Så vann alltså Searching for Sugerrman den
stora utmärkelsen. Kul tycker jag. I veckan innan hörde jag två
kritiska inlägg mot filmen. Den första var att ifrågasätta filmens
sanningshalt eftersom Rodigues faktiskt hade varit i Australien efter
sin första Sydafrikaturne och alltså inte varit bortglömd hela tiden.
Kritikern tyckte att hela storyn blev lögnaktig eftersom den
undanhållit en för en musikers karriär så viktig händelse. Jo, det
kanske kunde ha nämnts, men jag kan inte se att det är så allvarligt.
Historier måste ju förenklas.
Den andra kritiken var att filmen skulle hävda att Rodrigues musik varit viktig i kampen mot apartheid. Det är naturligtvis en överdrift, men framfördes i filmen om jag minns rätt, som en personlig erfarenhet av ett av Rodriguez gamla fans. För de vita ungdomar som kände sig instängda i apartheids kalvinistiska moral och patriarkala samhälle och som ville vara lite hippie, blev Rodrigues en idol och frihetssymbol.
Rodrigues texter är ju knappast revolutionära på annat vis än att de har ett konsekvent underifrånperspektiv och en poetisk kraft. Den sydafrikanska radion svartlistade några av sångerna (Sugerman, om knarklangaren och I wonder, där killen frågar ut sin tjej om hennes sexuella erfarenheter), men spelade andra. Däremot lär nu media på många håll ha odlat myten om sångernas roll i motståndet mot apartheid.
En sydafrikansk man, nu i sjuttioårsåldern, skriver på nätet, "Vi hade rätt!", och syftar på att de sydafrikanska ungdomarna upptäckte kvaliteten i sångerna och tog Rodrigues till sitt hjärta medan deras samtida amerikanska ungdomar inte gjorde det. Han tror att amerikanarna förblev döva av rasism, kanske omedveten men ändå. Samma förklaring Rodriguez misslyckande där har en amerikansk vän här i Lund framfört. Den gamla sydafrikanska hippien skriver att dom var säkert inte mindre rasistiska, men för ovetande om mexikansk invandring till USA för att klassa Rodrigues som någon annan än en av dem.
När jag såg filmen reagerade jag på att publiken på Rodrigues konsert i Kapstaden var helt vit. Jag mailade en kollega sen mitt samarbete i Kapstaden och frågade. Hon diskuterade med sin man som vuxit upp i en stadsdel med afrikaanstalande färgad befolkning. Han var väl något för ung men kände väl till Rodríguez. För den stora svarta majoritetsbefolkningen var han däremot troligtvis helt okänd. De hade sin musik och motståndskultur. Här i Lund fick vi på åttiotalet besök av musik och dansgruppen Amandla, som bestod av svarta ungdomar som flytt sitt hemland. Om deras besök som till del organiserades av Jaja Apalraju och mig har jag många historier, men de får jag berätta en annan gång.
Den andra kritiken var att filmen skulle hävda att Rodrigues musik varit viktig i kampen mot apartheid. Det är naturligtvis en överdrift, men framfördes i filmen om jag minns rätt, som en personlig erfarenhet av ett av Rodriguez gamla fans. För de vita ungdomar som kände sig instängda i apartheids kalvinistiska moral och patriarkala samhälle och som ville vara lite hippie, blev Rodrigues en idol och frihetssymbol.
Rodrigues texter är ju knappast revolutionära på annat vis än att de har ett konsekvent underifrånperspektiv och en poetisk kraft. Den sydafrikanska radion svartlistade några av sångerna (Sugerman, om knarklangaren och I wonder, där killen frågar ut sin tjej om hennes sexuella erfarenheter), men spelade andra. Däremot lär nu media på många håll ha odlat myten om sångernas roll i motståndet mot apartheid.
En sydafrikansk man, nu i sjuttioårsåldern, skriver på nätet, "Vi hade rätt!", och syftar på att de sydafrikanska ungdomarna upptäckte kvaliteten i sångerna och tog Rodrigues till sitt hjärta medan deras samtida amerikanska ungdomar inte gjorde det. Han tror att amerikanarna förblev döva av rasism, kanske omedveten men ändå. Samma förklaring Rodriguez misslyckande där har en amerikansk vän här i Lund framfört. Den gamla sydafrikanska hippien skriver att dom var säkert inte mindre rasistiska, men för ovetande om mexikansk invandring till USA för att klassa Rodrigues som någon annan än en av dem.
När jag såg filmen reagerade jag på att publiken på Rodrigues konsert i Kapstaden var helt vit. Jag mailade en kollega sen mitt samarbete i Kapstaden och frågade. Hon diskuterade med sin man som vuxit upp i en stadsdel med afrikaanstalande färgad befolkning. Han var väl något för ung men kände väl till Rodríguez. För den stora svarta majoritetsbefolkningen var han däremot troligtvis helt okänd. De hade sin musik och motståndskultur. Här i Lund fick vi på åttiotalet besök av musik och dansgruppen Amandla, som bestod av svarta ungdomar som flytt sitt hemland. Om deras besök som till del organiserades av Jaja Apalraju och mig har jag många historier, men de får jag berätta en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar