Svan störtad av Gunnar Stensson

Den långa dammen speglar himlen och strandens pilar. I det klara ljuset är det äntligen, efter en lång grå period, möjligt att se sammetskiftningarna på gräsandens gröna huvud och den gula stjärnan i pannan på bläsandens purpurröda. Den svartvita viggen viftar med sin fräcka lilla nackfjäder.
   De här fåfängligheterna tillhör förstås den manliga utstyrseln. Hönorna är bruna eller svarta och svåra att särskilja.
   En ensam svan flyger upp långt borta i dammens andra ände. Med långsamma, susande vingslag förflyttar den sig några hundra meter och glider sedan ner på vattenytan igen. Kanske den får vara ifred här.
   Men nej! I samma ögonblick händer något längst bort i dammen, där ett lysande vitt svanpar vilar. Vattnet skvätter när svanhanens vingar slår mot ytan, nu får den upp farten, klatschar med svarta fötter mot vattnet och stiger några decimeter. Den långa halsen är rakt framsträckt, med huvud och näbb, som en spjutspets.
   Den ensamma svanen skyndar sig att fly vidare långt innan angriparen når fram. Starka vingar lyfter den tunga kroppen, den stiger snabbt mot morgonsolen och försvinner över järnvägsbron med dess blänkande ledningar.
   Rivalen lugnar sig genast, landar och simmar avspänt tillbaka till sin gemål, som möter honom.
   Svanhanne kämpar mot svanhanne, inom den egna gruppen, inte mot andra fåglar. De kan hota och skrämma varandra men knappast orsaka skada. Eller?
   Jo en gång, en kall vårvinter, när dammen var täckt av issörja, såg jag en stor svan försöka kväva en mindre genom att pressa ner den under vattenytan. Följande dag låg en död svan vid strandkanten med den långa halsen vajande under vattnet.
   Jag går vidare österut och närmar mig järnvägsbron. Något stort vitt ligger vid stigen. En svan med lång hals och svarta fötter. Död, alltjämt mjuk, alldeles stilla och utan synbara skador.
   Jag har sett det ett par gånger tidigare år. Svanar som flugit upp från dammarna och stigit brant när de närmat sig järnvägsbron och sedan antingen inte förmått stiga högt nog eller helt enkelt inte sett metalledningarna, utan i hög fart flugit rakt på dem med sina tunga kroppar och störtat, troligen döda redan innan de nått marken.
   Det är inte den svan jag nyss sett. Men kanske är det en flyende svan tidigare samma dag eller föregående dag som jagats, stigit över järnvägsbron och bländad av solen kolliderat med ledningarna.
   Nu ligger den i det gula fjolårsgräset. Långt borta flyter svanparet på den blå vattenytan.