Endast internationell solidaritet och ett stopp för imperialismens
vinstdrivna tillväxtekonomi kan rädda människans och jordens framtid.
För dessa mål kämpade och dog Rosa Luxemburg. När bödlarna hämtade
henne i hotellrummet satt hon och läste Goethes Faust.
Den 15 januari, på 100-årsdagen för mordet på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, visade
20 000 demonstranter på Berlins gator att hennes tankar lever.
Det visar också Nina Björks artikel Röda Rosas röst har inte tystnatsom finns att läsa i Sydsvenskan 15/1.
Samma dag publicerade Aftonbladet norska Ellen Engelstads och Mimir Kristjanssons Från Rosa till gult.
De pekar på Rosa Luxemburgs tro på massornas egna initiativ och gör en
jämförelse med de gula västarnas uppror mot de växande klyftorna
mellan fattiga och rika i Frankrike.
Mordet på Rosa Luxemburg accepterades av den socialdemokratiska
ledningen i Tyskland som 1919 anslöt sig till högern, precis som den
hade gjort 1914. Därmed uppstod en motsättning mellan socialdemokrater
och vänstersocialister som på 1930-talet ledde till att fronten mot
nazismen splittrades.
På samma sidai Aftonbladet finns en artikel av Åsa Linderborg, V – enda partiet som tar ansvar för landet.
Jag citerar: ”Vänsterpartiet är just nu det enda partiet
som tar ansvar för landet. De tackar nej till de högervridna excesser
som Stefan Löfven och mittenpartierna kommit överens om. De säger nej
till en politik som ökar de ekonomiska och sociala klyftorna, som ökar
otryggheten på arbetsplatserna och som försvårar för vanligt folk. V är
också det numera det enda partiet som tar ansvar för arbetsrätten,
vilket ligger lika mycket i medelklassens intresse som alla andras.
Kort sagt: V stoppar Socialdemokraterna – som från och med nu
inte längre kan räknas som arbetarparti, som vänster eller röda eller
ens moderna i någon enda mening – från att driva en klasspolitik som
bär 1910-talets prägel."
Dramat
Jag satt och skrev av det där citatet vid åttatiden i
onsdags morse. Ute var det mörkt. Jag hade värk i käken och blodsmak i
munnen eftersom jag varit hos tandläkaren och dragit ut en visdomstand
dagen innan.
Under tiden satte Karin på tv:n. Talmansrundan inleddes. Stefan
Löfven intervjuades. Han sa att han och Jonas Sjöstedt var eniga om
mycket och hade nått en överenskommelse under natten, men överlät åt
Jonas Sjöstedt att kungöra innehållet.
I ett par timmar väntade alla på vad dagens huvudperson Jonas
Sjöstedt skulle säga. Klockan elva gjorde han entré, sammanbiten och
lugn, tung och intensiv. Han sa precis det som jag hade suttit och
skrivit i morgonmörkret tidigare på dagen.
Och han ställde krav. Han fastslog att Stefan Löfvens regering
blir beroende av Vänsterpartiet. Och av LO och Hyresgäströrelsen och av
folket.
Så följde högerns och de borgerliga partiernas reaktioner. Ulf
Kristersson log och väste av raseri. C och L var lurade. Ebba Busch
Thor anklagade dem för förräderi. Annie Lööf och Jan Björklund
förnekade att något över huvud taget hade hänt. Jimmy Åkesson slickade
sig om munnen.
Efter många timmar avslutades dramat formellt av riksdagens
talman Andreas Norlén. Han redogjorde för vägen till
regeringsbildningen och avslutade med att citera Karin Boye:
Visst finns det mål och mening med vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Karin Boye tog sitt liv 1941 i förtvivlan över den historiska utvecklingen.
Men ännu är inte allt klart. På fredag sker valet av regeringschef och på måndag kommer regeringsförklaringen. Om inte. ..
Nyliberalerna, ledda av Mats Persson från Lund, är dogmatiskt
troende marknadsfanatiker som väljer frihandel och avreglering framför
demokrati och klimatpolitik, trogna sina apostlar Hayek och Milton
Friedman. Deras sekt lever i allsköns välmåga, skyddad av
partibeteckningen Liberalerna. Nu har de börjat röra på sig. Ska de i
sista stund sätta käppar i hjulet och få vagnen att stjälpa? De har
torsdagen på sig att konspirera.
Medan politikerna larmar och gör sig till fortsätter
klimatkatastrofen. En ny rapport om den smältande permafrosten
presenterades i morse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar