2011-02-10

Mats Skogkär mejlar Veckobladet

Hej
Har sett att det kommit ett nytt nummer av Veckobladet och att min ringa person uppmärksammas.
Jag saxar:
"Att han lögnaktigt påstod att Israel aldrig använt fosforgranater och bomber i Gaza, en lögn som han aldrig tvingats ta avstånd från [...]  Självklart riktade han också sitt hat mot Ship to Gaza."
Jag skulle bli mycket förvånad om ni kan belägga detta. Och kan ni inte, skulle jag uppskatta om ni tog in en rättelse.
Mats Skogkär
Ledarredaktionen
Sydsvenskan

Gunnar Stensson svarar Mats Skogkär

Så här skrev Mats Skogkär den 17 januari 2009, då det israeliska angreppet pågått i tre veckor och hundratals ögonvittnen rapporterat att sjukhus, offentliga och civila byggnader beskjutits med fosforgranater och att den israeliska armén besköt palestinska ambulanser med civila kvinnor och barn:

Rubriken var "Krigets första offer".
Texten löd:
Lögner och propaganda. Lika självklara följeslagare till krig som död och förödelse. Striderna i Gazaremsan utgör inget undantag. Låt oss granska bara två av denna konflikts många ”sanningar”:
Den israeliska armén använder vit fosfor mot civila palestinier.
Den israeliska armén skjuter avsiktligt på ambulanser.
”Sanningar” som ligger till grund för krav på fördömanden, bojkott och vad värre är – ger näring åt den antisemitiska hatvåg som nu rullar över Sverige, Europa och världen.

Då hade den palestinske läkaren Yusef Abu Rish vittnat om hur människorna brändes över kroppen på ett sätt som bara vit fosfor kan göra. En liten palestinsk flicka låg i sjukhuset medan hennes hjärna långsamt frättes bort av vit fosfor utan att läkarna kunde göra någonting.
   Skogkär avfärdar vittnesmålen som lögn och propaganda.
   Christer Zettergren, generalsekreterare i svenska Röda Korset hade sagt: ”Våra konvojer är mycket medvetet mål för beskjutning från Israel.” 
   Det var lögn och propaganda, enligt Skogkär.

Israel förnekade allt och litade på att sympatisörerna runt om i världen skulle vidarebefordra förnekelsen. Inflytelserika personer som Röda Korsets generalsekreterare tvingades genom påtryckningar att göra kritiken trubbigare. 
Alla insåg ändå det orimliga i föreställningen att palestinierna besköt sina egna ambulanser.
   Ingen har glömt den kampanj varmed Israel förnekade avslöjandena i Goldmanrapporten.

   Rapporter från människorätts- organisationer och inte minst FN bekräftade till slut det som alla hela tiden vetat, nämligen att ”sanningarna”, var sanningar utan citationstecken och att Israel begått rader av krigsförbrytelser mot det palestinska folket.
   Runt om i världens visas dokumentären ”Tears of Gaza” om de 300 barn som Israel dödade – och om de som överlevde.
   Som rapporten ”Dashed Hopes: Continuation  of Gaza blockade” (30/9 2010) visar pågår folkrättsbrotten fortfarande. Bakom den står bland andra Amnesty, Oxfam, Save the Children Christian Aid och Medical Aid for Palstinians.

Skogkärs artikel är ett flagrant exempel på tekniken att stoppa kritik genom anklagelser för antisemitism. Den tekniken utnyttjar Skogkär fortfarande.

Per Gharton kritiserade Skogkär i Sydsvenskan.
   ”Om jag rekommenderade samma behandling av israeler som Schwarzenberg, Skogkär med flera hyllar när den drabbar palestinier skulle jag, med rätta, blivit stämplad som antisemit. Men palestinska liv kan man spotta på, palestinsk förtvivlan kan man förhåna, utan att ens lämplighet som EU-ordförande eller kommentator i en förment liberal tidning ifrågasätts. Den danska sjukan tycks vara på väg att sprida sig. Snart blir väl öppen antiarabisk rasism och islamofobi rumsren också i Malmö, Prag och hela EU. Det är tragiskt och skräckinjagande.”
   Kritiken är lika drabbande nu som den var för två år sedan.

Kulturen i Lund av Lucifer

Oline Stig fortsätter envetet på Sydsvenskans kultursidor att säga beska sanningar om Lunds kulturliv. Det man saknar är en diskussion om varför det är som det är.
   Vad jag tycker först måste sägas är att jämförelser med Malmö inte är produktiva. Vad som har hänt där är ju att stan har repat sig efter en tjugoårig nergångsperiod i huvudsak betingad av materiella förändringar. Malmö gick ner som industristad och till det kom att stan leddes av en förstelnad socialdemokrati som tryckte ner nya kulturyttringar. Det som gällde var Vita Hästen på Stadsteatern. Det är först nu, med Malmö, i sin nya skepnad som universitetsstad, som det har kommit en ny vitalitet. Det är hemskt roligt att staden har återtagit sin roll som ledande i regionen och det är roligt också för oss som bara ibland besöker staden.

En jämn lunk
Lund har i gengäld, väl inte gått ner, men stagnerat. Nej, inte industriellt eller befolkningsmässigt, men kulturellt. Stadsorkestern spelar, Riksteatern kommer på besök ibland, Konsthallen ställer ut, Kulturen visar. Det är inget ont med det, det är heller inte dålig kvalité, men det är en jämn lunk och aldrig något nytt eller oväntat.
   Universitetet eller snarare dess studentkår var en gång en källa till nya och spännande idéer och evenemang. Så är det inte längre och kanske har det att göra med att studenter inte är vad de har varit. Jag vill inte frammana någon 68-nostalgi, men uppfattar sig studenterna vid universitetet numera som en kår, en grupp där det finns utrymme för opinionsbildning? Nej, studenterna är antingen här på distans eller är upptagna med sin utbildning i de tre yrkeshögskolor som dominerar universitetet : LTH, Ekonomihögskolan och medicinarutbildningen. Den närmsta likheten med studenter i den gamla meningen tycker jag man kan ana på SOL-centrum, men det är klent där också. Till bilden hör också AF:s nedgång. Studenterna ägnar sig tydligen åt nationerna, företeelser som ingen tog på allvar för 30-40 är sen. Och Filmstudion är död, den klarade sig inte i det nya kommersiella klimatet. Visst, det finns några aktiviteter som är knutna till universitetet av typ Filosoficirkeln och de är värdefulla och fungerar som ersättare till gamla tiders föreläsningsföreningar.
   Läget i Lund här visar sig ju också på det politiska planet. Förra helgen var det små demonstrationer eller opinionsyttringar kring Egypten på Sergels torg och på Gustaf Adolfs torg i Malmö. Hade det varit för trettio år sen hade vi sett det i Lund också, men här hände väl ingenting?

Vad kan göras?
Vad kan då göras? Tja, inte mycket.
Staden styrs av en borgerlig majoritet vars kulturintresse är ytterst måttligt och som till sin inriktning verkar överensstämma med Fredrik Reinfeldts, alltså sånt som är gångbart i Täby. Vad gäller musik har han talat om Magnus Uggla som favorit. Man kan gissa att Mats Helmfrid har liknande böjelser.
   Jamen det är ju folkpartiet som styr kulturpolitiken i Lund, med f. polismästare Radner i spetsen. Jo, för all del, men det borgar knappast för förnyelse. I höstas tillsattes en ny bibliotekschef, en nyckelposition i en stads kulturliv. Lund borde kunna locka spännande sökande. Jag antar att det blev en utmärkt kompetent person, men i den intervju som gjordes med henne i Sydsvenskan verkade hon inte precis så dynamisk. Hon var inte så mycket för böcker utan mer för golf och simning men läste gärna några deckare. Hon ersatte en trotjänare i Lunds kommunala byråkrati som verkat som chef inom socialförvaltningen och som fick en reträttposition innan pensioneringen. Hon var inte heller så intresserad av böcker och bibliotek.
   Men folkpartiets döda hand över Lunds kulturpolitik är ändå inte det avgörande. Nej, det är förstås som vanligt ekonomin. Lunds borgerliga ledning vill i första hand ha sänkt kommunalskatt och har fått Lunds majoritet av skattebetalare/röstare med sig som vi såg av valresultatet.  De årliga nerskärningarna på kulturbudgeten – i form av oförändrade anslag, samtidigt som löner och kostnader stiger, är en realitet. När det gick illa för kulturhuvudstadsåret så blev det ett par miljoner över som var avsatta för ändamålet och de har delats ut, men de motsvarar på intet sätt kostnadsökningarna.

Ridsport och ishockey
Till saken hör att det finns en gemensam kultur och fritidsnämnd och det är klart att det är idrottspengarna som alltid kommer i första hand. Handbollsjippon, konstgräsplaner, ishockeyhallar, ja listan är lång. Och snart är det säkert dags att ösa ut pengar på ridsport med alibit att fler flickor vill ägna sig åt hästar. Det är just den sortens argument politiker faller för. Sanningen är ju att de flesta flickor vill inte ägna sig åt hästar, och för den delen, de flesta pojkar vill inte ägna sig åt ishockey. Varför ska vi ösa ut pengar på särskilt kostnadskrävande minoritetssporter?
   Ja här kom jag kanske på sidan av ämnet, men det är svårt att tiga. Det borde finnas andra sätt att bedriva kulturpolitik än de som präglar Lunds kulturliv. Men nu har vi minst tre och ett halvt år framför oss av det gamla vanliga.

Tillbaka i ankdammen av Gunnar Sandin

En veckas frånvaro. Ligger ohjälpligt efter med tidningsläsningen. Skånskan får vänta. Sydsvenskan rapporterar om tillräckligt mycket att reta sej på.

1. Själskultur
Oline Stig berättar att hon måste motivera för sina vänner (litteratörer som hon får man förmoda) varför hon valt att bo i sånt kulturellt bakvatten som Lund. Och hon upprepar vad alla rimligt vakna personer har märkt i åtskilliga år: att Lund är ute bland den kreativa klassen, åtminstone i dess yngre årgångar. Carlhåkan Larsén gör ett kontringsförsök men tvingas väsentligen hålla med.
   Om det inte hade gjorts ett avgörande misstag för flera år sen kunde det ha sett annorlunda ut. Jag tänker på tillsättningen av kommundirektör. Vi fick en som högst en på hundra Lundabor kan namnet på, och hälften av denna procentenhet klarar säkert inte av att stava efternamnet rätt. Motkandidat var Gunnar Wetterberg, en av landets mest högprofilerade samhällsdebattörer. Som var oförsynt nog att säga att han ville fortsätta att skriva historiska biografier på halva tiden – och det gick ju inte an. Jag minns inte turerna kring beslutet men att Vänsterpartiet hörde till den majoritet som fördrog Ahlfridh.
   Gustav III var klokare på sin tid. Han anställde Bellman i Nummerlotteriet, utan arbetsplikt. Wetterberg är visserligen ingen odödlig poet men skulle i gengäld ha jobbat halvtid med kommunledning. Med sin yrkeserfarenhet, sina idéer och sitt kontaktnät hade han säkert klarat av den trista delen av jobbet på den tiden, eller engagerat någon underhuggare typ Ahlfridh att sköta det. I övrigt skulle han och därmed Lund ha synts i den nationella debatten, han skulle ha lockat hit intressanta personer, skulle ha blivit lika känd bland vanligt folk som Ilmar Reepalu är. Negligera inte det kommunala kändisskapets positiva effekter! Tänk Göran Johansson, tänk Stig Henriksson.
   Nu är det som det är. Oline Stigs förslag om ett litteraturhus är inget som kan vända vinden men trevligt ändå. Bästa lokalen är förstås den som blir tom på Mårtenstorget när Systembolaget flyttar till saluhallen. Lämpligen med minnesplattor över Eric Hermelin och Bengt Lidforss, två berömda litterära rumlare från Lund (det finns fler!), vägg i vägg med bildkonsten (Konsthallen) och med musik genom trossbottnen en gång i veckan när Röda Kapellet övar.

2. Kroppskultur
Arenan går med stor förlust. Ska Arenan ha kvar handbollen måste kommunen skjuta till permanenta bidrag.
   Det är tröst för ett tigerhjärta att många kommuner förlorar mycket mera pengar på modevågen stora arenor. I Stockholm undras med fog vem som först ska slå vantarna i bordet, Slakthusarenan eller Nya Råsunda. I Malmö har MFF inte råd att köpa spelare längre eftersom arenan slukar alla tillgångar.
   Här har Mats Helmfrid (M) för en gångs skull sagt något vettigt. Handbollen måste vara kvar, kommunen får pröjsa. Frågan är bara om han och andra kommunpolitiker drar nåra lärdomar inför nästa gång som ett till ungdomsfostran förklätt sportintresse kommer och kräver en dyr anläggning.

3. Spårvägen
Då blev det som vi fruktade. Försening, fördyring – kanske ingen spårväg alls. Här finns det bara en sak att säga om Helmfrid och den borgerliga kommunledningen. Eftersom jag inte misstror deras ärliga uppsåt måste förklaringen till att det blivit som det blivit vara en: intellektuell otillräcklighet. Detta är ett ämne som det finns anledning att återkomma till.

Dagbok: Omvälvningen i Egypten via Sydsvenskan
av Gunnar Stensson

Fredagen 4/2
Idag får artikeln ”Egyptiskt uppror ökar osäkerheten i världen” störst utrymme. Debattredaktören Magnus Jiborn har anlitat Niklas Granlund och Johannes Malminen, säkerhetspolitiska analytiker verksamma vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
   De är det slags experter som har till yrke att försvara en kollapsad amerikansk  säkerhetspolitik.
   De gör vad de kan.

Lördagen 5/2
Ledarredaktionen tar ställning. SVT-reportern Bert Sundström har blivit överfallen. Slutsats: ”Den egyptiska regimen är avslöjad. En hel värld kan se det.”
   Under den (fyndiga?) rubriken ”Gröna i det blå” angriper Mats Skogkär Miljöpartiets språkrör Eriksson och Wetterstrand för att de vill liberalisera anhöriginvandringen.
   Skogkär är lika angelägen att förhindra att fler muslimer kommer hit som Åkesson. Hans slutkläm lyder: ”Denna breda enighet söks i mitten. Där befinner sig inte miljöpartisterna. De svävar i det blå.”
   Heidi Avellan kritiserar under rubriken ”Alla barn är allas barn” de krav på åtgärder för att minska barnfattigdomen som Rädda Barnen framför. Så här avslutar hon.
   ”I den bästa av världar har alla det lika bra. Bäst. Men den vanliga världen är orättvis. Att tro att alla barn alltid kan ha det lika bra är naivt. Livet drabbar. Också barn.”
   Den som skriver så får stöd av de höginkomsttagare som utgör stommen i Sydsvenskans läsekrets.

Söndagen 6/2
Nu kommer storebror Per T Ohlsson själv till tals. Den egyptiska revolutionen har pågått i fjorton dagar. Det börjar stå klart vad president Obama vill.  ”Att rida på tigern” är rubriken, med underrubriken ”Muslimska brödraskapet utgör den militanta islamismens mörka hjärta.”
   Tidningen med Per T Ohlssons underhållande formuleringar ligger framför mig, samtidigt som jag kollar en kommentar av Gideon Levy i den liberala israeliska tidningen Haaretz. Levy  skriver också om ridning. Han hyllar Barack Obama som försöker rida på den demokratiska egyptiska kamelen.
   Dock gillar jag Per T:s sammanfattning: ”Det är en beklämmande balansakt mellan demokratiska principer och strategiska intressen. Men att det gått dithän beror inte minst på väst som i decennier tittat bort när Hosni Mubarak tryckte ner sitt eget folk.
   Sådant straffar sig. Eller för att tala med John F Kennedy: Den som rider på tigern brukar sluta inuti.”

Måndagen 7/11
”Moderata islamister är pragmatiker” är rubriken på dagens debattartikel. Anne Sofie Roald påpekar att Egypten är ett sunnimuslimskt land och att Brödraskapet styrs av lekmän. I det shiamuslimska Iran tog en karismatisk prästdiktator makten. Så blir det knappast i Egypten.
   Sydsvenskans fokus på Muslimska brödraskapet fortsätter.
   Ledarkollektivet skriver om förhandlingarna i Kairo. Muslimska brödraskapet nämns och tidningen framhåller sina farhågor för ”ett islamistiskt maktövertagande med sharialagar”.
   På nyhetssidorna publiceras inte mindre än tre TT-artiklar.

En helt annan sak.
Den växande skaran tillväxtkritiker oroar ledarredaktionen nästan lika mycket som Muslimska brödraskapet. Huvudledaren igår var ett utbrott av nyliberal förfäran inför den tillväxtkritiske professor Tim Jacksons besök på Malmö högskola för att presentera sin bok ”Välfärd utan tillväxt”.
   Och idag skriver Andreas Malm i kulturdelen om David Archers bok ”Töväder” Han citerar inledningen: ”Våra utsläpp har klimateffekter som kommer att bestå längre än Stonehenge.”
   De flesta tillväxtkritiker är hejdlösa optimister och tror att världen kan förändras. Fakta i David Archers bok är så ödesdigra och långsiktiga att man frestas dra slutsatsen att allt redan är för sent. Archer skriver själv: ”Jag kan riktigt föreställa mig hur finansexperterna i tv sitter och skrattar åt hur ovidkommande klimateffekten är. Hahaha.”

Tisdagen 8/11
Ledarredaktionen tiger men nyhetsredaktionen är intressant.
   Olle Lönnaeus går i en artikel som är mild i ord men skarp i sak igenom västvärldens svek mot demokratin i arabvärlden. I Algeriet och Palestina upphävdes valresultaten när folk röstade ”fel”. USA besegrade Sovjet i Afghanistan med jihadister som återvände för att göra samma sak i Mellanöstern sedan de med amerikansk hjälp  upprättat talibanväldet.
   Nu hoppas Väst och USA att den tidigare säkerhetschefen Suleiman ska bli Egyptens näste president. Det var han som administrerade tortyren av de två svenska egyptierna och tusentals andra..
   Oppositionen nöjer sig inte med löften om reformer från Mubaraks forne säkerhetschef, påpekar Lönnaeus.
   Daniel Rydén berättar att det finns planer att låta Mubarak utöva sitt presidentskap från en klinik i Schwarzwald.
   Ett helt uppslag ägnas Tunisien. Magnus Falkehed redogör för skandalen med den franska utrikesministern Michèle Alliot Marie som ville hjälpa Ben Ali att slå ned revolten genom att skicka fransk säkerhetspersonal. Djupt korrumperad brukar hon använda sig av hans privatjet för familjens solresor. På motsvarande sätt brukar president Sarkozy och premiärminister Fillon sola sig i tortyrens Marocko.
   Ett detaljrikt och levande reportage om Tunisien efter revolutionen får stort utrymme.
   Kulturdelen pryds av ett porträtt av Alaa Al-Aswani, vars regimkritiska bok ”Chicago” Veckobladet rekommenderade i förra numret.
   Men ingenstans syns nyheten att president George Bush tvingas avstå från en resa till Schweiz därför han där riskerar att arresteras för tortyr. Anklagelseakten omfattar 2500 sidor.
   Uppgiften finns i såväl New York Times som DN.

Onsdag 9/11
”Ojämlikhet blir årtiondets stora fråga” skriver Kenneth Rogoff, professor vid Harvarduniversitetet och tidigare chefekonom vid IMF, på debattsidan.
   Klyftan mellan mycket rika och mycket fattiga är en huvudorsak bakom den egyptiska revolutionen. Konkurrensen mellan länder ”begränsar regeringarnas möjligheter att ta ut höga skatter av de välbärgade. Den sociala rörligheten minskas också av att de rika överöser sina barn med privata utbildningar medan de fattigaste i många länder inte ens har råd att låta barnen gå kvar i skolan.”
   ”Länders förmåga att navigera i de ökade sociala spänningar som orsakas av gapande ojämlikhet blir det som skiljer vinnare från förlorare.”
   Sydsvenskan bekymrar sig över den negativa Sverigesbild som Assangerättegången skapar. Men det finns ljuspunkter. En sådan är Yoshihiro Satos uppmärksammade bok ”Swedish paradox” som beskriver hur Sverige skapar tillväxt och många möjligheter för medborgarna genom höga skatter.
   I samma anda presenterade S-kvinnorna igår ett förslag till vårdfinansiering genom skattehöjning ”Mer vård för pengarna och mer pengar till vård”.
   Mats Skogkär avfärdar förslaget under rubriken ”Höjd skatt inget svar.”
   I söndags angrep Sydsvenskan professor Tim Jacksons bok ”Välfärd utan tillväxt” dagen innan han skulle föreläsa på Malmö högskola. Föreläsningen blev en framgång.
   I kulturdelen skriver Ellen Albertsdotter: ”Ämnets angelägenhet vittnade den stora publiken om. Den stora hörsalen var fullsatt sett till såväl sittplatser som golvyta.” Fattiga länder behöver tillväxt men ökad konsumtion i rika länder gör oss vare sig lyckligare eller friskare.
   Nyhetssidorna konstaterar att tisdagens demonstration på Tahrirtorget var den största hittills. Eva Plesner intervjuar några av de gangsters som dödade många demonstranter när de på hästar och kameler red in på torget. Deras vanliga syssla är att lura turister.
   Daniel Rydén fastslår att den egyptiska konstitutionen omöjliggör demokrati. Det är därför  revolutionen är nödvändig!
   Och en pytteliten notis meddelar att Frankrikes premiärminister Francois Fillon var passagerarei Mubaraks privata plan under sin Egyptensemester.
Gunnar Stensson

Därmed avslutar vi två veckors närläsning av Sydsvenskan. Sammanfattande omdöme: ur takt med tiden. Granskningen fortsätter.

Bilen som ”stadsmakt” av Ulf Nymark

Efter teknik- och vetenskapshistoriker Per Lundins föreläsningar i Lund den gångna veckan (se VB nr 37) kan det vara på sin plats att koppla Lundins tema – Bilstaden – på förhållandena i vår stad och kommun.
   En av Per Lundins grundläggande slutsatser är att stads- och samhällsplaneringen styrs av en ”frusen” ideologi, dvs en ideologi som formades av trafik- och samhällsplanerare under 50- och 60-talen, men som aptitfriskt anammades av alla partier och ledande politiker. Denna ideologi kan kortfattat beskrivas som ”Drömmen om bilsamhället”, där bilen och bilismens intresse utgör samhällsbyggandets norm.

Bilen som dominerande ”stadsmakt”
Lundin visar på hur denna ideologi lever kvar och i praktiken styr stads- och samhällsplaneringen än i dag, trots allt tal om ”promenadstad”, hållbar stad, miljöanpassade trafiksystem etc. För att illustrera detta visar Lundin med tydliga siffror på förhållandena i Stockholm: mångmiljardsatsningar på storskaliga kapacitetshöjande investeringar i biltrafiksystemet, där enbart Förbifart Stockholm slukar minst 28 miljarder kronor. I kontrast mot detta står en kraftig minskning av investeringarna i cykeltrafik. Bilen är den dominerande ”stadsmakten”, konkluderar Lundin.

I Stockholm, så ock i Lund
Lund kallar sig ju gärna cykelkommun. Och visst är Lund en cykelkommun i den bemärkelsen att många lundabor cyklar. En granskning av kommunens strategiska, långsiktiga satsningar investeringsplan, de som man hittar i ”Infrastruktur och klimatinvesteringsprogrammet” visar, inte helt oväntat, samma mönster som i Stockholm.

Investeringar i infrastruktur
Kommunens investeringar i infrastruktur för GC-trafik (GC = gång- och cykeltrafik) är endast en bråkdel av investeringarna i bilismens infrastruktur. Det är emellertid svårt, för att inte säja omöjligt att få fram den totala summan för storleken på investeringarna i respektive trafikslag.
   Detta beror dels på den kommunala budgetens utformning, där investeringar i såväl bilgator som GC-vägar ofta klumpas samman i en totalsumma, dels, och kanske framför allt, för att en stor del, möjligen rentav merparten, av de investeringar som sägs vara i GC-trafik i själva verket är tillkomna för att ge bilismens prioritet. Det tydligaste uttrycket för detta är de s k gång- och cykeltunnlarna, som i själva verket är investeringar i framkomlighet för biltrafiken (”Gräv ner GC-trafikanterna så de inte stör bilisterna!”)

Hundratals miljoner till bilarna – inget till cyklister och fotgängare
För att ändå ge en uppfattning av storleksordningen för biltrafikinvesteringarna kan nämnas följande redan genomförda och och beslutade men ännu ej verkställda biltrafikinvesteringar: Sydöstra ringen 46 miljoner, trafikplats Råby ca 130 miljoner, rondell vid Pilsåkerområdet, 13 miljoner, trafikplats Östra Torn/Ideon 20 miljoner och trafikplats ESS till minst 20 miljoner. De här nämda investeringarna i biltrafikintrastruktur utgör blott en del av dem som förtecknas i infrastrukturplanen.
   En del av dessa biltrafikinvesteringar går förvisso till GC-banor, men detta då som en följd av de storskaliga investeringarna  i motortrafiken; huvudsyftet är att hålla de ur motortrafikens synpunkt störande gång- och cykeltrafikanterna borta från bilens gator och vägar. Renodlade GC-trafiksatsningar för åren 2010-2012 saknas helt i investeringsplanen för infrastruktur.

Spårvagn?
Men spårvagnstrafiken då? Har inte även den borgerliga majoriteten lovat att det ska bli spårtrafik? Jo, år 2014 ska det gå spårtrafik i Lund, har man lovat. Men de borgerliga har inte avsatt pengar för det. Finansieringsfrågan hänger i luften och därmed hela projektet. Borgerligheten verkar nu vara i full färd med att springa ifrån sitt vallöfte om spårtrafik 2014. Men de stora biltrafikinvesteringarna säkrar man.

Sammanfattning
Den slutsats som oundvikligen måste dras på grundval av Lunds infrastrukturinvesteringar är att Lund fortsatt bygger sig fast i bilsamhället. De investeringar som görs i GC-trafiken är i allt väsentligt utgående från de (förmenta) krav som motortrafiken ställer. Lund är inte en cykelstad, det är bilstad.**
Ulf Nymark

* Alla investeringar i trafikinfrastruktur finns inte förtecknade i planen för infrastruktur. I denna plan finns de övergripande, systembyggande investeringarna. Därutöver sker s k följdinvesteringar av exploateringar, dvs de investeringar i trafikinfrastruktur – både bilgator och GC-banor - som görs i anslutning till nybyggnad av bostads- och verksamhetsområden.
** Här har alltså översiktligt den ekonomiska, dvs den materiella, basen för bilens herravälde i kommunen skissartat skildrats. Under våren kommer jag att – oftast med oregelbundna mellanrum – i VB närmare skärskåda delar av denna materiella bas, dvs. gator och vägars konkreta utformning, samt av och till koppla detta till den juridiska överbyggnadens samspel med denna materiella bas. Och vem vet, kanske det också blir vissa hänvisningar till den rent ideologiska överbyggnaden.

Riksbyggen bygger för översvämning och fallande träd
av Gunnar Stensson

Jag träffar Tekniska nämndens kontrollant Christian Bucher på parkeringsplatsen vid Källbybadet. Han är ute för att inspektera verksamheten.
   Vi  sitter en stund i bilen och tittar på kartor och foton.
   ”Riksbyggen har huggit ner vartenda träd utom de här tre i hörnet av området.”
   ”Det måste vara hundratals”, säger jag och tittar på hans karta där alla träd som fordom fanns är markerade.
   ”Fler,”säger Christian
   Caterpillars föser ihop svart jord i högar och lastar den i lastbilar som med väldiga släp brummar bort i dimman.
   Hundratals cementrör väntar på att bli nedgrävda. De skall leda smutsvattnet från bebyggelsen till reningsverket.
   ”De har installerat ett pumpverk nere vid ån men det visade sig vara underdimensionerat,”säger Christian. ”Det kostar. Men det är deras problem.”
   ”Dagvattnet då, går det rakt ner i ån?” frågar jag och ser ner i en porlande gatubrunn.
   ”Javisst. Och det kan bli stora flöden när vägar och parkeringsplatser blir färdiga. Man får inte glömma att också taken blir hårdgjorda ytor.”
   Det nya stängslet delar betesmarken mitt itu. För en vecka sedan stod det under vatten.
   ”Vi blev förvånade när vi upptäckte att de hägnat in en så stor yta utanför på kommunens mark,” säger Christian.
   ”Är det kommunens mark?”
   ”Javisst. Det är visst nån bestämmelse om hur nära bostäderna de betande djuren får gå. Men man kan ju tycka att de borde ha avdelat den marken inom sitt eget område. Nu blir det för lite betesmark kvar.”
   ”Så kommunen äger hela området längs den nya cykelvägen, ån och utanför Källbybadet?”
   ”Javisst. Strandrätten".


Schaktmaskiner dödar träden
En schaktmaskin gräver fyra meter djupa, delvis vattenfyllda kanaler där rören skall placeras.
   ”Dom gräver så djupt för att dom måste komma under gamla rör från Sankt Lars. Det visste dom inte om. Arbetet var dåligt planerat. De har blivit mycket fördröjda, dels på grund av brister i planeringen och dels den kalla vintern. Och sen översvämningen.
   Christian tar hela tiden bilder.
   ”Den här gång- och cykelvägen är kommunens. Här ser jag att de har kört på den med tunga maskiner. Den kan ha blivit skadad. Det måste dokumenteras. Men det värsta är att Kungsleden dödar träden i Sankt Larsparken med sina stora schaktmaskiner som förstör rötterna.”
   Vi kommer ner i närheten av den vita bron.
   ”Här är det Kungsleden som gräver. Problemen är större i sluttningen ner från gamla Sankt Lars. Det finns fullt med gamla cementrör här.”
   På botten i gropen står en finsk arbetare med fötterna i två spruckna smutsvattenledningar.
   ”Hur är det där nere?”
   ”Det går bra,” säger finnen. Vattnet rinner runt hans fötter.
   Christian tar fram kameran. ”Se så dom har förstört rötterna och alla de fina rottrådarna. Det måste jag fotografera. Se dom två stora fina träden. Om ett par år kommer dom att ruttna och vissna. Det är likadant på många ställen!”

Söndertrasade rötter
Vi går österut under den höga vägbron. Christian fotograferar flera slarvigt grävda schakt intill stora träd med söndertrasade rötter.
   ”Det är inte bara det att dom dör om ett par år. Dom är farliga också. När man skadar en stor rot som den där kommer det in röta i trädet och svamp och sen kan det falla, plötsligt.”
   Christian benämner alla träd och buskar med latinska namn. Han är mycket säker i sina omdömen.
   ”Vad har du för utbildning?"
   ”Jag är utbildad i Österrike men jag har också gått i Alnarp."
   Vi kommer till den nyanlagda cykelleden längs ån mot Malmövägen.
   ”Det här är kommunens väg. Stängslet längs ån har jag sett till att få upp. Branten ner är farlig . Om nån råkar cykla nerför den är det risk att han inte kommer upp.”
   Christian rycker i stängselstolparna. ”Dom har blivit undergrävda av det stora flödet. Det måste vi göra något åt.”
   Ut på Malmövägen och över Höje bro. Där tar plötsligt trottoaren slut.
   ”Gå du före mig,”säger Christian. ”Jag har min gula jacka.”
   Trafiken brusar fram strax intill oss. Så räddar vi oss upp på cykelvägen inåt Sankt Lars söder om ån.
   ”Det där måste ni göra nåt åt,”säger jag.
   ”Jag ska skriva upp det. Jo, vi måste se till att man kan passera mellan de här bägge cykellederna utan att bli ihjälkörd. Men visst är det en fin cykelväg. Den är också kommunens.”
   Vi tittar nedåt dammen. Där ligger något vitt och flyter. Christian springer neråt den branta slänten. Tjälhård mark med ett täcke av dy. Han håller på att halka omkull. ”Det är en svan.”
   Jag berättar att jag sett en svan försöka kväva en mindre svan genom att tvinga ner huvudet under vattnet.
   ”Dom gör så,”säger Christian. ”Men den kan också ha dött av svält och svaghet. Eller kanske har den varit fastfrusen.”

Kastanjeallén skövlad
Vi fortsätter förbi det gamla odlingsområdet där HSB ska bygga, över vägen nerför backen mot den vita bron. En flaggstång står på den översvämmande gräsmattan.
   ”Där fanns en minigolfbana. Dom höll den i fin ordning. Det krävde snickarskicklighet och noggrannhet.”
   ”Det var visst här ni brukade ha valborgsbålet,” sa Christian. ”Var det du som brukade skicka in ansökan. Jag besvarade den. Du var förtvivlad över den gamla paviljongen.”
   ”2010 flyttade vi bålet upp till vårdcentralen.”
   Uppåt mellan bupområdet och paviljongerna.
   ”Kastanje-allén där har dom förstört. Det syns inte nu. Först grävde de ner en ledning på ena sidan om kastanjerna och sedan grävde de för en gång- och cykelled på den andra. Rötterna blev helt förstörda. Den kommer att vissna om ett par år. Jag har fotograferat den. Träden kunde ha stått i femtio år till.”
   Nu är vi vid Regnbågskvarteren. Uppe vid kollektivhuset står ett par träd och ett litet buskage kvar. ”Det ska stå kvar. Det är kommunens mark. Gränsen går vid den röda staken. Men vi måste röja bort en del av de döda buskarna.”
   ”Jag har hört att här finns rödlistade insekter.”
   ”Dom som bor här är förtvivlade. När vallen och träden grävdes bort ringde dom till mig. Men jag kan ingenting göra. Det får bli en uppgörelse mellan LKF och Riksbyggen, sa jag till dem. Ni måste gå genom fastighetsföretagen.”
   ”Det hände ju bara förra veckan. Det är konstigt att ingen intresserar sig för att hundratals träd blivit nedhuggna här och att dussintals är så skadade så de kommer att dö. Alla bekymrar sig ju ideligen för syrenerna vid domkyrkan.”

Tid för oss att skiljas
”Men vi kan göra om det framåt maj. Då kommer det nog ändå att se bättre ut.” Vi tar i hand. Han skyndar ner mot Tekniska förvaltningens lilla bil. Jag går upp mot Klostergården. Mina kängor är genomblöta.

2011-02-03

Årsmöte

Vänsterpartiet i Lund har årsmöte lördag 5 februari kl 13.00 på Vårfruskolan.

Allsångskväll och pub

med Flygelkören i Vita Huset
(Uardavägen i Lund, bakom ICA Tornet)
Fredag 11 februari kl 20.
   Musikanter & allsångsledare: Gösta Petersen & Martin Landgren
Gästartist: Christer Lundh, skånska visor. Sång * Folkmusik * Allspel!
   Arr: Flygelkören, i samarbete med Folkuniversitetet.
Entre: 60 kr, 40 kr för stud.
Välkomna!

DV:s Palestinastudiecirkel

Cirkelns tema blir denna gång:
Omvälvningen i Egypten. Nya förutsättningar för ett fritt Palestina
inom 1967 års gränser. Gunnar Stensson inleder ett samtal kring den nya situationen i Nordafrika och Mellanöstern.
   3 februari kl. 15.00 i DV:s partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.

Arbetshistoriska seminariet våren 2011

Under våren arrangerar Centrum för Arbetarhistoria (CfA) och Arbetshistoriska seminariet ett seminarium på CfA i Landskrona, två seminarier i Malmö tillsammans med ABF och Malmö högskola i ABF:s lokaler på Porslinsgatan och ett på statarmuseet i Torup. Dessutom kommer förmodligen ytterligare ett seminarium att arrangeras i samband den arbetarhistoriska konferensen i Landskrona den 26-27 maj. Vi ber att få återkomma om detta.
   Fritt inträde. Kaffe med dopp. Alla intresserade välkomna

Onsdag 16 februari  kl 19.00-21.00, Centrum för Arbetarhistoria, Eriksgatan 66, Landskrona
Anna Nordqvist, licentiand på forskarskolan i historia och historiedidaktik, där hon forskar om svenska tjänstekvinnors livs- och arbetssituation i Köpenhamn runt sekelskiftet utifrån ett etniskt-, klass- och genusperspektiv. Hennes föredrag kommer att handla om detta och har rubriken Svenska tjänstekvinnor i Köpenhamn vid sekelskiftet 1900.

Kulturtips

Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet (SE) LIVE
På Babel 5 februari kl 20. Läs mer

Wrestlingpalatset - Ja, jag vill leva, jag vill döda Norge!
Årets första Wrestlingpalatset har tema "Ja, jag vill leva, jag vill döda Norge". På Tangopalatset lördag 5 februari kl 20.
Läs mer

Teatersamtal på Grand - Kajsa Ernst
Ta chansen och ta del av Kajsas både yttre och inre resa, för enligt henne själv så kan det ena inte göras utan det andra. I Piratensalen på Grand Hotel i Lund 7 februari kl 19. Läs mer

CHRISTIAN WALLUMRØD ENSEMBLE
På Palladium 8 februari kl 19.30.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tor 10 feb kl. 16:00. Läs mer

ONI AYHUN LIVE
På Inkonst 10 februari kl 20.00.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Pressgrannar

"När skolan privatiseras genom att överföras till diverse riskkapitalbolag hemmahörande i skatteparadis är det självklart att undervisningen försämras  Medan våra skattepengar göder riskkapitalisterna. De kan ju bara göra vinst på att spara in på undervisningen så att skolpengen (våra skatter) inte slösas på undervisning.”
Jan Guillou AB 30/1

Ju fler kockar
Därför funkar inte SJ
”År 2000 kom den stora bolagiseringen. SJ klövs då i sina beståndsdelar, godstrafiken övertogs av Green Cargo, stationer och parkering fördes till Jernhusen, som fick största delen av SJ:s kapital; all mark och fastigheter. Jernhusens fastighetsinnehav uppgår i dag netto till nära 6 miljarder. Om inte SJ delats upp hade dessa pengar kunnat användas till upprustning av järnvägsnätet. Det går inte nu. Verkstäderna fördes till Euromaint och städningen till TraffiCare, Datafrågorna till Unigrid AB. Restaurangerna överläts till Compass Group Ltd.”
SJ-tidningen Kupé.”
Ulf Adelsohn, SJ:s ordförande

Därför gör egyptierna revolution av Gunnar Stensson

"Studera och tag din examen. Sedan kan du tjäna ditt land hur mycket du vill.”
”Mina kollegor på Kairouniversitetet förde samma resonemang. Men det är bara ett sätt att lura sig själv, att ersätta medborgerlig plikt med yrkesskicklighet. Det fungerar inte. Egypten behöver direkta medborgerliga insatser, inte fler lärare eller ekonomer. Om vi inte hävdar folkets rätt till jämlikhet och frihet kommer ingen utbildning att åstadkomma något gott.”
   Jag talade med entusiasm men det verkade som om jag gick lite för långt, för doktor Salah blev plötsligt rasande.
   ”Hör nu!” skrek han mig rakt i ansiktet. ”Du är här enbart för att studera. Om du vill ha revolution får du åka tillbaka till Egypten.”

Dialogen är ett dokumentärt inslag i Alaa Al-Aswanys bok Chicago, som utspelar sig bland egyptiska universitetsstudenter i Kairo och Chicago. Den är översatt direkt från arabiskan av Marie Anell.
Den egyptiska säkerhetstjänsten spionerar på studenterna under deras studier i USA och kan när som helst dra in deras stipendier och tvinga dem tillbaka till Egypten.
   Det är en roman med fokus på unga intellektuella kvinnors svårigheter att förena studier och sexualitet i ortodox muslimsk och frigjort amerikansk miljö.
   Läsvärd, lättläst ger den en skrämmande bild av hur förtrycket i Mubaraks diktatur vävde in människorna i ett kvävande nät som ingen kunde undgå vare sig i Egypten eller utomlands.
   Originalet, Shicagu, gavs ut 2007.
   Nu, fyra år senare, har studenterna åkt tillbaka till Kairo för att göra den revolution som romanen föregriper. Och inte bara föregriper, den utgör själv en del av den underjordiska opposition som nu blommar ut i dagens ljus.
   Chicago kom ut i pocket 2010 på Bonnierpockets förlag, röd och grann.

Samtal om bilens plats i Lund av Karin Svensson Smith

SAMTAL OM BILENS PLATS I LUND
Tid: 19.00 21.00 tisdagen den 8/2
Plats: Vårfruskolans musiksal
Teknikhistorikern Per Lundin från KTH i Stockholm inleder med en analys av varför goda politiska intentioner om LundaMaTs, Promenadstad, Blandstad etc är så svåra att förverkliga. Därefter leder Stefan Olofsson från Skånska Dagbladet ett samtal mellan Kenneth Winsborg från Bilfront och Karin Svensson Smith 2:e vice ordf Tekniska nämnden (mp) om vilket utrymme bilen ska ha i framtidens Lund.
Jag har nedan kopierat vad som finns på SRs hemsida från Vetenskapsmagasinet 1/12 2010
   Bilstaden vinner över promenadstaden
På 50-talet ville politikerna bygga bilstäder i Sverige på samma sätt som man gjort i USA. Numer talas det om blandstaden eller promenadstaden där man ska klara sig utan bil. Men Per Lundin, som är teknikhistoriker på KTH visar i en ny bok att de politiska besluten går på tvärs mot retoriken.
   – Vi fortsätter att bygga efter bilen i väldigt stor utsträckning. Vi satsar till exempel i Stockholm enorma resurser på trafikleder och vi bygger in bilen genom att tillgodose parkeringsplatser, för närvarande en parkeringsplats per lägenhet, säger Per Lundin.
Han har inför nyutgåvan av den gamla boken ”Bilstaden” undersökt åt vilket håll dagens politiska beslut går. Gynnar de främst kollektivtrafik, cyklar och promenerande eller bilismen. Hans slutsats är att bilstaden alltjämt vinner. Kommunalpolitiker på många håll oavsett färg är frikostiga med att ge tillstånd till nya köpcentrum längs med motorvägarna. Stormarknader som kräver bil för att ta sig till och som leder till att närhandeln dör ut.
   I Malmö och Göteborg talar man om en blandstad, medan Stockholmspolitikerna myntat begreppet ”promenadstaden”. Samtidigt har satsningarna i Stockholm på cykelbanor minskat med 80 procent till några miljoner kronor om året trots att antalet cyklister ökat med 75 procent det senaste decenniet. Istället satsar Stockholm på motortrafikleder som Södra länken, Norra länken och Förbifart Stockholm till en kostnad av åtskilliga miljarder.
   – I längden blir det här en ohållbar ekvation för alla i de täta innerstäderna kan inte ha bilar så vi kommer till en situation där man måste välja mellan promenadstaden eller bilen, anser teknikhistorikern Per Lundin.

Peak Oil 8 av Erik Kågström

Motion till verksamhetsplanen 2011 vid årsmöte i Vänsterpartiet i Lund 110205 (utkast)

Krisplanering inför oljeprischocker och ett kommande energisnålt samhälle
När askmolnen från Island stoppade flygtrafiken över Sverige blev chefen för Forshaga tillfrågad om leveranserna till kärnkraftverket påverkats. Svaret blev att det var inga problem, verket hade lager för två veckor. Vad som skulle kunna hända om leveransstoppet varade mer än två veckor framgick inte av intervjun.
   Om två veckors lager vid ett kärnkraftverk är representativt för energiberedskapen i Sverige så är det oroväckande.

   Den starka tillväxten av ekonomin i världen under de senaste 150 åren beror delvis på tekniska framsteg men framför allt på den till synes oändliga tillgången på billig fossil energi. Ett fat olja (159 liter) innehåller energi som kan ersätta 23 200 timmar mänskligt arbete. Men epoken med billig olja närmar sig sitt slut. Gamla oljefält sinar och nya oljefynd görs på platser där det är dyrt, farligt och energikrävande att producera olja. Den dag är kanske inte avlägsen då produktionen av olja till ett acceptabelt pris inte längre kan öka i takt med att efterfrågan ökar på grund av ekonomisk tillväxt. Det kallas Peak Oil. Optimister tror att det kan dröja decennier, pessimister att en oljekris kan inträffa redan detta år. Men eftersom det anses ta tjugo år att ställa om från fossil till grön energi är det i vilket fall hög tid att börja förbereda sig.
    Världens ledande politiker är naturligtvis medvetna om Peak Oil men håller tyst därför att de inte kan utlova någonting positivt. Det är på den lokala politiska nivån som det börjat hända saker på området och det gäller framför allt engelsktalande länder. Mer än 300 städer och kommuner i Storbritannien, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland har presenterat planer för hur man skall möta en akut oljekris med minskad tillgång på olja, livsmedel och andra produkter och tjänster. På längre sikt skall man verka för att tätorterna med närområden  skall bli självförsörjande på energi och livsmedel. Ett exempel är Bristol, en stad med omkring 400 000 invånare i sydvästra England. Deras projekt finns på nätet.
    Mitt yrkande: Styrelsen får i uppdrag att sätta sig in i Peak-Oil-problematiken och ta reda på vilken – om någon - krisplanering som finns kommunalt, regionalt och nationellt i vårt land inför en akut brist på oljeprodukter och livsmedel. Styrelsen skall sedan rapportera till föreningen vad den kommit fram till. Ett lämpligt studiematerial att börja med är Bristol-rapporten där man ser problemen ur kommunal synvinkel.

Politisk diversehandel av Ulf Nymark

Koloniområdesslakt
Nu ska koloniområdet Solhällan slaktas. Åkern öster om kolonin ska bebyggas med bostäder, vilket naturligtvis är bra. Men för att underlätta för vår tids heliga kor, dvs bilarna, ska tillfarten till det nya bostadsområdet dras tvärs igenom koloniområdet. Av ett koloniområde blir det i praktiken två. Kanske kan man se det som en sätt för Lund att skapa nya kolonimomåden? Man styckar upp de befintliga områdena i bitar genom bilvägar kors och tvärs och skryter med att man skapat många nya områden?
   Att de borgerliga betongpartierna förespråkar denna lösning är inget att förundras över. Men att oppositionen föredrar denna lösning är, försiktigt uttryckt, lite förvånande. S, V och MP yrkade mangrant bifall till det program för detaljplan som antogs av Byggnadsnämnden i december i fjol. Annorlunda lät det i valrörelsen i höstas, där åtminstone V och MP var tydliga med att de var emot bilvägar genom koloniområden och att Solhällankolonin skulle skyddas. Det är bara att hoppas att kolonister och de boende i grannskapet lyckas mobilisera en kraftig opinion mot stympningen av Solhällan. Och givetvis: Demokratisk Vänster står kvar vid sitt bestämda motstånd mot att dra bilvägar genom koloni- och andra grönområden.

Bilväg i ”nya” Stadsparken
Det här med bilvägar i grönområden är inget nytt för Lunds kommun. När nu Stadsparken stöps om och utvidgas västerut splittras parken upp av en bilväg till det nya p-huset. Lund kommer därmed att kunna stoltsera med att vara den (förmodligen) enda kommunen i Sverige, ja, kanske i hela norra Europa, med fri biltrafik på en genomfartsväg i Stadsparken. För övrigt offrades ju odlingslotterna i området till förmån för de heliga kornas nya stall.

Det nya p-huset
Jag har nu flera gånger besökt detta p-hus. Inte för att ställa in någon helig ko; jag har cyklat dit. För att kolla beläggningen. Tomt, inte en bil parkerad där vid något av besökstillfällena. Jo, det var på dagtid jag var där. Och så vitt jag kunde bedöma inget särskilt på gång i bankens och glasmästarens arena.  Men är det vettigt att bygga en dyr p-anläggning som används endast några få timmar i månaden, dvs när det är något evenemang i arenan?  Och är det klokt att tillåta en ganska omfattande markparkering, både utanför arenan och vid badhuset? Nu finns det fyra p-hus i stadens centrala delar och ytterligare ett i omedelbar anslutning till centrum, dvs p-huset i Stadsparken. Är det då inte hög tid att slopa  markparkeringarna i stadskärnan, inklusive de vid badhus och arena (utom för funktionshindrades bilar, förstås)? Kan man hoppas på ett gemensamt rödgrönt förslag i den riktningen?

Färdtjänsten - återigen
Ibland är det inte alls roligt att få rätt i sina förutsägelser. Som nu beträffande färdtjänsten. I VB nr 36 2010 spådde jag att problemen kring färdtjänsten kommer att bestå. Och i Tekniska nämnden pläderade jag för att nämnden måste ta tag i problemen och se till att skaffa garantier för att färdtjänstresenärerna i fortsättningen skulle få säkra och trygga transporter, dvs att Taxi 020 måste tvingas att följa avtalet med kommunen. Nu ville inte nämnden vidta några som helst åtgärder mot entreprenören, utan fortsatte obekymrat på sin låtgålinje.

Knappt har taxibolaget fått besked om att avtalet med Lunds kommun förlängts två år förrän tidningarna återigen rapporterar om allvarliga missförhållanden inom färdtjänsten. Det är, som sagt, stundtals tråkigt att få rätt.

Ingen tebjudning av Lucifer

Händelserna i Tunisien och Egypten är för oss som sitter en bit bort minst sagt tankeväckande. Vi slipper gå ut på gatorna och slåss för demokrati och social rättvisa i en strid som väl bara har börjat. ”Vi har redan vunnit” citeras en demonstrant i torsdagens nummer av Flamman. Jag tror att det är alltför optimistiskt.
   En revolution är nämligen ingen tebjudning, och det gamla Mao-citatet bör man hålla i minnet inför de månader och år som väntar. Blod kommer att flyta, stora grupper människor ställas mot varandra, ekonomiskt och politiskt kaos kommer att utbryta. Sympatin och ställningstagandet är självklart för oss till vänster, men naturligtvis inte för alla. Fredrik Malm, folkpartiets utrikepolitiske talesman och aktiv i Samfundet Sverige-Israel varnar för muslimska brödraskapet. Det är som Obama och Hilary Clinton, demokrati är bra men rubba inte våra globala cirklar.

En plågsam parallell
Annars är det förstås intressant att se vilken omsorg om demokratin som nu utvecklas. I trettio är har Mubarak styrt landet och förföljt och torterat sina motståndare utan större motstånd från svenska opinionsbildare om man undantar sådana som Per Gahrton och Anders Malm. USA:s entydiga stöd för diktaturen nämns nu på borgerliga ledarsidor av skribenter som annars mest brukar tala om vänsterns USA-hat. I krig efter krig har USA dödat och torterat civilbefolkning: i Nicaragua, i Somalia, i Irak, i Afghanistan. Men vi uppmanas ständigt att sätta vårt hopp till världens största demokrati.
   Det är oerhört svårt att samtidigt vara djupt påverkad av amerikansk kultur och vetenskap och älska många sidor av USA och dess människor och samtidigt ha full känndom om den amerikanska politikens skändligheter. Det måste ha varit något liknande som många människor i 1930-talets Sverige kände inför Hitlers Tyskland. Detta var Europas främsta kulturland, detta var Goethes och Heines hemland och så fick man gradvis och motvilligt kännedom om hur den tyska staten förgrep sig mot socialister, romer och judar.
Förnekelse är den första reaktionen men man hoppas att det följer fler steg i den kedjan.

Friskoleskandalen
Låt oss raskt gå över till svensk inrikespolitik. Här avslöjas nu den ena skandalen efter den andra om friskolorna. Senast är det tre skolor som sedan tio år ägs av en pedofil och några ekonomiska brottslingar. Då börjar skolminister Björklund och socialdemokraterna skruva på sig och de ska nu fundera på att om man kan ställa kvalitetskrav för att skolorna ska få dela ut vinst. Det är patetiskt. Friskolorna fick en gång startas därför att de skulle tillföra skolan nya pedagogiska idéer och kanske drivas av ideella stiftelser och pedagogiska eldsjälar. De utvecklades snabbt till stora koncerner när skolorna köptes upp av koncerner skrivna i skattesmitarländer. Inkomsterna – våra skattepengar – var garanterade och utan krav medan utgifterna lätt kunde hållas nere med billiga lärare och lokaler. Det är helt enkelt en mycket lönsam bransch för rikskapitalbolagen. Och det verkar som om det bara får fortsätta.

Ett missat guldläge
Här uppstår då ett opinionsmässigt guldläge för det enda parti som har ställt sig kritiskt till friskolebusinessen, nämligen Vänsterpartiet. Träder då partiet fram och skördar den goodwill läget kan erbjuda? Nej, i stället visar det sig i den interna”Vänsternytt” ha påstått att kungen på skattebetalarnas bekostnad har ägnat sig åt prostituerade. Det har han kanske, vad vet jag, men det är inget Vänsterpartiet ska syssla med. F.o. är väl andelen vänsterpartimedlemmar som är anhängare av kungadömet sannolikt mycket låg – vi behöver inte nya argument.
   Man kan väl bara upprepa. Partiet behöver byta ut tre personer i sin ledning: chefskommunikatören, partisekreteraren och partiledaren.  Lars Ohly har ännu inte meddelat att han inte ställer upp till omval vid nästa partikongress, men det får väl ändå ske snart. Men jag tycker inte det räcker, vi borde byta partiledare snarast.

Pensionsmyten 1 - Gratis buss för 75+
av Sven-Hugo Mattsson

Det finns ett beslut om att de som är 75+ skall åka gratis buss under vissa tider, vilka tider det blir skall utredas. Frågan är också om det skall gälla bara Lund, staden, eller hela kommunen. Det finns uppgift om att kostnaden kan bli uppemot 10 miljoner.

Varför 75+

Jag frågar mig varför man valt just 75+. En genomsnittlig inkomst för 75+ är runt 14000 kr. Det är ingen hög inkomst och det är viktigt konstatera att ungefär hälften, främst kvinnor, har lägre än så. Här finns alltifrån de som har garantipension till riktiga krösusar. Jag vill inte skriva någon på näsan att detta är en bra inkomst, vi har olika betingelser och krav på livet.
   Men det är viktigt konstatera att den som är 75+ inte har de utgifter som de som är mitt i livet. Man har knappast försörjningsansvar eller kostnader för ett jobb. Man har förmodligen inga eller låga lån och därmed låga amorteringar och räntor. Man har inga studieskulder. Man är inne i värmen vad gäller boendet och därmed låga hyror. 75+ är en av de grupper som har störst nettoförmögenhet, förmodligen i form av boendet. Man sparar inte i pensionsförsäkring längre, tvärtom tar man ut.
   Jag har absolut inget emot att vi subventionerar kollektivtrafiken ännu mer, gärna genom en skattehöjning, men absolut inte för gruppen 75+. Män i gruppen 75+ har en snittinkomst på runt 17000, det blir nästan absurt att ge denna grupp extra subvention för busstaxan. Kvinnor i samma grupp har ca 12000, här närmar vi oss en grupp man kan tänka sig extra subventioner till. En annan grupp man kan tänka sig är de pensionärer som har en inkomst på högst 10000. Att ge 75+ är inte träffsäkert, jag skulle tro att en majoritet här har goda möjligheter att betala den taxan som nu gäller. Gruppen högst 10000 i inkomst är betydligt träffsäkrare.
   Siffrorna är från 2008, sen dess har den allmänna pensionen sänkt med 7,3 % men man har kompenserats med minskad skatt. Så siffrorna kan anses relevanta, man kan också anta att de inkomster jag använt ovan är något högre i Lund och det är ju Lund som gäller.
   Eller varför helt enkelt inte sänka busstaxan motsvarande vad man är beredd att spendera för detta. Jag tror att de som åker buss i hög grad är de som är relativt fattiga, det vill säga lever på en inkomst på högst 60 % av en medelinkomst. En klar majoritet av de som åker är kvinnor och vi
vet alla att kvinnor har låg/lägre lön och rätt mycket mindre i pension.

Varför nu?
En annan fråga är varför förslaget kommuner nu? Tror man att det är förutseende, att pensionärer i en framtid kommer att få lägre pension. Har de som föreslagit gått på myten om lägre pensioner i framtiden? Så är det inte, påstår jag! Låt oss titta på lite mer siffror, som nog talar emot att så kommer att ske. Den som, 2008, var mellan 65-70 år hade en snittinkomst på över 20000 kr. Detta är en bra inkomst för dem som knappast har de utgifter jag ovan beskrivit. Fördelningen här är drygt 16000 för kvinnor och hela 24000 för män. Vi talar om den grupp som om 5-10 skall anses behöva ytterligare subventioner på busstaxan. Visst, dessa inkomster kommer att reduceras en hel del. När man är 75 år har man nog tagit ut det mesta av tjänstepensionen och privata pensionsförsäkringar. Många av dem som är några och 65 jobbar i högre grad än de som är + 75. Men det är fortfarande inte så att de som blir 75 år i en framtid är en grupp som skall subventioneras ytterligare.

Myterna
Det finns en hel del myter som skvalpar omkring i den allmänna debatten. Vi måste jobba längre påstår den del av politiken som vill ha ständig tillväxt, som tycker att vi jobbar för lite. Min fråga är: måste?
   En annan myt är att pensionerna kommer att minska i framtiden, påståendet kommer framförallt från de som tjänar på det, alltså banker och försäkringsbolag.
   Titta på de här siffrorna. Först en prognos, de påståendena om framtida pensioner är just prognoser. Jag gör prognosen att reallönerna kommer att öka med minst 20 % de närmaste 40 åren, det är ur den reala lönen som pensionsavgiften tas. Ingen konstig prognos med tanke på att reallönerna ökat mycket mer än så de senaste 40 åren. Lägg till det att vi, för ungefär 10 år sedan, höjde pensionsavgiften från 13.0 % till 18,5. Det senare innebär att dagens pensionärer har betalt den lägre avgiften under större, eller hela, sitt arbetsliv medan de som pensioneras om 40 år helt har betalt den högre pensionsavgiften. Med detta för ögonen är min fråga: hur kan vi då få lägre pensioner i framtiden?
   Om detta hoppas jag återkomma i en senare artikel.

Sydsvenskan desinformerar om Egypten
av Gunnar Stensson

Tiger om Mubarak. Föredrar ”stabilitet” framför demokrati
Desinformationen  bygger på att rikta uppmärksamheten bort från Egypten. Man inriktar sig framför allt på att kritisera och varna för islamister i andra länder. När man  behandlar Egypten understryks den fara man menar att Muslimska Brödraskapet innebär för freden och de mänskliga rättigheterna.
   Desinformationen döljer sig också i ordval som bagatelliserar den massiva statsterror som drabbat Egyptens folk de senaste 30 åren. Inte heller ett ord om den betalda pöbel av 300 000 anställda säkerhetsmän och torterare som man underhållit med medel från USA (1,3 miljarder dollar om året).
   Man skriver att islamisterna håller sig på mattan för att de ”stiftat bekantskap med” egyptiska fängelsehålor och tortyrkamrar eller att ”islamister kunnat förhöras med helt andra metoder”.
   Cynismen är skärande. Demokratirörelsen beskrivs i undertexten framför allt som ett hot mot freden och Israel.
   Den israeliska regeringen har ju utfärdat två förhållningsorder: 1. Kommentera inte situationen i Egypten. 2. Kritisera inte Mubarak. Sydsvenskan har hörsammat båda.
   Nedan några exempel från den gångna veckan.

Sydsvenskan 30 januari då den egyptiska omvälvningen var huvudnyhet i hela världen.
Huvudledaren i Sydsvenskan handlar inte om demokratirörelsen i Egypten utan har rubriken VÄLKOMMEN TILL HIZBOLLAHLAND.
   Ledaren vänder sig mot Hizbollahs ökade inflytande i Libanon och beklagar att bara USA och Kanada terrorstämplat Hizbollah. Skribenten uppmanar EU att göra detsamma. Han argumenterar som  israeliska högertidningar.
   Det finns demokratiska tidningar i Israel som Haaretz, men publicerades artiklarna ur den tidningen här skulle de stämplas som antisemitisk vänsterextremism.
   Det är praktiskt att stämpla politiska motståndare som terrorister eller antisemiter. Då får man licens att behandla dem hur man vill.
   Under den stora demokratiska omvälvningen i Nordafrika och Mellanöstern ägnar sig alltså Sydsvenskan åt att kritisera en fredlig regeringsombildning i Libanon och kräver terrorstämpel på en rörelse som växte fram och radikaliserades i konflikt med amerikanskt förtryck och israeliska angreppskrig; det senaste slogs tillbaka av Hizbollah 2006.

Per T Ohlsson för sin del ägnar en helsida åt att referera en artikel i New York Times Magazine 12/1 av ekonomipristagaren Paul Krugman om euro-krisen. Ur Per Ts  perspektiv är folkresningen i Egypten en obehaglig, men marginell företeelse.

”I likhet med andra arabiska diktaturer – Jordanien och Saudiarabien – har Egypten blivit viktig medspelare i The global war om terror” skriver Olle Lönnaeus. Det är förstås en ironisk formulering. Frågan är om omedvetna läsare uppfattar det.
   ”I en polisstat som Egypten har misstänkta terrorister kunnat förhöras med helt andra metoder än på amerikansk mark. Det var ju exempelvis till Kairo som de två fängslade svensk-egyptierna flögs av CIA, från Bromma för nio år sedan. När Mubaraks regim nu vacklar frågar sig USA vem som kan fylla tomrummet om den faller.”
   Även om undertexten innebär ett självklart avståndstagande från tortyr och förtryck skulle man önska klarspråk om den fasansfulla verklighet som döljer sig under frasen ”förhöras med helt andra metoder”. 
   VB:s läsare som tagit del av Mattias Gardells Tortyrens återkomst (den har inte presenterats på Sydsvenskans kultursida) vet vad de metoderna innebär.
   Sedan skriver Lönnaeus att USA frågar sig ”vem som kan fylla tomrummet om Mubaraks regim faller.”  Det handlar om så kallad realpolitik.
   Realpolitik är kortsiktighetens konst. Sovjetunionen tillämpade den. USA har tillämpat den ända sedan Vietnamkriget. Barack Obama tycks tvingas tillämpa den. I längden kommer den att drabba det amerikanska imperiet på samma sätt som den drabbade det sovjetiska.
   Ja, vem ska nu tortera de politiska fångarna, detta centrala inslag i kriget mot terrorn? Torterarna i Saudiarabien finns förstås kvar liksom i Jordanien och många andra stater.
   Artikeln antyder att protesterna styrs utifrån genom att skriva de ”till synes” spontana protesterna. Den understryker att om revolten skulle lyckas vore det en ”mardröm för Israel som skulle bli helt omringat av fiender.”
   Och vems fel är det? Man kunde kanske lägga en del av ansvaret på Israels utrikesminister Lieberman.
   Dock försummar Lönnaeus inte att påpeka att Washington Post ger Obama rådet att ”snarare än att uppmana en oförsonlig makthavare till reformer borde regeringen försöka förbereda en fredlig övergång till oppositionens plattform.”
   Man anar att han känner trycket från ledarredaktionen i den USA-servila tidningen.

Kulturdelen anpassar sig till redaktionens policy.
Beirut håller andan är rubriken på dess enda artikel om Mellanöstern denna för demokratin i regionen avgörande dag.  ”Ska vi till bårhuset för att leta efter våra anhörigas kroppar igen”.
   Det handlar om ännu en propagandistisk text mot Hizbollah. Sydsvenskan vill uppenbarligen rikta uppmärksamheten åt annat håll än den stora demokratiska revolutionen i Egypten.

Onsdagen 2/2
Det är dagen efter den dag då 2 miljoner demonstrerar mot Mubarak för demokrati och mänskliga rättigheter
Sydsvenskan varnar i sin huvudledare för det i årtionden förtryckta Muslimska brödraskapet i Egypten under rubriken ”Brödraskapet samlar sig”.
   Som vi vet var det inte det lilla, ganska passiva partiet Muslimska brödraskapet som samlade. sig för aktioner i onsdags utan Mubaraks korrumperade armé av 300 000 förbrytare, torterare och säkerhetsagenter. Men Sydsvenskan är nu alltid Sydsvenskan.
   Varningen lär inte påverka utvecklingen i Egypten men innebär att tidningen fortsätter att stryka sitt islamofoba läsarsegment medhårs.

Torsdagen 3/2
Framsidan i tidningen domineras av en stor bild från Tahrirtorget med  rubriken Torget blev ett slagfält.
   Ledarsidan domineras av en artikel av Mats Skogekär med den insinuanta rubriken Bröder till bröders försvar.
   Vilka bröder handlar det om? Jo Leif Stenberg, centrum för Mellanösternstudier i Lund, religionshistorikern Mattias Gardell i Uppsala och islamologen Jan Hjärpe i Lund. De är inte bara positiva till demokratirörelsen. Dessutom är de kristna. (Apropå det, se gärna filmen Gudar och människor på Kino. Den handlar faktiskt just om kristna och muslimer).
   De anklagas för att de ”tar förvånansvärt lätt på det Muslimska brödraskapets alltmer framträdande roll i den egyptiska revolten.”
   De har nämligen manat till besinning inför hatpropagandans svepande anklagelser att Muslimska brödraskapet skulle stå för islamistisk extremism.
   Vi påminner om att Mats Skogkär försvarade Israels angrepp på Gaza. Att han lögnaktigt påstod att Israel aldrig använt fosforgranater och bomber i Gaza, en lögn som han aldrig tvingats ta avstånd från och att han förstås fördömde den judiske utredaren Goldmans rapport om framför allt Israels krigsförbrytelser i Gaza-kriget. Självklart riktade han också sitt hat mot Ship to Gaza.
   Som vi kunde se i tv härom kvällen i filmen Desfamation samlar den israeliska propagandan in hela lexikon med ur sitt sammanhang lösryckta exempel på antisemitism, exempel som dessutom är okontrollerbara. Mats Skogkär har således hittat ett uttalande av Muslimska brödraskapets förre ledare Mahdi Alef från 2008 där han ska ha förnekat förintelsen.
   Skogkär fortsätter med lite gängse hatpropaganda om fundamentalister, stening och dödsstraff.
   Samtidigt riktas världens blickar mot demokratikämparna som slaktas på Tahrirtorget av Mubararks gangsters.
   På nyhetsplats publiceras en artikel av Maggie Strömberg och TT. Rubrik: Regimtrogna slår tillbaka.
   Erik Magnusson har sammanställt ett informativt uppslag om hur händelserna i Egypten påverkar andra arabländer under rubriken Nervösa ledare försöker släcka branden. Han påpekar i det finstilta att palestinska demonstranter i tisdags anordnade en stödaktion för den egyptiska oppositionen och att Palestinska myndigheten beslöt att snabbt förbereda lokala val.
   I vänstra hörnet av uppslaget svarar forskaren Melani Cammet, föreståndare för Mellanösternprogrammet vid Brown University i USA, på några frågor.
   Naturligtvis vederlägger hon påståendena om Muslimska brödraskapet i Mats Skogkärs hatartikel i sitt svar på frågan ”Hur stor är risken att det blir en USA-fientlig regering i Egypten”
   ”Väldigt liten. Mohammed ElBaradei och de andra oppositionsledarna är generellt sett positiva till USA. Även om Muslimska brödraskapet kommer i en ny regering, vilket jag tror de gör, blir det inte någon försämring av relationen till USA.”
   Mats Skogkär, hon hör till ”de förvånansvärt många som tar lätt på det Muslimska brödraskapets alltmer framträdande roll”.
   Annars är det självklara rådet till dem som vill ha verklig information om kampen i Egypten att skippa Sydsvenskan och lyssna på Cecilia Uddén och Agneta Ramberg i Sveriges Radios P1.