Regeringsturerna, kommentarer

Den senaste och troligen sista veckan av det svenska regeringsspelet har naturligtvis genererat många kommentarer på sociala medier. Ingen kan ta del av allt så jag som många andra söker sig till personer som man tidigare har delat åsikter med i många situationer, inte alla men många, genom åren. Jag återger tre sådana nedan.
   Det löste inte problemet med vad man skall tycka som synes. Det personliga ansvaret för detta finns kvar och det är ju bra. Och jag själv då? Tja jag tycker ungefär som Mats nedan. I min värld är inte huvudproblemet en högerregering utan valresultatet i höstas!
Göran Persson
Läs hela regeringsuppgörelsen »
 
 

Ja, detta var antagligen det mesta och bästa V kunde göra just nu. Framförallt visar det att V alltid står upp mot högern för rättvisa och ett bättre samhälle.

…………. 

Vänsterpartiet får nu beröm från facken och hyresgäströrelsen. De vet att de kan lite på V: Försöker Löfven attackera arbetsrätten eller införa marknadshyror, då åker han ut.
 
Vänsterpartiets besked är ett historiskt misstag. Chansen till inflytande har gått oss förbi. Vänsterpartiet släpper nu fram en sosseledd högerregering utan att få något för det. Muntliga löften om att Löfven ska kämpa för att gamla V-reformer som försvunnit ska komma tillbaka under mandatperioden är långt långt ifrån tillräckligt för ett parti som hade vågmästarroll.
   Hot om att väcka misstroendeförklaring som kräver fler riksdagsledamöter än vad Vänsterpartiet har är inget annat än tomma ord.
   Vi hade en vågmästarroll som vi gav bort gratis.

Klassamhället och partispelet
Tärningarna i partispelet om regeringsposterna är kastade, ridån går ner. Vad kan alla vi, utanför kapitalet och överheten, lära av det här? Först och främst att det svenska politiska systemet är i hög grad frikopplat från medborgarna och från klassamhället nedanför överklassen – med undantag för en månads valkampanj vart fjärde år.
   Medan de slutna förhandlingarna pågick mellan Löfven och de liberala ultrapartierna rådde ”största möjliga” cirkustystnad. Facket, hyresgästorganisationerna, radikala socialdemokrater, vänsterpartister med sympatisörer satt tyst och stilla, inväntandes vad det politiska systemet skulle erbjuda.
  - I december gjorde jag några trevare bland vänstersossar och annat progressivt folk, om man inte borde diskutera absoluta minimikrav för en acceptabel uppgörelse med de liberala extremisterna i svensk politik och sedan mobilisera för sådana krav. Ingen jag mötte hade något intresse, och ett försök att publicera ett utkast för diskussion ansågs dömt till ”inflytande noll”.
   Jag kan ha uttryckt mig klumpigt och sonderat fel personer. Hursomhelst, det avgörande är att ingen rörelse mobiliserades för att åtminstone förhindra att klassamhället ytterligare fördjupas. Det klassamhälle som redan har utraderat hela efterkrigstidens ekonomiska utjämning.
   Man kan diskutera och t o m beundra vissa partiledares spelskicklighet, Annie Lööfs förmåga att få igenom allt som ”centerns” ultras drömt om, utom statsminister-posten och månggifte; Löfvéns att både lova Björklund-Lööf att V inte ska få något inflytande och att ”garantera” Jonas Sjöstedt inflytande; och Jonas Sjöstedts retoriskt sprakande dimridåer.
   Det var också pinsamt att se hur hedervärda progressiva människor låta sig skrämmas av SD-spöket till att överge klasserna nedanför den övre medelklassen. SD är ett rasistiskt deportations- och destruktionsparti (riva fattiga förorter), men makten till det finns inte denna mandatperiod, och troligen aldrig. Den parlamentariska majoriteten för en human immigrationspolitik skulle rubbas inte om Kristersson skulle bli statsminister.
   De stora förlorarna är klassamhällets styvbarns-majoritet, löntagarna, hyresgästerna, prekariatet, dvs alla vi som inte tillhör kapitalet eller överheten.
   Politiska partier är en nödvändig del av ett demokratiskt politiskt system. Men klassamhällets fördömda har svikits av alla partier, och måste utveckla sina egna rörelser, som t ex Frankrikes Gula västar, för att bli hörda.