Visor av Allan Edwall, argentinsk avantgardemusik och grönsakssoppa – allt kombineras i det runda cirkustältet på Tegnérplatsen framför AF som Röda Kapellet står för under Kulturnatten. Ett stort antal artister med röd-gröna sympatier ställer upp. Bakom arrangemanget står Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Demokratisk Vänster som alltså inte bara samarbetar väl i Lunds kommunalpolitik utan också är beredda att stötta ett gemensamt kulturprogram under Kulturnatten.
Vi är stolta över det program vi erbjuder, med artister som jazztrombonisten Fredrik John och Daniel Tukia, Mp-ledamot i kommunfullmäktig. Daniel framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva medan Claes Göran Jönsson och Tord Håkansson, välkända socialdemokratiska profiler i kommunalpolitiken, är med och sjunger Allan Edwallvisor.
Vi som stöder de fyra rödgröna partierna vill dela med oss av vår musik denna kväll – utan kostnad för kommunen – men har ett gemensamt krav:
Mer resurser till kulturskolan i Lund!
Soppkök!
Med tanke på att det kan bli lite kyligt framåt kvällen bjuder vi på en värmande soppa. Men det är naturligtvis också en påminnelse om att det är ekonomiskt kärvare tider på väg. Frälsningsarmén har väl inte satt i gång sina soppkök ännu, men Röda Kapellet vill som vanligt ligga ett steg före.
PROGRAM
18.50 Röda Kapellet blåser in kvällen
19.00 Simon Ahlström – ung trubadur sjunger sånger av bl a Wiehe och Afzelius
19.30 Röda Kapellet med Claes Göran Jönsson, Tord Håkansson och Maria Bönnemark framför visor av Allan Edwall under ledning av Joakim Casagrande.
20.30 Rick Titrö sjunger visor på stadig punkgrund
21.00 Caesar och Fredrik John - piano, röst och trombon
21.30 Daniel Tukia framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva
22.00 Sara Thuresson – sångerska, pianist och låtskrivare med starkt engagerande texter
22.30 Röda Kapellet under ledning av Joakim Casagrande spelar ”Marscher som man inte kan segra till” av Mauricio Kagel. Introduktion av Bengt Olle Bengtsson
23.00 Caesar och Fredrik John
Sara Granérs fräcka bilder visas återkommande under hela kvällen
2011-09-15
Manifestation
Då palestinierna snart ska ansöka om medlemskap i FN som en självständig nation vill vi visa vårt stöd för detta och kräva ett omedelbart erkännande av den kommande palestinska staten av båda Sverige och EU! Minst 122 av FN:s medlems länder kommer att erkänna staten Palestina, Vi med!
Några av våra talare är Hillevi Larsson(S) och Morgan Svensson(V). Vi kommer även att bjuda på musik och palestinsk folkdans och glöm inte era palestinska flaggor, då vi enbart ska använda oss av palestinska flaggan och inga andra flaggor tack!
Vi förväntar oss rekord många deltagare då denna fråga är totalt avgörande för den blivande palestinska staten. Egentligen har Palestina alltid funnits långt in i våra hjärtan och sinnen men nu måste den även finnas som en självständig och suverän stat. Medlem i FN och erkänd från hela världen. Delta på manifestationen, ta med familj och vänner, berätta för alla ni känner.
Söndag 18/9 Kl 14.0, Triangeln/Malmö
Palestinanätverket i Malmö
Några av våra talare är Hillevi Larsson(S) och Morgan Svensson(V). Vi kommer även att bjuda på musik och palestinsk folkdans och glöm inte era palestinska flaggor, då vi enbart ska använda oss av palestinska flaggan och inga andra flaggor tack!
Vi förväntar oss rekord många deltagare då denna fråga är totalt avgörande för den blivande palestinska staten. Egentligen har Palestina alltid funnits långt in i våra hjärtan och sinnen men nu måste den även finnas som en självständig och suverän stat. Medlem i FN och erkänd från hela världen. Delta på manifestationen, ta med familj och vänner, berätta för alla ni känner.
Söndag 18/9 Kl 14.0, Triangeln/Malmö
Palestinanätverket i Malmö
Klostergårdens Septemberfest 18/9
Biblioteket/KLOK
Tipspromenad 11.30-13
Barnboksloppis
Tipspromenad 11.30-13
Barnboksloppis
Helgeands församling
Gudstjänst och Gospel-sång
Gudstjänst och Gospel-sång
Klostergårdsskolan
Musik och dans
Loppis
Musik och dans
Loppis
Klostergårdens byalag
Konsert med Röda Kapellet kl 15 Konstutställning, bokbord
Konsert med Röda Kapellet kl 15 Konstutställning, bokbord
Alla intäkter går till barnen på Afrikas Horn via Rädda barnen Föreningar
Samverkansgruppen Mötesplats Klostergården
Samverkansgruppen Mötesplats Klostergården
Två veckor med Afghanistan
Utställning på Lunds Stadsbibliotek om Afghanistan 19 sept-1 okt
Måndag 19 september
Dagsläget i Afghanistan
kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Anders Fänge en av Sveriges mest erfarna Afghanistankännare har arbetat till juni i år som landchef för Svenska Afghanistankommitténs bistånds- verksamhet. Han har också varit journalist och arbetat i Etiopien (Rädda Barnen), Centralasien (Röda Korset), Somalia och på Västbanken (för FN). Han sitter nu i SAKs styrelse
Onsdag 21 september
Gender och verkligheten i Afghanistan, kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Wiiu Lillesaar: är socionom och har arbetat med samhällsarbete, barnkonventionen, genderfrågor och utvecklingsfrågor. Hon har arbetat
9 år i Afghanistan och Pakistan. Senast var hon genderrådgivare i Afghanistan. Hon har suttit 3 år i Svenska Afghanistankommitténs styrelse.
Måndag 26 september
Tankar om transition i Afghanistan, kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Lotta Hedströms är ordförande i Svenska Afghanistankommittén sedan maj i år. Hennes första kontakt med Afghanistan var år 2000 under en
resa för Miljöpartiet. Som före detta ledamot i Utrikesutskottet har de små och fattiga ländernas problematik jämte fattigdomsbekämpning upptagit mycket av hennes tid.
Välkommen till mycket spännande möten arrangerade av Lunds Afghanistankommitté
Måndag 19 september
Dagsläget i Afghanistan
kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Anders Fänge en av Sveriges mest erfarna Afghanistankännare har arbetat till juni i år som landchef för Svenska Afghanistankommitténs bistånds- verksamhet. Han har också varit journalist och arbetat i Etiopien (Rädda Barnen), Centralasien (Röda Korset), Somalia och på Västbanken (för FN). Han sitter nu i SAKs styrelse
Onsdag 21 september
Gender och verkligheten i Afghanistan, kl 12:00 och kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Wiiu Lillesaar: är socionom och har arbetat med samhällsarbete, barnkonventionen, genderfrågor och utvecklingsfrågor. Hon har arbetat
9 år i Afghanistan och Pakistan. Senast var hon genderrådgivare i Afghanistan. Hon har suttit 3 år i Svenska Afghanistankommitténs styrelse.
Måndag 26 september
Tankar om transition i Afghanistan, kl 18:00, Lunds Stadsbibliotek
Lotta Hedströms är ordförande i Svenska Afghanistankommittén sedan maj i år. Hennes första kontakt med Afghanistan var år 2000 under en
resa för Miljöpartiet. Som före detta ledamot i Utrikesutskottet har de små och fattiga ländernas problematik jämte fattigdomsbekämpning upptagit mycket av hennes tid.
Välkommen till mycket spännande möten arrangerade av Lunds Afghanistankommitté
Liten jämförelse av Gr
Så ska det bli Kulturnatt igen. En kreativ uppfinning av Fp-politikern Gösta-John Bredberg, även om han hade bandynatten i Bollnäs (eller var det Ljusdal?) som inspiration. Alltnog, Lund var först och sen följde Staffanstorp, Uppsala, Köpenhamn och andra efter.
Till exempel Göteborg. Där kallas det visserligen Kulturkalaset men är samma sak.
Vänsterstyrda Göteborgs kommun satsar cirka 12,4 miljoner på sitt Kulturkalas. Hur mycket satsar högerstyrda Lund? Vi vet inte men känner inte till några några andra utgiftsposter än några månaders halvtidstjänst på förvaltningen och ett programhäfte. Göteborg har cirka en halv miljon invånare, Lund cirka hundra tusen. En femtedel så stort alltså. En femtedel av 12,4 miljoner hade blivit nästan 2,5 miljoner.
Bredbergs idé hade förtjänat en större generositet.
Till exempel Göteborg. Där kallas det visserligen Kulturkalaset men är samma sak.
Vänsterstyrda Göteborgs kommun satsar cirka 12,4 miljoner på sitt Kulturkalas. Hur mycket satsar högerstyrda Lund? Vi vet inte men känner inte till några några andra utgiftsposter än några månaders halvtidstjänst på förvaltningen och ett programhäfte. Göteborg har cirka en halv miljon invånare, Lund cirka hundra tusen. En femtedel så stort alltså. En femtedel av 12,4 miljoner hade blivit nästan 2,5 miljoner.
Bredbergs idé hade förtjänat en större generositet.
Spännande vecka väntar på Christiansborg av Lucifer
Ja, det ser ut att bli en rysare i det danska valet. Läget är så där 51 % till de röda och 49 till de blå, men osäkerheten rör sig om 2 % så allt kan hända.
Veckobladets pressläggningstid gör att vi inte kan kommentera slutresultatet – det är inte klart förrän så där 23.30 på torsdagskvällen. Visst, tendenserna kan vara klara redan vid 21-tiden, men de stora och avgörande valkretsarna i Köpenhamnsområdet brukar vara de som dröjer längst.
Men nu gör det inte så mycket därför att det verkligt spännande sker inte förrän veckan efter valet, när regeringsbildandet och regeringsförhandlingarna ska äga rum. Det hela börjar förvisso med den s.k. dronningrundan när partierna i tur och ordning ska tala om för Margarete vem de vill ha som regeringsbildare. Då blir det HelleThorning-Schmidt som får uppdraget, men sen gäller det att få ihop det. Valets stora vinnare blir de radikala som väl fördubblar sina mandat och de har sagt att de i första hand vill ha en S-regering. Men samtidigt har de gått in för att liksom de borgerliga avskaffa efterlönen och den värnar vänstersidan om, särskilt då SF som emellertid nog gör ett dåligt val.
Lösningen kan bli en minoritetsregering ledd av S och sen får resten bli en fråga om hoppande majoriteter och udda överenskommelser. Sådant finns det en rik tradition av i dansk politik. Till sluta bara några ord om vår speciella favorit, den politiska ordföranden för Enhedslistan, Johanne Schmidt-Nielsen. Enhedslistans röstetal kan nog tredubblas. Missa inte tillfället att spana in henne i TV de närmsta dagarna.
Men nu gör det inte så mycket därför att det verkligt spännande sker inte förrän veckan efter valet, när regeringsbildandet och regeringsförhandlingarna ska äga rum. Det hela börjar förvisso med den s.k. dronningrundan när partierna i tur och ordning ska tala om för Margarete vem de vill ha som regeringsbildare. Då blir det HelleThorning-Schmidt som får uppdraget, men sen gäller det att få ihop det. Valets stora vinnare blir de radikala som väl fördubblar sina mandat och de har sagt att de i första hand vill ha en S-regering. Men samtidigt har de gått in för att liksom de borgerliga avskaffa efterlönen och den värnar vänstersidan om, särskilt då SF som emellertid nog gör ett dåligt val.
Lösningen kan bli en minoritetsregering ledd av S och sen får resten bli en fråga om hoppande majoriteter och udda överenskommelser. Sådant finns det en rik tradition av i dansk politik. Till sluta bara några ord om vår speciella favorit, den politiska ordföranden för Enhedslistan, Johanne Schmidt-Nielsen. Enhedslistans röstetal kan nog tredubblas. Missa inte tillfället att spana in henne i TV de närmsta dagarna.
Gramsci via Svante Nordin av Irr
I senaste numret av Axess (6/2011) får sig den berömde italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci fyra sidor tillägnade. Författare är lundaprofessorn i idé- och lärdomshistoria, Svante Nordin. För många såväl icke-marxister som marxister har Gramsci gått till historien som myntaren av uttrycket ”viljans optimism och förnuftets pessimism”. Han ansåg, att de som ska gå i bräschen för ett samhälle genomsyrat av jämlikhet i gemenskap måste inse den enorma vidden av de svårigheter ett sådant företag står inför, men trots detta i sitt politiska arbete genomsyras av en obändig optimism. Svante N avslutar sin essä på följande sätt:
”Men även om Gramsci led nederlag levde hans tankar sitt eget liv. Den nya [engelska] utgåvan [av Gramscis fängelseanteckningar] vittnar om att de fortfarande är föremål för den mest ingående diskussion även utanför Italien. Gramscis intellektuella drama är också sällsynt lärorikt. Det handlar om viljans optimism och om förnuftets pessimism. Det handlar om ett revolutionärt tänkande som upphäver sig självt genom att så klarsynt och kompromisslöst undersöka maktens ofrånkomliga villkor.”
För den oinitierade läsaren ser det förmodligen ut som om Svante N i sin avslutning bara rapporterar Gramscis åsikt, men så är det inte. Hade Gramsci ansett att hans tänkande upphävde tanken på en mycket radikal förändring av samhället, så hade han inte haft anledning tala om en ”viljans optimism”. Det är Svante N som i namn av Gramsci smyger på läsaren resultatet av sitt eget politiska tänkande. Intressant nog har rubriksättaren (vem det än är) gett essän en titel vars andra hälft jag tror bättre passar Svante N:s själsliv än Gramscis. Titeln talar inte om förnuftets, utan om känslans pessimism. Den lyder: ”Viljans optimism, känslans pessimism”. Att kombinera förnuftspessimism och viljeoptimism är psykologiskt möjligt, men att kombinera känslopessimism och viljeoptimism tror jag är omöjligt. Att Svante N gör Gramsci till representant för en förmodligen psykologiskt omöjlig attityd finner jag irriterande. Mycket irriterande.
”Men även om Gramsci led nederlag levde hans tankar sitt eget liv. Den nya [engelska] utgåvan [av Gramscis fängelseanteckningar] vittnar om att de fortfarande är föremål för den mest ingående diskussion även utanför Italien. Gramscis intellektuella drama är också sällsynt lärorikt. Det handlar om viljans optimism och om förnuftets pessimism. Det handlar om ett revolutionärt tänkande som upphäver sig självt genom att så klarsynt och kompromisslöst undersöka maktens ofrånkomliga villkor.”
För den oinitierade läsaren ser det förmodligen ut som om Svante N i sin avslutning bara rapporterar Gramscis åsikt, men så är det inte. Hade Gramsci ansett att hans tänkande upphävde tanken på en mycket radikal förändring av samhället, så hade han inte haft anledning tala om en ”viljans optimism”. Det är Svante N som i namn av Gramsci smyger på läsaren resultatet av sitt eget politiska tänkande. Intressant nog har rubriksättaren (vem det än är) gett essän en titel vars andra hälft jag tror bättre passar Svante N:s själsliv än Gramscis. Titeln talar inte om förnuftets, utan om känslans pessimism. Den lyder: ”Viljans optimism, känslans pessimism”. Att kombinera förnuftspessimism och viljeoptimism är psykologiskt möjligt, men att kombinera känslopessimism och viljeoptimism tror jag är omöjligt. Att Svante N gör Gramsci till representant för en förmodligen psykologiskt omöjlig attityd finner jag irriterande. Mycket irriterande.
Apropå 9/11 - Vem är förloraren? av Bertil Egerö
Färska uppskattningar visar att var sjätte US-amerikan lever under fattigdomsgränsen. Obamas självbiografi ger en bra inblick i hur dessa ”USAs fördömda” försöker hantera sina liv, med minimalt stöd av staten. Och inte verkar det bli bättre för dem. Den långsiktiga nedgången i USAs ekonomi bör ha fått en kraftig skjuts av 2000-talets angreppskrig, som visserligen ger fattiga unga amerikaner arbete, men till ett ohyggligt pris för dem själva och för alla som drabbas av krigsaggressionerna.
The Peace Exchange Bulletin 8.9 2011 uppskattar de amerikanska förlusterna 2001–2011 i Afghanistan och Irak till över 6 200 soldater dödade, nära 46 000 soldater sårade, därtill över 56 400 amerikaner i civil verksamhet skadade och sjuka. Bortåt 2 300 soldater har begått självmord i tjänsten. Hur många som gjort det efter återkomsten, eller lider av psykiska skador, nämndes inte, men det bör handla om tiotusentals.
Det här är ändå mycket låga siffror jämfört med hur krigföringen drabbat befolkningen i de länder som utsatts för USAs krig: Hundratusentals döda och sårade i Irak, enorma flyktingvågor till grannländerna; i Afghanistan tiotusentals döda och sårade – enligt samma källa.
Det är som bekant svårare att dra sig ur ett krig än att starta det. USA gick i bin Ladens fälla, samma slags fälla han själv deltog i att skapa med det CIA-stödda motståndet mot Sovjetunionen i Afghanistan. Sovjet föll samman. USA kommer att tvingas dra sig tillbaka från rollen som världspolis.
Tidskriften sammanfattar med några citat Osama bin Ladens strategi:
”…kampen är både finansiell och fysisk… det är möjligt att slå mot den ekonomiska bas som är grunden för den militära, så att när ekonomin är i botten har de för mycket att göra med varandra för att kunna förslava fattiga folk. Därför menar jag att det är mycket viktigt att fokusera på att attackera den amerikanska ekonomin med alla tillgängliga medel…” (25 dec. 2001) … ”Vi fortsätter att arbeta på att få USA att blöda sig ända till bankrutt, ske Guds vilja.” (29 okt. 2004)
Ur: Osama bin Laden, Messages to the World
Bertil Egerö
PS
The Peace Exchange Bulletin publiceras av Tom Hayden. Den är en ”läsarstödd tidskrift som kritiskt granskar Pentagons långa krig I Afghanistan, Pakistan och Irak, liksom USAs misslyckade krig mot droger och kriminella gäng, och USAs militära gensvar på nationalism och fattigdom runtom i världen.” Intresserade kan få den via epost.
The Peace Exchange Bulletin 8.9 2011 uppskattar de amerikanska förlusterna 2001–2011 i Afghanistan och Irak till över 6 200 soldater dödade, nära 46 000 soldater sårade, därtill över 56 400 amerikaner i civil verksamhet skadade och sjuka. Bortåt 2 300 soldater har begått självmord i tjänsten. Hur många som gjort det efter återkomsten, eller lider av psykiska skador, nämndes inte, men det bör handla om tiotusentals.
Det här är ändå mycket låga siffror jämfört med hur krigföringen drabbat befolkningen i de länder som utsatts för USAs krig: Hundratusentals döda och sårade i Irak, enorma flyktingvågor till grannländerna; i Afghanistan tiotusentals döda och sårade – enligt samma källa.
Det är som bekant svårare att dra sig ur ett krig än att starta det. USA gick i bin Ladens fälla, samma slags fälla han själv deltog i att skapa med det CIA-stödda motståndet mot Sovjetunionen i Afghanistan. Sovjet föll samman. USA kommer att tvingas dra sig tillbaka från rollen som världspolis.
Tidskriften sammanfattar med några citat Osama bin Ladens strategi:
”…kampen är både finansiell och fysisk… det är möjligt att slå mot den ekonomiska bas som är grunden för den militära, så att när ekonomin är i botten har de för mycket att göra med varandra för att kunna förslava fattiga folk. Därför menar jag att det är mycket viktigt att fokusera på att attackera den amerikanska ekonomin med alla tillgängliga medel…” (25 dec. 2001) … ”Vi fortsätter att arbeta på att få USA att blöda sig ända till bankrutt, ske Guds vilja.” (29 okt. 2004)
Ur: Osama bin Laden, Messages to the World
Bertil Egerö
PS
The Peace Exchange Bulletin publiceras av Tom Hayden. Den är en ”läsarstödd tidskrift som kritiskt granskar Pentagons långa krig I Afghanistan, Pakistan och Irak, liksom USAs misslyckade krig mot droger och kriminella gäng, och USAs militära gensvar på nationalism och fattigdom runtom i världen.” Intresserade kan få den via epost.
Gaza – ett problem för SvT? av Bengt Hall
Den som läste TV:s programtablåer i måndags kunde till sin förvåning upptäcka att dagen efter, dvs i tisdags,
skulle Vibeke Løkkebergs prisbelönta film Tears of Gaza visas på kanal 1 på kvällen kl 22. Filmen fick pris som bästa långfilm på Göteborgs filmfestival i år. Det är en stark film om krigets fasor och vi var många som uttryckte att den borde visas i svensk TV och inte bara för den mindre grupp som såg den på Folkets bios filmfestival i maj med temat Palestina. Men vi var nog skeptiska. Den vågar inte TV visa, den visar för tydligt Israels brutala angreppskrig gentemot en civilbefolkning.
Så här beskrivs filmen i filmfestivalens katalog:
Upprörande, kraftfull och känslomässigt förkrossande dokumentär. Med unika bilder exponeras de brutala konsekvenserna av attacken mot Gaza vintern 2008-2009. Bildmaterialet, filmat av olika palestinska fotografer, pendlar från scener med verkliga bombanfall till följdverkningar på gator och sjukhus. Vissa sekvenser är nästintill outhärdliga att skåda. En mycket övertygande antikrigsfilm där hoppet, trots deras fasansfulla upplevelser, ligger hos barnen.
Alltså, döm om vår förvåning när TV trots det väljer att visa filmen. Men dagen därpå är ordningen återställd. Filmen har lyfts ut och istället har man petat in en film om nakna män i en bastu. På TV förnekar man vid förfrågan att man utsatts för påtryckningar varken från politiker eller av staten Israel. Man kom plötsligt på att den brutala filmen behövde en inramning. Vad innebär det? Tillrättalägganden och balansering? Kommentarer och förnekanden av Israels ambassadör? Nu har man beslutat att filmen istället ska visas den 20 december. Tror man att tittarintresset är lågt mitt i julruschen? Det hade ju varit lägligt att visa filmen nu när vi står inför ett eventuellt FN-beslut om Palestinas status som självständig nation. Förvisso är det inte fel att utöver filmen ha diskussion och kompletterande fakta om bakgrund och läget i Israel/Palestina men beslutet andas påtryckning. Dessutom finns motstridiga uppgifter om orsaken till att filmen lyftes bort. Pierre Schori fick t ex besked om att det var problem med leveransen.
Så här beskrivs filmen i filmfestivalens katalog:
Upprörande, kraftfull och känslomässigt förkrossande dokumentär. Med unika bilder exponeras de brutala konsekvenserna av attacken mot Gaza vintern 2008-2009. Bildmaterialet, filmat av olika palestinska fotografer, pendlar från scener med verkliga bombanfall till följdverkningar på gator och sjukhus. Vissa sekvenser är nästintill outhärdliga att skåda. En mycket övertygande antikrigsfilm där hoppet, trots deras fasansfulla upplevelser, ligger hos barnen.
Alltså, döm om vår förvåning när TV trots det väljer att visa filmen. Men dagen därpå är ordningen återställd. Filmen har lyfts ut och istället har man petat in en film om nakna män i en bastu. På TV förnekar man vid förfrågan att man utsatts för påtryckningar varken från politiker eller av staten Israel. Man kom plötsligt på att den brutala filmen behövde en inramning. Vad innebär det? Tillrättalägganden och balansering? Kommentarer och förnekanden av Israels ambassadör? Nu har man beslutat att filmen istället ska visas den 20 december. Tror man att tittarintresset är lågt mitt i julruschen? Det hade ju varit lägligt att visa filmen nu när vi står inför ett eventuellt FN-beslut om Palestinas status som självständig nation. Förvisso är det inte fel att utöver filmen ha diskussion och kompletterande fakta om bakgrund och läget i Israel/Palestina men beslutet andas påtryckning. Dessutom finns motstridiga uppgifter om orsaken till att filmen lyftes bort. Pierre Schori fick t ex besked om att det var problem med leveransen.
Bushs och bin Ladens årtionde av Lars-Åke Henningsson
Det nya århundradet kunde väl inte börja mycket tristare än med ett årtionde dominerat av två konkurrerande konservativa politiska ledare. Nu är de borta från scenen, borttagna var och en på sitt amerikanska sätt, och 10-årsdagen av upptakten till den öppna konkurrensen mellan dem är passerad. Det är nu inte bara Nordafrika som växlar in på ett nytt spår. Om prognoserna stämmer har även Danmark gjort det, och decenniet med Dansk Folkeparti som regeringsunderlag äntligen fått ett slut.
Det var ett tag sen kulturkonfrontations- profeten Samuel Huntington var populär i synliga media. Hans sätt att tänka tillämpades under det gångna årtiondet, men även om det nu är ute, så finns spåren av allt våld som utövats och alla konfrontationer som skett kvar. Brytningen med Bushs och bin Ladens årtionde innebär ändå att vårt århundrades verkliga problem inte kan gömmas undan längre, de som rör ekonomi och miljö. Rimligen har också konservatismen uttömt sina möjligheter som trovärdigt framtidsalternativ, i den muslimska världen såväl som i västvärlden. Längre än till förödande krig kommer man inte den vägen. Det är samtal och förhandlingar och överenskommelser som behövs.
I USA är konflikten ändå inte slut. Den ser bara ut att ha gått in i nästa fas. De konservativa krafter som Reagan en gång mobiliserade har ju också sin egen agenda. Medan hans islimistiska allierade har haft sin tid, har det blivit dags för de internt amerikanska reaktionära krafterna att formera sej sen de förlorade sin direktkontakt med Vita Huset, och de är knappast mindre fanatiska. Obama har inte inriktat sej på att spela Lincolns roll i det inbördeskrig som tepartyrörelsen har inlett, men han kanske blir tvungen att göra det.
Det var ett tag sen kulturkonfrontations- profeten Samuel Huntington var populär i synliga media. Hans sätt att tänka tillämpades under det gångna årtiondet, men även om det nu är ute, så finns spåren av allt våld som utövats och alla konfrontationer som skett kvar. Brytningen med Bushs och bin Ladens årtionde innebär ändå att vårt århundrades verkliga problem inte kan gömmas undan längre, de som rör ekonomi och miljö. Rimligen har också konservatismen uttömt sina möjligheter som trovärdigt framtidsalternativ, i den muslimska världen såväl som i västvärlden. Längre än till förödande krig kommer man inte den vägen. Det är samtal och förhandlingar och överenskommelser som behövs.
I USA är konflikten ändå inte slut. Den ser bara ut att ha gått in i nästa fas. De konservativa krafter som Reagan en gång mobiliserade har ju också sin egen agenda. Medan hans islimistiska allierade har haft sin tid, har det blivit dags för de internt amerikanska reaktionära krafterna att formera sej sen de förlorade sin direktkontakt med Vita Huset, och de är knappast mindre fanatiska. Obama har inte inriktat sej på att spela Lincolns roll i det inbördeskrig som tepartyrörelsen har inlett, men han kanske blir tvungen att göra det.
Perspektiv på 9/11 av Gunnar Stensson
Publiciteten kring tioårsminnet av 11 september var omfattande En hel del var intressant och klokt. Annat var floskulöst, sentimentalt, konventionellt, propagandistiskt och sensationsinriktat. Perspektivet var övervägande västligt.
Bland Al Jazeeras kommentarer till tioårsminnet fann jag en uppsats av Noam Chomsky med motsatt perspektiv. Chomsky beskriver attackerna, deras orsaker och konsekvenser så som de upplevs av dem som ”befinner sig på fel sida av gevärsmynningarna”.
Chomsky påminner oss om det första 11 september, det som ägde rum i Santiago i Chile 1973. Han ställer samman de båda brotten mot mänskligheten, 1973 och 2011, och gör jämförelser.
George W Bush var Osama bin Ladens enda omistliga allierade, konstaterar Chomsky.
Ett annat svar på attackerna än de som George W Bush och senare Barack Obama gav hade varit möjligt. De nazistiska krigsförbrytarna ställdes inför rätta, rannsakades och dömdes för brott mot mänskligheten. Osama bin Laden mördades och dumpades i havet.
Noam Chomskys uppsats är ett viktigt dokument. Den som i framtiden söker i Veckobladets arkiv för att ta reda på tidningens ståndpunkt i förhållande till 9/11 finner i Chomskys text ett tydligt och nyanserat svar.
Inga texter är slutgiltiga. Chomskys text publicerades 7 september. Tidpunkten för textens senaste bearbetning var klockan 15:13. Fler kan följa. Nedanstående snabböversättning modifierades senast den 15 september klockan 12.43.
Gunnar Stensson
Noam Chomsky
9/11 – var ett annat svar möjligt?
Stormakter förnekar nästan alltid sina egna brott – i synnerhet stormakter som inte besegrats
Vi närmar oss tioårsminnet av de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001, som enligt den allmänna uppfattningen förändrade världen. Första maj mördades Osama bin Laden, den påstådda hjärnan bakom dådet, i Pakistan av amerikanska elitsoldater, Navy SEALs, efter det att han gripits, obeväpnad och oförsvarad, i Operation Geronimo.
Många experter har påpekat att bin Laden vann stora segrar i sitt krig mot USA, trots att han till slut dödades. ”Han fastslog ofta att det enda sättet att driva bort USA från den muslimska världen och besegra dess underhuggare var att dra in amerikanerna i en serie små krig som så småningom skulle göra USA bankrutt”, skriver Eric Margolis. ”USA rusade rakt in i fällan, först med George Bush i spetsen och sedan med Barack Obama... Groteskt uppblåst militärt slöseri och skuldberoende
kan visa sig vara det mest förödande arvet efter den man som trodde att han kunde besegra USA.” - i synnerhet som skuldsättningen cyniskt exploateras av den yttersta högern, med det Demokratiska etablissemanget som medlöpare, för att undergräva det som återstår av sociala program, offentlig utbildning, fackföreningar, och i allmänhet de återstående barriärerna mot korporativt tyranni.
Att Washington gärna uppfyllde bin Ladens hetaste önskningar var uppenbart från början. Som konstaterades i min bok 9/11, skriven kort tid efter angreppen, förstod varje insatt person ”att ett massivt anfall på en muslimsk befolkning skulle uppfylla bin Ladens och hans kompanjoners böner och dra in USA och dess allierade i en ´diabolisk fälla´, som den franske utrikesministern uttryckte det.”
Michael Scheuer, den erfarne CIA-analytiker som varit bin Laden på spåren sedan 1996, skrev kort därefter att ”bin Laden har varit precis, när han redogjort för skälen till att han för krig mot oss. Hans syfte är att drastiskt förändra USA:s och Västs politik i förhållande till den muslimska världen. USA-trupperna fullbordar radikaliseringen av den muslimska världen, något som bin Laden eftersträvat med betydande, ehuru ofullständig framgång, alltsedan det tidiga 1990-talet. Jag tror att man med rätta kan dra slutsatsen att USA förblir bin Ladens enda omistliga allierade.”
Det första 9/11
Fanns det något alternativ? Sannolikheten är stor att Jihadrörelsen som till stor del är mycket kritisk mot bin Laden kunde ha blivit splittrad och undergrävd efter 9/11. ”Brottet mot mänskligheten” som det med rätta benämndes kunde ha bemötts som ett brott, med en internationellt aktion för att gripa de sannolika förövarna. Alternativet var känt, men man övervägde aldrig att välja det.
I 9/11 citerade jag Robert Fisks slutsats att ”det avskyvärda brottet 9/11 genomfördes med ondska och fruktansvärd grymhet,” vilket är en riktig bedömning. Men det är nyttigt att hålla i åtanke att brottet kunde ha varit än värre. Antag till exempel att attacken hade gått så långt som till att bomba Vita huset, döda presidenten och införa en brutal militärdiktatur som mördade tusentals och torterade tiotusentals, samtidigt som den etablerade ett internationellt terrorcenter som hjälpte till att etablera liknande tortyr- och terror-stater och genomförde en internationell mordkampanj; och som en extra stimulans kallade in en grupp ekonomer – vi kan kalla dem ”the Kandahar boys” - som snabbt körde ner ekonomin i en av de värsta depressionerna i landets historia. Det skulle uppenbarligen ha varit mycket värre än 9/11.
Tyvärr är detta inte en tankelek. Det hände. Det enda som inte stämmer är att siffran på offren skulle multipliceras med 25 för att talen skulle bli likvärdiga. Jag syftar förstås på det som latinamerikanerna ofta kallar ”det första 9/11”. Den 11 september 1973 lyckades USA efter intensiva ansträngningar störta Salvador Allendes demokratiska regering i Chile i en militärkupp som överförde makten till Pinochets brutala regim. Enligt Nixon-regeringen var målet att utplåna det ”virus” som skulle kunna uppmuntra alla dessa ”främlingar som vill knulla oss” att nationalisera sina resurser och på andra sätt föra en outhärdlig politik för oberoende utveckling. Bakgrunden var Nationella säkerhetsrådets slutsats att om USA inte kunde kontrollera Latinamerika kunde det inte ”etablera någon framgångsrik ordning på andra håll i världen”.
Till skillnad från det andra 9/11 innebar det första inte någon förändring av världen. ”Det hade ingen särskild betydelse”, som Henry Kissinger försäkrade sin boss några dagar senare.
Dessa ”betydelselösa händelser” omfattade inte bara militärkuppen som förstörde den chilenska demokratin och satte igång den terrorperiod som följde Det första 9/11 var bara en akt i det drama som inleddes när John F Kennedy 1962 ändrade den latinamerikanska militärens uppgift från ”försvar av världsdelen” - en anakronistisk kvarleva från andra världskriget – till ”inre säkerhet” ett begrepp med fasaväckande innebörd i USA-dominerade latinamerikanska kretsar.
I History of the Cold War som nyligen publicerades av Cambridge University skriver John Coatsworth att från 1962 ”till Sovjetunionens fall 1990 var antalet politiska fångar, tortyroffer och avrättningar av oliktänkande överväldigande mycket större i Latinamerika än i Sovjetunionen och dess satelliter”, inberäknat många religiösa martyrer och massakrer.
Från kidnappning och tortyr till mord.
Allt detta och mycket mer avfärdas som betydelselöst och glöms. De som har till uppgift att styra världen kan glädja sig åt en mer komfortabel beskrivning i det aktuella numret av den ansedda (och värdefulla) Journal of the Royal Institute of International Affairs i London. Dess tema är ”den visionära internationella ordningen under andra hälften av 1900-talet” som utmärktes av att ”Amerikas vision om kommersiellt välstånd blev universell”. Det ligger en del i den berättelsen, men de som befann på fel sida om gevärsmynnigarna hade ett annat perspektiv, och det perspektivet saknas.
Samma sak gäller mordet på Osama bin Laden som utgör slutet på åtminstone en fas det ”war on terror” som president Bush utlyste vid det andra 9/11. Låt oss ägna händelsen och dess konsekvenser några tankar.
Den första maj 2011 dödades Osama bin Laden i sin bostad av en avdelning Navy SEALs som tog sig in i Pakistan med helikopter. Efter många undanflykter står det klart att det handlar om ett planerat mord som på många sätt strider mot internationell lag.
Det tycks inte ha gjorts något försök att gripa den obeväpnade bin Laden vilket borde varit fullt möjligt för 79 elitsoldater som inte mötte något motstånd – bortsett från att Obamas hustru, också hon obeväpnad, kastade sig mot dem, varvid hon blev skjuten i ”självförsvar”.
En plausibel rekonstruktion av händelseförloppet har gjorts av den erfarne Mellan Östern-korrespondenten Yochi Dreazen och hans kolleger i tidskriften the Atlantic. Dreazen som tidigare var krigskorrespondent för Wall Street Journal är korrespondent för National Journal Group som täcker militärfrågor och nationell säkerhet. Enligt deras utredning tycks Vita Huset inte ha övervägt möjligheten att gripa bin Laden levande. ”Administrationen klargjorde för arméns hemliga Joint Special Operations Command att den ville att bin Laden skulle dödas, enligt en äldre tjänsteman med kännedom om samtalen. En militär med hög rang som informerats om angreppet sa att soldaterna visste att deras uppdrag inte var att gripa bin Laden levande.
Författarna tillägger: ”För många inom Pentagon och CIA som hade ägnat ett årtionde åt att jaga bin Laden var dödandet en nödvändig och berättigad hämndeakt.”
”Att gripa bin Laden levande skulle ha inneburit en rad besvärliga juridiska och politiska utmaningar.” Då var det bättre att mörda honom, dumpa kroppen i havet utan den obduktion som normalt anses nödvändig efter ett mord – vilket som man kunde förutsäga provocerade fram ilska och skepticism i stora delar av den muslimska världen.
Atlantic påpekar att ”beslutet att döda bin Laden omedelbart var det tydligaste exemplet hittills på en sällan noterad aspekt av Obama-regeringens kontraterror-politik. Bush-regeringen grep tusentals misstänkta militanter och skickade dem till fångläger i Afghanistan, Irak och Guantanamo. Obama-regeringen däremot inriktade sig på att utplåna terrorister hellre än att ta dem levande”.
Det är en avgörande skillnad mellan Bush och Obama. Författarna citerar den förre västtyske kanslern Helmut Schmidt som i tysk TV sa att ”USAs raid var en ”uppenbar kränkning av internationell rätt” och att Laden borde ha gripits och ställts inför rätta. Schmidt skilde sig därmed från USAs riksåklagare Eric Holder som ”försvarade beslutet att att döda bin Laden trots att han inte utgjorde något hot mot soldaterna.” Eric Holder deklarerade att attacken var ”laglig, legitim och lämplig på alla sätt.”
Bland Al Jazeeras kommentarer till tioårsminnet fann jag en uppsats av Noam Chomsky med motsatt perspektiv. Chomsky beskriver attackerna, deras orsaker och konsekvenser så som de upplevs av dem som ”befinner sig på fel sida av gevärsmynningarna”.
Chomsky påminner oss om det första 11 september, det som ägde rum i Santiago i Chile 1973. Han ställer samman de båda brotten mot mänskligheten, 1973 och 2011, och gör jämförelser.
George W Bush var Osama bin Ladens enda omistliga allierade, konstaterar Chomsky.
Ett annat svar på attackerna än de som George W Bush och senare Barack Obama gav hade varit möjligt. De nazistiska krigsförbrytarna ställdes inför rätta, rannsakades och dömdes för brott mot mänskligheten. Osama bin Laden mördades och dumpades i havet.
Noam Chomskys uppsats är ett viktigt dokument. Den som i framtiden söker i Veckobladets arkiv för att ta reda på tidningens ståndpunkt i förhållande till 9/11 finner i Chomskys text ett tydligt och nyanserat svar.
Inga texter är slutgiltiga. Chomskys text publicerades 7 september. Tidpunkten för textens senaste bearbetning var klockan 15:13. Fler kan följa. Nedanstående snabböversättning modifierades senast den 15 september klockan 12.43.
Gunnar Stensson
Noam Chomsky
9/11 – var ett annat svar möjligt?
Stormakter förnekar nästan alltid sina egna brott – i synnerhet stormakter som inte besegrats
Vi närmar oss tioårsminnet av de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001, som enligt den allmänna uppfattningen förändrade världen. Första maj mördades Osama bin Laden, den påstådda hjärnan bakom dådet, i Pakistan av amerikanska elitsoldater, Navy SEALs, efter det att han gripits, obeväpnad och oförsvarad, i Operation Geronimo.
Många experter har påpekat att bin Laden vann stora segrar i sitt krig mot USA, trots att han till slut dödades. ”Han fastslog ofta att det enda sättet att driva bort USA från den muslimska världen och besegra dess underhuggare var att dra in amerikanerna i en serie små krig som så småningom skulle göra USA bankrutt”, skriver Eric Margolis. ”USA rusade rakt in i fällan, först med George Bush i spetsen och sedan med Barack Obama... Groteskt uppblåst militärt slöseri och skuldberoende
kan visa sig vara det mest förödande arvet efter den man som trodde att han kunde besegra USA.” - i synnerhet som skuldsättningen cyniskt exploateras av den yttersta högern, med det Demokratiska etablissemanget som medlöpare, för att undergräva det som återstår av sociala program, offentlig utbildning, fackföreningar, och i allmänhet de återstående barriärerna mot korporativt tyranni.
Att Washington gärna uppfyllde bin Ladens hetaste önskningar var uppenbart från början. Som konstaterades i min bok 9/11, skriven kort tid efter angreppen, förstod varje insatt person ”att ett massivt anfall på en muslimsk befolkning skulle uppfylla bin Ladens och hans kompanjoners böner och dra in USA och dess allierade i en ´diabolisk fälla´, som den franske utrikesministern uttryckte det.”
Michael Scheuer, den erfarne CIA-analytiker som varit bin Laden på spåren sedan 1996, skrev kort därefter att ”bin Laden har varit precis, när han redogjort för skälen till att han för krig mot oss. Hans syfte är att drastiskt förändra USA:s och Västs politik i förhållande till den muslimska världen. USA-trupperna fullbordar radikaliseringen av den muslimska världen, något som bin Laden eftersträvat med betydande, ehuru ofullständig framgång, alltsedan det tidiga 1990-talet. Jag tror att man med rätta kan dra slutsatsen att USA förblir bin Ladens enda omistliga allierade.”
Det första 9/11
Fanns det något alternativ? Sannolikheten är stor att Jihadrörelsen som till stor del är mycket kritisk mot bin Laden kunde ha blivit splittrad och undergrävd efter 9/11. ”Brottet mot mänskligheten” som det med rätta benämndes kunde ha bemötts som ett brott, med en internationellt aktion för att gripa de sannolika förövarna. Alternativet var känt, men man övervägde aldrig att välja det.
I 9/11 citerade jag Robert Fisks slutsats att ”det avskyvärda brottet 9/11 genomfördes med ondska och fruktansvärd grymhet,” vilket är en riktig bedömning. Men det är nyttigt att hålla i åtanke att brottet kunde ha varit än värre. Antag till exempel att attacken hade gått så långt som till att bomba Vita huset, döda presidenten och införa en brutal militärdiktatur som mördade tusentals och torterade tiotusentals, samtidigt som den etablerade ett internationellt terrorcenter som hjälpte till att etablera liknande tortyr- och terror-stater och genomförde en internationell mordkampanj; och som en extra stimulans kallade in en grupp ekonomer – vi kan kalla dem ”the Kandahar boys” - som snabbt körde ner ekonomin i en av de värsta depressionerna i landets historia. Det skulle uppenbarligen ha varit mycket värre än 9/11.
Tyvärr är detta inte en tankelek. Det hände. Det enda som inte stämmer är att siffran på offren skulle multipliceras med 25 för att talen skulle bli likvärdiga. Jag syftar förstås på det som latinamerikanerna ofta kallar ”det första 9/11”. Den 11 september 1973 lyckades USA efter intensiva ansträngningar störta Salvador Allendes demokratiska regering i Chile i en militärkupp som överförde makten till Pinochets brutala regim. Enligt Nixon-regeringen var målet att utplåna det ”virus” som skulle kunna uppmuntra alla dessa ”främlingar som vill knulla oss” att nationalisera sina resurser och på andra sätt föra en outhärdlig politik för oberoende utveckling. Bakgrunden var Nationella säkerhetsrådets slutsats att om USA inte kunde kontrollera Latinamerika kunde det inte ”etablera någon framgångsrik ordning på andra håll i världen”.
Till skillnad från det andra 9/11 innebar det första inte någon förändring av världen. ”Det hade ingen särskild betydelse”, som Henry Kissinger försäkrade sin boss några dagar senare.
Dessa ”betydelselösa händelser” omfattade inte bara militärkuppen som förstörde den chilenska demokratin och satte igång den terrorperiod som följde Det första 9/11 var bara en akt i det drama som inleddes när John F Kennedy 1962 ändrade den latinamerikanska militärens uppgift från ”försvar av världsdelen” - en anakronistisk kvarleva från andra världskriget – till ”inre säkerhet” ett begrepp med fasaväckande innebörd i USA-dominerade latinamerikanska kretsar.
I History of the Cold War som nyligen publicerades av Cambridge University skriver John Coatsworth att från 1962 ”till Sovjetunionens fall 1990 var antalet politiska fångar, tortyroffer och avrättningar av oliktänkande överväldigande mycket större i Latinamerika än i Sovjetunionen och dess satelliter”, inberäknat många religiösa martyrer och massakrer.
Från kidnappning och tortyr till mord.
Allt detta och mycket mer avfärdas som betydelselöst och glöms. De som har till uppgift att styra världen kan glädja sig åt en mer komfortabel beskrivning i det aktuella numret av den ansedda (och värdefulla) Journal of the Royal Institute of International Affairs i London. Dess tema är ”den visionära internationella ordningen under andra hälften av 1900-talet” som utmärktes av att ”Amerikas vision om kommersiellt välstånd blev universell”. Det ligger en del i den berättelsen, men de som befann på fel sida om gevärsmynnigarna hade ett annat perspektiv, och det perspektivet saknas.
Samma sak gäller mordet på Osama bin Laden som utgör slutet på åtminstone en fas det ”war on terror” som president Bush utlyste vid det andra 9/11. Låt oss ägna händelsen och dess konsekvenser några tankar.
Den första maj 2011 dödades Osama bin Laden i sin bostad av en avdelning Navy SEALs som tog sig in i Pakistan med helikopter. Efter många undanflykter står det klart att det handlar om ett planerat mord som på många sätt strider mot internationell lag.
Det tycks inte ha gjorts något försök att gripa den obeväpnade bin Laden vilket borde varit fullt möjligt för 79 elitsoldater som inte mötte något motstånd – bortsett från att Obamas hustru, också hon obeväpnad, kastade sig mot dem, varvid hon blev skjuten i ”självförsvar”.
En plausibel rekonstruktion av händelseförloppet har gjorts av den erfarne Mellan Östern-korrespondenten Yochi Dreazen och hans kolleger i tidskriften the Atlantic. Dreazen som tidigare var krigskorrespondent för Wall Street Journal är korrespondent för National Journal Group som täcker militärfrågor och nationell säkerhet. Enligt deras utredning tycks Vita Huset inte ha övervägt möjligheten att gripa bin Laden levande. ”Administrationen klargjorde för arméns hemliga Joint Special Operations Command att den ville att bin Laden skulle dödas, enligt en äldre tjänsteman med kännedom om samtalen. En militär med hög rang som informerats om angreppet sa att soldaterna visste att deras uppdrag inte var att gripa bin Laden levande.
Författarna tillägger: ”För många inom Pentagon och CIA som hade ägnat ett årtionde åt att jaga bin Laden var dödandet en nödvändig och berättigad hämndeakt.”
”Att gripa bin Laden levande skulle ha inneburit en rad besvärliga juridiska och politiska utmaningar.” Då var det bättre att mörda honom, dumpa kroppen i havet utan den obduktion som normalt anses nödvändig efter ett mord – vilket som man kunde förutsäga provocerade fram ilska och skepticism i stora delar av den muslimska världen.
Atlantic påpekar att ”beslutet att döda bin Laden omedelbart var det tydligaste exemplet hittills på en sällan noterad aspekt av Obama-regeringens kontraterror-politik. Bush-regeringen grep tusentals misstänkta militanter och skickade dem till fångläger i Afghanistan, Irak och Guantanamo. Obama-regeringen däremot inriktade sig på att utplåna terrorister hellre än att ta dem levande”.
Det är en avgörande skillnad mellan Bush och Obama. Författarna citerar den förre västtyske kanslern Helmut Schmidt som i tysk TV sa att ”USAs raid var en ”uppenbar kränkning av internationell rätt” och att Laden borde ha gripits och ställts inför rätta. Schmidt skilde sig därmed från USAs riksåklagare Eric Holder som ”försvarade beslutet att att döda bin Laden trots att han inte utgjorde något hot mot soldaterna.” Eric Holder deklarerade att attacken var ”laglig, legitim och lämplig på alla sätt.”
Också dumpandet av kroppen kritiserades av de allierade. Den ansedde brittiske juristen Geoffrey Robertson, som stödde ingripandet, opponerade mot avrättningen framför allt av pragmatiska skäl och betecknade Obamas påstånde att ”rättvisa har skipats” som en ”absurditet” som borde ha varit uppenbar för en tidigare professor i konstitutionell rätt. Robertson menar att ”USA är förpliktat att genomföra en undersökning som ger världen en bild av de sanna omständigheterna kring denna avrättning.”
Robertson påminner oss om att det ”inte alltid har varit på det här sättet. När det blev tid att överväga vad som skulle ske med män som gjort sig skyldiga till mycket större brott än Osama bin Laden – nämligen nazi-ledarna – ville den brittiska regeringen att de skulle hängas inom sex timmar efter gripandet. President Truman protesterade och citerade domaren Robert Jacksons uttalande att en summarisk rättegång ”varken överensstämde med amerikanernas samveten eller skulle komma att ihågkommas av våra barn med stolthet... det enda rätta är att avgöra de anklagades oskuld eller skuld efter ett förhör som genomförts så objektivt som möjligt och med en dokumentation som klargör våra skäl och motiv”.
Eric Margolis påpekar att ”Washington aldrig offentliggjort några bevis för att Osama bin Laden står bakom 9/11-attackerna”, vilken troligen är anledningen till att ”opinionsmätningar visar att en tredjedel av amerikanerna tror att USA:s regering och/eller Israel står bakom 9/11”, medan skepticismen i den muslimska världen är mycket större. ”En öppen rättegång i USA eller Haag skulle genomlyst dessa påståenden”, fortsätter han. Detta är ett praktiskt skäl till att USA borde ha följt lagen.
I samhällen som respekterar lagen grips misstänkta och ställs inför rätta. Jag understryker ordet ”misstänkta”. I juni 2002 kunde FBI-chefen Robert Mueller bara säga att ”utredarna tror att idén bakom september-attackerna mot World Trade Center och Pentagon kom från al Qaida-ledare i Afghanistan, medan de faktiska förberedelserna planerades i Tyskland och finansieringen kom via Förenade Arabemiraten från Afghanistan.” Detta var enligt Washington Post ”en av hans mest detaljerade offentliga kommentarer om attackernas upphovsmän”.
Det som FBI trodde och tänkte i juni 2002 hade de ingen kunskap om åtta månader tidigare då Washington avfärdade förslag från talibanerna (vi vet inte hur allvarliga) att tillåta en rättegång mot bin Laden om de fick tillgång till bevis. Det var alltså inte sant när president Obama i sitt uttalande i Vita huset efter bin Ladens död uttalade att ”vi fick tidigt klart för oss att attackerna den 9/11 utfördes av al-Qaida”.
Det har aldrig funnits skäl att betvivla det som FBI trodde i mitten av 2002, men det är långt ifrån de skuldbevis som krävs i civiliserade samhällen – och hurdana bevisen än är, ger de inte berättigande att mörda en en misstänkt som, enligt vad det tycks, lätt kunde ha gripits och ställts inför rätta. Detsamma gäller mycket av den bevisning som senare framkommit. 9/11-kommissionen har framlagt många indicier beträffande bin Ladens roll, men de bygger huvudsakligen på vad kommissionen fått veta genom bekännelser av fångar på Guantanamo. Det är tveksamt om de håller inför en oberoende domstol, med tanke på hur dessa bekännelser framtvingats. Under inga omständigheter har kommissionens slutsatser, hur övertygande de än kan förefalla, samma tyngd som en dom från en oberoende domstol, vilket är den enda instans som kan överföra en person från kategorin misstänkt till kategorin skyldig.
Det talas mycket om bin Ladens ”bekännelse”, men det handlar om skryt, inte om bekännelse. Hans skryt säger oss en hel del om hans karaktär men ingenting om hans ansvar för det som han betraktade som en stor framgång och som han gärna ville ta åt sig äran för.
Återigen, allt detta är helt oberoende av bedömningen av bin Ladens skuld, som föreföll uppenbar också före FBI-utredningen, och fortfarandet gör det.
Aggressionsbrott
Det är värt att tillägga att bin Ladens skuld erkändes i en stor del av den muslimska världen – och fördömdes.
En av världens ledande specialister på Jihadrörelsen, Fawaz Geges, menar att rörelsen kunde ha splittrats om USA hade utnyttjat möjligheten i stället för att mobilisera rörelsen, särskilt genom angreppet på Irak, som innebar en stor fördel för bin Laden och ledde till en skarp ökning av terrorn, något som alla underrättelseorgan förutsett.
Det kan vara lärorikt att fråga oss själva hur vi skulle ha reagerat om irakiska soldater hade landat i George W Bushs gård (Vita huset), mördat honom och dumpat hans kropp i Atlanten (efter regelmässiga begravningsritualer, förstås). Han var naturligtvis ingen ”misstänkt” utan en ”beslutsfattare” som gav order att invadera Irak – det vill säga att begå det ”yttersta internationella brottet som skiljer sig från andra krigsförbrytelser bara på det sättet att det inom sig innehåller allt det hopade onda i helheten” för vilket de nazistiska krigsförbrytarna blev hängda: de hundratusentals dödarna, miljonerna flyktingar, förstörelsen av en stor del av landet och dess nationella arv och den mordiska sekteristiska konflikt som spred sig i regionen. Det är lika okontroversiellt att säga dessa brott i högsta grad överträffar vad som lagts bin Laden till last.
Det är också okontroversiellt att säga att Bush och hans bundsförvanter begick ”det yttersta internationella brottet” - brottet att begå aggression. Brottet definierades klart av Robert Jackson, USA:s chefsdomare vid Nürnbergsprocessen. ”Angripare är en stat som är den första att begå sådana handlingar som invasion med sina väpnade styrkor, med eller utan krigsförklaring i en annan stats territorium...” fastslog Jackson i sitt inledningsanförande vid Nürnberg-tribunalen. Ingen, inte ens aggressionens mest extrema anhängare, förnekar att Bush och hans bundsförvanter gjorde just det.
Det anstår oss också att påminna oss Jacksons vältaliga yttrande i Nürnberg om principen om universalitet: ”Om vissa handlingar i förhållande till överenskomna konventioner är brott, är de brott, oavsett om USA begår dem eller Tyskland gör det, och vi vill inte hävda regler gentemot andra som vi inte själva är beredda att underkasta oss.”
Det är också klart att påstådda avsikter är irrelevanta, även om vi tror på dem. Dokument visar att japanska fascister uppenbarligen trodde att de, när de härjade Kina, gjorde det för att förvandla det till ett ”jordiskt paradis”. Och fast det kan vara svårt att föreställa sig det är det tänkbart att Bush och kompani trodde att de försvarade världen mot Saddams kärnvapen. Helt irrelevant, fast ivriga medlöpare på alla sidor kanske försöker bevisa motsatsen.
Två valmöjligheter återstår för oss: antingen är Bush och hans bundsförvanter skyldiga till ”det yttersta internationella brottet” inklusive alla dess konsekvenser eller måste vi konstatera att Nürnberg-rättegången var en fars och att de allierade gjorde sig skyldiga till justitiemord.
Den imperialistiska mentaliteten och 9/11
Några dagar före mordet på bin Laden dog Orlando Bosch fridfullt i Florida, där han bodde med sin medbrottsling Luis Posada Carriles och många andra medarbetare inom internationell terrorism. Efter det att han anklagats för dussintals terrorbrott av FBI erbjöd Bush honom amnesti trots protester från Justitiedepartementet som fann att man inte kunde undgå slutsatsen att ”det var ett nationellt intresse att erbjuda en säker fristad för Bosch.”
Specialisten på internationella relationer vid Harvarduniversitetet Graham Allison påminner om Bushs uttalande med hänsyftning på talibanerna att ”de som skyddar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva”. Sådana stater har därför förlorat sin suveränitet och utgör mål för bombangrepp och terror – till exempel den stat som gav Bosch och hans kumpaner en fristad. När Bush präglade denna nya regel i internationella relationer föreföll ingen lägga märke till att han manade till invasion och förstörelse av USA och mord på dess kriminella presidenter.
Naturligtvis är ingenting av detta problematiskt om vi överger domare Jacksons princip om universalitet och i stället antar principen att USA är immunt mot internationell rätt och konventioner – något som regeringen flera gånger gjort mycket klart.
Det är också väl värt att tänka på bin Laden-operationens namn: Operation Geronimo. Den imperialistiska mentaliteten är så djup att få tycks vara i stånd att uppfatta att Vita Huset glorifierar bin Laden gnom att kalla honom ”Geronimo” - apachehövdingen som ledde det modiga motståndet mot de som invaderade apachernas land.
Det slumpvisa namnvalet påminner om den lätthet med vilken vi benämner våra vapen efter våra brott: Apache, Blackhawk... Vi skulle kanske reagera om Luftwaffe hade kallat sina stridsflygplan ”Jude” eller ”Zigenare”.
De nämnda exemplen skulle höra till kategorin ”amerikansk exceptionalism” om det inte förhöll sig så att undertryckandet av egna brott vore allmänt förekommande bland stormakter, åtminstone de som inte besegrats och tvingas acceptera verkligheten.
Kanske uppfattade regeringen mordet som en ”hämndeakt”, som Robertson tror. Och kanske återspeglar förkastandet av möjligheten att ställa bin Laden inför rätta en skillnad i den moraliska kulturen idag jämfört med 1945. Vilket skälet än kan ha varit, kan det knappast vara säkerhet. Liksom när det gäller fallet med ”det yttersta brottet” i Irak är mordet på bin Laden ytterligare en illustration till det viktiga förhållandet att säkerhet ofta inte den högsta prioriteten för staters agerande, tvärs emot vedertagen uppfattning.
Noam Chomskys bok 9/11 har i veckan utkommit i ny upplaga med en ny essay från vilken denna text är ett utdrag.
Kulturtips
Guidad cykeltur genom Malmö
Cykeltur med en personlig guide på två timmar igenom cykelstaden
Lör 17 sep kl. 14:00. Läs mer
Cykeltur med en personlig guide på två timmar igenom cykelstaden
Lör 17 sep kl. 14:00. Läs mer
Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november. Lör 17 sep kl. 14:00.
Läs mer
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november. Lör 17 sep kl. 14:00.
Läs mer
Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Tis 20 sep kl. 17:15. Läs mer
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Tis 20 sep kl. 17:15. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 21 sep och Tor 22 sep kl. 16:00
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 21 sep och Tor 22 sep kl. 16:00
Läs mer
Styckmord
STYCKMORD ÄR ETT KAMMARSPEL SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA EN DECKARHISTORIA. På Inkonst 21-30 september kl 19.00.
Ons 21 sep kl. 19:00. Läs mer
STYCKMORD ÄR ETT KAMMARSPEL SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA EN DECKARHISTORIA. På Inkonst 21-30 september kl 19.00.
Ons 21 sep kl. 19:00. Läs mer
A Bossa Elétrica (Sverige)
Brasiliansk bossafunk på Klaffbron 22 september kl 19:30. Läs mer
Brasiliansk bossafunk på Klaffbron 22 september kl 19:30. Läs mer
LITTLE BOXES
I samband med festivalen, Den tredje åldern, en internationell teaterfestival om åldrandets möjligheter ges workshopen Small Boxes av den brasilianska gruppen Cia de Theatro Fase 3.
Tor 22 sep kl. 09:00. Läs mer
I samband med festivalen, Den tredje åldern, en internationell teaterfestival om åldrandets möjligheter ges workshopen Small Boxes av den brasilianska gruppen Cia de Theatro Fase 3.
Tor 22 sep kl. 09:00. Läs mer
Midnattsdopp med Bastu Extrem
Midnattsdopp med Bastu Extrem - arombastu varvat med olika relaxupplevelser. På Ribersborgs Kallbadhus 23 september kl 19:30.
Läs mer
Midnattsdopp med Bastu Extrem - arombastu varvat med olika relaxupplevelser. På Ribersborgs Kallbadhus 23 september kl 19:30.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
2011-09-08
Arbetshistoriska seminariet hösten 2011
Under hösten arrangerar Centrum för Arbetarhistoria (CfA) och
Arbetshistoriska seminariet ett seminarium på CfA i Landskrona tillsammans med Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona, ett seminarium i Ekeby tillsammans med Skromberga Akademi, ett på historiska institutionen i Lund och ett på statarmuseet i Torup.
Fritt inträde. Kaffe med dopp. Alla intresserade välkomna
Marion Leffler, fil dr. i historia. Har forskat om bl.a. statare, arbetarkultur och arbetarbildning. Hennes föredrag har rubriken: Yngre gubbar - och en gumma. Studenter och arbetare i Lund 1880-1934.
Torsdag 29 september, kl 19.00-21.00, Historiska institutionen i Lund, sal 3, Magle Stora Kyrkogata 12A
Fritt inträde. Kaffe med dopp. Alla intresserade välkomna
Marion Leffler, fil dr. i historia. Har forskat om bl.a. statare, arbetarkultur och arbetarbildning. Hennes föredrag har rubriken: Yngre gubbar - och en gumma. Studenter och arbetare i Lund 1880-1934.
Torsdag 29 september, kl 19.00-21.00, Historiska institutionen i Lund, sal 3, Magle Stora Kyrkogata 12A
”Äsch, det är ju bara cyklister!” av Ulf Nymark
I samband ombyggnaden av Lund C och stationsområdet för ett antal år sedan kom majoriteten av Lunds trafikpolitiker på den lysande idén att bygga en kombinerad gång- och cykelbro som det inte gick att cykla hela vägen över. Det är förstås den gång- och så kallade cykelbron `(GskC-bro) över spårområdet jag syftar på. På östra sidan av järnvägen finns en hög trappa som är omöjlig att cykla uppför eller nerför. Cykeln måste ledas.
Delsträcka på cykelhuvudled
i Lunds kommun
Svårt cykla i trappor
Att man dåförtiden byggde gång- och så kallade cykelbroar på detta sätt kan – och det är den välvilligaste tolkningen – bero på att majoriteten av den tidens trafikpolitiker inte kände till att det är svårt för vanliga människor med vanliga cyklar att cykla i trappor. Dessutom är det livsfarligt. En annan tolkning – vilket sanningen att säga är den troligaste – är att de styrande trafikpolitikerna tyckte det var helt i sin ordning att cyklister fick stiga av sitt fordon och leda det ner eller uppför trappor. Detta enligt det då, och tyvärr fortfarande, alltför vanliga mottot: ”Äsch, det är ju bara cyklister – det är ju inga riktiga trafikanter!”
När vi nu skriver september månad 2011 kan man nog räkna med att de flesta av Lunds politiker inser att det är svårt att cykla i trappor, i synnerhet i den långa och branta trappan vid LundaHoj. Så när det nu fattas beslut om att bygga ytterligare GskC-bro där cyklisten tvingas leda sitt fordon i trappor är det ”Äsch-det-är-ju-bara-cyklister”-syndromet som styr beslutsfattandet.
Omöjligt att cykla = ”mindre god” framkomlighet
Den nya gång- och så kallade cykelbron ska byggas över järnvägsområdet från nya Sockerbruksområdet till plattform 1 vid Carl Bernlunds gata. Så småningom, i en framtid som ingen vet hur långt den sträcker sig, ska bron förlängas över Carl Bernlunds gata och anslutas till Spolegatan. Om man då kommer att kunna cykla hela vägen över bron råder det i dag fullständig oklarhet om.
Att det inte går att cykla över den nya bron beskrivs av de styrande som att ”framkomligheten för cyklister kommer att vara mindre god”.
När ska Lund bygga ”knuffa-bilen”-broar?
Men kan det inte vara acceptabelt att cyklister på vissa sträckor får stiga av och leda sitt fordon? Naturligtvis inte. Inte om man som Lunds kommun vill kalla sig ”Cykelkommun”. Fast i enstaka undantagsfall kan jag ändå tänka mej att bejaka cykelstråk med avbrutet cyklande och en kortare sträckas cykelledande i trappor. Men detta enbart under förutsättning att det byggs minst lika många bilbroar där framkomligheten är ”mindre god”, dvs där bilisterna inte kan färdas i sina bilar hela överfarten utan måste stiga ur och dra eller knuffa fram sina fordon, helst i trappor. När får vi se sådana ”knuffa-bilen”-broar i Lund, månne?
Nästa: Framtiden av Stig Henriksson
(Först publicerad i VLT 6 sept)
"Den som inte skänker en tanke åt vad framtiden kommer att innebära, finner snart sorgen i sin närhet."
En del beteenden blir med tiden omöjliga att ens föreställa sig. På medeltiden slängdes sopor och pottinnehåll ut genom fönstret. Så var man av med dem. Fortfarande på 60-talet, berättade en båtägare för mig, var det helt naturligt att tynga plastpåsen med sopor med någon medtagen sten och sänka den i vattnet. På land körde man allt på tipp och byggde där allt högre sopberg. Företag släppte i större skala ut diverse saker i vattnet och hade man bokstavligt flyt så försvann föroreningarna ända ner till havet och det kunde ju svälja allt.
När jag växte upp var det ofarligt att röka. I alla fall inte värre än att det gjordes allmänt i lägenheter, bilar, flygplan och på kontor. Det var nog 1973 som det revolutionära maoisterna som röstats in i kommunfullmäktige i Gällivare fick igenom sin första, samhällsomvandlande motion; rökfria kommunala sammanträden. Och nu går vi mot rökfri arbetstid, i Landskrona tolkat som förbud att röka även om man för tillfället arbetar hemma.
Det här är bara två exempel på saker som på några decennier blivit närmast otänkbara och resan går bara i en riktning. Det kan vara tänkvärt att utifrån vad vi vet idag, fundera på vilka beteenden som om ett antal år kommer att anses lika tokiga som att kasta ut soporna genom fönstret.
Jag tror att matvanorna kommer att gå samma väg. Kommer det att anses möjligt att äta brasiliansk oxfilé och kanske kött överhuvudtaget? Importera äpplen från Chile, Kiwi från Nya Zeeland eller sockerärtor från Kenya?
Kommer resandet med flygplan att anses lika exklusivt slösaktigt som en rymdfärd ter sig idag? Kommer ens shoppingresor med bil 10-20 mil att förekomma? (Och vad händer med explosionen av externa köpcentra om den verkligheten kommer ikapp?)
Kommer landsbygden och självförsörjning att få en renässans? Eller blir det tvärtom så att bara där vi bor riktigt tätt kommer det att gå att minimera klimatbelastningen för uppvärmning, byggande, transporter och annat?
Hur blir framtiden? Där vi ska leva resten av våra liv.
Stig Henriksson
När jag växte upp var det ofarligt att röka. I alla fall inte värre än att det gjordes allmänt i lägenheter, bilar, flygplan och på kontor. Det var nog 1973 som det revolutionära maoisterna som röstats in i kommunfullmäktige i Gällivare fick igenom sin första, samhällsomvandlande motion; rökfria kommunala sammanträden. Och nu går vi mot rökfri arbetstid, i Landskrona tolkat som förbud att röka även om man för tillfället arbetar hemma.
Det här är bara två exempel på saker som på några decennier blivit närmast otänkbara och resan går bara i en riktning. Det kan vara tänkvärt att utifrån vad vi vet idag, fundera på vilka beteenden som om ett antal år kommer att anses lika tokiga som att kasta ut soporna genom fönstret.
Jag tror att matvanorna kommer att gå samma väg. Kommer det att anses möjligt att äta brasiliansk oxfilé och kanske kött överhuvudtaget? Importera äpplen från Chile, Kiwi från Nya Zeeland eller sockerärtor från Kenya?
Kommer resandet med flygplan att anses lika exklusivt slösaktigt som en rymdfärd ter sig idag? Kommer ens shoppingresor med bil 10-20 mil att förekomma? (Och vad händer med explosionen av externa köpcentra om den verkligheten kommer ikapp?)
Kommer landsbygden och självförsörjning att få en renässans? Eller blir det tvärtom så att bara där vi bor riktigt tätt kommer det att gå att minimera klimatbelastningen för uppvärmning, byggande, transporter och annat?
Hur blir framtiden? Där vi ska leva resten av våra liv.
Stig Henriksson
"Den som inte skänker en tanke åt vad framtiden kommer att innebära, finner snart sorgen i sin närhet."
Turkiet tar ledningen i mellanöstern av Gunnar Stensson
Efter Israels vägran att be om ursäkt för attacken mot Ship to Gaza bröt Egypten de diplomatiska förbindelserna.
Turkiet vidtog slag i slag en rad åtgärder som förefaller ingå i en större plan för en ny turkisk utrikespolitik.
Israeliska försök att blidka Turkiet avvisades. I nya uttalanden bekräftar Turkiet att man bryter alla ekonomiska förbindelser och allt militärt samarbete med Israel. Åtgärderna, som slår hårt mot Israel, sker samtidigt som den kommande FN-omröstningen demonstrerar landets politiska isolering.
I stället reser president Erdogan till Kairo för att sluta en militärpakt med Egypten. Den nya egyptiska ledningen har förändrat Egyptens position genom att närma sig Turkiet och minska samarbetet med Israel och Saudiarabien. Det är två av Mellanösterns viktigaste och starkaste nationer som går samman.
Turkiet kommer att öka den turkiska flottans närvaro i östra Medelhavet. Hjälpsändningar till Gaza kommer i framtiden att eskorteras av turkiska örlogsfartyg.
President Erdogan planerar att inom kort personligen besöka Gaza.
Den arrogans Israel visat har givit Turkiet möjlighet att snabbt genomföra sin nya politik. Det ekonomiskt och militärt starka nato-landet Turkiet ställer sig nu i spetsen för krafterna bakom den arabiska våren. Samtidigt ökar Turkiet sitt ekonomiska samarbete med Iran.
Turkiet vidtog slag i slag en rad åtgärder som förefaller ingå i en större plan för en ny turkisk utrikespolitik.
Israeliska försök att blidka Turkiet avvisades. I nya uttalanden bekräftar Turkiet att man bryter alla ekonomiska förbindelser och allt militärt samarbete med Israel. Åtgärderna, som slår hårt mot Israel, sker samtidigt som den kommande FN-omröstningen demonstrerar landets politiska isolering.
I stället reser president Erdogan till Kairo för att sluta en militärpakt med Egypten. Den nya egyptiska ledningen har förändrat Egyptens position genom att närma sig Turkiet och minska samarbetet med Israel och Saudiarabien. Det är två av Mellanösterns viktigaste och starkaste nationer som går samman.
Turkiet kommer att öka den turkiska flottans närvaro i östra Medelhavet. Hjälpsändningar till Gaza kommer i framtiden att eskorteras av turkiska örlogsfartyg.
President Erdogan planerar att inom kort personligen besöka Gaza.
Den arrogans Israel visat har givit Turkiet möjlighet att snabbt genomföra sin nya politik. Det ekonomiskt och militärt starka nato-landet Turkiet ställer sig nu i spetsen för krafterna bakom den arabiska våren. Samtidigt ökar Turkiet sitt ekonomiska samarbete med Iran.
P-bolaget tar Lilla Manasse
Man skulle kunna berätta om det kommunala parkeringsbolagets storslagna perspektiv, som att planerarna tror sej förutspå ett behov av 3600 p-platser på Brunshögsområdet, fördelade på tre p-hus med 1200 platser i varje. Men låt oss hålla oss till den närmaste framtiden. Eftersom det är i början av mandatperioden ska styrelsen tidigt i oktober åka på utbildning, vilket naturligtvis är viktigt eftersom bolaget numera har sjutton anställda och en betydande omsättning. Utbildningen är förlagd till Åhus Havsbad. Det blir givetvis hårda undervisningssessioner, men eftersom vattnet beräknas vara alltför kallt för bad har vd kommit på ett annat avkopplande inslag som knyter an till ortens basnäring. Vi kommer att få ett föredrag om det berömda märket Absolut och dess historia, och vad mera är, få provsmaka hela sortimentet om cirka sexton sorter.
Eftersom det handlar om stadgade kommunalpolitiker blir det förstås inga orgier, utan man kommer bara att få 0,5 till 1,0 cl av varje sort. Men det blir alltså sexton snapsar inalles.
Helan, Halvan och Tersen kan ju alla. Sen kommer man till de så kallade apokryferna, och där finns det olika varianter och tolkningar. Men jag har bestämt för mej att strax före Kreaturens återuppståndelse kommer Lilla Manasse som just den sextonde snapsen. Dit har jag aldrig hunnit (såvitt jag minns) men nu ska jag alltså få chansen. Ser fram mot det!
Gr
Redaktörskommentar
Ämnet intresserade storligen redaktören som när han rådbråkade sitt minne inte heller kan minnas att han kommit till sexton men möjligen till hälften i sin krafts dagar. Skam till sägandes så hade jag bara namn på de tre första så min nyfikenhet drev mig till Wikipedia. Att deras lista skulle vara rättare än Gr:s kan man säkert tvista om. Det enda som verkar helt klart är att det verkar synnerligen vanskligt att komma till 18 om det ens är möjligt med tanke på den sjuttondes namn.
Så här skriver Wikipedia:
Traditionellt ges snapsar namn efter den ordningsföljd de serveras i. Den mest kända av dessa namn är Helan, den första snapsen, kanske främst genom snapsvisan Helan går, och Halvan, den andra snapsen. Historiskt har dock funnits en lista om hela 17 olika snapsar att inta under kvällens gång. Variationer på listan förekommer, även om namnen på de olika snapsarna i stort överensstämmer med varandra skiftar ordningen. Att utnyttja namn på snapsar med hög ordningsföljd torde framför allt förekomma i studentikosa sammanhang. Den lista som återges nedan torde kunna anses representativ för tiden kring sekelskiftet 1900/2000. Någon "officiellt fastställd lista" existerar inte.
Det sägs dock att det endast fanns helan och halvan till en början. Och enligt traditionen fick de sitt namn redan på 1700-talet, då det var vanligt att männen vid inmundigande av brännvinsbordet tog två supar, varvid glaset första gången fylldes till brädden, andra gången till hälften. De följande snapsnamnen "tersen", "kvarten" o s v kom till först på 1800-talet, sannolikt i studentkretsar, och utan någon ytterligare halvering av volymen.
1. Helan
2. Halvan
3. Tersen
4. Quarten
5. Quinten
6. Sexten
7. Septen
8. Rifvan
9. Rafflan
10. Rännan/Repetitionen
11. Smuttan
12. Smuttans unge
13. Lilla Manasse
14. Lilla Manasses lillebror
15. Femton droppar
16. Kreaturens (åter)uppståndelse
17. Absolut sista supen
18. Ett evigt liv/Den bleka dödens dryck
Eftersom det handlar om stadgade kommunalpolitiker blir det förstås inga orgier, utan man kommer bara att få 0,5 till 1,0 cl av varje sort. Men det blir alltså sexton snapsar inalles.
Helan, Halvan och Tersen kan ju alla. Sen kommer man till de så kallade apokryferna, och där finns det olika varianter och tolkningar. Men jag har bestämt för mej att strax före Kreaturens återuppståndelse kommer Lilla Manasse som just den sextonde snapsen. Dit har jag aldrig hunnit (såvitt jag minns) men nu ska jag alltså få chansen. Ser fram mot det!
Gr
Redaktörskommentar
Ämnet intresserade storligen redaktören som när han rådbråkade sitt minne inte heller kan minnas att han kommit till sexton men möjligen till hälften i sin krafts dagar. Skam till sägandes så hade jag bara namn på de tre första så min nyfikenhet drev mig till Wikipedia. Att deras lista skulle vara rättare än Gr:s kan man säkert tvista om. Det enda som verkar helt klart är att det verkar synnerligen vanskligt att komma till 18 om det ens är möjligt med tanke på den sjuttondes namn.
Så här skriver Wikipedia:
Traditionellt ges snapsar namn efter den ordningsföljd de serveras i. Den mest kända av dessa namn är Helan, den första snapsen, kanske främst genom snapsvisan Helan går, och Halvan, den andra snapsen. Historiskt har dock funnits en lista om hela 17 olika snapsar att inta under kvällens gång. Variationer på listan förekommer, även om namnen på de olika snapsarna i stort överensstämmer med varandra skiftar ordningen. Att utnyttja namn på snapsar med hög ordningsföljd torde framför allt förekomma i studentikosa sammanhang. Den lista som återges nedan torde kunna anses representativ för tiden kring sekelskiftet 1900/2000. Någon "officiellt fastställd lista" existerar inte.
Det sägs dock att det endast fanns helan och halvan till en början. Och enligt traditionen fick de sitt namn redan på 1700-talet, då det var vanligt att männen vid inmundigande av brännvinsbordet tog två supar, varvid glaset första gången fylldes till brädden, andra gången till hälften. De följande snapsnamnen "tersen", "kvarten" o s v kom till först på 1800-talet, sannolikt i studentkretsar, och utan någon ytterligare halvering av volymen.
1. Helan
2. Halvan
3. Tersen
4. Quarten
5. Quinten
6. Sexten
7. Septen
8. Rifvan
9. Rafflan
10. Rännan/Repetitionen
11. Smuttan
12. Smuttans unge
13. Lilla Manasse
14. Lilla Manasses lillebror
15. Femton droppar
16. Kreaturens (åter)uppståndelse
17. Absolut sista supen
18. Ett evigt liv/Den bleka dödens dryck
Valfrihetsmodellens konsekvenser av Gunnar Stensson
Privatiseringar ökar varken kvalitet eller effektivitet.
Ingen är väl förvånad. Att göra sig privat vinst på skattefinansierad verksamhet är naturligtvis ingenting annat än ekonomisk brottslighet. Har t ex ett skolbolag minskat kostnaderna för undervisning genom att snåla ska naturligtvis skattebetalarnas pengar återgå till stat eller kommun.
Inom Lunds skolpolitik har liberaler som Tove Klette och Lars Hansson orerat om valfrihet, konkurrens, kvalitet och demokrati i sina ansträngningar att sprida profiten till så många giriga aktörer som möjligt.
Det finns inga belägg för att någon av deras förespeglingar varit sann.
Propagandan har sammanfattats i den tomma parollen VALFRIHET.
Under de 20 år privatiseringarna pågått har landets skolor blivit allt sämre. Inom detta sönderfallande skolsystem sjunker Lund år efter år från sin tidigare topplacering.
Inom vård och omsorg drivs vinstinriktade aktörer att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer i stället för att satsa på kvalitet. Kvaliteten försämrar de för att pressa kostnaderna.
Skolorna konkurrerar genom att sätta för höga betyg – samtidigt som kunskaperna sjunker.
Segregationen ökar då resursstarka och välinformerade individer bäst lär sig utnyttja systemet.
I 20 år har valfrihetspolitiken tillämpats utan att någon systematisk utvärdering gjorts. Det är ingen tillfällighet. Bedragare agerar säkrast i okunnighetens dunkel.
Utan genomtänkta regleringar, offentlig tillsyn och informerade kunder har valfriheten förvandlat ett av världens bästa skolsystem till en Kiviks marknad.
Det enda underlaget har varit den ideologiska trosvissheten att girighet är samhällsbyggets bästa grund.
Bakom forskarrapporten står Sveriges ledande välfärdsforskare. Den är genomförd i SNS regi.
Källa DN, 7/9
Inom Lunds skolpolitik har liberaler som Tove Klette och Lars Hansson orerat om valfrihet, konkurrens, kvalitet och demokrati i sina ansträngningar att sprida profiten till så många giriga aktörer som möjligt.
Det finns inga belägg för att någon av deras förespeglingar varit sann.
Propagandan har sammanfattats i den tomma parollen VALFRIHET.
Under de 20 år privatiseringarna pågått har landets skolor blivit allt sämre. Inom detta sönderfallande skolsystem sjunker Lund år efter år från sin tidigare topplacering.
Inom vård och omsorg drivs vinstinriktade aktörer att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer i stället för att satsa på kvalitet. Kvaliteten försämrar de för att pressa kostnaderna.
Skolorna konkurrerar genom att sätta för höga betyg – samtidigt som kunskaperna sjunker.
Segregationen ökar då resursstarka och välinformerade individer bäst lär sig utnyttja systemet.
I 20 år har valfrihetspolitiken tillämpats utan att någon systematisk utvärdering gjorts. Det är ingen tillfällighet. Bedragare agerar säkrast i okunnighetens dunkel.
Utan genomtänkta regleringar, offentlig tillsyn och informerade kunder har valfriheten förvandlat ett av världens bästa skolsystem till en Kiviks marknad.
Det enda underlaget har varit den ideologiska trosvissheten att girighet är samhällsbyggets bästa grund.
Bakom forskarrapporten står Sveriges ledande välfärdsforskare. Den är genomförd i SNS regi.
Källa DN, 7/9
Från ett yndigt land av Lucifer
Ja, då har det gått två av de tre veckorna i Danmarks korta valkampanj.
På torsdag den 15 i nästa vecka är det val. Men det är häpnadsväckande så mycket det hinner hända under en dansk valrörelse: nya partigrupperingar hinner födas och dö inom loppet av några dagar.
Det faktum att Danmark ligger så nära får många att tro att det är ungefär som i Sverige. Det är det inte. De enda partiet som är någorlunda lika i Sverige och Danmark är socialdemokraterna. Men nergången för S startade mycket tidigare i Danmark än i Sverige och rörelsen åt centrum/höger har också varit starkare.
Kärvt ekonomiskt läge
Men låt oss se på dagsläget. Danmark är i ekonomisk kris eller i varje fall på god väg in i den. Fallande sysselsättning/export och en demografisk utveckling som tyder på att det kommer att bli svårt på 5-10 års sikt att upprätthålla standarden. Och det är ekonomin som helt har dominerat valrörelsen. En särskild roll har då spelats av den s.k. efterlönen, en frivillig förtidspension som man betalar in extra till men som i huvudsak finansieras av staten. Men kan lämna arbetslivet vid 60 år utan särskild motivering och klara sig hyggligt fram tills den ordinarie pensionen tar över. Den stryker vi sa de borgerliga i början på nyåret, och då sparar vi 15 miljarder per år. Oacceptabelt sa man på vänstersidan, det är framförallt hårt slitna kroppsarbetare som har glädje av efterlönen och det är rena klasskriget att dra in den. Och då sa plötsligt de radikala, ett borgerligt vänsterparti som oftast ställer upp på vänstersidan att de också ville ha bort efterlönen. S och SF som står för vänsteralternativet var tvungna att komma med något som skulle ersätta de 15 miljarderna och kom upp med idén att alla danskar skulle jobba 12 minuter längre per dag.
Låt oss säga att det inte är särskilt övertygande eller lätt att genomföra. Vad som behövs är uppenbarligen någon form för förtidspension för de som verkligen är utslitna i sitt arbete och därmed behöver den. En gissning är att S+SF kommer att retirera till den ståndpunkten om de skulle få majoritet.
De radikala, litet men inflytelserikt
Vad som sen har hänt är ett gemensamt uttalande av de radikala och de konservativa om att det behövs mer enighet i politiken och att DF, Dansk Folkeparti, bör isoleras. De konservativa är ett gammaldags högerparti som helt har överflyglats av Venstre, det tidigare bondepartiet som har blivit Danmarks nya moderater och stått för regeringscheferna Anders Fogh Rasmusson, nu Nato-chef, och Lars Lykke Rasmusson. Nog var det lite överraskande att de konservativa kunde ta avstånd från DF efter 10 års framgångsrik gemensam politik, men så kan det gå. Frågan är dock om det hjälper de konservativa. Men för de radikala går det lysande. De tänker stödja en S-SF-regering men för upplysta borgare kan de ses som en lämplig balans mot socialistiska äventyr. Vad gäller Venstre så ligger de inte särskilt bra till: det var har varit ett stort antal affärer och misslyckanden för regeringen. På frågan vem folk helst skulle dricka en öl med vinner Lars Lykke, men det räcker inte för valvinst.
Det faktum att Danmark ligger så nära får många att tro att det är ungefär som i Sverige. Det är det inte. De enda partiet som är någorlunda lika i Sverige och Danmark är socialdemokraterna. Men nergången för S startade mycket tidigare i Danmark än i Sverige och rörelsen åt centrum/höger har också varit starkare.
Kärvt ekonomiskt läge
Men låt oss se på dagsläget. Danmark är i ekonomisk kris eller i varje fall på god väg in i den. Fallande sysselsättning/export och en demografisk utveckling som tyder på att det kommer att bli svårt på 5-10 års sikt att upprätthålla standarden. Och det är ekonomin som helt har dominerat valrörelsen. En särskild roll har då spelats av den s.k. efterlönen, en frivillig förtidspension som man betalar in extra till men som i huvudsak finansieras av staten. Men kan lämna arbetslivet vid 60 år utan särskild motivering och klara sig hyggligt fram tills den ordinarie pensionen tar över. Den stryker vi sa de borgerliga i början på nyåret, och då sparar vi 15 miljarder per år. Oacceptabelt sa man på vänstersidan, det är framförallt hårt slitna kroppsarbetare som har glädje av efterlönen och det är rena klasskriget att dra in den. Och då sa plötsligt de radikala, ett borgerligt vänsterparti som oftast ställer upp på vänstersidan att de också ville ha bort efterlönen. S och SF som står för vänsteralternativet var tvungna att komma med något som skulle ersätta de 15 miljarderna och kom upp med idén att alla danskar skulle jobba 12 minuter längre per dag.
Låt oss säga att det inte är särskilt övertygande eller lätt att genomföra. Vad som behövs är uppenbarligen någon form för förtidspension för de som verkligen är utslitna i sitt arbete och därmed behöver den. En gissning är att S+SF kommer att retirera till den ståndpunkten om de skulle få majoritet.
De radikala, litet men inflytelserikt
Vad som sen har hänt är ett gemensamt uttalande av de radikala och de konservativa om att det behövs mer enighet i politiken och att DF, Dansk Folkeparti, bör isoleras. De konservativa är ett gammaldags högerparti som helt har överflyglats av Venstre, det tidigare bondepartiet som har blivit Danmarks nya moderater och stått för regeringscheferna Anders Fogh Rasmusson, nu Nato-chef, och Lars Lykke Rasmusson. Nog var det lite överraskande att de konservativa kunde ta avstånd från DF efter 10 års framgångsrik gemensam politik, men så kan det gå. Frågan är dock om det hjälper de konservativa. Men för de radikala går det lysande. De tänker stödja en S-SF-regering men för upplysta borgare kan de ses som en lämplig balans mot socialistiska äventyr. Vad gäller Venstre så ligger de inte särskilt bra till: det var har varit ett stort antal affärer och misslyckanden för regeringen. På frågan vem folk helst skulle dricka en öl med vinner Lars Lykke, men det räcker inte för valvinst.
Det är nog inte Pias år i år
Så är det DF. För första gången på tio år är det inte de som dikterar politiken för regeringen. De ligger inte så bra till och kommer väl bara gå lite tillbaka, men alltså inte öka som alla tidigare år. Deras tid är nog över. Opinionsframgångarna de senaste åren har i stället vapenbrödraskapet S + SF kammat hem. I spetsen för S har vi Helle Thorning-Schmidt, ekonom med viss överklasstämpel, men kompetent och uppskattad. Inte minst viktigt har det varit att hon nära förbundit sig med Socialistisk Folkeparti under ledning av Villy Søvndal, folkskollärare med en attityd som är brett uppskattad i det danska samhället och med starkt stöd hos kvinnor. Han är vänstersocialdemokraten där Helle Thorning är högersocialdemokraten. Han är lugn och pedagogisk och har en utpräglat pragmatisk inställning till politiken. Men just detta läggs honom också till last – han har förvisso drag av opportunism. Han anses t.ex. inte ha tagit tillräckligt stark ställning mot Dansk Folkepartis utlänningspolitik och SF är numera anhängare av NATO och div. danska krigsäventyr.
Årets stjärnskott
Så till slut stjärnskottet i dansk politik, Enhedslisten med Johanne Schmidt-Nielsen i spetsen. Enhedslisten är en märklig företeelse. Det var från början inte ett politisk parti utan en valkoalition av grupper som 1989 riskerade falla utanför Folketinget. Bland stiftarna fanns folk från gamla DKP, Europas mest Moskvatrogna parti, från VS, vänstersocialisterna som var ett parti av 68-intellektuella och SAP, Socialistisk Arbejderparti, en trotskistisk grupp. På senare år har Enhedslisten kommit att också samla Danmarks gröna. Partiets program talar om demokratisk socialism och ekologi. Partiet är emot danskt medlemskap i både EU och NATO, men höll på att hamna i en intern kris i samband med Libyenexpeditionen i våras. Man var för danskt deltagande i en humanitär aktion men när NATO började bomba elva dagar senare i strid med FN-resolutionen drog man tillbaka sitt stöd för aktionen.
Partiet tog först fart efter omröstningen om Maastrichtstraktaten 1993 då man fick ett stort tillskott av besvikna SF-are. Det är ett mönster som har upprepats under senare år: i valet i år tror många att Enhedslisten nästan fördubblar röstetalet. Till det bidrar inte minst partiets intagande politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen. Kombinationen av ett vänt väsen och politisk skarpsinnighet är näst intill oemotståndlig även för en icke-dansk
Vem vinner?
Nå, hur går det då i valet? Jo, det blir jämnt. Vänstersidan ledde ganska betryggande för någon månad sen men gapet har blivit allt mindre. Och det blir ett val inte så mycket för som emot. Emot den trötta och nerslitna regeringskoalitionen som ständigt fallit undan för Dansk Folkeparti, emot den osäkra ekonomiska politiken från vänstersidan. Resultatet kan bli de mest halsbrytande partikombinationer i nästa regering – i Danmark har man mycket större vana vid den typen av förhandlingar. Hur som helst kan vi förvänta oss en nedtur för Pia Kjersgard och det är inte det sämsta.
Suveränt Palestina ökar fredschanserna i Mellanöstern
av Gunnar Stensson
När Mahmoud Abbas först presenterade initiativet att söka ett FN-erkännande för Palestina som suverän stat möttes han av hånfulla kommentarer från besserwissrar och översittare i USA, Israel och Europa.
Men en fjärils vingslag kan utvecklas till en orkan.
Idag har 140 FN-länder erkänt Palestina som suverän stat. Vid FN-omröstningen om ett par veckor kommer stödet för den palestinska staten bli överväldigande.
USA vill slippa att inlägga veto mot erkännandet i FN:s säkerhetsråd. Men hur?
Framför allt vill USA förhindra att den Amerikas politiska isolering exponeras genom en omröstning i generalförsamlingen, något som USA dock inte kan förhindra.
Naturligtvis förekommer hot mot palestinierna på olika nivåer som att stoppa det amerikanska biståndet eller till och med FN-biståndet till Palestina.
USA uppmanade häromdagen 70 FN-stater att rösta nej. Sveriges regering har säkert fått en sådan anmodan. Men nu är den tiden längesen förbi då USA kunde hota: ”Den som inte är med oss är mot oss.”
Israel har hela sommaren drivit en centralt dirigerad politisk kampanj mot erkännandet. Det har dels handlat om hemliga samtal med makthavare och dels om opinionspåverkan.
Häromdagen gick den israeliska ambassaden i Stockholm till attack mot Per Gahrton i DN.
Inofficiella samtal har förekommit med flera statliga institutioner och politiska partier. Hittills är det bara SÄPO, Sverigedemokraterna och det i frågor om medborgerliga rättigheter ständigt hycklande Folkpartiet som påverkats. I Sydsvenskans huvudledare förs ett typiskt FP-resonemang som argumenterar för fortsatt passivitet.
Denna vecka presenterade USA ett sista förslag om fredsförhandlingar mellan Palestina och Israel - tio dagar innan frågan behandlas i FN.
USA hoppas få stöd för förslaget från ”kvartetten” (FN, EU, Ryssland och USA) men EU är splittrat. Spanien och Portugal stöder Palestina. Tyskland och Frankrike stöder USA. Också FN är minst sagt splittrat. Kanske Ryssland ställer upp.
Palestinska myndigheten svarar att förslaget kommer för sent. Processen i FN är redan inledd.
Detta kommer att hända.
Ett troligt scenario är att USA först inlägger sitt stormaktsveto i FN:s säkerhetsråd. Sedan följer omröstningen i Generalförsamlingen.
Palestinas status i FN höjs från ”Icke-röstande enhet” till ”Icke-röstande ockuperad stat.” (Beteckningen ”Icke-röstande” är den enda konsekvensen av USA:s veto).
Efter FN-omröstningen kommer Mahmoud Abbas inte längre att företräda den av Israel och USA beroende ”Palestinska myndigheten” utan den suveräna staten Palestina.
De fortsatta förhandlingarna mellan Palestina och Israel kommer att föras mellan två likvärdiga parter, inte som nu mellan en beroende palestinsk myndighet och en ockupationsmakt.
Men en fjärils vingslag kan utvecklas till en orkan.
Idag har 140 FN-länder erkänt Palestina som suverän stat. Vid FN-omröstningen om ett par veckor kommer stödet för den palestinska staten bli överväldigande.
USA vill slippa att inlägga veto mot erkännandet i FN:s säkerhetsråd. Men hur?
Framför allt vill USA förhindra att den Amerikas politiska isolering exponeras genom en omröstning i generalförsamlingen, något som USA dock inte kan förhindra.
Naturligtvis förekommer hot mot palestinierna på olika nivåer som att stoppa det amerikanska biståndet eller till och med FN-biståndet till Palestina.
USA uppmanade häromdagen 70 FN-stater att rösta nej. Sveriges regering har säkert fått en sådan anmodan. Men nu är den tiden längesen förbi då USA kunde hota: ”Den som inte är med oss är mot oss.”
Israel har hela sommaren drivit en centralt dirigerad politisk kampanj mot erkännandet. Det har dels handlat om hemliga samtal med makthavare och dels om opinionspåverkan.
Häromdagen gick den israeliska ambassaden i Stockholm till attack mot Per Gahrton i DN.
Inofficiella samtal har förekommit med flera statliga institutioner och politiska partier. Hittills är det bara SÄPO, Sverigedemokraterna och det i frågor om medborgerliga rättigheter ständigt hycklande Folkpartiet som påverkats. I Sydsvenskans huvudledare förs ett typiskt FP-resonemang som argumenterar för fortsatt passivitet.
Denna vecka presenterade USA ett sista förslag om fredsförhandlingar mellan Palestina och Israel - tio dagar innan frågan behandlas i FN.
USA hoppas få stöd för förslaget från ”kvartetten” (FN, EU, Ryssland och USA) men EU är splittrat. Spanien och Portugal stöder Palestina. Tyskland och Frankrike stöder USA. Också FN är minst sagt splittrat. Kanske Ryssland ställer upp.
Palestinska myndigheten svarar att förslaget kommer för sent. Processen i FN är redan inledd.
Detta kommer att hända.
Ett troligt scenario är att USA först inlägger sitt stormaktsveto i FN:s säkerhetsråd. Sedan följer omröstningen i Generalförsamlingen.
Palestinas status i FN höjs från ”Icke-röstande enhet” till ”Icke-röstande ockuperad stat.” (Beteckningen ”Icke-röstande” är den enda konsekvensen av USA:s veto).
Efter FN-omröstningen kommer Mahmoud Abbas inte längre att företräda den av Israel och USA beroende ”Palestinska myndigheten” utan den suveräna staten Palestina.
De fortsatta förhandlingarna mellan Palestina och Israel kommer att föras mellan två likvärdiga parter, inte som nu mellan en beroende palestinsk myndighet och en ockupationsmakt.
Förändringen får en rad praktiska konsekvenser. Palestina får tillträde till en rad FN-organ, bland annat Internationella valutafonden, IMF. Palestina kan väcka åtal i Internationella domstolen.
Diplomatisk och social tsunami
Israel fruktar en ”politisk tsunami”. Den inleddes när Egypten hotade kalla hem sin ambassadör sedan Israel dödat fem egyptiska gränsvakter.
Sedan kom Palmers FN-rapport om attacken på Gaza-flottiljen. Den anklagade Israel för att ha utövat oproportionerligt våld när israeliska soldater sköt ihjäl nio turkiska aktivister, i flera fall bakifrån.
Eftersom Israel vägrade be Turkiet om ursäkt avbröt Nato-staten Turkiet de diplomatiska relationerna och stoppade det ekonomiska och militära samarbetet med Israel. Turkiet blev ett exempel för andra arabstater.
Turkiet kommer att vidta rättsliga åtgärder mot alla dem som är ansvariga morden.
I Israel växer samtidigt missnöjet med skenande försvarskostnader och växande sociala klyftor. 400 000 unga israeler har deltagit i massprotester de senaste veckorna. Nu sätter den israeliska regimen hårt mot hårt. Israelisk polis har börjat riva demonstranternas tältläger i Tel Aviv. Demonstranternas aktioner fortsätter.
Förhandlingar mellan två parter med samma legitimitet
Flera journalister var närvarande vid ett möte mellan Mahmoud Abbas från Palestinska myndigheten och israeliska intellektuella som stöder kravet på ett erkännande av staten Palestina. I sitt tal förklarade Abbas, att avsikten inte är att beröva Israel dess legitimitet utan att skaffa Palestina samma legitimitet som den Israel åtnjuter.
Israelisk säkerhetspolis försöker spåra vilka som deltog i mötet.
Oavsett utgången i FN fortsätter fredsförhandlingarna, förklarade Abbas slutligen.
Israeliska panikreaktioner
Inför befarade demonstrationer på Västbanken under FN-förhandlingarna har Israel utrustat bosättarna med tårgas och chockgranater.
EU:s utrikespolitiska taleskvinna Catherine Ashton fördömer de bosättare som angrep en moské och satte den i brand härom dagen. ”De äventyrar freden i Mellanöstern”, sa hon.
Israeliska hökar kräver upprustning och varnar för ”massterror och kärnvapenkrig” när Palestina blir den 23:e arabstaten.
En hög talesman för den israeliska armén uttryckte farhågor för ”an all out war” i Mellanöstern, men försvarsminister Ehud Barak bedömde att det inte föreligger någon omedelbar risk.
I tisdags genomförde den israeliska försvarsmakten en stor övning med kodnamnet ”Operation Fernando” vid den israeliska kärnvapenanläggningen Dimona.
Diplomatisk och social tsunami
Israel fruktar en ”politisk tsunami”. Den inleddes när Egypten hotade kalla hem sin ambassadör sedan Israel dödat fem egyptiska gränsvakter.
Sedan kom Palmers FN-rapport om attacken på Gaza-flottiljen. Den anklagade Israel för att ha utövat oproportionerligt våld när israeliska soldater sköt ihjäl nio turkiska aktivister, i flera fall bakifrån.
Eftersom Israel vägrade be Turkiet om ursäkt avbröt Nato-staten Turkiet de diplomatiska relationerna och stoppade det ekonomiska och militära samarbetet med Israel. Turkiet blev ett exempel för andra arabstater.
Turkiet kommer att vidta rättsliga åtgärder mot alla dem som är ansvariga morden.
I Israel växer samtidigt missnöjet med skenande försvarskostnader och växande sociala klyftor. 400 000 unga israeler har deltagit i massprotester de senaste veckorna. Nu sätter den israeliska regimen hårt mot hårt. Israelisk polis har börjat riva demonstranternas tältläger i Tel Aviv. Demonstranternas aktioner fortsätter.
Förhandlingar mellan två parter med samma legitimitet
Flera journalister var närvarande vid ett möte mellan Mahmoud Abbas från Palestinska myndigheten och israeliska intellektuella som stöder kravet på ett erkännande av staten Palestina. I sitt tal förklarade Abbas, att avsikten inte är att beröva Israel dess legitimitet utan att skaffa Palestina samma legitimitet som den Israel åtnjuter.
Israelisk säkerhetspolis försöker spåra vilka som deltog i mötet.
Oavsett utgången i FN fortsätter fredsförhandlingarna, förklarade Abbas slutligen.
Israeliska panikreaktioner
Inför befarade demonstrationer på Västbanken under FN-förhandlingarna har Israel utrustat bosättarna med tårgas och chockgranater.
EU:s utrikespolitiska taleskvinna Catherine Ashton fördömer de bosättare som angrep en moské och satte den i brand härom dagen. ”De äventyrar freden i Mellanöstern”, sa hon.
Israeliska hökar kräver upprustning och varnar för ”massterror och kärnvapenkrig” när Palestina blir den 23:e arabstaten.
En hög talesman för den israeliska armén uttryckte farhågor för ”an all out war” i Mellanöstern, men försvarsminister Ehud Barak bedömde att det inte föreligger någon omedelbar risk.
I tisdags genomförde den israeliska försvarsmakten en stor övning med kodnamnet ”Operation Fernando” vid den israeliska kärnvapenanläggningen Dimona.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)