Kulturtips

Bastu Extrem - En bastuupplevelse för alla sinnen
Vi bjuder er på arombastu varvat med olika relaxupplevelser i bastun. Ni smörjer in er med flytande honung, smälter pepparmintsdoftande isbitar på kroppen, på Ribersborgs Kallbadhus 1 april kl 19:00. Läs mer

David Batra - Det här var ju tråkigt
på Palladium 1 april 20.00 och 2 april 16.00 och 20.00. Läs mer

LIDA
-fritt efter Stephen Kings klassiska thriller Misery. Spelas på Moomsteatern 18 mars - 21 april. Fre 01 apr kl. 19:00
Läs mer

Maher & Sousou Cissoko (Senegal/Sverige)
explosiv och dansant musik med mycket närvaro, improvisation och variation, 1 april på Kong kl 20:00. Läs mer

Vi betalar inte! Vi betalar inte!
En av Dario Fos dråpliga förväxlingskomedier på teckenspråk och talad svenska – samtidigt! Hörslinga finns. En teaterupplevelse för döva, hörselskadade och hörande! på Inkonst 1 april kl 19:00. Läs mer

ALL TOMORROW'S HOUSE PARTIES - MOVE D
All Tomorrow's House Parties gräver djupt och bjuder in till en magisk afton fylld av house och disco tillsammans med legenden Move D. På Inkonst lördag 2 april kl 23:00. Läs mer

Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln lördag 19 mars. Repris söndag 3 april. Läs mer

Astillero - på Lunds Stadsteater
Astillero är ljudet av Buenos Aires idag; en rå och brutal tango, uppfödd i hårda, våldsamma tider, på Lunds Stadsteater 4 april kl 19:00. Läs mer

Astillero (Argentina)
På Palladium 6 april kl. 19.30
Läs mer

IFEMA - PAY BACK
International Female Film Festival, 6 och 7 april på Biograf Spegeln
Ons 06 apr kl. 18:00. Läs mer

Lisa Miskovsky
På Palladium 7 april kl 19:30.
Läs mer

MACK 7/4 Al Pitcher, Håkan Jäder
Stand-up på La Couronne torsdag 7 april kl 20:00. Läs mer

Richard Lindgren (SE) LIVE - Releasfest för Memento
På Babel 7 april kl 19:00. Läs mer

Freddie Wadling
På Palladium 8 april kl 19.30. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Spårvagn ett måste av Gunnar Sandin

Så roligt att den erfarne trafikutredaren Sven-Allan Bjerkemo ville debattera Lunds planerade spårvagnar här i Veckobladet! Det är ett stort och kontroversiellt ämne, det handlar om mycket tunga investeringar med sidoeffekter långt in i framtiden, så det förtjänar verkligen en grundlig behandling i olika medier.

Självdeklaration
Till grund för min egen inställning i frågan ligger ett antal övertygelser:
   1) Jag tror på klimatlarmen.
   2) Jag tror att vi befinner oss på oljetoppen.
   3) Kärnkraften måste bort av en rad olika skäl.
   4) Jag misstror möjligheterna att hitta nya mirakulösa energikällor och drivmedel eller radikalt energitätare batterier.
   5) Jag tror innerst inne på politikens rationalitet även om förträngningsmekanismerna är mycket starka.
   6) Därför tror jag att energin relativt snart blir en mycket knapp nyttighet och att samhället ställer in sej efter detta.
   7) Jag tror på spårteknik (på grund av den låga friktionen) och på eldrift med kontinuerlig nätmatning, konkret på spårvagnar när det gäller närtrafik.
   8) Eftersom bilarna får det svårt behöver framtidens kollektivtrafik inte ta så stor hänsyn till konkurrens. Människor tvingas att använda den. Med min kollektivistiska politiska ideologi har jag ingen svårighet med detta.

Spårfaktorn
Det ovanstående är rationella argument. Sen erkänner jag gärna en irrationell dimension. Jag är av bland annat nostalgiska skäl förtjust i tåg och andra spårfordon för deras egen skull.
   Detta är ett inslag i den ”spårfaktor” som Sven-Allan nämner och som jag menar att han underskattar. Han säger att den bara gäller för längre avstånd och högre hastigheter där den kollektiva vägtrafiken har svårt att konkurrera. Men jag minns en utredning som gjordes för ett antal år sen och påvisade spårfaktorns existens vid en jämförelse mellan (om jag minns rätt) spåranslutna Kävlinge och spårlösa Staffanstorp. Inga långa distanser där inte!

   Nyurbanismen är utredd bland ungdomen. Spårvagnar är ett positivt inslag i denna storstadsromantik. Spårfaktorn har alltså flera ingredienser.
   Men i enlighet med punkterna ovan: spårvagnarna tvingar sej fram vare sej vi vill eller inte, spårfaktor eller ej.

Biobränslet räcker inte
Det är bra att alternativa teknikformer utreds. Dock. ”Komfortabla dubbelledbussar” kan förvisso rymma lika många resenärer som en spårvagn, men dieseldrift kan inte godtas och biobränslena kan inte på långt när ersätta alla oljeprodukter. Man kan gissa att flyget långsiktigt lägger beslag på det mesta eftersom det har svårast att hitta alternativ. Sverige har visserligen relativt gott om biobränsle men ligger på en öppen världsmarknad.
   Återstår dyr och knapp elkraft. Trådbuss är förstås tänkbart men då gör de fasta installationerna att kostnaden närmar sej spårvagnens, och elförbrukningen ökar på grund av friktionen.
   Lite billigare är dock trådbussen. Den tekniken behövs för linjer med svagare underlag.

Stordrift
Landskrona har som bekant trådbuss och det är trevligt. Men linjen har bara fyra fordon vilket gör att totalkostnaden per buss blir relativt hög.
   En stor poäng med Lunds spårvägsplaner är samordningen med Helsingborg och Malmö som skapar ett antal skalfördelar. Det vore olyckligt om Lund valde en särlösning.
   En intressant diskussion att föra är den om avvägningen mellan spårväg och järnväg, i vårt skånska konkreta fall pågatåg. Skillnaden mellan de båda formerna håller på att minska både tekniskt och administrativt, fast än så länge gäller att spårvägen är billigare men långsammare. Jag har tidigare argumenterat för att överväga spårvagn Malmö–Staffanstorp–Dalby–Sjöbo i stället för en kostsam Simrisbana.
   Men en ytterligare poäng med spårvagnen framför bussen är att den kan köra upp på ett järnvägsspår och vidare ut i världen (nåja). Förra veckan var jag i Karlsruhe och såg detta i full aktion.

Pensionsmyten 2 av Sven-Hugo Mattsson

Det finns uppenbart en oro för hur pensionerna skall utvecklas i framtiden. Jag hör ständigt att man tror att pensionerna inte skall räcka till och jag läser insändare med samma innebörd. Själv ser jag inte varför pensionerna skulle bli lägre, tvärtom, jag skall nedan redovisa vad jag ser i min kristallkula. Jag benämner det kristallkula eftersom en prognos om framtida pensioner är just prognoser och att förutse pensionerna 40 år framåt, vilket jag i och för sig skall göra, skall tas med en nypa salt. Hur stora pensionerna skall bli har många parametrar.

ATP – Allmän pension
ATP var ett system som var relativt lätt att förstå. Vi lovades 65-70 % av lönen, detta är hyfsat som bas i ett pensionssystem. Detta garanterades oavsett allt annat. Det fanns dock två tekniska fel i ATP. Det fanns inget fördelningstal, högre ju äldre vi blir. Den summa vi tjänat ihop divideras med fördelningstalet och pensionen per månad blir mindre, Men observera att livspensionen inte blir mindre. Jag tror att ATP hade klarat att vi i genomsnitt blivit pensionärer i 12 år. När vi blev allt äldre, de som pensioneras nu tippas vara pensionärer i 16 år, höll inte systemet. Det fanns heller ingen broms som i det system vi har nu och som slagit ut de senaste två åren. Det måste finnas en broms i ett allmänt pensionssystem. Så när vi fick en ekonomisk kris i början av 90-talet och vi då blev allt äldre så brakade ATP ihop som ett korthus. Det var helt enkelt rätt att utreda och komma med ett nytt förslag på pensionssystem.

Den allmänna pensionen
som vi nu har sen drygt 10 år tillbaka har ingen garanti som i ATP. Att gå från ett garanterat system till ett system som tar hänsyn till samhällsutvecklingen och att vi blir allt äldre ger oro. Lägg till detta att minst två starka krafter i vårt samhälle gynnas av oron och därmed spädde på densamma. Dessa två är dels banker/försäkringsbolag som vill sälja försäkringar. Den andra kraften är tillväxtfanatikerna. Dessa vill att vi skall jobba längre upp i åldrarna, därför skapar man en myt om detta. Eftersom jag tror på högre pensioner i framtiden påstår jag att vi inte alls måste jobba längre upp i åldern. Det kan vi avgöra själv.

Högre pensioner, tror jag
Jag ser ett faktum, en prognos och tre tendenser, sammanlagt fem orsaker, som tvärtom kommer att ge oss bättre pensioner i framtiden, jag skall gå 40 år framåt i tiden och se om det är 40-talisterna eller 80-talisterna som kommer att få bäst pensioner.
   Den första orsaken, ett faktum, är att vi faktiskt höjde pensionsavgiften från 13.0 till 18.5 % när vi gick över till vårt nya pensionssystem. 18,5 är drygt 40 % mer än 13, vi höjde alltså avgiften kraftigt. Hur kan vi då få lägre pensioner i framtiden? Jag skall återkomma om månadspensionen som de flesta så klart tycker är viktigt. Att jag inte tar upp detta nu beror på att vi har lång tid på oss att se till att även månadspensionen blir god.

Högre reallön
Jag tror att reallönen har ökat med minst 50 % de senaste 40 åren. Om jag gör prognosen att reallönen kommer att öka 20 % de närmaste 40 åren så är jag alltså medvetet försiktig. Pensionsavgiften utgår från reallönen, så klart. Om min prognos slår in så blir frågan hur kan en avgifthöjning på över 40 % och en real ökning av lönerna ge lägre pension i framtiden?

Kvinnors pensioner
Jag ser tre pågående tendenser som kommer att öka våra pensioner. Den första är kvinnors pensioner, som faktiskt nu ökar kraftigt. De kvinnor som nu pensioneras var hemma med barnen mycket längre än de kvinnor som pensioneras om 40 år kommer att vara. Skillnaden är given, 80-talisterna kommer att njuta av en utbyggd barnomsorg och en jämställdare syn. Det är rimligt tro att kvinnor kommer att få betydligt högre pensioner i framtiden.

Tjänstepensionen
är en relativt ny del i det totala pensionssystemet. Därför kommer morgondagens pensionärer att få högre tjänstepension än de som pensioneras nu.

Vi jobbar högre upp i åldrarna
När jag ovan skriver att det knappast är ett måste att vi jobbar högre upp i åldrarna så menar jag inte att det faktiskt är positivt att vi gör det. Jag tycker det är bra att man höjt åldern tills vi är las:ade från 65 till 67 år. Felet är att man lurar oss att det är ett måste och att Alliansen dessutom ger bidrag till detta. Jag tänker på det dubbla jobbidraget till dem som är över 65 år. Just nu finns en klar tendens till att vi jobbar längre, det är bra, fortsätter den, vilket är rimligt  anta, kommer vi som kollektiv att få högre pensioner!

Jag skall i en ytterligare artikel beskriva de negativa tendenser som finns för vårt pensionssystem, att vi går ut i arbetslivet allt senare, arbetslösheten och annat. Jag skall också komma med ett förslag hur vi gör pensionssystemet helt jämställt, just detta att vårt system inte ens har en ambition att göra det jämställt är enligt min mening det stora problemet.
   Kvinnor får nu bara ut ungefär 67 % i pension jämfört med vad männen får. Hur kan vi ha ett system där den grupp, kvinnorna, som tar huvudansvaret för barnen, inte får ut lika mycket som männen. Barn och barnbarn är ju förutsättningen för våra pensioner!
   Jag skall också komma med ett förslag hur även månadspensionen kan höjas, för vänstern är en starkt kollektiv pension viktig.

Lär känna din närmiljö

Söndagen den 27 mars

Vi går i Stadsparken. Tema: Vad händer med parken inför hundraårsjubiléet?
Samling vid Helgeandskyrkan i Klostergården klockan 14. Promenaden kan genomföras av rörelsehindrade.

Årsmöte i vänortsföreningen Lund-León

Torsdag 31 mars 2011 kl 19.00 i Katedralskolans personalmatsal (ingång från gården).
Efter förhandlingarna ges återblickar på 24 år av solidaritetsarbete.
Alla intresserade är välkomna, vi bjuder på kaffe/te och kaka.

Krigsrubriker av Anders Davidson

"Krigsinsats kan rädda Jas"

Metros löpsedel den dag Libyen attackeras. Ett krigsmotiv strippat på FN-mandatets humanitära orddräkt.
Den svenska försvarsmakten kan skicka åtta Jas Gripen för att upprätthålla "flygförbudszonen". Piloterna är ivriga att få pröva material och träning.
   Som en av de unga männen i den danska dokumentären Armadillo motiverar deltagandet i Afghanistan:  – Det är som med fotboll, det räcker inte med att träna, man behöver spela match.
   I riksdagen finns en bred majoritet.  Överstelöjtnant Stefan Ring vid Försvarshögskolan säger att Sverige inte några formella skyldigheter alls, bara moraliska.  – Fast säger vi nej skulle vi möjligen förlora politiskt inflytande, menar han.
   SAAB:s vd Håkan Buskhe lockar danskarna med omfattande motköp från danska vapenproducenter, om Danmark väljer Saabs Jas Gripen när de danska F-16-planen pensioneras.  Förra året sköt politikerna upp beslutet om upphandling av nya stridsflygplan till 2015. Danmark har till dags dato skickat sex F-16 men redan talas om behov av de nya stridsflygplanen. Generalmajor Henry Røboe Dam, chefen för det danska flygvapnet, framhåller att det är farligt (!) för de danska stridspiloterna som skickas till kriget att Danmark inte köpt några nya jaktplan:  – I en miljö sprängfylld [sic!] med luftvärn och robotsystem, är allt som hjälper dig att bli mer osynlig bra. Det är ingen tvekan om att om vi hade haft tillgång till en Stealth Fighter, så skulle det ha varit en tröst.
Krig för profit.

Perspektivskifte av Gunnar Stensson

För ett år sedan försökte handelsminister Eva Björling, M, hjälpa det statsägda Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Kaddafi.
   Han skulle använda det för att kunna utföra den uppgift hans europeiska kompanjoner lagt på honom: att fånga, fängsla och övervaka flyktingar. Kaddafi hade sin givna plats som framträdande ledare i kampen mot al Qaida.
   I det världssystem då rådde var de arabiska diktatorerna upprätthållare av stabiliteten i alla västvänliga arabstater. De gjorde alla sin plikt i kriget mot terror. För det blev de rikt belönade.
   Fienden var sekularismens motståndare, det vill säga islamisterna och al Qaida, det vill  säga alla muslimer, det vill säga alla terrorister, det vill säga alla araber, utom de vänligt sinnade statscheferna..
   När revolterna i Tunisien och Egypten kom skrev den borgerliga svenska pressen och särskilt Sydsvenskan spaltmeter om värdet av stabilitet och hotet från al Qaida och ”det muslimska brödraskapet”. Carl Bildt dröjde med att välja sida tills kampen i Egypten var avgjord.
   Nu talar man mycket sällan om vare sig al Qaida eller ”Det muslimska brödraskapet”. Det är bara Kaddafi som använder uttrycken i sin hatpropaganda. Han riktar dem emellertid inte bara mot motståndarna i det egna folket utan också mot USA och västmakterna. Det är den sanna Bush-andan.
   Nej, nu ser vi rubriker som ”Väst står inför ett moraliskt dilemma”. Olle Lönnaeus frågar sig hur vi ska förklara att vi visserligen stöder folket i Libyen men samtidigt låter tyrannerna i Bahrein (med USA:s femte flotta), i Jemen (centrum för USA:s kamp mot hjärnspöket al Qaida) och i Saudiarabien, världens vid sidan av Iran värsta teokratiska stat, fortsätta att plåga folken medan vi tittar på.
   Se där ett perspektivskifte från tveklös uppslutning bakom tyrannerna till dåligt samvete för att vi bara bekämpar en av dem.

Ständigt denna Stig

VB har nu i några år publicerat Stig Henrikssons krönikor från Fagersta som han skriver för VLT, den senaste finner ni nedan.
   Det är inte bara där han förekommer i media. Efter dokumentärradio i fem avsnitt från Fagersta under rubriken "Alla älskar Stig" så fick vi nu syn på ett TV-inslag med Stig. Det är SVT Forum som sände från rtillväxtdagarna i Göteborg den 17-18/3. Där medberkade han i en debatt under rubriken "Utan Fjollträsk stannar Sverige".

Ofrivillig humor och oturlig timing av Stig Henriksson

Efter trettio års utredande är det just i dessa de yttersta dagar som Svensk Kärnbränslehantering lämnar sin slutrapport om hur den slutgiltiga lösningen för svenskt kärnavfall ska se ut. Det är till att ha lite otur med timingen, om man så säger.
   På väg till kommunkontoret får P1:s morgonsändning en ton av absurd och ofrivillig komik över sig.
   En glädjestrålande(!) kommunalrådskollega tycker det är bra att man nu klargör vem som har det långsiktiga ansvaret för det hela.
   – Det här är en jätteviktig fråga för kommunen, att på lång sikt veta att det alltid finns någon instans, som i det här fallet staten, som tar det slutliga ansvaret.
   Staten alltså, dvs vi alla. Tack för förtroendet. Motiveringen är dock kostlig; aktiebolag kommer och går och med tanke på långsiktigheten så är det bättre att staten tar ansvar.
   Håhå, jaja. Nu ska vi se. Det vi tror oss veta någotsånär säkert är att Skandinavien varit bebott sedan den senaste istiden, dvs ca 13 000 år. En del historiker vill förlägga statsbildningen så sent som till 1500-talet. Men låt oss vara generösa och säga att något slags Sverige som något slags stat funnits sedan det möjligen mytiska trekungamötet 1101, dvs 910 år sedan. Världens äldsta aktiebolag brukar gamla Stora Kopparberg räknas som. Biskop Peter i Västerås var det som då köpte tillbaka en andel och detta hände 1288, det vill säga för 723 år sedan.
   Då ska vi se. Avfallet ska förvaras i 100 000 år. I ljuset av det ter sig inte ens en skillnad på 187 år som avgörande.
   Vi har kärnkraft i Sverige. Vi har därigenom producerat kärnavfall. Det måste på något sätt tas om hand. Det rimliga är att vi inte exporterar detta avfall till något fattigt afrikanskt land som inte har råd att tacka nej eller vars regim helt enkelt inte bryr sig.
   Jag vet inte om berget i Östhammar är lämpligt. Eller om kopparkapslar med topping av bentonitlera är det optimala. Men jag vet - och nog alla andra med - att varje som helst plan för en tidshorisont på 100 000 år är en illusion.

"Tiden är en god lärare. Synd bara att den tar livet av alla sina elever."
Louis-Hector Berlioz

Resebrev: Med Vårregnet till Picasso av Gunnar Stensson

Bårhuset (på¨danska Lighuset) är portalverk för Louisianas Picasso-utställning ”Fred och frihet”.
   Målningen påminner om ”Guernica”, konstverket till åminnelse av staden Guernica som bombades under spanska inbördeskriget, symbol för alla bombade städer.
   Picasso målade ”Bårhuset” under andra världskriget strax efter Paris befrielse från nazistisk ockupation.
   Vi, bussresenärer från Vårregnet i Klostergården, hade nyss sett sammanbitna eller gråtande japanska män, kvinnor och barn som försökte finna sina närmaste bland  liken efter tsunamin i tält eller under bar himmel. Motivet är ständigt aktuellt.

Utställningen reflekterar den historiska utvecklingen fram till Picassos död 1973. Picasso var medlem i det franska kommunistpartiet. Men när sovjetiska trupper slog ner Ungernrevolten 1956 protesterade han. De ungerska frihetskämparna hoppades förgäves på hjälp från Väst, men det kalla krigets gräns var oöverstiglig. Det var USA och Sovjet helt överens om.
   Särskilt gripen blev jag av en liten teckning av Julius och Ethel Rosenberg som avrättades för spioneri 1953 under den värsta McCarthy-tiden. Två blida och modiga intellektuella. Den tidens war on terror.
   Picassos verk kommenterar Algeriets befrielsekrig, Koreakriget, revolutionen på Kuba, Kubakrisen, de afrikanska staternas frigörelse, Vietnamkriget.
   Så dog han 91 år gammal. Chilekuppen hann han aldrig med.
   Häpen gör jag reflektionen att Picasso, som jag upplevt som samtida eller yngre än jag själv, faktiskt föddes 25 år före min far. 30 år av Picassos liv sammanföll med Strindbergs.

Picasso i Kiruna som i Louisiana
Det var min andra bussresa till en Picasso-utställning. 1964 reste Karin och jag med ett hundratal folkhögskole-elever från Framnäs utanför Piteå till en Picasso-utställning i Kiruna. Avståndet dit var drygt 35 mil, fem timmar i buss. Det var svart natt när vi lämnade Framnäs och svart natt när vi kom hem. Gott om tid att reflektera över Picasso.

   Vi hade ett par kisspauser under resan, flickorna på ena sidan om bussarna, pojkarna på den andra. Det var åtskilliga minusgrader. Snövallarna var ett par meter höga. Jag var ung lärare.
   Nu reste Karin och jag tillsammans med 40 vänner från vår bostadsrättsförening Vårregnet. Resan var arrangerad av föreningens energiska kulturutskott.
   Vid halvniotiden stod vi på gatan utanför socionomhuset och frös i snålblåsten under en grå himmel och väntade på bussen som var försenad.
   Men en timme senare lyste solen över den nyfallna snön i Bjuv. Öresund var blått.
   Under guidningen  som skedde på danska upptäckte jag att många av mina grannar behärskade språket. Dessutom kunde de mycket om Picasso. Ett par små vithåriga damer var särskilt entusiastiska. Alla var ivriga att släppa fram dem så de skulle kunna se ordentligt.
   Det var lördag och busslast efter busslast med danskar i alla åldrar fyllde lokalerna. Alla åldrar, många barn. En av guiderna var Lars Vilks, upptäckte jag.
   Hur många av dessa glada danskar hade någon form av förståelse för vad kommunismen inneburit internationellt under den epok utställningen omfattade? Mina generationskamrater gjorde det säkert.
   Jag hade svårt att tro att någon av danskarna sympatiserade med Dansk Folkeparti. Utom möjligen Lars Vilks. Men han är ju svensk.
   På hemvägen gjorde vi en paus i Bottleshop, en gräns- och hamnmiljö som kunde ha fungerat som skådeplats för ett franskt kriminaldrama från 1930-talet.
   –Titta inte på mig, Gunnar, sa min trappgranne Artur, tidigare vårdare på Sankt Lars, när han kom in i bussen med en ganska stor låda i famnen.
   I solnedgången var vi tillbaka i Klostergården. Marie Björklund, initiativtagare och huvudansvarig för resan, kunde äntligen pusta ut. Vi tackade henne och hennes medarbetare med en applåd.

Kollektiv kultur
Picasso ingick i de norrbottniska ungdomarnas kultur 1964. Han är känd och älskad av Klostergårdens något äldre skåningar 2011. Att uppleva denna kollektiva  kultur och värdegemenskap, kollektiv identitet kanske, över tiden gör mig glad.
   Utställningen pågår två månader till. Den kan naturligtvis också beskådas individuellt och frigjord från bakgrunden av 2000-talets individualister och upphovsrättsideologer.

Spårväg? Javisst – på rätt ställe, på rätt sätt och med rätt eftertanke! av Sven-Allan Bjerkemo

Gunnar Sandin skriver i Veckobladet 101105 att jag ”varit ute och fotograferat bussbaserade system i Essen, Caen, och Utrecht” och att de ”i princip inte fått efterföljare”. Bilderna är tagna i samband med tre stora FoU-projekt jag drivit det senaste decenniet om avancerade kollektivtrafiksystem utomlands. Jag har nästan lika många spårvägsbilder, både bra och misslyckade exempel. SDS bad att få låna och valde bilderna, kanske för att visa att det finns mer än bara spårvagnar, vad vet jag.

Det har hänt mycket senaste årtiondet, Gunnar må vara ursäktad. Essen har satsat på splitternya bussar, systemet har många efterföljare i Adelaide och Storbritannien, världens längsta bussbana byggs nu i Cambridge. Caen vill utöka systemet men tillverkaren vill modernisera fordonet och ha en beställning på minst 20 st.

Bussen i Utrecht är en modern, 24 m lång tvåledad buss som tar 150 -170 passagerare, max 190 personer, smidigare och komfortablare än en ledbuss.

Körs i Göteborg och allt fler ställen. Kapaciteten är nästan i nivå med ett kort stads- spårvagnståg (32 m, längre tillåts inte i Göteborg av stadsmiljöskäl). Nivåfritt insteg, komfort mm är lika bra numera, möjligheterna till stadsanpassning bättre. Mindre vikt, biogas, hybriddrift eller enbart el gör dem miljösnåla.

I det stora EU-COST-projekt jag nu spurtar med har vi studerat 37 (!) system i Europa och hämtat erfarenheter från Nord- och Sydamerika, Indonesien och Kina. Experter (inkl spårvägsfolk) från 14 länder deltar. CERTU, franska statens expertorgan på miljö, kollektivtrafik och stadsutveckling är leading partner.

Avancerade bussystem utan tung infrastruktur klarar idag upp mot 25 000 resor per dygn. Ca 8000 ansågs vara praktisk gräns för standardbussar för ett tiotal år sedan, ungefär det antal resor man har på Lundalänken idag. Flera exempel finns på resandeökningar och överflyttning från bil som är bättre än för spårvägar eftersom bussystemen lättare kan anpassas till stadsstrukturen och ge högre tillgänglighet.

Andra busslinjer kan också utnyttja infrastrukturen – till S Sandby exempelvis, det ger fördelar inte bara för ett stråk. Prof. Carmen Hass-Klau, viss spårvägsguru, påpekar dock att spårsystem ofta fordrar kompletterande busstrafik för att fungera väl samt att ”mer än 20 % överflyttning från bil till spårväg i hög grad är ett undantag än en norm”.

Resandeökningarna förklaras oftast av bättre restidsstandard, stadsmiljö mm men samma effekt får man för bussystem. Avgörande är tillgängligheten, systemlösningen, inte fordonstypen. Visst finns en ”spår-/tågfaktor” – men då talar vi om resor på bort mot 1 timme/50 km och tåg som kör i 160-180 km/tim, se KTH/WSPs sammanställning 2010 av forskningsresultat. Det är tyvärr sådana effekter man hänvisar till i den samhällsekonomiska kalkylen för spårväg (Light Rail) på Lundalänken.

Lite förvånad är jag att Gunnar okritiskt förespråkar 60-talet rivningsmentalitet och inte saknar Arken. Samma problem finns i andra änden av Klostergatan, dock bara i form av värdefulla träd som Lundaborna väl inte heller saknar. Villospåret är dock att även en spårvagn behöver kunna framföras rationellt i stadsmiljön även om gående och cyklister får flytta på sig. Skånetrafiken verkar inte vara så förtjusta i enkelspårsdrift heller.

Visst känner jag till spårvägs- utbyggnaderna i Frankrike och Thomas & Thomas spårvagnsböcker som många i raden; vissa referenser saknas, alla uppgifter är inte uppdaterade. Det man lätt missar är det 30 – procentiga statsbidraget till spårväg man hade i Frankrike för att styra bort från ännu dyrare tunnel-banelösningar, ibland även driftbidrag utöver kollektivtrafikskatten. Idag när statsbidraget gjorts neutralt ökar avancerade busslösningar tydligt (Certu Focus­paper 12 m.fl.)

Det jag försökte lyfta som svar på SDS kloka och sunda reaktion var behovet av en bredare helhetssyn på kollektivtrafiken i och till Lund, om sträckningen var rätt tänkt - som Gunnar också ifrågasätter, om det fanns andra intressanta koncept istället för att lägga alla ägg i en (dyr) korg.

Det finns faktiskt smidiga gummihjuls-spårvagnar också för trånga stadsmiljöer.

Andra lösningar från Dalby är möjliga. Komfortabla dubbelledbussar (smalare än LRT-spårvagn) kan stå redo vid plattformen i Dalby när ett Pågatåg från Sjöbo/Simrishamn kommer. Man går lika lätt in i dem som i en spårvagn men de kan köra var för sig direkt till ESS, Lasarettet respektive stationen, gymnasieskolorna och S:t Lars samt ge betydligt bättre tillgänglighet, fler resande och färre bilresor.

Och hur blir det med framtida kollektivtrafik från Lomma och Bjärred, samspelet med Lommabanan etc? Spårvagnar i all ära, de kan vara jättebra lösningar där man kan ge dem en bra och effektiv sträckning och utformning. Men det behövs en genomarbetad helhetssyn för hela Lundaområdet, inte bara fokus på en enskild fordonstyp och ett stråk!
Sven-Allan Bjerkemo mars 2011

”Idag är vi alla bombliberaler” av Sten Henriksson

Rubriken är ett citat från PM Nilsson, tidigare politisk redaktör för Expressen och anhängare av västliga interventioner i Kossovo, Irak och Afghanistan. ”Bombliberaler” är vad sådana, företrädesvis borgerliga, liberala ledarskribenter har kallats av folk från vänstern. Det innebar inte att vi förnekade deras varma hjärtan och medkänsla. Hade in Saddam Hussein burit sig åt som ett brutalt svin mot kurderna, var han inte grym diktator som sköt på sin egen befolkning och som borde avsättas? Jo, det var han och president Bush hade den handlingskraft som skulle till. Flygförbud över Irak var väl det minsta man kunde göra och med lämpligt antal bomber kunde han bekämpas? Så blev det.

Alla med på tåget
Och nu, en brutal diktator i Nordafrika som farit hårt fram och som nu tycks skjuta och döda sin egen befolkning. Det är dags att väst går in med sitt flyg och skyddar civilbefolkningen med hjälp av krigföring, ja bomber, anses det. Det är ju i humanitärt syfte.
   Så tycker alla partier i Sveriges riksdag, och vänsterpartiets Lars Ohly har varit särskilt tydlig och kritisk mot utrikesminister Bildt som förefaller ha varit lite tövande och tveksam innan också han hoppade på yåget. Och så tycker några av vänsteropinionens stora namn under senare år, Göran Greider och Anders Malm. Göran Greider utan stor entusiasm(”…jag stödjer detta, utan att jubla över det”, ledare i Dala-Demokraten 03-22), men ändå utan att tveka. Anders Malm frustar av krigsiver och vill ställa JAS-planen till den libyska folkmaktens och koalitionens förfogande. Han varnar särskilt för att jämföra denna intervention med den i Irak.

Krig i luften, livskänslan stiger
Och så är också stämningen i landet. Expressen bad Demoskop kolla opinionsläget och fann att 65 procent vill att Sverige deltar i FN:s militära insatser i Libyen. Inte oväntat framförs stärks nu rösterna för Nato – om vi ändå ska vara med och bomba i Natos regi kan vi väl lika gärna gå med?
   Våra nya militära förband skulle förstås älska att få bara med i Libyen: tänk att få öva på ett lagom farligt slagfält och för JAS-försäljarna skulle det vara rena önskedrömmen. Här kunde ju JAS få det elddop som skulle ge de sista avgörande argumenten i exportansträngningarna.

   Liknande stämningar finns runtom Europa. Sarkozy i Franrike och Lars Lykke i Danmark ligger båda illa till i opinionen inför årets val och ser goda chanser att stärka sin ställning. I Danmark är det extra tydligt med rader av skandaler och ekonomisk kris och då kan danska F16 över Libyens sand bli en ljusglimt. I det nya Danmark som ju också ställde upp i Irak vill nästan hälften också skicka marktrupper till Libyen.
   Kort sagt, det är som det brukar när det är krig i luften, livskänslan stiger och vad kan man begära: det finns också humanitära skäl.

Det humanitära kriget
Jag menar inte att de som säger ja till den västliga bomboffensiven gör det av krigslystnad och jag har respekt för deras känslor. Men jag tycker att de har kort minne, och att de har glömt vad krigshandlingar, också humanitärt grundade, innebär. USA, England, Danmark m fl skulle rädda irakerna från Saddam Husseins tortyr och grymheter och det blev i stället Abu Ghraib och Falluja och drygt 100,000 döda civila iraker.
   Och så detta hyckleri! De kan inte säga att de deltar i krig, de låtsas som de skyddar civilbefolkning. De går in i ett inbördeskrig utan att veta vem de stöder och utan att veta vad de vill. Och ska de nu upprätta ännu en hjälpstat (Kossovo, Irak, Afghanistan) som inte vunnit sin frihet och demokrati med egna medel utan bara stöder sig på de gamla kolonialmakterna.
   Det finns tjogtals med stater där regimer förtrycker, fängslar, skjuter ner sina egna medborgare. Flera av dem finns i arabvärlden och åtnjuter de bästa förbindelser med de makter som nu säger sig värna demokratin i Libyen. Och som Per Gahrton påpekat: inte så långt borta finns en stat som under mycket längre tid än Khaddafi har fört krig mot sin omgivning. Israel överföll för två år sen Gaza, dödade mer än tusen av dess invånare och har sedan dess hållit området i ett järngrepp. Men Israel får göra vad de vill. Det är inte tal om att skicka JAS till Gazas försvar.
   Jag är inte pacifist och jag vet att det finns situationer då individer och nationer tvingas gripa till våld för att försvara sig. Men jag vill tänka mig för mycket noga innan jag blandar mig i andras krig. Humanitär intervention i Libyen? Nej, tack.

Den stora förnekelsen av Gunnar Stensson

Jag hörde socialdemokraten Veronica Palm i en intervju beskriva en rad svåra problem som mänskligheten står inför. Plötsligt deklarerade hon förskräckt: ”Jag är ingen civilisationskritiker”.
   Hon kände att hon måste betona att hon trots sina insikter tillhör samma civilisation som vi andra, den civilisation som tror på evig tillväxt genom ständigt ökad produktion och konsumtion, möjligen rättvisare fördelad.
   Vi lever instängda i ett ideologiskt system, kanske en trosuppfattning eller en religion, som gör det lika omöjligt att se världen utanför som det är för en akvariefisk att se världen bortom akvariet.
   För en politiker är det farligt att ifrågasätta tron på ständig tillväxt. Den är djupt rotad bland de medelklassväljare som har makten i två tredjedelssamhället.
   Veronica Palm är ingen civilisationskritiker. Det är politiskt klokt. För att vinna val måste man utgå från väljarnas vanföreställningar.

Men allt inom väljarkåren är inte vanföreställningar. Där finns ett tvivel som ibland kommer upp till ytan men sedan snabbt undertrycks. Det tvivlet måste hon fånga upp. Ångesten bakom det undertryckta tvivlet måste hon bekämpa genom att visa något av verkligheten och de återstående möjligheterna att påverka den.

För politiken gäller det att samtidigt skjuta upp och föregripa de stora katastroferna genom att bygga ett så bra och motståndskraftigt samhälle som möjligt, materiellt och socialt, under de få år som återstår.
   Det handlar om ett nytt energisystem som bygger på sol, vind och vatten och ersätter olja och kärnkraft.
   Det handlar om att bygga ett kollektivtrafiksystem med robusta effektiva järnvägar som håller för transporter av människor och varor i ur och skur.
   Det handlar om att bygga flerfamiljshus för effektiv värme och vattenförsörjning.
   Det handlar om att vårda den produktiva jorden.

Idag har vi ett svagt, fattigt, fragmentiserat samhälle oförmöget att möta ens så begränsade problem som en kall och snörik vinter.
   Det inser till och med en medelklass som med girigheten som motor inriktar sig på sin egen kortsiktiga bekvämlighet. The economic man.
   Samhället måste alltså tillföras större resurser. Stora gemensamma investeringar förutsätter höga skatter.
   Skatterna betalar inte bara de massiva investeringarna på infrastruktur utan också lönen för alla dem som arbetar med dem.
   Att som idag ”effektivisera” skola och vård genom att dra ner på personal är uppenbart destruktivt. De fungerar bättre ju fler människor som arbetar där. Och människor är dyra.
   All kultur är dyr därför att kulturutövare måste försörjas. En kulturinstitution som Malmö opera kostar väldigt mycket när hundratals kvalificerade personer samarbetar i och kring en enda föreställning.

   Demokrati och jämställdhet fordrar självklart ekonomisk jämlikhet. Idag har vi ett system där makthavare på t ex Vattenfall kan stjäla 12 miljoner utan att det märks. Eller, när det avslöjas, inte leder till straff och missaktning.

Veronica Palm har alltså chansen att medverka i att bygga upp ett starkt samhälle innan de verkliga utmaningarna och katastroferna möter
   Det gäller att använda systemet tillväxt genom ökad produktion och ökad konsumtion för att bygga ett starkt samhälle så länge systemet på något sätt fungerar.
   Det handlar om en annan produktion och en annan konsumtion än den vi har idag. Det handlar om en ny inriktning.

Sen kommer ”Slutet på världen som vi känner den” för att citera titeln på Claus Leggewies och Harald Welzers bok. ”Utan olja skulle den industriella ekonomins system bryta samman”. Och oljan tar slut inom överskådlig tid.
   Vi har utöver klimatkrisen (Haiti, Pakistan, Kina, Ryssland, Australien) redan en färskvattenskris och en livsmedelskris. Tundrorna smälter och koldioxid frigörs. Polarisarna smälter. Haven är utfiskade. Regnskogarna föröds.
   Alf Hornborg analyserar i ”Myten om maskinen” den kapitalistiska mekanik som med automatiskt verkande destruktivitet driver oss mot avgrunden.
   Jared Diamond visar hur tidigare civilisationer (tidigare akvarier) förgjorde sig själva i boken ”Undergång. Civilisationernas uppgång och fall” och ställer frågan ”Vad kände den man på Påskön som fällde det sista trädet och därmed definitivt utplånade sin civilisations möjlighet att existera vidare?”
   Antagligen ingenting, för han gjorde som man alltid hade gjort. Han gjorde det rätta. Hans enda värld gick under, inte med en skräll utan kanske med en snyftning, för att anspela på Eliot.

Rubriken ovan är hämtad från Johan Rockströms och Anders Wijkmans nyutgivna bok ”Den stora förnekelsen”. De berättar vad som pågår och länge har pågått och vart det leder. Vad de dessutom försöker göra är att visa på möjliga ekonomiska och politiska lösningar inom vårt nuvarande systems ramar. De söker vägar att förändra det inifrån dess egna förutsättningar. De är långt ifrån ensamma. Och jag ser en ny generation beredd att ta sig an uppgiften.
   Tillväxt- och civilisationskritikernas föreläsningar i Malmö och Lund drar fulla hus. Det är unga välutbildade människor med helt andra mål än att begå kollektivt självmord genom ökad konsumtion.

Kulturtips

Charlie Chaplin
Då var han en okänd engelsk vaudeville-artist, nu vet hela världen vem han är. Han är älskad av många. Men han har också skaffat sig fiender av dignitet när han häcklat maktfullkomlighet och dumhet, på Bredgatan 3 i Lund 24-25 mars. Fre 25 mar kl. 19:00
Läs mer

Hamlet II:exit ghost
På Inkonst 17-19/3 och 25-27/3 kl 19.
Läs mer

LIDA
-fritt efter Stephen Kings klassiska thriller Misery. Spelas på Moomsteatern 18 mars - 21 april. Fre 25 mar kl. 19:00
Läs mer

Me And My Army (SE) LIVE
På Babel 25 mars kl 19:00. Läs mer

Teaterimprovisation
På Månteatern, Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 6 maj. Lör 26 mar kl. 19:00
Läs mer

Tre systrar
Teaterhögskolans avgångselever gör en modern, spännande version av klassikern Tre Systrar av Anton Tjechov. På Bryggeriteatern 17 - 31 mars
Lör 26 mar kl. 19:00. Läs mer

Trollbiten
Duvungarna spelar barnmusikal, på Lunds Stadsteater 27 februari och på Victoriateatern 6 mars. extraföreställningar 26 mars kl. 13:00.
Läs mer

Vincenzo Zitello, keltisk harpa & Park Stickney, jazzharpa
På Palladium 26 mars kl 18.00.
Läs mer

Edmar Castaneda (Colombia)
Rytmiska harptoner på ett revolutionerande sätt, 27 mars kl 19:00 på Kong.
Läs mer

Ett skräckscenario
Statsteatern hyllar ålderdomen med en nyskriven pjäs om pensionären Frisette (Niklas Hansson) som ständigt faller i sin ålderstigna, ensamma och senila tillvaro, men som innerst inne upplever allts fullständighet och hellre plockar nässlor än går på Nobelmiddag. Spelas på Far i hatten 5 - 27 mars. Sön 27 mar kl. 17:00
Läs mer

Himmel och Pannkaka
Sagohuset nya barnföreställning, premiär 6 mars, spelas varje söndag i mars.
Sön 27 mar kl. 14:00. Läs mer

Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 27 mar kl. 13:00, repris Mån 28 mar kl. 18:00. Läs mer

Telling What Is Told
En konsert inspirerad av Shakespeares färgstarka texter. Sofia Söderberg Eberhard dirigerar och Lars Humble reciterar. I Malmö Rådhus 27 mars kl 14.00. Läs mer

Vem sover inatt?
en spännande berättelse om en persons livsresa, samtidigt som den på ett underliggande plan handlar om längtan efter en familj och känslan av att höra hemma någonstans, på Bredgatan i Lund 27 mars kl 18:00. Läs mer

ID - En existentiell mordgåta
En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Spelas på Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.
Mån 28 mar kl. 19:00. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 30 mar & Tor 31 mar kl. 19:00
Läs mer

Operafrestelser à la minute! Classic Lounge
Klassiska läckerheter och instant äventyr! På Ribersborgs kallbadhus, tors 31 mars kl 19. Läs mer

RAEKWON (WU TANG CLAN/US) LIVE
På Babel 31 mars kl 20:00. Läs mer

Bastu Extrem - En bastuupplevelse för alla sinnen
Vi bjuder er på arombastu varvat med olika relaxupplevelser i bastun. Ni smörjer in er med flytande honung, smälter pepparmintsdoftande isbitar på kroppen, på Ribersborgs Kallbadhus 1 april kl 19:00. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Lär känna din närmiljö

Vi går till Knästorp. Vårt tema är gränser, barriärer och små dolda naturreservat.
Samling vid Vårdcentralen Sankt Lars, söndagen den 20 marsklockan 14. Promenaden kan genomföras av rörelsehindrade.

Jonas Sjöstedt till Lund

Måndagen den 21 mars kl 19.00 talar Jonas Sjöstedt om klimatfrågan och miljöekonomi på ett offentligt möte på Marthas café på Stadsbiblioteket på St Petri Kyrkogata. Jonas Sjöstedt har tidigare varit parlamentariker i EU-parlamentet och är nu riksdagsman för Vänsterpartet. På mötet medverkar också rapparen Behrang Miri och Nita Lorimer, regionpolitiker för (v). Dessutom blir det fika, frågor och diskussion.
Välkomna! 

Tagoreveckan i Lund 20‐24 mars

Veckolångt kulturprogram i Lund 20-24 mars 2011, för att högtidlighålla 150-årsjubileet av indiske nobelpristagaren Rabindranath Tagores födelse.

Vem var Rabindranath Tagore:
Rabindranath Tagore, 1861-1941, tilldelades som förste icke‐europé Nobelpriset i litteratur av Svenska Akademien 1913. Tagore spelade stor roll i den indiska frihetskampen från britterna, parallellt med Mahatma Gandhi.
Han var dessutom en internationalist av stora mått, och strävade efter att förena Österland och Västerland i en levande och välgörande syntes.
Lars Eklund SASNET, Lunds universitet

Hela programmet

Välkommen hem, men …

Göran, jag hörde att du lyckligt har landat efter din sextiårsutflykt till New York.
Det var tråkigt att höra.
   Jag menar, den som länge har redigerat och därmed läst Erik Kågströms insiktsfulla artiklar om energi och klimat borde verkligen inte flyga, allra minst transoceant.
   Därför hade jag hoppats att ditt plan skulle störta.
   Och givetvis att du och alla dina medpassagerare överlevde men blev rejält omruskade och fick en allvarlig tankeställare.
   När nu inte EK:s artiklar hjälper.
Vännen Grr

Det där med miljö- och energiaspekter blir lätt klyddigt. Funderade på att åka med Titanic på hemfärden men så spreds ett rykte att det hänt nåt med båten.
   En annan miljöidé är ju att sprida VB med flaskpost i st f elektroner på nätet men den föll så här i tsunamitider.
En glad och nöjd hemkommare

Barsebäck brinner av Gunnar Stensson

Sirenerna tjuter i Klostergården och ekona skallar mellan tegelväggarna. Från de översta våningarna syns Barsebäck. Tjock svart rök väller ut och blåser ner mot Malmö och Köpenhamn.
Radiomeddelande: Evakuera alla bostäder inom tre mils radie från Barsebäck. Den som måste stanna kvar ska hålla sig inomhus, dra för persiennerna och vistas på bortsidan, från Barsebäck räknat.
   Det handlar om Helsingborg, Landskrona, Eslöv, Lund, Staffanstorp, Burlöv, Malmö, Köpenhamn och kringliggande landsbygd. Branden i Barsebäck har utvecklats till en härdsmälta.
   Milslånga bilköer på E6, E4, E22, E23. Mer än tre miljoner människor flyr från sina hem. När ska de kunna återvända? Kanske aldrig.
   Så kan man föreställa sig det. Katastrofskildringen kunde fortsätta i det oändliga. Men Barsebäck är stängt. Den sista reaktorn släcktes för fem år sen. Ändå dröjer det flera år innan man kan riva de radioaktiva byggnaderna.
   Barsebäck blev aldrig något Fukushima
   Jag minns Barsebäcksmarscherna. Jag minns att Hasse Alfredsson och Tage Danielsson var med. Efter manifestationen vid kärnkraftverket vandrade demonstrationståget hela vägen från Barsebäck till Lund. Det var i augusti. Skolorna skulle just börja.
   Den tidigare FNL-aktivisten numera miljökämpen Astrida från Tallinn hade bara en lunga och blev helt utmattad. När vi kom till Värpinge fick hon låna en cykel.
   Nu ska avfallet från de svenska kärnkraftverken lagras under jorden i Forsmark och kanske också i Oskarshamn på ett sätt som påstås vara säkert i hundra tusen år. Jag har besökt förvaret utanför Oskarshamn djupt under Östersjön. Hundra tusen år är en lång tid. Människans någorlunda kända historia sträcker sig bara 10 000 år tillbaka i tiden. Under de åren har mycket hänt. Vad kan ske under hundra tusen år?
   Många betvivlar säkerheten. Kopparrören kan rosta. Berget kan flytta sig. Radioaktiviteten kan komma ut i grundvattnet.
   Om detta handlar filmen Into Eternity som gick på Kino och senare visades i TV. En repris är önskvärd.

Citat

I.
Jonas Sjöstedt är en ulv i fårakläder, han låter så trevlig och ser så trevlig ut men han är KOMMUNIST och inget annat.
   Låt Er inte luras av hans polerade yta och hans smorda munläder. Det är för det mesta dessa polerade kommunister som är de värsta, de döljer agendan och ler.
Sign. Helena i Dagens Arenas nätupplaga


II.
(V) i Jönköping vill ha Jonas Sjöstedt som partiordförande
Vänsterpartiet i Jönköpings kommun antog på sitt årsmöte den 14 mars enhälligt följande uttalande.
   En partiordförande som lett partiet genom fem raka förlustval bör inse att det är dags att lämna uppdraget. Vi anser att Jonas Sjöstedt är synnerligen väl lämpad som ordförande för Vänsterpartiet, ensam eller tillsammans med någon annan, och nominerar honom för uppdraget.
Vänsterpartiet Jönköpings hemsida 16 mars 2011

Libyen och vänstern (Referat från Immanuel Wallerstein 15/3)

Det förekommer så mycket hyckleri och förvirrad analys beträffande det som sker i Libyen att man knappast vet var man ska börja. Mest negligerad är sprickan inom vänstern. Flera latinamerikanska stater och särskilt Venezuela är helhjärtade supportar till Kaddafi. Men vänstern i Mellanöstern, Asien, Afrika, Europa och Nordamerika håller inte med dem.
   Hugo Chavez analys fokuserar framför allt på att USA och Västeuropa tidigare uttalat hot och fördömanden mot Kadaffi-regimen. Chavez med flera hävdar att västvärlden vill invadera Libyen och stjäla Libyens olja. Hela denna analys missar totalt vad som har skett och inger tvivel beträffande Chavez omdöme – och hans anseende inom vänstern
   För det första har Kadaffi bara haft god press i västvärlden under hela det senaste decenniet. Han ansträngde sig på alla sätt att bevisa att han inte på något sätt stödde ”terrorism” och att det enda han önskade var att bli helt integrerad i den geopolitiska och världsekonomiska huvudfåran.
   Det andra som Chavez missar är att det inte kommer att ske någon nämnvärd militär inblandning frän Västs sida i Libyen. De offentliga uttalandena är bara snack för att tillfredsställa hemmaopinionerna. Det kommer ingen resolution från säkerhetsrådet eftersom Kina och Ryssland är emot det. Det blir ingen Nato-resolution därför att Tyskland och andra inte vill det. Också Sarkozys militanta anti-Kaddafi-ståndpunkt möter motstånd i Frankrike.
   Framför allt kommer motståndet mot ett militärt ingripande från USA, både från allmänheten och militären. Försvarsminister Robert Gates är emot och det är också överbefälhavaren amiral Mullen som offentligt har uttalat sig mot en flygförbudszon
   Den 25 februari sa Gates i ett anförande till kadetterna vid West Point: ”Enligt min mening borde den försvarsminister som råder presidenten att sända en stor amerikansk armé till Asien eller Mellanöstern eller Afrika se till att få sitt huvud undersökt.”
   Nato-styrkornas förre befälhavare sa i Washington Post den 11 mars: ”Libyen motsvarar inte kriterierna för en amerikansk militär operation.”
   Frågan är alltså inte om det blir ett militärt ingripande från väst eller inte. Vad det gäller är konsekvenserna för den arabiska revolutionen av Kaddafis avsikt att på det mest brutala sätt undertrycka all opposition. Libyen befinner sig i uppror på grund av de framgångsrika resningarna i Tunisien och Egypten.
   Om det finns någon konspiration så är det en konspiration mellan Kaddafi och Väst för att sakta ner eller rentav krossa det arabiska upproret. Om Kaddafi lyckas sänder det ett budskap till de övriga hotade despoterna i regionen att det lönar sig bättre att tillgripa hårt förtryck än att göra eftergifter.
   Det är vad vänstern i resten av världen ser, även om vissa latinamerikanska regeringar inte gör det. Samir Amin påpekar i sin analys av den egyptiska folkresningen att det finns fyra tydliga komponenter bland demonstranterna – ungdomen, den radikala vänstern, medelklassdemokraterna och islamisterna.
   Ledarna för Arabförbundet fördömer Kaddafi offentligt men många, kanske flertalet, applåderar honom privat – och kopierar honom.
   Vi måste fokusera på huvudsaken. Den viktigaste kampen i världen just nu är den arabiska revolten. Det blir svårt nog att föra den till ett lyckligt slut. Kaddafi utgör ett stort hinder för den arabiska vänstern och för hela världens vänster. Kanske borde vi alla erinra oss Simone  de Beauvoirs maxim: ”Att själv vilja bli fri innebär att vilja att alla andra ska bli fria.”
Översättning G. Stensson

Juholt av Gr

Det finns järnväg till Håkan Juholts hemstad Oskarshamn, men sen maj 2005 körs där inga persontåg.
   Det säger en del om Juholt. Om han varit en insiktsfull politiker hade han förstått symbolvärdet av att tågtrafiken bevarades och använt sitt inflytande i den S-styrda staden till att genom politiska påtryckningar och kommunala anslag få länstrafikbolaget att hålla trafiken igång. Det hade stärkt hans aktier hos Miljöpartiet, en oundgänglig partner om det ska bli regeringsskifte.
Inte blir det bättre av att han en gång drev kampanj för Linje 2 och att han gillar kärnkraft.
   Hans inte särskilt radikala försvarspolitik har sign. Lucifer redan kommenterat här i VB. Själv fäste jag mej vid en tidingsrapport om hans nära vänner, bland vilka särskilt nämndes en socialdemokratisk f.d. statssekreterare i försvarsdepartementet som numera jobbar hos krigsmaterielkoncernen Saab. Man kan undra vilka rekmemndationer han ger Juholt om den nya Gripensatsningen vid deras avspända samtal i bastun.
   Som partisekreterare får han Carin Jämtin vars namn är nära förknippat med Förbifart Stockholm. Inte heller det lär underlätta Mp-samarbetet.
   Är Juholt därtill inte en smula överviktig? Kavajen stramar.

Kultur, mångfald och integration i Klostergården av Gunnar Stensson

En rad föreningar i Klostergården bildade förra året en grupp för att samordna och främja de ideella aktiviteter som fyller vårt område med liv. Gruppen tillkom helt naturligt, nästan omärkligt, ur det spontana samarbete som redan existerade.
   Varifrån kom initiativet? Från Klostergårdsskolan eller från ABF eller från Byalaget? Det är svårt att veta. Ibland kallar vi oss Mötesplats Klostergården.
   Visst hade vi samarbetat förr med sådant som Valborgs-firandet i Sankt Lars, skolans Internationella vecka och Klostergårdsfesten. Ibland har någon genomfört något eget som när Klostergårdsskolan i februari 2010 samlade in 17000 kronor till Rädda barnens katastrofhjälp efter katastrofen i Haiti.
   Det var under förberedelserna inför Lunds integrations- och mångfaldsrunda 2010 som vi började samarbeta mer systematiskt.
   Vi genomförde ett program som bland annat omfattade föreläsningar för elever på Klostergårdsskolan, promenader i närområdet, information från Synskadades förening om blindskrift och uppvisning av ledarhundar. Hjärt- och lungsjukas förening visade hur man häver hjärtstillestånd. ABF hade öppet hus med dans, sång och akvarellutställning.
   Sista april firade vi Valborg i St Lars-parken med  bål, Röda kapellet och Lundasångarna.
   I juni kom skolans Internationella vecka med föreläsningar, dans och den traditionella paraden av barn från världens alla delar genom Klostergården
   När höstterminen började arrangerade vi Klostergårdsfesten med loppis för Pakistan, musik och dans. Vi fick in drygt 7000 kronor till Röda Korset. ”Klok” (Klostergårdens kulturförening) och biblioteket sålde böcker och gav pengarna till Pakistaninsamlingen.
   Vi arbetar på lång sikt för ett levande Klostergården och engagerar oss också för att göra kommunen uppmärksam på områdets behov genom att kräva att den fritidsgård för skola, kultur, bibliotek och information som sedan länge utlovats äntligen ska börja byggas.
   Vi har nyligen utarbetat ett medborgarförslag där vi begär att kommunen ska restaurera Klostergårdsskolans sumpiga och utslitna fotbollsplan och förse den med konstgräs. Vi har samlat in drygt 1000 namn.
   De som nu ingår i samarbetet är förutom Klostergårdsskolan, Byalaget, Klok, ABF och Synskadades Riksförbund också Klostergårdens Fritidsgård, hyresrättsföreningar och bostadsrättsföreningar samt Helgeands församling med dess omfattande sociala och kulturella verksamhet, inte minst musikarrangemang.
   Det är svårt att få ut information om allt som händer i Klostergården. Därför tänker vi ge ut en lokal tidning, ett "Klostergårdsblad", där alla föreningar, organisationer, konstnärsgrupper, körer och enskilda får möjlighet att presentera sin verksamhet. Klostergårdsbladet ska utkomma regelbundet med kanske tre nummer per termin.
   Närmast jobbar vi med ett omfattande mångfalds- och integrationsprogram för Klostergården.

Kulturtips

Det började som en skakning
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars
Fre 18 mar kl. 19:00 Läs mer

Hamlet II:exit ghost
På Inkonst 17-19/3 och 25-27/3 kl 19.
Fre 18 mar kl. 19:00. Läs mer

ID - En existentiell mordgåta
En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Spelas på Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.
Fre 18 mar kl. 19:00. Läs mer

LIDA
-fritt efter Stephen Kings klassiska thriller Misery. Spelas på Moomsteatern 18 mars - 21 april.
Fre 18 mar kl. 19:00. Läs mer

Movits! (SE) LIVE
På Babel 18 mars kl 20:00. Läs mer

Vreeswijk sjunger Vreeswijk
På Palladium 18 mars kl 19.30
Läs mer

Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln i Malmö och Kino i Lund, lördag 19 mars kl 18:00. Repris söndag 20 mars kl 13:00. Läs mer

The Magic of Charlie Caper
På Palladium 19 mars kl.19.00
Läs mer

Tre systrar
Teaterhögskolans avgångselever gör en modern, spännande version av klassikern Tre Systrar av Anton Tjechov. På Bryggeriteatern 17 - 31 mars.
Lör 19 mar kl. 19:00. Läs mer

ALLA BERÄTTARES DAG
Den internationella Berättardagen firas som vanligt på Teater Sagohuset; med erkända berättare såväl som öppen berättarscen. På Teater Sagohuset 20 mars kl 18:00. Läs mer

Ett skräckscenario
Statsteatern hyllar ålderdomen med en nyskriven pjäs om pensionären Frisette (Niklas Hansson) som ständigt faller i sin ålderstigna, ensamma och senila tillvaro, men som innerst inne upplever allts fullständighet och hellre plockar nässlor än går på Nobelmiddag. Spelas på Far i hatten 5 - 27 mars.
Sön 20 mar kl. 17:00. Läs mer

Himmel och Pannkaka
Sagohuset nya barnföreställning, premiär 6 mars, spelas varje söndag i mars.
Sön 20 mar kl. 14:00. Läs mer

CHIMÄR
På Victoriateatern den 21/3 kl 19:30.
Läs mer

Scener ur ett äktenskap
Johan och Marianne har varit gifta i tio år och tillsammans framstår de som det perfekta paret. Men allt är inte vad det verkar vara på ytan, på Lunds Stadsteater 22-23/3 kl 19:00.
Läs mer

Rasmus Seebach
på Palladium 23 mars kl 19:30.
Läs mer

Charlie Chaplin
Då var han en okänd engelsk vaudeville-artist, nu vet hela världen vem han är. Han är älskad av många. Men han har också skaffat sig fiender av dignitet när han häcklat maktfullkomlighet och dumhet, på Bredgatan 3 i Lund 24-25 mars kl 19:00. Läs mer

Stanza 24/3
Denna gång bjuder Stanza på tre lika intressanta och uppmärksammade som uppskattade prosaister: Magnus Dahlström, Mirja Unge och Peter Törnqvist. På Inkonst 24 mars kl 20:00.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

”Äntligen en riktig sosse” av Lucifer

Reaktionerna på valet av Håkan Juholt som huvudkandidat till partiledarposten i S dominerar det politiska samtalet.” Äntligen en riktig sosse… För första gången på länge kanske medlemmarna kan känna igen sitt parti” , skriver Åsa Lindeborg i Aftonbladet och jag tror hon talar för många, om än inte för borgarna. En upprörd ledarskribent (m) krävde i förra veckan att Mikael Damberg skulle ställas upp på S- kongressen som kandidat för de s.k. förnyarna inom S.

Valet av S-ledare angår också oss
Varför är vi med tillhörighet V så engagerade i detta, borde vi inte ägna oss åt ledarfrågan i vårt eget parti? Jo det borde vi förstås, men frågan om S inriktning är avgörande också för vårt parti. Efter senaste valet skrevs det en del om hur samarbetet med V hade sänkt S. Jag tror inte det var så enkelt, det kan likaväl ha varit S som sänkt V. En röst på V var ju en röst på Mona Sahlin som statsminister och det var vi rätt många som ville undvika.
   Och i övrigt: V har ju aldrig varit en självständig aktör i svensk politik. Vi har varit ett parti som vill påverka S och vars röstetal förstås kan ändra på S-politiken. Det hindrar inte vi också har haft mycket att tillföra och att vi ibland talar för människor som S har negligerat. Och man kan också säga att i kommunalpolitiken har V på vissa platser och i vissa frågor haft ett dominerande inflytande. Ta exemplet Stig Henriksson (v) i Fagersta och vad gäller frågor ta V:s engagemang i stadsbyggnad och stadsmiljö i Lund. Men det är bara när vi kan få S med oss som vi kan göra något mot borgarna.

Blandade meriter
Men åter till Juholt. Hans syn på många enskilda frågor vet vi inget om. I andra vet vi, och där borde han ändra sig. Vi har i VB redan talat om hans roll i raserandet av det svenska fölkförsvaret, detta samtidigt som försvarskostnaderna fått ligga kvar på sin gamla nivå. Pengarna bara öses ut på JAS-plan. När detta dessutom kombinerats med ett tydligt närmande till NATO finns det anledning till vaksamhet. Och var inte Juholt nyss i Afghanistan (samtidigt?) med Lars Ohly, den gamle stridisen, och dunkade legoknektarna i ryggen? Nu är Saab på full gång med att bygga om JAS-plan till modern NATO-standard och därutöver vill de gärna gå i gång med ett nytt plan. Och då har vi ändå inte talat om deras planer på förarlösa plan. De kommer säkert att lanseras som dels avgörande för Sveriges försvar, dels bli en garanterad exportframgång. Det är inte så muntert. Man kan förmoda att Carin Jämtin kan ha andra synpunkter, men hur långt räcker det? Sammanfattningsvis kan man säga att Juholt har umgåtts för länge och för mycket med generalerna och inte haft tillräckligt att sätta emot. Det brukar hända försvarspolitiker.

Klent med formell skolning
Då har jag lättare att acceptera Juholts positiva hållning till motorvägar, kärnkraft mm. Bor man i Oskarshamn (”Sveriges baksida”) vill man ha större vägar och stöd för det lokala kärnkraftverket.. Han kan nog komma på bättre tankar framöver.
   Så kommer vi till utbildningsnivån. Juholt har gått tvåårigt gymnasium och inte mer. Ja, det är klent och vänstern skulle behöva fler med kvalificerad akademisk utbildning. Det är inte så roligt att SD-ledaren Jimmy Åkesson har högre utbildning än de flesta av sina partiledarkollegor.
   Men det är så klart inte akademiska examina som har den avgörande betydelsen . Kunskapsmässigt krävs mest en allmänorientering och kunskap om det svenska samhället och det har Juholt, inte minst som journalist. Det centrala är en känslomässig förankring i arbetarrörelsen och förmåga att inför andra formulera denna hållning och övertyga andra om hållbarheten i dess strävanden. Där passerar Juholt så vitt jag kan se testet.

Ett djärvt vad
För det är känslor det handlar om i politiken. Inte bara, men mycket. Jag har väl alltid sett det så, men fick stöd genom att läsa den amerikanske linguisten George Lakoffs bok (”Moral politics, what conservatives know that liberals don't”) som visar på hur högersidan har lagt belag på de varma och goda orden och lämnat de nyktra och kalla till vänstern. Med rätt ord kan man återerövra politiken, säger Lakoff. Vad jag har hört av Juholt verkar han ha förmågan att tala med värme och tyngd om centrala samhällsfrågor.
   Jag tror alltså att Juholt kommer att fixa det: att göra socialdemokraterna socialdemokratiska igen. För att markera detta (och övertyga mig själv?) har jag ingått ett vad med en annan politisk iakttagare om att S inom ett år i partisympatimätningarna når upp till 40 procent. Lite djärvt, det ska medges, Juholt är ju ett oprövat kort och ett år går fort. Vadet gäller en flaska rött, vad annars.

Ohly
Till sist några ord om Ohly och V. Ohly kommer naturligtvis att bytas ut och han skulle göra partiet en stortjänst om han avgick nu. Tanken att behöva vänta till januari 2012 är inte till att bära och allt fler partiinstanser ger uttryck för det. Jag såg att V-Jönköping vid sitt årsmöte nyss gav uttryck för samma tanke. Jag råkar känna några av dem lite och det är inga sillmjölkar utan tuffa och kloka kamrater. Har vi inga sådana i Skåne?

Israels soldater erkänner av Per Roijer

Vi trakasserar avsiktligt palestinier

"Detta är ett litet exempel på palestinska bilnycklar som beslagtagits av arméenheter. Konfiskering av bilnycklar, ID-kort och annan personlig egendom är en vanlig och populär procedur för att straffa palestinier vid checkpoints eller vid utegångsförbud."
(Bild och citat från utställningen Breaking the Silence, utan ID-kort kan palestinier inte röra sig någonstans inom de ockuperade områdena.)

"Breaking the Silence", är en fotoutställning om Israels ockupation av Västbanken och Gaza, sedd med israeliska soldaternas egna ögon och kameror. Den pågår veckan ut på Armémuseum i Stockholm och är det närmaste Lund den kommer detta år. Holland och Berlin väntar.

Två israeliska veteraner, unga män i 25-årsåldern guidar varje dag. Den dag VB besökte utställningen var de Itamar Shapira och Dotan Greenvald. Den senare en av grundarna till organisationen, som vill väcka opinion i första hand inom Israel om vad ockupationen gör både med de palestinier som utsätts för den och med de israeliska soldaterna själva.

– Att tala om ockupationen är tabu i Israel. En ockupation är brutal, det måste nog vara så här, men vi vill lyfta fram vad det innebär. Sedan får andra döma, säger Shapira.

I Tel Aviv är man knappt medveten om – eller tvingar sig till att bortse från – att en ockupation pågår. Många unga soldaterna blir chockade vid sin första tjänstgöring.

Att utställningen visas just på Armémuseum kan verka lite överraskande, men museet sorterar sedan flera år tillbaka under kulturdepartementet. Sponsorer är Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Svenska kyrkan, Sida och Folke Bernadotteakademien.

Det är inte de värsta bilderna med sargade kroppar från Operation Cast Lead (Gjutet Bly) 2008 som visas, utan soldaternas vardag. Det räcker fullt ut för att illustrera övergrepp, brutalitet och den hänsynslöshet som soldaterna snabbt tar för självklar med sina chefers fulla uppmuntran.

"Efter en dag i Hebron var lärdomen att vi kunde behandla araberna precis hur som helst, det fanns inga gränser", säger en soldat i ett av de 400 vittnesmål som Breaking the Silence samlat in sedan 2004, då organisationen bildades.

– Avsikten är att människorna i de ockuperade områdena aldrig ska kunna känna sig säkra. Trakasserier är avsiktliga. De ska veta att vi alltid är där och har full koll.

Men en del trakasserier utförs också därför att soldaterna är uttråkade. Och som kvinnlig soldat måste man visa att man är man är minst lika bra klå upp en arab, som killarna, säger en kvinnlig first sergeant.

"Dry them out" betyder att någon som ska bestraffas bakbinds, förses med ögonbindel och får sitta på trottoarkanten eller någon annanstans i solgasset timme efter timme – en, två, fyra eller sex timmar eller längre.

Det behöver inte finnas någon anledning till "bestraffningen". Vid ett tillfälle ville en patrull bara se en fotbollsmatch på TV från VM i fotboll. Soldaterna sökte upp ett hus som hade TV, körde ut den palestinska familjen, såg matchen och tog en bild av sig själva som en souvenir.

Om någon hade protesterat hade vederbörande sannolikt fängslad och "dried out".

På andra bilder poserar flera israeliska värnpliktiga i tur och ordning med foten på en dödad palestinsk "terrorist". En annan israelisk soldat hade som hobby att fotografera sig själv tillsammans med palestinier som bakbundits och försetts med ögonbindel.

Avslöjandena av de amerikanska soldaternas övergrepp i Abu Ghraib-fängelset i Irak, sände chockvågor genom den amerikanska allmänheten. Sådana reaktioner har aldrig synts i Tel Aviv, trots att utställningen har visats där också.

Utställningen Breaking the Silence har turnerat i Europa i flera år och också visats i Philadelphia och Boston i USA.

”Att bo granne med ondskan” av Gunnar Stensson

Francos fascister närmar sig Madrid. Nej, det är Kadaffis legosoldater som närmar sig Benghazi.
   Nonintervention, sa Nationernas förbund.
Icke-inblandning säger många i FN, EU och Nato. En av dem är Carl Bildt som har olja att skydda i Libyen.
   Det finns en tradition av ickeinblandning att luta sig mot. Pol Pot,  Sarajevo, Sebrenica, Himmelska fridens torg, Darfur.
   Det finns också en tradition av ”preventiva” invasioner. Den gäller när Väst ser sina intressen hotade. Beteckningen är war on terror. Den tillämpas mot Afghanistan och Irak.
   Ickeinblandning och preventiva krig är två onda metoder. Men det finns också sedan 2005 en FN-resolution om plikten att ingripa när en regim mördar sin egen befolkning. Det är den som ska tillämpas mot Kaddafi. Men ingen tar ansvar.
   Vi har upplevt två framgångsrika demokratiska ickevåldsrevolutioner: Tunisien och Egypten. Västs blodhundar tvingades bort. Egypten har upplöst landets kriminella säkerhetstjänst.
   Men det räcker nu, tycker Väst. Nu måste demokrati-tsunamin stoppas!
   Hur mycket pengar har väst inte satsat på Kadaffis koncentrationsläger för flyktingar? Miljarder euro! Inte får de förspillas. Hur ska vi då kunna  hejda musliminvasionen? Och oljeflödet, hur ska vi klara oss utan det?
   Vi måste visa att vi stödjer resten av våra blodhundar, kungen i Saudiarabien som vakar över vår olja, kungen i Bahrain som skyddar basen för femte flottan, trupperna från Förenade arabemiraten och Saudiarabien som hjälper honom att massakrera demonstranterna i Manama, kung Mohammed i Marocko som har koll på våra knappa fosfattillgångar. Vi måste trycka till Hamas och Palestinska myndigheten ordentligt så de inte mopsar sig mot Israel.
   Så återupprättar vi stabiliteten i Nordafrika och Mellanöstern, dels med brutalt våld, dels med passivitet och

framför allt med tyst diplomati, stödd av dollar och vapensändningar. Det är realpolitik.

Rommel och Kaddafi
I värsta fall har Kaddafi erövrat Benghazi när nästa nummer av VB kommer ut. Åter fylls tortyrkamrarna. Åter skär de torterades skrin genom ökentystnaden.

   Så befäster Festung Europa än en gång Medelhavs-vallen och säkrar oljeleveranserna
   Kaddafi är långt ifrån den förste fältherre som för krig i Nordafrika. För exakt 70 år sedan landsattes Rommels tyska Afrikakår i Tripoli. Nazitrupperna ryckte till synes oövervinneliga österut tills britterna besegrade dem vid El Alamein 1942.
   Segern möjliggjordes tack vare den tyska arméns brist på drivmedel. Rommel flydde till Nazi-Tyskland och de tyska soldaterna blev krigsfångar. Det var en viktig vändpunkt i andra världskriget.
   Kanske kan brist på ammunition och olja i sista stund stoppa Kadaffi. Kanske kan i så fall en flygförbudszon upprättas. Kanske kan det libyska folkets demokrati räddas.

En svensk tiger
För några veckor sedan kom Klas Åmarks stora sammanfattning av de senaste decenniernas forskning om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen.
   Där står bland annat följande. ”En svensk tiger blev den välkända symbolen från andra världskriget, i bildens form en tiger med blågula ränder. En svensk tiger kan också ses som en symbol för neutralitetens ideologi, för demokratins tystnad inför våldet och terrorn… Denna politik har bidragit till att förhållandet mellan Sverige och Nazityskland lever som ett olösligt moraliskt trauma för svensk demokrati.
   Bor man granne med ondskan räcker det inte för en demokrati att välja att tiga.”
   Det gäller än mer i en konflikt där man i årtionden profiterat på tyranni.

Bilkommunen Lund av Ulf Nymark

Gång- och cykelbanor klarar inte av mötande trafik
I VB nr 5 redogjorde jag för hur storleken på Lunds investeringar i gång- och cykeltrafikinfrastruktur närmast är försumbar i förhållande till investeringarna för biltrafikens infrastruktur. Jag lovade också (eller ”hotade”, för den som i detta sammanhang föredrar det ordet) att återkomma med granskningar av hur Lunds GC-infrastruktur faktiskt är uppbyggd för att förstärka karaktären av Bilkommun.

Riktlinjer följs inte
Låt oss då vad gäller GC-infrastrukturen till att börja med titta på gång- och cykelbanornas bredd i förhållande till bilkörbanornas. Bredden på respektive trafikslags vägar är ju en strategisk faktor för framkomlighet, säkerhet och bekvämlighet.
   Lund har sedan lång tid antagit riktlinjer (en s k pållissi)  för utformningen av gång- och cykelbanor, inklusive bredden. Jag bortser helt från dessa riktlinjer här. De följs ändå nästan aldrig i praktiken. Det är, när allt kommer omkring, det reellt existerande GC-vägnätet som räknas.

Enkelriktade cykelbanor är i allmänhet inte enkelriktade
Först av allt måste man då ha klart för sig ett märkligt förhållande beträffande cykelbanorna i Lund. De flesta av de cykelbanor som kommunen kallar enkelriktade, och som en stor del av allmänheten också uppfattar som enkelriktade är i själva verket inte enkelriktade. (Jag är förstås medveten om att många cyklister blankt struntar i denna påstådda enkelriktning, men det är en annan historia). Även om dubbelriktad cykeltrafik inte uttryckligen är påbjuden är det fullt lagligt att cykla mot de flesta ”enkelriktade” cykelbanor i Lund. Undantaget är de få ställen där det finns en skylt om enkelriktning, dvs det runda trafikmärket med röd botten och ett gult vågrätt streck som egentligen heter ”förbud mot infart”. Sådan skyltar är sällsynta på cykelbanorna, men finns t ex längs Dalbyvägens norra sida från Östertull och ut till motorvägen, på delar av Trollebergsvägen och inre av Fjelievägen.
   Alltså: de flesta cykelbanor i Lund – jag skulle tro upp till 98 procent av den totala längden - är tillåtna för dubbelriktad cykeltrafik. Detta borde få konsekvenser för bredden på cykelbanan. Men det har det inte fått.

Cykelbanor inte byggda för mötande trafik …
Låt oss anta att ett vanligt breddmått på en tvåhjulig cykel (utan släpkärra) med tillhörande cyklist är (lågt räknat) 80 cm. Låt oss också anta att varje cyklist behöver ha minst 25 cm vingelmån. Det innebär att vid möte mellan två bicyklister behövs minst 210 cm bredd på cykelbanan. (För tricyklar och packcyklar av olika slag behövs förstås ännu bredare cykelbanor). Merparten av Lunds cykelbanor är klart under denna bredd. Här är några slumpmässigt valda exempel på cykelbanebredder: Nordanväg 160 cm, Fasanvägen 145 cm, Hjalmar Gullbergs väg 120 cm.
   Slutsatsen är klar: Lunds cykelbanor är inte byggda för att cyklister ska kunna mötas.

… och det är inte gångbanorna heller
Samma förhållande gäller på många av kommunens gångbanor. De är inte byggda så att fotgängare ska kunna mötas, än mindre så att en fotgängare med barnvagn ska kunna möta en annan fotgängare med en kasse i vardera näven. (Anta att en fotgängare tar minst 80 centimeters bredd i anspråk). Här är några gångbanebredder. Trollebergsvägen 100 cm som smalast, Fasanvägen 145 cm, Hj. Gullbergsväg 120 cm.
   Hittills har det handlade om renodlade cykel- respektive gångbanor. Ännu värre blir förhållandena för trafiken på ”blandade” GC-banor. På sådana borde två fotgängare och två cyklister kunna mötas samtidigt. På t ex Dalbyvägen är den blandade cykelbanan på sina ställen inte bredare än 170 centimeter, dvs utrymmet tillåter inte ens ett möte mellan en fotgängare och en cyklist.

Generöst tilltagna bilgator
Hur ser det då ut på bilkörbanorna? Bredderna här varierar kraftigt alltifrån 5 meter breda vägar (sådana finns enbart i undantagsfall) till 20 meters bredd eller mera. Men även på de smalaste gator där dubbelriktad biltrafik är tillåten finns det gott om utrymme för två personbilar att mötas. Och i många fall finns det utrymme för dubbla eller tredubbla körfiler i båda riktningarna för bilar, även för lastbilar. Ingen dubbelriktad bilväg har byggts så att bilister som mötes riskerar att haka in i varandras fordon och vålla skador på fordon och människor i bilen. Det finns alltid, utom där det finns speciella hastighetsdämpande insmalningar, generöst med utrymme att mötas.

Förväntas bryta mot trafikreglerna
De för smala GC-banorna får givetvis konsekvenser för respektive trafikantgrupps beteende på dessa vägar. Gående som inte får plats att möta en annan fotgängare på gångbanan nyttjar givetvis cykelbanan. Och en cyklist som inte ges trafiksäkert utrymme att möta en annan cyklist kör förstås ut i gångbanan. Hellre det än att riskera ett totalt stopp i trafiken när möten inom trafikreglernas råmärken görs omöjliga. Här har vi huvudorsaken till cyklande på trottoarer och gående på cykelbanor. (Jovisst, det finns andra orsaker också). För när trafikinfrastrukturen är uppbyggd på så sätt att gående och cyklister på många ställen förväntas bryta mot trafikreglerna, dvs är tvingade att bryta mot bestämmelserna, är det givet att detta beteende smittar av sej även i fall där trafikanten faktiskt inte måste bryta mot reglerna för att komma fram.

GC-banor är till för bilarnas framkomlighet
Varför byggs då gång- och cykelbanor så smala i förhållande till det utrymme som biltrafiken ges? Helt enkelt därför att det är biltrafiken alltid varit den viktigaste trafiken för den politiska majoritet som haft makten att utforma trafiksystemet i vår kommun. Cykel- och gångbanor har inte byggts för att underlätta för fotgängare och cyklister, de har byggts för att GC-trafiken inte ska vara i vägen för bilarna.

Sluta moralisera!
Åtminstone två övergripande slutsatser kan man dra av vad jag anfört ovan:
I stället för att moralisera över cyklister som kör på gångbanor och fotgängare som promenerar på cykelbanor borde kommunen sätta igång att bygga gång- och cykelbanor med minst samma framkomlighetsstandard som finns på gator och vägar för bilar.
   Men, det är den andra slutsatsen, Lund är ingen cykel- eller gångkommun, det är en Bilkommun.
Ulf Nymark

NOT: I ett kommande nr av VB kommer jag att redogöra för förekomsten av farthinder och andra begränsningar i GC-banornas framkomlighet.

Internationella kvinnodagen bara för somliga tal av Lillian Bailey

De som driver jämställdhetsarbetet i Sverige glömmer bort stora grupper av kvinnor - icke etniska svenskar, asylsökande, papperslösa och "importfruarna", sa Lillian Bailey från Asylgruppen Lund vid mötet på Stortorget den 8 mars.

Jag heter Lillian och jag har blivit tilldelad möjligheten att tala här idag av Asylgruppen Lund. Ett av Asylgruppen Lunds jämställdhetsarbeten är samarbetet med Ain’t I a woman - kampanjen som kämpar för papperslösa kvinnors rätt till skydd, en kampanj som jag vill återkomma till lite senare.

Jag har varit på flera demonstrationer och manifestationer i Sverige, men det är tyvärr väldigt sällan jag fått se kvinnliga talare, än mer sällan har jag fått se icke etniskt svenska talare. Men något jag faktiskt aldrig fått se är en icke etniskt svensk kvinna tala på en demonstration eller manifestation i Sverige. Så på ett sätt känner jag mig ärad över att vara här, men framförallt är det viktigt för mig idag att göra några av alla dessa kvinnors behov hörda.

Först vill jag börja med att ställa frågorna; Varför är vi här idag? Vad innebär Internationella kvinnodagen? Historiskt sett började Internationella kvinnodagen som en dag då kvinnor samlades i några av västvärldens länder för att demonstrera eller manifestera för sina egna rättigheter. Under 60- och 70-talen fick dagen en mer internationell prägel och man kunde då se kvinnor i västvärlden, däri Sverige inräknat, ställa sig upp och kämpa för kvinnors rättigheter världen över. De senaste åren har dagen fått en mer nationell prägel, återigen belyser vi den ojämställdhet som råder och kvinnors situation inom vårt egna lands gränser.

Men Sveriges demografi har med tiden förändrats och med den dess kvinnor, men det är väldigt sällan man får höra om dessa kvinnors rättigheter i jämställdhetsdebatten idag. Säkert därför att jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor skiljer sig ofta från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnans.

För hur relevant är egentligen den procentuella höjningen av kvinnors löner, för att jämställa med männens löner, för Aicha – som pga av sin trostillhörighet överhuvudtaget inte kan få ett jobb? Hur relevant blir den där procentuella höjningen för Aicha när hon efter att ha sökt mer än 40 jobb och blivit nekad, bestämmer sig för att ta av sig sin slöja och helt plötsligt får ett jobberbjudande, men måste försaka sig själv och sin tro var dag hon går till jobbet, bara för att hon måste försörja sina barn? Och ja, det finns ensamstående muslimska kvinnor i Sverige idag! Det finns ensamstående muslimska kvinnor som VILL bära sin slöja!
Så här ser Sverige ut idag: jämställdhetskampen för Aicha skiljer sig från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnan, jämställdhetskampen för Aicha är en kamp mot islamofobi och rasistisk sexism.

Eller hur relevant är den procentuella höjningen av kvinnors löner för Sabina? Som lyckas få ett jobb men är den enda av alla hennes kvinnliga kollegor som måste utstå sexuella trakasserier från deras manliga chef? Allt pga av hans livslånga dröm om en exotisk svart kvinna som Sabina. Vilket inte är så svårt att förstå, för när man möter västerländsk media idag, hur många välutbildade, välklädda och välrespekterade svarta kvinnor får vi se egentligen? Som dessutom inte livnär sig på att dansa eller sjunga? Hur många?

Senare, när Sabina återigen blir trakasserad av några andra män på en nattklubb och vänder sig till klubbens vakter för skydd, bara för att inse att de istället bemöter hennes klagomål med hånskratt? För vad förväntar hon sig egentligen?! Vilken bild av svarta kvinnor har männen som är tillsatta att skydda Sabina? Vilka mediala bilder bemöts de av dagligen som läggs till grund för hur de värderar svarta kvinnor? För det finns ingenting som heter positiv rasism! Exotism ÄR rasism! Och vi är många svarta kvinnor i Sverige idag som inte vill bli bedömda efter huruvida vi kan dansa eller inte! Och som definitivt inte vill bli bekräftade av storleken på våra bakdelar!
Så här ser Sverige ut idag: Jämställdhetskampen för Sabina och mig skiljer sig från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnan, jämställdhetskampen för oss är en kamp mot den strukturella rasistiska sexism som genomsyrar både detta land och hela världen.

Några andra kvinnor vars rättigheter i Sverige tycks helt hamnat i skymundan är de så kallade "importfruarna". Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, även kallat Roks, kom nyligen ut med en rapport om de undangömda och glömda importfruarnas kamp i Sverige. Idag är det nämligen möjligt för en svensk man att ta hit kvinna efter kvinna trots att han låter dem utstå kränkningar så länge han avslutar förhållandet inom ramen av två år. Och dessa kvinnor måste genomlida dessa kränknigar i ett minimum av två år annars riskerar de utvisning.
Så här ser Sverige ut idag; Jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor är långt ifrån densamma som den etniskt svenska kvinnans jämställdhetskamp. Jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor är istället en kamp mot en institutionaliserad rasistisk sexism.

Sedan har vi alla de kvinnor som vi i Asylgruppen kämpar för. De asylsökandes och papperslösa kvinnornas och barnens kamp. För det har ju länge sett ut så att kvinnors kamp blir likvärdig med barnens kamp. Jag ska ge er ett exempel. Mirjana är en ensamstående asylsökande kvinna och mor i Sverige. Likt många andra asylsökande kvinnor präglas Mirjana av en allmän rädsla för myndigheter från sitt hemland, så när hon söker asyl här i Sverige, möter en man i uniform, och får frågan om hon har några specifika önskemål på könet hos sin handläggare svarar hon självklart nej. När hon väl kommer till sitt förhör på migrationsverket möts hon av en manlig handläggare och tolk och vågar då inte nämna sina verkliga asylskäl utan underminerar sig själv, är vag och tonar ner sina asylskäl för sin handläggare. Detta pga att hennes egentliga asylskäl rör sexuellt våld som dessutom åtföljts av fysiska övergrepp från hennes manliga familjemedlemmar vilket nu gjort att hon utvecklat en stark misstro för de flesta av det manliga könet… Mirjana får sedan ett negativt beslut på sin asylansökan eftersom migrationsverket hävdar att det finns en liten polismyndighet någonstans i hennes hemland som kan erbjuda henne och hennes barn det skydd de behöver. Den könsmaktsordning som råder väljer migrationsverket dock att fullkomligt blunda för. För så fort någon manlig medlem av hennes familj eller släkt får höra att hon är tillbaka i landet kan de bara knalla upp till polisstationen och kräva att få Mirjana utlämnad och följaktligen få det eftersom den sanna äganderätten för kvinnor har oftast någon manlig familjemedlem. Men som sagt, det väljer migrationsverket att blunda för.

Mirjana vänder sig i detta skede till oss i Asylgruppen och får då hjälp av oss att överklaga. Så vi hjälper henne att lägga fram sina verkliga asylskäl, påpekar de psykologiska aspekter som påverkat hennes handlingar i det tidiga skedet av aslysökningsprocessen, dock helt utan framgång. För Mirjana har inte kunnat styrka sin identitet helt och fullt, då man som kvinna i hennes hemland aldrig har tillgång till sina identifikationshandlingar utan det är antingen faderns, broderns eller den äkta makens rätt. Men även detta väljer migrationsverket helt att blunda för. Mirjana stämplas istället som inte trovärdig av våra svenska myndigheter. Tiden går och Mirjana och hennes barn hotas av utvisning, men hon vet att varken hon eller hennes döttrar har någon som helst framtid i hennes hemland, så Mirjanas enda alternativ blir att gå under jorden, hon och hennes barn blir då papperslösa. Men som papperslösa har Mirjana och hennes barn knappt några rättigheter kvar. Om någon utav dem skulle bli sjuka, vågar de knappt söka sjukvård pga av risken för utvisning. Om någon av dem skulle bli kränkta, rånade, misshandlade eller våldtagna i Sverige kan de inte söka hjälp från det svenska systemet får då blir de utvisade…

Emellertid får Mirjana reda på att några av hennes manliga familjemedlemmar hört att hon tagit sin tillflykt till Sverige och kommit hit för att ta tillbaka henne och barnen. Så Mirjana vänder sig till samma ställe som svenska kvinnor i hennes situation – kvinnojourer. Men även här möts hon av en oförståelse och risken är stor att de vägrar ta emot och skydda en papperslös kvinna och hennes barn i behov av hjälp.
Även detta är realitet i Sverige idag; asylsökande- och papperslösa kvinnors bristande rättigheter är det största exemplet på institutionaliserad rasistisk sexism - i vårt land.

Tänk er vilken frihet ni har att överhuvudtaget kunna visa er här idag. För papperslösa kvinnor och barn är det en enorm risk bara att visa sig ute i dagens Sverige. Det var trots allt inte länge sedan polisen ställde sig utanför ett köpcentrum i en invandrartät förort till Malmö för att id-kontrollera folk, då de behövde fylla några tomma platser på ett plan med utvisning till Irak. Detta är vad Sverige utvecklats till, vi har börjat göra räder på människor likt vi gör razzior på narkotika och annat oönskat i vårt samhälle…

Men vad kan vi göra för alla dessa kvinnor? Nu vill jag komma tillbaka till Ain't I a woman – kampanjen som är ett jättebra exempel på hur man kan jobba. Kampanjen kräver nämligen att: Kvinnofridslagen skall ändras och ta hänsyn till papperslösa kvinnors särskilda situation. Dessutom att kvinnofridslagen måste överordnas Utlänningslagen, att Utlänningslagen skrivs om för att ta asylsökande kvinnors ofta särskilda skäl i beaktning och godtas som skäl för asyl. Och att väcka debatten för dessa kvinnors rättigheter i jämställdhetsdebatten.

Ain't I a woman är ett uttryck som myntades av en före detta svart slav och kvinna vid namn Sojourner Truth i USA år 1851 då hon ställde sig upp under ett suffragett möte och yttrade orden Ain't I a women too? Hon syftade då på att borde inte kvinnorättsrörelsen kämpa för alla amerikanska kvinnors rättigheter och inte som då bara de vitas?

Så jag frågar er idag, är inte även vi kvinnor? Är inte även våra rättigheter värda att kämpa för? Vår jämställdhetskamp kanske skiljer sig något från majoriteten av kvinnors jämställdhetskamp i Sverige. Men om vi bara får känna oss hörda och sedda av kvinnorättsrörelsen i Sverige idag så kan ni få se att vi definitivt är en kraft att räkna med.