Dags för sommarlov

Nu tar VB sommarlov och återkommer med sitt nästa nummer den 31 augusti. Om det händer något i Lund med omgivningar som kräver en kommentar från oss så lägger vi ut en sommarsida precis som vi gjorde förra året.
Slut för i vår, tack för i vår

En avslutande bild
VB är mycket för återanvändning och då menar vi riktig återanvändning, inte att göra tröjor av gamla flaskor!
Därför publicerar vi nedanstående bild igen trots dess otidsenlighet. Det finns inte längre någon kockumskran vid Habo Ljungs horisont och när såg du en parkeringsmätare sist? Kikaren är också tvivelaktig men att sitta i skuggan under en parasoll med något törstsläckande inom bekvämt räckhåll det duger lika bra nu som då.
En härlig sommar önskar
Redaktionen

Raska tag av Lucifer

Jag läser i New York Times att den senaste flugan inom friluftslivet är ”speed hiking”, vilket väl närmast får översättas till snabbvandring. Normal vandring med packning brukar gå med en hastighet på så där 4 km/tim medan snabbvandrare håller uppåt 8 km/tim. Det får gärna vara kuperat också. Ett gäng gick t.ex. upp och ner på ett berg med en stigning på 4000 meter på en sträcka av drygt 50 km och det mellan halv sex på morgonen till nio på kvällen.
Jobbigt förstås, men visst skulle man kunna ordna något liknande här i den skånska vildmarken. T.ex. att gå från Kågeröd till Klippan och därvid besöka Skånes högsta punkt, belägen på Söderåsen, 212 m, tror jag. En dagstur?

Lund tidigt ute
Men då erinrar jag mig att vi i Lund har legat före som alltid. Det är väl så där tjugo år sedan vänsterpartiet i Lunds vandringssektion utannonserade en snabbvandring, från Oxie till Ystad på en dag. Det måste ha varit i augusti, jag minns att det var varmt och att vi gick över en del stubbåkrar. Vi tog tåget till Oxie och satte igång och vi var väl åtta- tio stycken, åtminstone i början. Som vanligt hade arrangören, den vanlige, beskrivit den utannonserade turen i lustfyllda ordalag och bedömde den som väl ägnad för envar. Det kom i varje fall till en kris för några strax söder om Börringesjön och det visade sig inte hjälpa med doping, i det här fallet folkkonjak. Det blev taxi för några, t.ex. en nu känd chef för SACO:s samhällsekonmiska bevakning, lätt igenkännbar för sin intressanta dialekt. Men vi andra kämpade på och nådde havet strax öster om Abbekås. Jag tror inte vi hade så mycket att säga varandra på kvällen i den mån vi inte diskuterade fotvård. Det var jobbigt nog att gå in till Ystad nästa förmiddag.

Lång svans
Erfarenheten talar alltså inte så mycket för snabbvandring. ”De här utflykterna handlar inte så mycket om utsikter eller att se den vackra vildmarken” säger en av entusiasterna till tidningen. Nej, det inser man, och där finns beröringspunkter med Skånevandringarna, vi har väl inte precis sett på blommor och så. Däremot har vi ofta kommenterat fritidshusens arkitektur och utformning av trädgårdsskulpturer och liknande, men det behöver man ju inte stanna för.
Det är många hundra som har varit med på någon vandring, snabb eller långsam, gissar jag. Man då lugnt säga att den överväldigande majoriteten har bara varit med en gång. På så sätt besannas även här det nu så aktuella begreppet den långa svansen. Trevlig sommar!

Flit & kvalitet räcker inte av Gunnar Sandin

Sten H. berättar i förra VB hur han efter tjugo års uppehåll börjat gå på vänsterpartiets kommunala beredningsmöten. Han har blivit imponerad över fliten och uthålligheten i arbetet, liksom över kvaliteten och klasskänslan i den politik som förs ut. Ja, så gäller det bara att få Lundaborna lika impade och så är maktskiftet 2010 säkrat.
Själv har jag, om än oregelbundet, följt kompolarbetet under en del av den mellantid då Sten varit frånvarande. Allmänna intrycket är att det är andan och stilen från 1970-talet som håller i sej, trots att personerna byts ut. Partiorganisationen tar kommunalpolitiken på allvar, nyckelpersonerna deltar regelbundet på måndagsmötena, det diskuteras flitigt, man får föredragningar från utomstående sakkunniga etc.
Men detta gällde alltså även under förra valperioden, och så gick det som det gick i kommunalvalet: sju mandat blev fyra. Borgarna vann i Lund inte för att de hade en bra lokalpolitik utan för att folk var trötta på Göran Persson, skriver Sten. Han är förstås medveten om att detta bara är en del av sanningen, att det t.ex. finns klassförskjutningar i både Sverige och Lund som går vänstern emot. Men man ska inte överdriva vare sej betydelsen av sådana förskjutningar eller styrkan i det ”kommunala sambandet”. Jag säger bara Fagersta. Också där var väljarna förmodligen trötta på Göran Persson. Ändå ökade vänsterpartiet lokalt, till 58 procent. Vänsterpartiet i Lund ingick ju under förra perioden i en s-dominerad koalition. Oförmågan att behålla majoriteten var därmed en svaghet hos alla de tre ingående partierna, både tillsammans och enskilt. Ändå fanns det goda saker att säga om den förda kommunalpolitiken och inte minst om vänsterpartiets roll däri, som var större än numerären antyder. Men ingen kan säga att det svängde särskilt starkt om något av partierna. Inte om miljöpartiet, som ändå har haft Lund som ett av sina starka fästen och där den ”nya” miljöopinionen rimligen borde vara starkare och snabbare än hos svenskarna i gemen. Inte lyckades de lansera några häftiga lokala miljöalternativ. Socialdemokraterna förvaltade och säga vad man vill om Lennart Prytz, men lyskraft har han inte.
Det gick bra för Lund, inte minst tack vare Ericssons explosiva tillväxt. Men det återspeglades inte i mentaliteten. De piggaste ungdomarna fortsatte att flytta till Malmö. Man hade under perioden möjlighet att kompensera bristen på färgstarka lokalpolitiker och sätta Lund på kartan genom att engagera Gunnar Wetterberg som kanslichef. Han ratades för en person som få Lundabor vet vad han heter och färre rätt kan stava namnet på. Vänsterpartiet under ledning av Mats Olsson var med och ratade Wetterberg. Det tror jag säger något om bristen på den typ av perspektiv som kan lyfta en stad och ett parti. Sen hjälper det inte hur mycket man än gnetar.

G8-mötet av Gunnar Stensson

Diktator och krigsförbrytare verktyg i ”kriget mot terrorismen” (och i stormakternas fortsatta kamp om makten över Afrika)
En prydlig bild i Sydsvenskan 9/6 illustrerar rapporten om hur G8 hittills hanterat Afrikas växande problem. Där ses Afrikanska unionens president och ledarna för tre viktiga afrikanska nationer på väg mot en konferens i Heiligendamm. Främst går Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, självsäkert leende och iklädd snygg grå kostym.

Vem?
Vem är då Meles Zenawi, och hur kommer det sig att han fått en så framträdande roll på G8-mötet? Som ledare för TPLF – Tigrays befrielsefront – störtade han i samarbete med den eritreanska befrielserörelsen den etiopiska Mengisturegimen i ett fälttåg som försiggick samtidigt med det första Irak-kriget.

Ett angreppskrig
Efter att ha tillskansat sig makten i Etiopien vände han sig mot de forna bundsförvanterna i Eritrea och startade 1998 ett angreppskrig (naturligtvis framställer den etiopiska propagandan krigsutbrottet på ett annat sätt) mot Eritrea.
Mot förmodan lyckades Eritrea försvara sig. Efter vapenvilan 2000 tillsatte FN en gränskommission för att avgöra den historiska gränsen mellan de två nationerna. Gränskommissionen kom fram till att Etiopiens territoriella anspråk saknade täckning.
De två nationernas ledare, Etiopiens Meles Zenawi och Eritreas Isaias Afeworki, förband sig i ett internationellt dokument att respektera gränsen. Men Meles Zenawi bröt omedelbart de åtaganden han gjort. Den etiopiska armén stannade kvar vid gränsen och spänningen mellan Etiopien och Eritrea förblev ett hot mot demokrati och utveckling i båda länderna.
Kritiken mot Meles Zenawi var hård inte minst från USA, FN, EU och Sverige. Man krävde att Etiopien skulle respektera gränsavtalet. Meles Zenawi satt löst: han hade förlorat ett förödande krig, var impopulär i hemlandet och föraktad internationellt. Frågan var när han skulle störtas.

9/11
Kriget mot terrorismen förändrade allt. George Bush identifierade Etiopien som en strategisk bundsförvant. Etiopien ligger centralt, mellan Sudan (Darfur) och Somalia (Mogadishu). Dessutom betraktas det som kristet, trots att hälften av befolkningen är muslimsk. Visserligen förlorade Meles Zenawi ett val, fängslade sina politiska motståndare, skickade militär mot demonstranter, mördade hundratals av dem, liksom han fängslade, torterade och mördade journalister. Men han behöll makten med stöd av den allt bättre beväpnade armén.
Ogärningarna ledde till att Sverige för första gången på årtionden skar ned biståndet till Etiopien, något som dock kompenserades av inflödet från andra håll, främst USA. Etiopiens närvaro vid World Social Forum nyligen var stark och framgångsrik, med få och svaga protester mot övergreppen och krigspolitiken.
USA har upprättat och fortsätter att bygga ut en väldig militärbas i Djibouti vid Röda havet, med gränser mot Eritrea, Etiopien och Somalia. (Som Sipri visade i sin årsbok häromdagen pågår i hela världen, och framför allt USA, en massiv militär upprustning.)

Nytt angreppskrig
24 december 2006 gick den USA-utrustade och USA-stödda etiopiska armén in i Somalia, förstörde den fredliga struktur som De islamska domstolarna lyckats upprätta och störtade landet i kaos, med väldiga flyktingströmmar som följd.
EU protesterade mot det flagranta brottet mot folkrätten liksom Sverige, men protesterna var svaga och tystnade snart helt. Det dröjde länge innan den svenska regeringen engagerade sig för de svenskar som satt fängslade i Addis Abeba.
Även de områden som frigjort sig från Somalia och fungerar socialt och ekonomiskt – Puntland och Somaliland – drabbas. För en vecka sedan gav amerikanska krigsfartyg eldunderstöd till etiopiska styrkor som gick in i Puntland under förevändning att bekämpa ett islamistiskt träningsläger.

Meles Zenawis leende
Som en av västvärldens betrodda ledare i kriget mot terrorismen (som under kommande år kommer att fördjupa eländet på Afrikas Horn) kan Meles Zenawi se fram emot ett långt och tryggt maktinnehav. Han har alla skäl i världen att le i sin snygga grå kostym.
Vi kommer att se honom och hans emissarier i FN. Han kommer att vara värd för många biståndskonferenser i Addis Abeba. Han kommer att kräva humanitärt bistånd till de delar av Etiopiens befolkning som han för tillfället inte befinner sig i krig med.
Vi kommer att få se honom på tv och i färg i Sydsvenskan. Ett tryggt och villigt redskap för USA. En kämpe för västlig civilisation.

Om bussgata på Norr och filmvisning av Ulf Nymark

Svar till Mats Olsson och Hanna Gunnarsson
Mats Olsson påstår( i VB nr 20) att jag försöker ”demonisera” vänsterpartiet och att DV skulle argumentera i stil med gamla KPML(r). Mats minns fel. KPLM(r) argumenterade praktiskt taget aldrig i sakfrågor. Vilket jag gjorde i VB beträffande bussgatan på Norr. När det gäller ”demonisering” så är nog Mats erfarenhet i den politiska genren betydligt mer omfattande än min. Den som har hört Mats kritik i fullmäktige mot dem som t.ex. är för samverkan i form av kommunförbund mellan Malmö och Lund i VA-frågor, eller i snart sagt vilken politisk fråga som helst, förstår vad jag menar.

Prinsessan på ärten
Mats säger att vänsterpartiets ställningstagande till bussgatan på norr hänger samman med trafiksäkerheten för barnet i området. Och visst, trafiksäkerheten är viktig. Men varför en sänkning av hastigheten till 50 km/tim skulle öka riskerna är lite svårt att förstå. 50 km i timmen är för övrigt den hastighet som råder på Möllevångsvägen nu. Och det är naturligtvis fritt fram att sänka hastighetsgränsen, både på Möllevångsvägen och på Norra Ringen ytterligare. VB-läsaren ska notera att jag inte, till skillnad från vad Mats vill påskina, påstår att vänsterpartiet i största allmänhet hör hemma hos bilismvärnarfronten. Vad jag hävdade var att v i denna fråga hamnat i dåligt sällskap. För övrigt var detta mitt debattinlägg riktat i första hand mot mp, men Mats Olsson har valt att inta en prinsessan-på-ärten-attityd när det gäller kritik mot vänsterpartiet. Vänsterpartiet skräder inte orden när det gäller kritik av med- och motståndare, men kritik mot v i sakfrågor betraktas som ”demonisering”.

Är film farligare än ett föredrag?
Vänsterpartiet är motståndare till att fullmäktigeledamöterna ska beredas möjlighet att ”i anslutning till” ett fullmäktigesammanträde se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Både Mats och Hanna bortser från dels det faktum att ”En obekväm sanning” inte är en spelfilm i största allmänhet utan en information och faktaunderlag om klimathotet, dels att Lunds kommun satt upp kampen mot klimatförändringarna högt på den politiska dagordningen, men att de åtgärder som satts in är helt otillräckliga. Vänsterpartisterna verkar ha hängt upp sig på att det är just film det handlar om.
Det är nämligen inte alls ovanligt att fullmäktigeledamöterna ges möjlighet till fördjupad kunskap i politiska frågor i form av seminarier och dylikt. Det händer rätt ofta att man vid sådana seminarier visar stillbilder. Vänsterpartiet har inte haft något att invända mot detta. Men när det handlar om rörliga bilder då är det njet från v!
Man kan för övrigt undra hur v hade ställt sig om fullmäktige fått erbjudande om att Al Gore skulle komma personligen och hålla sitt föredrag om en obekväm sanning? ”Nej, tack! Men kom gärna till vänsterpartiets partilokal?”
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

PS. Glädjande nog så har kommunens miljöstrategiska enhet kommit på samma tankar som Demokratisk vänster: dvs. att fullmäktigeledamöterna skulle må bra av att se ”En obekväm sanning”. Enheten har till fullmäktiges presidium inkommit med en skrivelse med i princip samma innehåll som DV. DS

Från en avlägsen landsända av Lucifer

I helgen meddelades att vänsterpartiets partistyrelse fattat beslut om att partikongressen 2008 kommer att förläggas till Norrköping. Det är inget dåligt val, det är en underbar gammal miljö kring de gamla industrierna vid Motala ström och där finns också bra lokaler.

Lund hade anmält sig som kandidatstad och gjort ett bra grundjobb, med ett koncept som dominerades av den lilla täta stadens fördelar, med cyklar och innerstadsförläggning och med aktiviteterna koncentrerade kring AF-borgen och Lundagård. Det underkändes förvisso från Malmöhåll där man ville förlägga det hela till Scandic Star Hotel på Gastelyckan som har just de motordoftande och plastiga kvalitéer som brukar höra ihop med kongresser. Men förslaget borde haft en chans ändå, tycker man.

Det intressanta är då att Lund bedömdes ligga efter Norrköping vad gällde tekniken. I Norrköping var allt på plats, men så var det inte i Lund. Nej, så kan det vara, och tekniken är väl det viktigaste för en partikongress? Till detta fogades några kommentarer om att Lund nog inte var riktigt mogen ännu att arrangera en kongress och att det nog också saknades administrativ kompetens.

Till detta säger vi ingenting härifrån. Vi är ju lite bakom här nere, vi har Söderns charm och lättsinne, vi är godmodiga men sävliga och inte alls i nivå med de skarpa tänkarna i Mälardalen med omgivningar. Vi kan bara hoppas att en dag kommer vi att vara lika mycket värda som de riktiga svenskarna där uppe i kärnlandet.

Uppifrån eller nerifrån? av Gr

Vänsterpartiets högsta styrelse har nyss haft möte och det ska bli intressant att se vad som kommer ut både från och av det. Jag tänker i första hand på regeringsfrågan. Kan och vill vänsterpartiet medverka i en rödgrön regering efter ett borgerligt valnederlag 2010? Partiet har som bekant inte haft någon rak linje i den frågan. De som förespråkade ett samarbete på det planet har, bland annat på den senaste kongressen, stämplats som högeravvikare. Å andra sidan gjorde Lars Ohly en del utspel om samarbete i den senaste valrörelsen, även om han vid ett tillfälle fick backa, tydligen efter ett möte i verkställande utskottet. På sistone har som bekant Mona Sahlin inlett en rad sonderande samtal och Ohly har bjudit på kaffe. Det har också sagts att erfarenheterna hos den förra periodens mp- och v- observatörer i finansdepartementet är positiva. Vänstersamarbetet i den norska regeringen har helt klart varit inspirerande och åberopats flera gånger. Men det råder ingen allmän uppslutning bakom en samarbetslinje. Vi noterade tidigare några diskreta markeringar som Camilla Sköld Jansson gjorde i sitt förstamajtal i Lund.

Förra veckan skrev en annan nytraditionalist, Kalle Larsson, en artikel i Flamman där han var något mindre diskret. Om Norge menade han att politikens vänstervridning hade sin grund i en radikalisering ute i samhället och arbetarrörelsen. Utan en sådan grund skulle ett närmare samarbete med socialdemokraterna, till exempel i regeringen, inte leda till någon radikalt förändrad politik. Därför är vänsterpartiets aktuella huvuduppgift att formulera, propagera och vinna stöd för en politik som är verkligt radikal. Detta att sätta enhet underifrån i motsats till uppgörelser på högsta nivå är en klassisk vänsterretorik. Den behöver inte vara fel, men man kan också se saken mer dialektiskt, att partiledningarnas symbolhandlingar främjar olika vänsterkrafter bland gräsrötterna. Det är svårt att idag urskilja någon bestämd fråga eller rörelse som kunde utgöra grund för en vänsterenhet på basnivå. Vänsterpartiets svaga opinionssiffror (4,4 procent i den senaste mätningen) kan ses som ett tecken på den frånvaron.

Kalle Larsson efterlyser en tillämpning av vänsterpartiets nya kommunikationsstrategi. Har vi fattat den rätt ska partiet i fortsättningen framstå som så snällt som det i praktiken är. Vilket till exempel torde innebära att Kalle och andra får hushålla med ett ord som ”kamp”, vars frekvens vår lokala v-politiker Lars-Arne Norborg reagerade på i en genomgång av partiets språkbruk. Om man liksom många analytiker tror att en klart deklarerad vilja till rödgrönt regeringssamarbete är en viktig förutsättning för att fälla borgarstyret, är man kanske beredd att stödja den samarbetsstrategi som Lars Ohly tycks driva, utan att invänta basens radikalisering. En hjälp på vägen kan i så fall vara att få till stånd den typ av symbolhandlingar som vi tidigare har talat om i Veckobladet, såsom gemensamma manifestationer på första maj.

Film i fullmäktige? Ett svar till Ulf N av Hanna Gunnarsson

Ulf Nymark skriver i ett inlägg i veckobladet om diskussionerna på ett av kommunfullmäktiges demokratiberednings möten, där jag är vänsterpartiets representant. Diskussionerna handlade om huruvida kommunfullmäktige ska erbjuda ledamöterna att se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Det fattades inget beslut i frågan, men demokratiberedningens ledamöter hade en väldigt intressant diskussion. Jag tycker att ”En obekväm sanning” är en bra film om klimatförändringarna, som jag rekommenderar alla att se. Men denna diskussion är mer komplex för att sluta vid ”det är en bra film som tar upp en viktig fråga – se den”.

Den dag kommunfullmäktige fattar beslut om att hyra Kino och visa film öppnar vi en dammlucka och dränks i ett hav av skrivelser om att visa fler filmer. Personligen har jag många förslag på filmer om viktiga politiska frågor, som jag tycker att kommunfullmäktiges ledamöter borde se. Kommunfullmäktige ska inte utvecklas till en filmklubb – jag är inte politiker för att jag gillar att se på film! Film är ett bra sätt att forma och föra fram politik, vänstern använder det ofta och är väldigt bra på att göra politiska filmer. Men uppdraget att forma och föra fram politik ligger hos partierna (och civilsamhälles andra organisationer), inte på kommunfullmäktige. ”En obekväm sanning” passar bättre på ett medlemsmöte i vänsterpartiet än på en av kommunfullmäktige anordnad filmkväll.

Det är inte bara fel av kommunfullmäktige att visa filmer som för fram en viss politisk åsikt, det skulle också vara att se som ett praxisbeslut inför framtiden. Jag tycker om filmer som visar på konsekvenserna av klimatförändringarna, men jag tycker inte om filmer som propagerar för exempelvis ”friare företagsamhet” eller färre invandrare. Hur kommer det bli i framtiden - ska kommunfullmäktige fatta majoritetsbeslut om vilka filmer ledamöterna ska se för att ”bilda sig”? Nej, film passar bäst hemma (eller på partimötet), och gärna med popcorn som tilltugg.

Den rättrogna sekten i repris? av Mats Olsson

När man läser Ulf Nymarks artiklar i Veckobladet känns såväl tonfall som argumentationsteknik igen. Nymark har nämligen, alldeles på egen hand, lyckats återuppväcka ett av de sämsta dragen inom 1970-talets vänsterrörelser: den otyglade rättrogenheten till förmån för den egna sekten, och demoniseringen av dem som står en närmast politiskt. Inom gamla KPML(r) fanns de uttalade specialister inom denna genre, men nog var vi medskyldiga lite till man och kvinns när det begav sig.

Hur ska man annars kunna förstå Nymarks bägge artiklar i förra VB? I den ena behandlar han ett beslut att avvisa en särskilt bussgata från Mellanvångsvägen ut på Norra Ringen. Miljöpartiet och vänsterpartiet utnämns till nya medlemmar i den breda ”bilsvärmarfront”, som nu enligt Nymark omfattar samtliga partier utom hans eget, som är representerat med ett av 65 mandat i kommunfullmäktige. Det ser illa ut för miljöpolitiken i Lund, även efter ett eventuellt regimskifte i Lund 2010…

Att det har funnits starka invändningar mot den föreslagna lösningen, som har med trafiksäkerhet för barnen i området att göra, är naturligtvis i detta sammanhang oviktigt, och inget som behöver nämnas när resten av de rödgröna partierna snabbt och enkelt ska förpassas till motståndarlägret.

I den andra artikeln utses vänsterpartiet, vid sidan om Sverigedemokraterna, till de största motståndarna mot information om klimatfrågan. Bakgrunden är att Nymarks eget parti föreslagit att Lunds kommunfullmäktige att ordna en visning av Al Gores berömda klimatfilm för samtliga ledamöter. Vänsterpartiets representant i fullmäktiges demokratiberedning ifrågasatte, på rent principiella grunder, det riktiga i att kommunfullmäktiges organ röstar om vilka filmer som ska visas för ledamöterna. I den nymarkska retoriken förvandlas detta omedelbart till ett motstånd – mot den aktuella filmen! Den minst sagt problematiska ansatsen att en majoritet av kommunfullmäktiges partier ska ordna politisk filmvisning för minoriteten förbigår Nymark med tystnad, när syftet är att demonisera vänsterpartiet till förrädare i miljökampen.

Så hävdar fullmäktige demokratin! av Gunnar Stensson

Konflikten mellan de boende i Klostergården och Stadsbyggnadsnämndens majoritet blev akut då nämnden i december 2006 beslöt att ignorera de förbättringsförslag beträffande BUP-området som framlagts under samrådsprocessen.

I själva verket var samrådet en skenprocess, eftersom majoritetspartierna (s och m) hela tiden var beslutna att stoppa alla ändringsförslag.

Fullmäktige har sedan 20 år lagstadgad rätt att behandla stadsplanering som en demokratifråga för hela kommunens invånare, men denna rätt undergrävs av fastighetsbolagens ökade makt i så kallad ”förhandlingsplanering”.

Byggnadsnämndens vägran att ta upp ändringsförslag orsakas av oron för att kommunens exploaterings- och planavtal med Realia/Kungsleden skall falla vid en planändring. Det framgår av den offentliga debatten i press och i fullmäktige.

Innebörden är att ansvariga kommunpolitiker menar sig stå i ett tvingande beroendeförhållande gentemot Realia/Kungsleden. Därför går de emot en massiv Lunda-opinion. De måste helt enkelt utrota pilevallen, trots att den är central för miljön. De måste tvinga invånarna i Regnbågsområdet att acceptera ett försämrat boende. Det står så i avtalet. Ett avtal som fullmäktige dock kan kräva ändringar i.

Det som från början handlade om detaljer i en stadsplan har genom majoritetens agerande förvandlats till en demokratifråga om makten över stadens utformning. Är den makten fastighetsbolagens eller invånarnas?

I ett inlägg den 22 maj föreslog Agne Gustafsson, s, att en demokratiutredning skall tillsättas. Agne Gustafsson har undervisat flera av de nuvarande ledamöterna i fullmäktige om kommunal demokrati. Många äldre socialdemokrater har tillsammans med honom kämpat för att bevara Folkparken. De har all anledning att ta till sig hans synpunkter.

Har då politikerna för all framtid förlorat sin heder genom att anpassa sig till fastighetsbolaget på bekostnad av den demokratiska planprocessen och de boendes behov? Ingalunda. Avtalet är fortfarande inte godkänt. Fullmäktige har rätt att återsända detaljplanen för genomgripande översyn. Det vet varenda ledamot.

Genom att göra det kan fullmäktige hävda demokratin och rädda sin heder. Så blir en konstruktiv demokratisk utveckling möjlig i den fortsatta stadsplaneringen

En återställare av Sten H.

Det är dags för det årliga budgetsammanträdet i Lunds kommunfullmäktige. Det blir som vanligt två dagar, torsdag och fredag i nästa vecka. Som bekant blev det borgerlig majoritet i Lund i förra valet, inte för att borgarna i Lund har nån bra politik, utan för att folk var så trötta på Göran Persson. Men man får väl försöka svälja den värsta bitterheten och i stället presentera oppositionspolitiken genom det budgetförslag vänsterpartiet talar för. Formellt är det en reservation till kommunstyrelsen, undertecknad Mats Olsson och Marta Santander. Den överensstämmer med socialdemokraternas på ett antal punkter, men inte på alla. Vi saxar:

…
På många viktiga punkter har vänsterpartiet och socialdemokraterna dock gemen­samma förslag till budget. Det gäller Högevallsbadet, oförändrad taxa i Kulturskolan, under­hållet av våra idrottsanläggningar, modersmålsstödet, demokratiutvecklingen, insatser inom psykiatrin, missbruksvård och arbetsmarknadsåtgärder, säkrandet av vuxenutbildningen samt park- och gatuunderhållet.
…
Några av vänsterpartiets särskilda förslag är följande:
1. Satsning på skola och förskola. Vänsterpartiet återställer fullt ut borgarnas nedskärningar inom skola och förskola 2007 och 2008, på sammanlagt två procent av nettobudgeten. Dessa pengar behövs för att nå målet för barngruppernas storlek i förskolan (normen är högst 11 barn i småbarngrupperna, 16 i 3–5 åringarnas). De behövs också för kvaliteten i grundskolan och gymnasium, för modersmålsstödet, förberedelseklasserna samt vuxenutbildningen. Vänsterpartiets budgetförslag innebär totalt 39 miljoner kronor mer än majoritetens till de tre utbildningsnämnderna 2008 (socialdemokraterna ligger 10,5 mkr över majoriteten). Borgerligheten har därtill redan nu lagt in en riktad åtstramning på ytterligare 3 miljoner kronor på just förskolorna från och med 2009. Därmed har Lunds borgerlighet medvetet och definitivt övergett kvalitetsmålet med små gruppstorlekar i förskolan.

2. Sänkt busstaxa till 10 kronor. Den borgerliga majoriteten vill öka taxan till 15 kronor, socialdemokraterna vill ha oförändrat 12 kronor. Vänsterpartiet resonerar så att om vi ska ta klimathotet på allvar måste mindre miljöskadliga transportsätt gynnas på alla sätt. Det måste löna sig att åka kollektivt. Lunds tiokrona var i många år en symbolisk och reell markering, av en kommun som tar miljöpolitiken på allvar. En låg taxa i kollektivtrafiken har dessutom viktiga effekter socialt och vad gäller jämställdhet mellan män och kvinnor, eftersom den grupp som ofta i det längsta undviker att sätta sig i bussen är högavlönade män. Vårt förslag beräknas kosta 4 miljoner kronor, vilket motsvarar 2,2 öre av kommunalskatten.

3. Vi vill anslå ytterligare 500 tusen kronor för att utveckla Lunds miljöstrategiska arbete, vilket motsvarar det som borgerligheten skar ner på denna verksamhet redan i sin förra budget. Vi vill också satsa 1 miljon kronor på trädplantering i kommunen.

4. Nej till nedskärningar och privatiseringar inom äldreomsorgen. Den borgerliga budgeten innebär att ytterligare 10 miljoner tas från omsorgen av Lunds gamla, vilket kommer att medföra försämringar av omvårdnaden alldeles oavsett om verksamheten privatiseras eller ej. Dessa 10 miljoner kronor lägger vänsterpartiet tillbaka till äldreomsorgen i sitt budgetförslag.
…
Vänsterpartiet ser också möjligheter att göra besparingar i det borgerliga budgetförlaget. Om kommunen avstår från att investera drygt 100 miljoner kronor i den nya motorvägsavfarten minskar kapitaltjänstkostnaderna med 5 miljoner kronor 2008 och därefter med 10 miljoner kronor om året. Partiet föreslår också att den enda egentliga nysatsningen i den borgerliga budgeten, ytterligare en miljon i informationsstöd till Lunds redan välmående näringsliv, utgår. Likaledes vill vi avbryta tilltaget från 2007 att för kommunala pengar (1,5 miljoner koronor!) inrätta en ”näringslivslots”.
Under kommunstyrelsemötet skedde ytterligare en oroväckande markering från borgerlighetens sida. År 2007 tas det tredje steget i den satsning på jämställda löner som startades av de rödgröna för två år sedan. Den medvetna satsningen har varit en succe och i oktober skall de sista 7 miljoner kronorna enligt planen fördelas till Kommunals kvinnodominerade yrkesgrupper. Nu vill borgarna ändra dessa förutsättningar, så att de sju miljonerna behandlas som en del av det generella lönepåslaget, vilket betyder stopp på satsningen på jämställda löner. Innan valet bedyrade de borgerliga att de ville fortsätta vad de rödgröna påbörjat inom detta område. Det tog bara ett drygt halvår att frångå detta löfte.
…

Jag tycker det är en bra reservation, ännu ett tecken på den goda nivå som faktiskt finns i vänsterpartiet i Lunds kommunalpolitiska arbete. Det är den klassiska linjen där ställningstaganden i konkreta dagsfrågor hela tiden utgår från idémässiga överväganden om ett socialt rättvist samhälle. Inget annat parti kopplar ideologi och praktik så nära.
Jag var med och bedrev kommunalpolitiskt arbete under första halvan av 1980-talet när vänsterpartiet var den stora förnyaren i Lunds kommunalpolitiska liv och gick till storms mot socialdemokraternas dåvarande passivitet. Nyckeln bakom dåvarande vpk:s framgångar var Kompol, det kommunalpolitiska utskottet som sammanträdde varje måndag så där 48 veckor om året. Efter snart tjugo års bortovaro har jag suttit in på ett antal sammanträden nu i höst. Jag kan försäkra: Kompol är lika bra och det politiska trycket inte alls dåligt. Jag ser fram mot en valrörelse om några år då vi kan gå till vals under parollen: Bryt borgarväldet i Lund!
Sten H.