Mustafa Hamimis ansikte var skrämmande gult. En bomullslapp täckte hans krossade öga, där granaten som avlossats på bara någon meters avstånd träffade honom, det andra ögat var slutet för alltid. Hans vänner bar honom till graven, hans kropp var insvept i den palestinska flaggan och bara hans orakade ansikte var synligt.
Ingen palestinier hade dödats på Västbanken på mer än två månader, en evighet under ockupationsförhållanden. Men i fredags dödades helt i onödan ännu en gång en demonstrant som kastade sten mot en bepansrad jeep av en soldat som bröt mot reglerna och avfyrade en metallgranat mot 27-åringens huvud.
Bilderna ljuger inte. I det ena ögonblicket ser man Mustafa kasta en sten mot jeepens baksida och i nästa öppnas bakdörren med ett brak, en granatkastare sticks ut och avlossar den dödliga granaten.
En kall blåst svepte genom byn Nabi Saleh, en av de byar där de så fredliga-som-möjligt-demonstrationerna äger rum varje fredag. I fredags var demonstrationen ovanligt stor eftersom det var den andra årsdagen av demonstrationerna mot ockupationen av byns mark för att på den bygga bosättningen Halamish.
Mustafa var en av kampens ledare; för mindre än ett år sedan arresterades han tillsammans med sina tre bröder av vilka en, Oudai, dömdes till nio månaders fängelse. Han skulle ha blivit frigiven nästa torsdag, men den israeliska armén som dödade Mustafa vägrade att frige Oudai fyra dagar i förväg för att han skulle kunna närvara vid broderns begravning.
Mustafas far Abdul Razak skulle just få sin dialysbehandling i sjukhuset i Salfit. Han blev inte omedelbart underrättad om sonens död därför att familjen ville att han skulle få sin dialys som vanligt. Först därefter fick han höra den bittra nyheten.
Begravningståget rörde sig sakta fram från Mustafas hem till moskén, där begravningsbönen ägde rum. Tillsammans med de sörjande kvinnorna och snyftande ungdomarna från byn fanns flera israeler som kommit för att visa sin solidaritet, något som är värt att notera.
Medlemmar i gruppen Anarchists Against the Wall och andra vänstergrupper kände Mustafa väl; hans hem hade ofta varit deras under åren av enträgna demonstrationer.
Sarit Mochaeli, talesman för människorättsgruppen B`Tselem som deltog i Mustafas sista demonstration, sa att det var rutin för den israeliska armén att avfyra rökgranater mot demonstranter på nära håll. Mustafas otur var att granaten träffade honom i huvudet.
Kort efter begravningen hördes explosioner från dalen. Styrkor från armén och gränspolisen sköt åter gasgranater mot ungdomarna som kastade sten vid vägspärren.
Snart gick ”stinkkanonen” till aktion och spred den omisskännliga stanken, stanken från ockupanten och ockupationen, en stank som hängde kvar långt efter det att jag lämnat den sörjande byn.
Ingen palestinier hade dödats på Västbanken på mer än två månader, en evighet under ockupationsförhållanden. Men i fredags dödades helt i onödan ännu en gång en demonstrant som kastade sten mot en bepansrad jeep av en soldat som bröt mot reglerna och avfyrade en metallgranat mot 27-åringens huvud.
Bilderna ljuger inte. I det ena ögonblicket ser man Mustafa kasta en sten mot jeepens baksida och i nästa öppnas bakdörren med ett brak, en granatkastare sticks ut och avlossar den dödliga granaten.
En kall blåst svepte genom byn Nabi Saleh, en av de byar där de så fredliga-som-möjligt-demonstrationerna äger rum varje fredag. I fredags var demonstrationen ovanligt stor eftersom det var den andra årsdagen av demonstrationerna mot ockupationen av byns mark för att på den bygga bosättningen Halamish.
Mustafa var en av kampens ledare; för mindre än ett år sedan arresterades han tillsammans med sina tre bröder av vilka en, Oudai, dömdes till nio månaders fängelse. Han skulle ha blivit frigiven nästa torsdag, men den israeliska armén som dödade Mustafa vägrade att frige Oudai fyra dagar i förväg för att han skulle kunna närvara vid broderns begravning.
Mustafas far Abdul Razak skulle just få sin dialysbehandling i sjukhuset i Salfit. Han blev inte omedelbart underrättad om sonens död därför att familjen ville att han skulle få sin dialys som vanligt. Först därefter fick han höra den bittra nyheten.
Begravningståget rörde sig sakta fram från Mustafas hem till moskén, där begravningsbönen ägde rum. Tillsammans med de sörjande kvinnorna och snyftande ungdomarna från byn fanns flera israeler som kommit för att visa sin solidaritet, något som är värt att notera.
Medlemmar i gruppen Anarchists Against the Wall och andra vänstergrupper kände Mustafa väl; hans hem hade ofta varit deras under åren av enträgna demonstrationer.
Sarit Mochaeli, talesman för människorättsgruppen B`Tselem som deltog i Mustafas sista demonstration, sa att det var rutin för den israeliska armén att avfyra rökgranater mot demonstranter på nära håll. Mustafas otur var att granaten träffade honom i huvudet.
Kort efter begravningen hördes explosioner från dalen. Styrkor från armén och gränspolisen sköt åter gasgranater mot ungdomarna som kastade sten vid vägspärren.
Snart gick ”stinkkanonen” till aktion och spred den omisskännliga stanken, stanken från ockupanten och ockupationen, en stank som hängde kvar långt efter det att jag lämnat den sörjande byn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar