Den israeliska regimen känner sig klämd både utifrån och från en växande opposition hemmavid. Oppositionen – den som styrs av tron på mänskliga rättigheter – får stöd från många demokratiska länder, bland dem Sverige som stöder en hel räcka inhemska organisationer som vill förändra samhälle och politik i mer demokratisk riktning.
Därför vill nu det ’demokratiska’ Israels regering genomföra en lagstiftning som i praktiken stryper stödet utifrån: Alla utländska bidrag ska beläggas med 45% skatt. Endast de organisationer som också får bidrag från israeliska staten undantas. Vidare ska taket för bidrag till “political non-profit societies” från andra stater, FN, EU eller andra internationella organisationer sättas till knappt 40 000 kr om året.
Källan till denna information återfinns i en ledarblogg i SvD av Daniel Schatz, rubricerad Anti-Israelrapporten är toppen av ett isberg. Inte helt förvånande bygger han sin argumentation på NGO Monitor, en starkt pro-israelisk verksamhet finansierad av olika judiska eller pro-israeliska instanser. Och ’rapporten’? Ett nytt temanummer av Palestinagruppernas tidskrift, kallat Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina, släppt i början av november.
Gunilla Carlsson beredd att censurera
SvD inledde debatten om rapporten med att intervjua biståndsminister Gunilla Carlsson om rapporten. Så här började dess artikel: ”Biståndsministern har ilsknat till på en färsk skrift från Palestinagrupperna … ’Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till. Sidas uppdrag är att allt material ska vara informativt och kunnigt om biståndet, men vid några tillfällen har det inte funkat’, säger Gunilla Carlsson till SvD.”
Hon vill nu ”skärpa kravet på opartiskhet när Sida ska informera om utvecklingen i biståndsländerna”. Att Sida dras in är säkert medvetet. Carlsson vet naturligtvis att det handlar om något Sida endast har indirekt med att göra, ett stöd (via biståndskakan) till engagerade organisationer som ska möjliggöra både information och debatt, kritik och försvar – en vital del av det demokratiska utbytet i Sverige.
Tidskriften Omvärlden, finansierad med biståndsmedel, reagerar i en ledare på kravet på opartiskhet: gäller det även statens stöd till partierna, till pressen, till Reportrar utan gränser som driver kampanjer för Dawit Isaak? Biståndspengar går även till våra politiska partier för internationell samverkan, en del av strategin för demokratisering.
Men på Sida har Carlssons ministerstyre verkligen satt sina spår. Sida är inte längre vad det har varit. Nu kröker man rygg, duckar och håller med: ”Det gäller att hitta rätt ton och inte driva en politisk riktning, men den balansen saknas här”, säger Joachim Beijmo, kommunikationschef på Sida, om Palestinagruppernas lilla skrift. ”Regeringen och Sida är överens om en översyn av regelverket för informationen om det svenska biståndet.” Kanske handlar det inte om lagstiftning, men nog är greppet påfallande likt vad som just nu pågår i
Därför vill nu det ’demokratiska’ Israels regering genomföra en lagstiftning som i praktiken stryper stödet utifrån: Alla utländska bidrag ska beläggas med 45% skatt. Endast de organisationer som också får bidrag från israeliska staten undantas. Vidare ska taket för bidrag till “political non-profit societies” från andra stater, FN, EU eller andra internationella organisationer sättas till knappt 40 000 kr om året.
Källan till denna information återfinns i en ledarblogg i SvD av Daniel Schatz, rubricerad Anti-Israelrapporten är toppen av ett isberg. Inte helt förvånande bygger han sin argumentation på NGO Monitor, en starkt pro-israelisk verksamhet finansierad av olika judiska eller pro-israeliska instanser. Och ’rapporten’? Ett nytt temanummer av Palestinagruppernas tidskrift, kallat Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina, släppt i början av november.
Gunilla Carlsson beredd att censurera
SvD inledde debatten om rapporten med att intervjua biståndsminister Gunilla Carlsson om rapporten. Så här började dess artikel: ”Biståndsministern har ilsknat till på en färsk skrift från Palestinagrupperna … ’Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till. Sidas uppdrag är att allt material ska vara informativt och kunnigt om biståndet, men vid några tillfällen har det inte funkat’, säger Gunilla Carlsson till SvD.”
Hon vill nu ”skärpa kravet på opartiskhet när Sida ska informera om utvecklingen i biståndsländerna”. Att Sida dras in är säkert medvetet. Carlsson vet naturligtvis att det handlar om något Sida endast har indirekt med att göra, ett stöd (via biståndskakan) till engagerade organisationer som ska möjliggöra både information och debatt, kritik och försvar – en vital del av det demokratiska utbytet i Sverige.
Tidskriften Omvärlden, finansierad med biståndsmedel, reagerar i en ledare på kravet på opartiskhet: gäller det även statens stöd till partierna, till pressen, till Reportrar utan gränser som driver kampanjer för Dawit Isaak? Biståndspengar går även till våra politiska partier för internationell samverkan, en del av strategin för demokratisering.
Men på Sida har Carlssons ministerstyre verkligen satt sina spår. Sida är inte längre vad det har varit. Nu kröker man rygg, duckar och håller med: ”Det gäller att hitta rätt ton och inte driva en politisk riktning, men den balansen saknas här”, säger Joachim Beijmo, kommunikationschef på Sida, om Palestinagruppernas lilla skrift. ”Regeringen och Sida är överens om en översyn av regelverket för informationen om det svenska biståndet.” Kanske handlar det inte om lagstiftning, men nog är greppet påfallande likt vad som just nu pågår i
Israel. Ekonomiska styrmedel för att strypa kritiska röster – eller som i fallet med Palestinagrupperna information som inte duckar för sanningen.
Sedan Carlsson blev minister har informationsanslaget till svenska organisationer halverats från nästan 200 miljoner till under 96 miljoner. En strypning av informationsflödet som också är en varning om vad som kan komma. Hennes slarv med sakuppgifter verkar faktiskt riktat: I SvD-intervjun uppgavs att Palestinagrupperna fått 700 000 kronor för att göra skriften, mer än de får för hela informationsverksamheten under ett år. Ca 150 000 kr är den korrekta siffran, och där ingår den egeninsats som alltid begärs av Sida. Diskrediteringen har lyckats, och någon rättelse har inte kommit från UD.
Palestinagrupperna låter sig inte tystas, utan begär att Gunilla Carlsson påvisar vad i skriften som inte stämmer med verkligheten. Något svar är knappast att vänta. Rapporten bygger på starka och sakliga källor: ”Redan 2009 utgav sydafrikanska Human Sciences Research Council skriften Ockupation, Colonialism, Apartheid? A re-assessment of Israel´s practices in the occupied Palestinian territories under international law. Där fastslår folkrättsexperter att det som pågår är ockupation, kolonialism och apartheid.”
Samtidigtsom temanumret släpptes möttes den internationella krigsbrottstribunalen, även kallad Russell Tribunal on Palestine, för att avhandla just denna fråga. Där medverkade auktoriteter som nobelpristagaren Desmond Tutu, människorättsaktivisten Alice Walker, den internationella folkrättsexperten och tidigare FN:s särskilde rapportör John Dugard och nobelpristagaren Mairead Maguire. Efter dagar av vittnesmål kom tribunalens jury fram till samma slutsats: Israel utsätter palestinier för institutionaliserat förtryck motsvarande Sydafrikas apartheid enligt internationell rätt.
Gunilla Carlsson har ensam styrt över det svenska biståndet i snart sex år. Debatt har inte helt saknats – just nu är hennes stöd till det famösa Swedfund i fokus för kritiska röster. Swedfund som sprider biståndsmedel i dubiösa investeringar, som inte kan utsättas för normal offentlig granskning eftersom den omfattas av aktiebolagslagen och därmed inte av offentlighetsprincipen.
Men jag saknar riktigt starka röster av kritik i riksdagen, i den offentliga debatten. Under alliansens första period var röstläget högt i media, men sedan 2010 känns det som om luften gått ur oppositionen. Det var dock inte länge sedan biståndet var en hjärtefråga både för socialdemokrater och vänsterpartiser, och för oss medborgare. Har Reinfeldt-regeringen lyckats slå sönder den solidaritet vi alla kände? Har dess tal om korruption och ineffektivitet i biståndet gått hem? Har bantningen av medel för information i Sverige fått oss att tappa kontakten med det internationellt så uppskattade svenska biståndet, kanske gjort om oss till smått skamsna bidragsgivare i välgörenhetsbranschen?
Då står det illa till.
Sedan Carlsson blev minister har informationsanslaget till svenska organisationer halverats från nästan 200 miljoner till under 96 miljoner. En strypning av informationsflödet som också är en varning om vad som kan komma. Hennes slarv med sakuppgifter verkar faktiskt riktat: I SvD-intervjun uppgavs att Palestinagrupperna fått 700 000 kronor för att göra skriften, mer än de får för hela informationsverksamheten under ett år. Ca 150 000 kr är den korrekta siffran, och där ingår den egeninsats som alltid begärs av Sida. Diskrediteringen har lyckats, och någon rättelse har inte kommit från UD.
Palestinagrupperna låter sig inte tystas, utan begär att Gunilla Carlsson påvisar vad i skriften som inte stämmer med verkligheten. Något svar är knappast att vänta. Rapporten bygger på starka och sakliga källor: ”Redan 2009 utgav sydafrikanska Human Sciences Research Council skriften Ockupation, Colonialism, Apartheid? A re-assessment of Israel´s practices in the occupied Palestinian territories under international law. Där fastslår folkrättsexperter att det som pågår är ockupation, kolonialism och apartheid.”
Samtidigtsom temanumret släpptes möttes den internationella krigsbrottstribunalen, även kallad Russell Tribunal on Palestine, för att avhandla just denna fråga. Där medverkade auktoriteter som nobelpristagaren Desmond Tutu, människorättsaktivisten Alice Walker, den internationella folkrättsexperten och tidigare FN:s särskilde rapportör John Dugard och nobelpristagaren Mairead Maguire. Efter dagar av vittnesmål kom tribunalens jury fram till samma slutsats: Israel utsätter palestinier för institutionaliserat förtryck motsvarande Sydafrikas apartheid enligt internationell rätt.
Gunilla Carlsson har ensam styrt över det svenska biståndet i snart sex år. Debatt har inte helt saknats – just nu är hennes stöd till det famösa Swedfund i fokus för kritiska röster. Swedfund som sprider biståndsmedel i dubiösa investeringar, som inte kan utsättas för normal offentlig granskning eftersom den omfattas av aktiebolagslagen och därmed inte av offentlighetsprincipen.
Men jag saknar riktigt starka röster av kritik i riksdagen, i den offentliga debatten. Under alliansens första period var röstläget högt i media, men sedan 2010 känns det som om luften gått ur oppositionen. Det var dock inte länge sedan biståndet var en hjärtefråga både för socialdemokrater och vänsterpartiser, och för oss medborgare. Har Reinfeldt-regeringen lyckats slå sönder den solidaritet vi alla kände? Har dess tal om korruption och ineffektivitet i biståndet gått hem? Har bantningen av medel för information i Sverige fått oss att tappa kontakten med det internationellt så uppskattade svenska biståndet, kanske gjort om oss till smått skamsna bidragsgivare i välgörenhetsbranschen?
Då står det illa till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar