Patrik Lindenfors, evolutionsbiolog, och Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, gör på luciadagen i Sydsvenskan ett försök att förtälja sanningen om julfirandet. I denna sin strävan hamnar de emellertid strax på hal is. De halkar omkring på den Katolska encyklopedin som källa till forna tiders festligheter i den senare delen av december. Den katolska encyklopedin publicerades år 1914 och är, om jag förstått saken rätt, ett uttryck för vad en rättrogen katolik bör uppfatta som sanning. Verket är sålunda sannolikt en relativt bra källa för att studera den katolska tron, men en notoriskt opålitlig källa att för att skildra det faktiska historiska skeendet. (Man kan tycka det är lite udda att Humanisternas ordförande åberopar en starkt religiöst färgad historieskrivning. Jag för min del stödjer mig här främst på ett annat, pålitligare och modernt - därtill religiöst obundet – uppslagsverk: Nationalencyklopedin).
Saturnaliefesten
De båda debattörerna spårar tidpunkten för det kristna julfirandet (och därmed de kristnas förläggning av Jesus födelsedag) med hjälp av denna encyklopedi tillbaka till det gamla romarrikets tidevarv. Man hänvisar här till Saturnaliefesten, som i Rom firades sent i december (närmare bestämt med början den 17 december). Men när de – tydligen med stöd av nyssnämnda uppslagsverk – hävdar att det den 25 december i det gamla Rom firades en dag med namnet ”Natalis Invicti” (den obesegrades födelsedag) är det bara en liten del av sanningen. (Och sanningen spelar ju roll, som de själva så riktigt konstaterar.) Det var inte ”den obesegrades” i största allmänhet som firades, det var den Obesegrade Solens födelsedag, dies natalis solis invicti. Solgudens kult i denna form inrättades av kejsar Aurelianus så sent som 272 efter vår tideräknings början.
Mithra, Mithras och Jesus
Aurelianius solkult torde i sin tur i mångt och mycket ha inspirerats av den äldre kulten av den ursprungligen forniranska solguden Mithra. Som solgud hade Mithra även drag av frälsare. Mithra föddes den 25 december. Den romerske guden Mithras lånade sedermera många kännetecken av Mithra, bland annat födelsedatum. I övrigt är dock sambandet mellan de båda oklart. Gemensamt för myterna kring Den Obesegrade Solen, Mithra, Mithras och Jesus tycks dock vara födelsedagen. (För övrigt började de kristna i Rom inte fira Jesus födelsedag förrän i mitten av 300-talet och först då blev tidpunkten förlagd till den 25 december. De kristna religionsurkunderna anger inget datum för födelsen).
Julen – en mosaik av olika inslag
Detta om Lindenfors och Sturmarks bristfälliga källor och dito historieskrivning. De skildrar festerna i midvintern från romarriket via vikingatidens julfirande, som sannolikt var ett celebrerande av solens återkomst, fram till vissa relativt moderna inslag i julkulten såsom tomte och julgran.
Jag har inget att invända mot deras slutsatser: att julfirandet är en mosaik av från olika håll och religioner hopplockade delar samt att julfirandet tillhör alla. Eller borde i varje fall tillhöra alla. Men de båda debattörerna missar att skildra de dominerande religiösa inslagen i nutidens julfirande.Saturnaliefesten
De båda debattörerna spårar tidpunkten för det kristna julfirandet (och därmed de kristnas förläggning av Jesus födelsedag) med hjälp av denna encyklopedi tillbaka till det gamla romarrikets tidevarv. Man hänvisar här till Saturnaliefesten, som i Rom firades sent i december (närmare bestämt med början den 17 december). Men när de – tydligen med stöd av nyssnämnda uppslagsverk – hävdar att det den 25 december i det gamla Rom firades en dag med namnet ”Natalis Invicti” (den obesegrades födelsedag) är det bara en liten del av sanningen. (Och sanningen spelar ju roll, som de själva så riktigt konstaterar.) Det var inte ”den obesegrades” i största allmänhet som firades, det var den Obesegrade Solens födelsedag, dies natalis solis invicti. Solgudens kult i denna form inrättades av kejsar Aurelianus så sent som 272 efter vår tideräknings början.
Mithra, Mithras och Jesus
Aurelianius solkult torde i sin tur i mångt och mycket ha inspirerats av den äldre kulten av den ursprungligen forniranska solguden Mithra. Som solgud hade Mithra även drag av frälsare. Mithra föddes den 25 december. Den romerske guden Mithras lånade sedermera många kännetecken av Mithra, bland annat födelsedatum. I övrigt är dock sambandet mellan de båda oklart. Gemensamt för myterna kring Den Obesegrade Solen, Mithra, Mithras och Jesus tycks dock vara födelsedagen. (För övrigt började de kristna i Rom inte fira Jesus födelsedag förrän i mitten av 300-talet och först då blev tidpunkten förlagd till den 25 december. De kristna religionsurkunderna anger inget datum för födelsen).
Julen – en mosaik av olika inslag
Detta om Lindenfors och Sturmarks bristfälliga källor och dito historieskrivning. De skildrar festerna i midvintern från romarriket via vikingatidens julfirande, som sannolikt var ett celebrerande av solens återkomst, fram till vissa relativt moderna inslag i julkulten såsom tomte och julgran.
Den omnipotenta Marknaden
Numera är det guden Marknaden som är det allt annat överskuggande föremålet för dyrkan. Han – för visst måste denna vidunderliga och omnipotenta gud vara av hankön! – har en mångmiljonhövdad härskara av devota och trofast tjänande tillbedjare. Marknadens heligaste tempel är företrädesvis belägna utanför städernas hank och stör på vad som tidigare var triviala åkertegar, men som nu är helig mark. Dit färdas de troende i långa processionståg i sina fyrhjuliga kultvagnar, som framdrivs av det mirakulösa heliga vätska som kallas bensin eller stundom diesel. (Den rökelse som under färden släpps ut anses vara guden till stort behag). Marknadsgudens anhängare kallas Konsumenter. I templen skänker de trogna symboliska offergåvor i form av rektangulära, färgglada tunna plattor i ett material som utvinns ur samma källa som den heliga vätskan. I undantagsfall kan rektangulära papperslappar med bildtryck på båda sidor fortfarande tjäna som offergåva. Som svar på offer och bön belönar Marknaden den tillbedjande med hett eftertraktade gåvor som de i sina kultvagnar, utmattade av religiös extas, för med sig till sina bostäder, där den till synes själlösa materien blir en fysisk manifestation av den gudomliga anden.
Den obesegrade solguden
Att vara hängiven Konsument, särskilt i juletider, ger riklig belöning. Marknaden låter då sin milda nåd flöda över sina trogna. Den troende människan ges härvid en ny dimension av värdighet och värde. En människa som inte är konsument är i marknadsreligionen strängt taget inte människa, utan en lägre stående varelse, bara snäppet över metmasken. Marknaden strålar när hans präster i templen på julaftonskvällen räknar samman offergåvorna. Ingen annan gudom har samma makt och lyskraft som Marknaden. Han är idag den obesegrade solguden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar