El-krisen ett första steg i klimatanpassningen av Gunnar Stensson

Mycket handlar om elpriser, elkris och elransonering nu. Man oroar sig för vad höjda priser, sänkt värme och minskad gatubelysning kan innebära när vintermörker och vinterkyla närmar sig. Men ni skulle ha varit med förr!

Så här var det i Växjö mellan 1939 och 1945. Mina föräldrar hade just flyttat dit och hyrt en våning på Öster. Jag började i småskolan 1940 och i läroverket 1945. Sedan flyttade familjen till Älghult.
   En mycket stor del av vinterhalvåret var hela Växjö släckt. Lite ljus smög sig ut genom mörkläggningsgardinerna. Kom det för mycket knackade mörkläggningsvakterna på. Därför var det festligt några timmar den andre advent för då var det julskyltning och då tändes skyltfönstren ett par timmar. Mycket få bilar rörde sig och de hade små blå lyktor. Våra föräldrar oroade sig varken för bilar eller bovar. Vi kunde se tydligt på gator och torg och i parker när vi slapp alla ljusföroreningar. På hösten var det roligt att stjäla äpplen i de mörka trädgårdarna.
   En gång blev jag lite rädd. Jag hade lagt mig att sova, far var bortrest och mamma besökte tant Sylvia, en väninna. Plötsligt strålade starkt ljus mot mörkläggningsgardinerna. En lastbil och ett par bilar stod på gatan utanför med helljuset på. Människor rörde sig oroligt. Dämpade röster hördes. Jag hade aldrig sett på maken! Jag trodde att domedagen var inne. Alla döda hade stigit upp ur sina gravar. Nu skulle Gud döma levande och döda. Det gällde att hitta sina föräldrar och vänner. Sån otur att mamma och far var borta just denna dag! Jag väckte min lillebror och började dra på mig kläderna.
 

Domedagen slutade lyckligt. Ransoneringarna var besvärliga. Ett par ägg i veckan per person. Och det var kallt. Kallt ute och kallt inne. En februaridag frös ledningarna sönder. I en vecka hade vi en innetemperatur på 6 grader. En annan vecka var skolan stängd. Det fanns inte varmvatten i kök och badrum. Vi tvättade oss inte så ofta. Klassen gick ut i skogen ibland på hösten för att plocka lingon och kottar att elda med. Väldiga vedstaplar låg längs väggarna på Östregårdsskolan och läroverket. Det byggdes ett skyddsrum av cement mitt på Träan där vi brukade spela fotboll.
   I skolan sjöng vi Du gamla, du fria, Ja, vi elsker, Vårt land, vårt land, vårt fosterland och Der er ett yndigt land medan fröken Hallberg spelade orgel. Far och alla andras pappor var inkallade flera gånger, en gång över hela julen. Det fanns flera finska kamrater i klasserna. En flicka bodde tvärs över gatan. En judisk pojke, Max Mosesson, bodde i trevåningshuset intill.
   Så är det i kristider och jag kände inte till något annat de där åren.

I den aktuella krisen skulle jag inte ha de minsta emot att man släckte belysningen i Klostergårdsfältet och Stadsparken, minskade belysningen på Lunds gator och torg, införde restriktioner för bilkörning och ransonerade klädinköp och matkonsumtion. Samt begränsade it-användandet. Jag skulle känna mig hemma som alla andra 89-åringar.
   Det skulle dessutom vara lämpliga första steg i kampen för nedväxt inför miljökatastrofen, artutdöendet och klimatkrisen. Fler åtgärder är nödvändiga.