Vårt ekonomiska system förutsätter tre procents årlig tillväxt och motsvarande konsumtionsökning. Industriavtalet i måndags ger en löneökning på tre procent, helt enligt systemet.
I längden är tre procents årlig tillväxt ohållbar i en värld med begränsade resurser.
Illusionen att den treprocentiga tillväxten trots allt skulle kunna vara möjlig upprätthålls genom lånefinansiering.
En av lånefinansieringens bieffekter är att den överför ekonomisk – och därmed politisk – makt till banker och finansinstitut.
Konsekvensen är att klyftan mellan finansvärldens toppskikt och medelklassen vidgas, samtidigt som breda befolkningsskikt utarmas. Migrerande människomassor är helt skyddslösa.
Med rätta misstror människorna bankerna vilket illustreras av den bankpanik som just nu drabbar Swedbank i Lettland.
Den lånefinansierade tillväxten har nått vägs ände. USA:s ekonomi imploderade 2008. Idag ser vi ett europeiskt finanssammanbrott.
Under den gångna veckan har EU-mötet om lånekrisen och FN-mötet om miljön i Durban slutat i fiaskon, som nödtorftigt har maskerats som halva framgångar.
Vad vi ser är en smygande översvämning, ett sammanbrott i ultrarapid.
Behöver ett sammanbrott vara en katastrof? Alf Hornborgs ”Myten om maskinen” innehåller ovanligt nog ett kapitel om det goda sammanbrottet. Det bygger i huvudsak på Joseph Tainters analys i ”The Collaps of Complex Societies”.
Tainter menar att samhälleliga sammanbrott egentligen handlar om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger De småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mer kostnadseffektiva än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.
”Ekonomiska kriser har ju faktiskt tidigare visat sig kunna få oss att hushålla med resurserna. Utan tvivel skulle europeisk debatt och politik få en annan inriktning om det som stod på spel handlade om något så bortglömt som våra basbehov.”
Det slog mig att jag har upplevt ett samhälle där tillgången till olja, livsmedel och andra resurser i ett slag begränsades. Det andra världskrigets utbrott innebar att Sveriges dåvarande samhällssystem i ett slag bröt samman. Låt oss fokusera på hur försörjningssituationen skulle lösas och tillfälligt bortse från andra världskriget. Det var för resten vad Sveriges ledning faktiskt gjorde.
Men malmexporten till Nazityskland innebar förstås en inkomstkälla, samtidigt som den förlängde kriget.
Standardsänkningen var omedelbar på alla områden. Jordbruket måste tillgodose livsmedelsförsörjningen samtidigt som stora delar av den manliga befolkningen var inkallad. Den odlade arealen vidgades. Mossar dikades. Mjölkkor fick bli dragdjur så att hästens foderareal kunde användas till livsmedelsproduktion. Kaniner för slakt uppföddes överallt. Parker uppodlades. Ytterligt små bidrag utbetalades till de inkallades familjer. Kvinnor tvangs ut i produktionen. Skolbarn och skolungdom utnyttjades systematiskt vid arbetstoppar som skörd av hö, säd och potatis. Potatislov med arbetsplikt i alla skolor. Kampanjer för lingon- och blåbärsplockning. Ransonering av baslivsmedel och lyxprodukter. Valfrihet. Konsumenten fick välja: tobak eller kaffe, samma kupong gällde. Tio Liljeholmens prima julgransljus i blå förpackning per barn till jul. Oändliga väntetider i butikerna medan biträdena klippte i korten och klistrade i pärmarna. Överallt hästdragna vedlass på gatorna och väldiga vedstaplar vid skolor och lasarett. Mörklagda städer, både av säkerhets- och besparingsskäl. Ingen bensin till civila bilägare, småningom gengasaggregat. På rälsbussarna stod aggregaten i toaletten. De hängde efter de enstaka bilar som så småningom började rulla på vägarna. Efter fyra-fem mil fick man fylla på ved. Surrogat av alla slag. Papperssnören som gick av när det regnade. Kläder av pappersmassa. Karbidlampor. Varmvattensransonering. ”Stackars barn som måste växa upp i en sådan tid!” suckade vår folkskolelärarinna. Men det tyckte inte vi. Vi hade inte upplevt någon annan tid. Kristidsnämnder i varje litet samhälle. Jag köpte min första skrivmaskin billigt från en kristidsnämnd som blev nedlagd långt efter krigets slut. Vi klarade av att hushålla med resurserna. ”Det har kommit en båt med bananer” sjöng vi när den internationella handeln kom igång igen.
I längden är tre procents årlig tillväxt ohållbar i en värld med begränsade resurser.
Illusionen att den treprocentiga tillväxten trots allt skulle kunna vara möjlig upprätthålls genom lånefinansiering.
En av lånefinansieringens bieffekter är att den överför ekonomisk – och därmed politisk – makt till banker och finansinstitut.
Konsekvensen är att klyftan mellan finansvärldens toppskikt och medelklassen vidgas, samtidigt som breda befolkningsskikt utarmas. Migrerande människomassor är helt skyddslösa.
Med rätta misstror människorna bankerna vilket illustreras av den bankpanik som just nu drabbar Swedbank i Lettland.
Den lånefinansierade tillväxten har nått vägs ände. USA:s ekonomi imploderade 2008. Idag ser vi ett europeiskt finanssammanbrott.
Under den gångna veckan har EU-mötet om lånekrisen och FN-mötet om miljön i Durban slutat i fiaskon, som nödtorftigt har maskerats som halva framgångar.
Vad vi ser är en smygande översvämning, ett sammanbrott i ultrarapid.
Behöver ett sammanbrott vara en katastrof? Alf Hornborgs ”Myten om maskinen” innehåller ovanligt nog ett kapitel om det goda sammanbrottet. Det bygger i huvudsak på Joseph Tainters analys i ”The Collaps of Complex Societies”.
Tainter menar att samhälleliga sammanbrott egentligen handlar om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger De småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mer kostnadseffektiva än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.
”Ekonomiska kriser har ju faktiskt tidigare visat sig kunna få oss att hushålla med resurserna. Utan tvivel skulle europeisk debatt och politik få en annan inriktning om det som stod på spel handlade om något så bortglömt som våra basbehov.”
Det slog mig att jag har upplevt ett samhälle där tillgången till olja, livsmedel och andra resurser i ett slag begränsades. Det andra världskrigets utbrott innebar att Sveriges dåvarande samhällssystem i ett slag bröt samman. Låt oss fokusera på hur försörjningssituationen skulle lösas och tillfälligt bortse från andra världskriget. Det var för resten vad Sveriges ledning faktiskt gjorde.
Men malmexporten till Nazityskland innebar förstås en inkomstkälla, samtidigt som den förlängde kriget.
Standardsänkningen var omedelbar på alla områden. Jordbruket måste tillgodose livsmedelsförsörjningen samtidigt som stora delar av den manliga befolkningen var inkallad. Den odlade arealen vidgades. Mossar dikades. Mjölkkor fick bli dragdjur så att hästens foderareal kunde användas till livsmedelsproduktion. Kaniner för slakt uppföddes överallt. Parker uppodlades. Ytterligt små bidrag utbetalades till de inkallades familjer. Kvinnor tvangs ut i produktionen. Skolbarn och skolungdom utnyttjades systematiskt vid arbetstoppar som skörd av hö, säd och potatis. Potatislov med arbetsplikt i alla skolor. Kampanjer för lingon- och blåbärsplockning. Ransonering av baslivsmedel och lyxprodukter. Valfrihet. Konsumenten fick välja: tobak eller kaffe, samma kupong gällde. Tio Liljeholmens prima julgransljus i blå förpackning per barn till jul. Oändliga väntetider i butikerna medan biträdena klippte i korten och klistrade i pärmarna. Överallt hästdragna vedlass på gatorna och väldiga vedstaplar vid skolor och lasarett. Mörklagda städer, både av säkerhets- och besparingsskäl. Ingen bensin till civila bilägare, småningom gengasaggregat. På rälsbussarna stod aggregaten i toaletten. De hängde efter de enstaka bilar som så småningom började rulla på vägarna. Efter fyra-fem mil fick man fylla på ved. Surrogat av alla slag. Papperssnören som gick av när det regnade. Kläder av pappersmassa. Karbidlampor. Varmvattensransonering. ”Stackars barn som måste växa upp i en sådan tid!” suckade vår folkskolelärarinna. Men det tyckte inte vi. Vi hade inte upplevt någon annan tid. Kristidsnämnder i varje litet samhälle. Jag köpte min första skrivmaskin billigt från en kristidsnämnd som blev nedlagd långt efter krigets slut. Vi klarade av att hushålla med resurserna. ”Det har kommit en båt med bananer” sjöng vi när den internationella handeln kom igång igen.
Sparsamhet och rättvis fördelning är alltså möjliga innanför nationalstatens gränser. Det är värt att notera att också det krigförande Nazityskland upprätthöll en fungerande välfärdsstat ända fram till 1944. Det var en viktig del av krigsstrategin. Moralen måste upprätthållas. Resurserna fick man genom plundring från de ockuperade länderna.
Många hävdar att demokrati och välfärdssamhälle endast kan existera innanför nationalstatens gränser. Är det så, är vår situation katastrofal.
EU utgör ett försök att vidga solidariteten, demokratin och välfärden över nationalstatsgränserna. Europa är en liten del av världen.
De multinationella bolagen är globala. Miljöhoten är globala. Miljökampen måste vara global.
Vår tids viktigaste konflikter är kanske inte konflikter mellan stater utan snarare mellan rika och fattiga, mellan oreglerad ”frihet” och metodisk hushållning.
Vi har ett världssystem byggt på girighet. Vi behöver en värld byggd på solidaritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar