Inte heller baskerna, katalanerna, skottarna, kashmirerna eller dussintals av andra folk. Ibland är det bättre att arbeta för en medborgarstat, att göra spansk identitet mer inkluderande gentemot katalansk, eller irakisk identitet mer inkluderande gentemot kurdisk, än att dela upp de multietniska staterna.
Man skulle tro att de judiska ledarna skulle förstå det. Man tycker att de borde förstå det, eftersom samma judiska ledare som kallar rätten till nationellt självbestämmande universell samtidigt utan problem förvägrar palestinierna rätten till självbestämmande.
2. Pelare nummer två är en variation på samma tema. Det är kanske inte alltid orätt att motsätta sig ett folks krav på självständighet. Men det är orätt att frånta ett folk dess nationella självständighet, när det en gång erövrat den.
”Det är en sak att argumentera för att staten Israel inte borde ha upprättats”, skrev New York Times kolumnisten Bret Stephens tidigare denna månad. Emellertid ”är Israel nu hemmet för nästan 9 miljoner medborgare, med en identitet som är lika distinkt och stolt israelisk som att holländare är holländare och danskar är danskar. Anti-sionismen vill ingenting mindre än att utplåna den identiteten och beröva dem som tillhör den deras politiska självständighet.”
Men det är inte orätt att omvandla en stat som bygger på etnisk nationalism till en stat som bygger på jämlikt medborgarskap i vilken inga grupper åtnjuter speciella privilegier.
Under artonhundratalet skapade boerna flera stater för att uppnå nationellt självbestämmande som Transvaal, Oranjefristaten och Sydafrika. Problemet var förstås att de versionerna av självbestämmande exkluderade miljoner svarta som levde innanför deras gränser.
Detta upphörde 1994. Genom att avskaffa apartheid ersatte Sydafrika den etniska nationalismen med en stat som omfattade människor från alla nationer och raser. De införde en konstitution som garanterade självständighet för det sydafrikanska folket i sin helhet.
Förra året föreslog tre palestinska medlemmar i Knesset att Israel borde förändras till att ”bli en stat för alla sina medborgare.” En av dem, Jamal Zahalka, förklarade: ”Vi förnekar inte Israels rätt att existera som ett hem för judarna. Vi säger helt enkelt att vi inte vill grunda staten på försteg för judarna utan på jämlikhet... Staten borde bygga på ett regelverk av jämlikhet och inte på privilegier och överhöghet.”
Peter Beinart anser inte att Israel är en apartheidstat. Men dess etniska nationalism utesluter många folk under dess kontroll.
Stephens konstaterar att Israel omfattar nästan 9 miljoner medborgare, men nämner inte att Israel också omfattar nästan 5 miljoner icke-medborgare: palestinier som lever under israelisk kontroll på Västbanken och i Gaza (ja, Israel kontrollerar fortfarande Gaza) utan grundläggande rättigheter i den stat som kontrollerar deras liv.
Är Zahalka och hans kollegor – som utsätts för strukturell diskriminering i en judisk stat – antisemiter därför att de vill ersätta sionismen med en medborgarstat som erbjuder alla etniska och religiösa grupper jämlikhet? Naturligtvis inte.
3. Det finns, slutligen, ett tredje pelare för påståendet att anti-sionism är antisemitism: ”Det är naturligtvis teoretiskt möjligt att skilja segregationism från rasism”, skriver Stephens. Men på samma sätt som nästan alla segregationister är rasister, är nästan alla anti-sionister antisemiter.
Det argumentet stämmer inte med verkligheten. I den verkliga världen går anti-sionism och antisemitism ofta helt skilda vägar. Det är lätt att finna antisemitism bland folk som inte bekämpar sionismen utan tvärtom entusiastiskt stöder den.
Många av de världsledare som var de mest glödande förespråkarna för en judisk stat gjorde det för att de ville slippa judar i sina egna länder. David Balfour stödde 1905 års lag som begränsade judisk invandring till Storbritannien. Två år efter den berömda Balfour-deklarationen framhöll han: ”sionismen kommer att lindra de mångåriga skador som drabbat den västerländska civilisationen på grund av närvaron i dess mitt av en folkgrupp (den judiska), som den alltför länge betraktade som främmande, ja rentav fientlig, och som den var oförmögen att vare sig förvisa eller integrera.”
På 1930-talet tränade Polen judiska sionistsoldater på polska
militärbaser. Varför? För att man ville att de polska judarna skulle
emigrera och den judiska staten skulle ge dem något att emigrera till.
Samma sorts antisemitiska sionism finns i den amerikanska högern. Menachem Begins nära allierade Jerry Falwell kläckte ur sig att ”Judar tjänar mer pengar av en slump än andra kan göra genom att anstränga sig.”
Benyamine Netanyahu sa 1905: ”Vi har ingen bättre vän i hela världen än Pat Robertson” - om samme Pat Robertsson som kallade domare Mikey Weinstein ”en liten judisk radikal” för att han kämpade för religionsfrihet i den amerikanska armén.
Glen Beck reste till Israel efter att ha blivit kritiserad för att ha kallat George Soros en manipulatör som ”vill tvinga USA på knä” och ”plundra landet genom obscen profit”.
Donald Trump deklarerade inför den Republikanska judiska koalitionen: ”Ni ska inte stödja mig för jag vill inte ha era pengar.” Han inbjöd Dallas-pastorn Robert Jeffress, som har sagt att ”judarna ska komma till helvetet för att de förnekar Jesus”, till att leda en bön vid invigningen av den amerikanska ambassaden i Jerusalem.
Richard Spencer som leder nazister kallar sig ”vit sionist” och ser Israel som en modell för det vita hemland han vill ha i USA.
En rad av Europas antisemitiska ledare – Ungerns Viktor Orban, Heinz Christian Strache i Österrikes Frihetsparti och Beatrix von Storch i Alternativ för Tyskland hyllar sionismen offentligt.
Kent Ekeroth, SD, har varit med i styrelsen för World Zionist Organization och fått Theodor Herzlpriset 2007.
Anti-Zionist Hasidic Jews Shake the Room at
Brooklyn’s Barclays Center
Många sionister är alltså antisemiter, men det finns också många anti-sionister som inte är det.
Satmar, världens största chassidiska sekt, fyllde Barclays Center i Brooklyn med 20 000 anhängare under parollen: ”Vi anser att det inte borde finnas och inte kan finnas en israelisk stat förrän Messias kommer.”
Förra året förkunnade Aaron Teitelbaum inför tusentals anhängare: ”Vi kommer att fortsätta kampen mot sionismen i alla dess aspekter.”
Knessets tidigare talman Avrum Burg deklarerade 2018 att ”bosättningarna på Västbanken har gjort tvåstatslösningen omöjlig och därför måste israelerna överge det sionistiska tankemönstret och i stället röra sig mot ett mer inkluderande tankemönster. Israel måste tillhöra alla dess invånare, inklusive araberna, och inte bara judarna.”
Progressiva israeler som den tidigare borgmästaren i Jerusalem Meron Benvenisti och Haaretz-kolumnisten Gideon Levy har liknande åsikter. Är de antisemiter?
Den sionistiska antisemitismen växer. Och åtminstone i USA är det inte säkert att det finns fler antisemiter bland anti-sionisterna än bland sionisterna.
2016 mätte ADL antisemitismen genom att fråga amerikanerna om de instämde i påståenden som ”Judar har för mycket makt” och ”Judar bryr sig inte om vad som händer andra än de själva”.
Undersökningen visade att ”de mest välutbildade amerikanerna är anmärkningsvärt fria från fördomar, medan de mindre välutbildade oftare hyser antisemitiska fördomar.”
Ålder är också en faktor då det gäller sannolikhet för antisemitism. ”Yngre amerikaner – under 39 – är också anmärkningsvärt fria från antisemitiska värderingar.”
Eftersom antisemitism och anti-sionism är ståndpunkter som i praktiken stöds av olika människor, varför svarar då politiker som Macron på den växande antisemitismen genom att kalla den anti-sionism?
Därför att det är vad lokala judiska ledare i många länder vill att de ska göra. Det gäller också i Sverige. Problemet är att de judiska ledarna ofta fungerar både som försvarare av lokala judiska intressen och som försvarare av staten Israel. Och den israeliska regeringen vill definiera anti-sionism som antisemitism för att göra det lättare för Israel att undanröja tvåstatslösningen.
I åratal varnade Barack Obama och John Kerry den israeliska regeringen för att den genom att göra tvåstatslösningen omöjlig tvingar palestinierna att kräva en judisk-palestinsk stat mellan Jordanien och Medelhavet i stället för Israel.
Genom att jämställa antisionism med antisemitism uppnår den israeliska regeringen att några av världens mäktigaste regeringar betraktar palestinier som kräver en jämlik stat för judar och palestinier som antisemiter.
Att bekämpa antisemitism genom att nedvärdera eller avhumanisera palestinier är alls ingen kamp mot antisemitismen.
Kommentar. Peter Beinarts artikel ingår i The Guardianskategori The Long Read. Den omfattar 7 sidor och innehåller ett omfattande historiskt och politiskt material som har krävt lång tids intensiv forskning. Det innebär att artikeln kostar. The Guardian betalar. Vi har tillgång till den gratis. Läs den gärna i original! Skänk också ett belopp, som Lotte Möller uppmanade oss till i VB nummer 8.
Samma sorts antisemitiska sionism finns i den amerikanska högern. Menachem Begins nära allierade Jerry Falwell kläckte ur sig att ”Judar tjänar mer pengar av en slump än andra kan göra genom att anstränga sig.”
Benyamine Netanyahu sa 1905: ”Vi har ingen bättre vän i hela världen än Pat Robertson” - om samme Pat Robertsson som kallade domare Mikey Weinstein ”en liten judisk radikal” för att han kämpade för religionsfrihet i den amerikanska armén.
Glen Beck reste till Israel efter att ha blivit kritiserad för att ha kallat George Soros en manipulatör som ”vill tvinga USA på knä” och ”plundra landet genom obscen profit”.
Donald Trump deklarerade inför den Republikanska judiska koalitionen: ”Ni ska inte stödja mig för jag vill inte ha era pengar.” Han inbjöd Dallas-pastorn Robert Jeffress, som har sagt att ”judarna ska komma till helvetet för att de förnekar Jesus”, till att leda en bön vid invigningen av den amerikanska ambassaden i Jerusalem.
Richard Spencer som leder nazister kallar sig ”vit sionist” och ser Israel som en modell för det vita hemland han vill ha i USA.
En rad av Europas antisemitiska ledare – Ungerns Viktor Orban, Heinz Christian Strache i Österrikes Frihetsparti och Beatrix von Storch i Alternativ för Tyskland hyllar sionismen offentligt.
Kent Ekeroth, SD, har varit med i styrelsen för World Zionist Organization och fått Theodor Herzlpriset 2007.
Anti-Zionist Hasidic Jews Shake the Room at
Brooklyn’s Barclays Center
Satmar, världens största chassidiska sekt, fyllde Barclays Center i Brooklyn med 20 000 anhängare under parollen: ”Vi anser att det inte borde finnas och inte kan finnas en israelisk stat förrän Messias kommer.”
Förra året förkunnade Aaron Teitelbaum inför tusentals anhängare: ”Vi kommer att fortsätta kampen mot sionismen i alla dess aspekter.”
Knessets tidigare talman Avrum Burg deklarerade 2018 att ”bosättningarna på Västbanken har gjort tvåstatslösningen omöjlig och därför måste israelerna överge det sionistiska tankemönstret och i stället röra sig mot ett mer inkluderande tankemönster. Israel måste tillhöra alla dess invånare, inklusive araberna, och inte bara judarna.”
Progressiva israeler som den tidigare borgmästaren i Jerusalem Meron Benvenisti och Haaretz-kolumnisten Gideon Levy har liknande åsikter. Är de antisemiter?
Den sionistiska antisemitismen växer. Och åtminstone i USA är det inte säkert att det finns fler antisemiter bland anti-sionisterna än bland sionisterna.
2016 mätte ADL antisemitismen genom att fråga amerikanerna om de instämde i påståenden som ”Judar har för mycket makt” och ”Judar bryr sig inte om vad som händer andra än de själva”.
Undersökningen visade att ”de mest välutbildade amerikanerna är anmärkningsvärt fria från fördomar, medan de mindre välutbildade oftare hyser antisemitiska fördomar.”
Ålder är också en faktor då det gäller sannolikhet för antisemitism. ”Yngre amerikaner – under 39 – är också anmärkningsvärt fria från antisemitiska värderingar.”
Eftersom antisemitism och anti-sionism är ståndpunkter som i praktiken stöds av olika människor, varför svarar då politiker som Macron på den växande antisemitismen genom att kalla den anti-sionism?
Därför att det är vad lokala judiska ledare i många länder vill att de ska göra. Det gäller också i Sverige. Problemet är att de judiska ledarna ofta fungerar både som försvarare av lokala judiska intressen och som försvarare av staten Israel. Och den israeliska regeringen vill definiera anti-sionism som antisemitism för att göra det lättare för Israel att undanröja tvåstatslösningen.
I åratal varnade Barack Obama och John Kerry den israeliska regeringen för att den genom att göra tvåstatslösningen omöjlig tvingar palestinierna att kräva en judisk-palestinsk stat mellan Jordanien och Medelhavet i stället för Israel.
Genom att jämställa antisionism med antisemitism uppnår den israeliska regeringen att några av världens mäktigaste regeringar betraktar palestinier som kräver en jämlik stat för judar och palestinier som antisemiter.
Att bekämpa antisemitism genom att nedvärdera eller avhumanisera palestinier är alls ingen kamp mot antisemitismen.
Kommentar. Peter Beinarts artikel ingår i The Guardianskategori The Long Read. Den omfattar 7 sidor och innehåller ett omfattande historiskt och politiskt material som har krävt lång tids intensiv forskning. Det innebär att artikeln kostar. The Guardian betalar. Vi har tillgång till den gratis. Läs den gärna i original! Skänk också ett belopp, som Lotte Möller uppmanade oss till i VB nummer 8.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar