En utflykt av Sten H.

Ibland kan man bara inte stå emot, som i lördags morse. SMHI meddelade inför åttanyheterna att vattenståndet på västkusten skulle vara kraftigt förhöjt. När jag kollade på webben hos DMI var det 132 cm över vid Hornbæk. Det var bara att åka när jag hade fått en kopp kaffe. Redan vid Löddeköpinge fick jag min första belöning: ängarna kring Kävlingeån var kraftigt översvämmade.  Men det var ingenting mot vad som väntade uppe vid Lundåkrabukten: landskapet var helt förändrat. Vatten överallt – strandängarna kring Saxåns mynning var försvunna och jag befann mig på motorvägen mitt i ett vattenlandskap. Och som en surrealistisk tavla: mitt i allt detta låg i strandkanten en flytdocka som en uppspolad hyreslänga! Sen väg 111 runt Helsingborg, hur långt skulle jag åka, vattnet höll ju på att sjunka nu på förmiddagen? Det blev till Viken, där vattnet nådde några centimeter från kajkanten i hamnen. Vågorna rullade gråa och kraftiga in mot den lilla strandvägen utanför kyrkan och blåsten gick genom märg och ben.
   Jag tog kustvägen hem, nerför Tinkarpsbacken ut på Strandvägen, Helsingborgs Malecon. Hit kom jag alltid när det var höststorm från nordväst och jag var tio åt och bodde i Helsingborg. Nej vågorna slog inte över parapeten, men de hade nyss gjort det, det låg högar av våt tång på trottoaren. Jag bara rann genom Helsingborg, alla trafikljusen visade grönt, jag var hemma igen vid elva så jag kunde gå på torget och köpa äpplen.
   Jag tillhör dem som blir upplivade av att se naturkrafterna i aktion. Men i först hand handlar det om brist och saknad. Ett oblitt öde har fått mig att bosätta mig i Lund, en riktig jordbrukarstad, ja en lantlig håla fjärran från kusten. Det är havet jag behöver se.