”Nu går vi ut på slätten över torvtäkter, förbi märgelgravar, utåt leriga stubbåkrar där gåsflockarna letar korn, skrämma vi kanske upp en rapphönskull, möta möjligen ett kvarlevande storkpar, höra törhända de strykande vildsvanarnas kackel och se långt i fjärran, där slätten krupit upp att söka ryggstöd mot åsen, en lövverkskontur i sköna undulerande linjer. Det är bokskogen. Träda vi in under de mörkgröna valven nu på hösten, märka vi först behaget att kunna se fritt och långt, känna fördelen av att sätta foten på jämn slät mark. De skönt tecknade stammarna, smidigare än ekens, äro färgade i en ljusgrå, stundom matt silverton, på vilken mossor, grågröna lavar satt sina kraftiga toucher. Blåser det uppe i kronorna är det lugnt därnere, och de hårda lövens svagt klingande, stundom rasslande och viskande ljud, äro stämda i en gladare tonart än de melankoliska barrträdens tunnsträngade eolsharpor. Men nu är bokskogen tung, ty det är höst.”
August Strindberg, Kalendern Svea, 1896.
August Strindberg, Kalendern Svea, 1896.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar