Ljuset som försvann: Afghanistan före och efter USA:s nederlag 15 augusti 2021 av Gunnar Stensson

 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan för att stödja en svag socialistisk regim och säkra Sovjets makt över Centralasien. De muslimska afghanernas motstånd stöddes den gången av USA – och av Usama bin Ladin.

 

I Vänsterpartiets internationella utskott diskuterades den sovjetiska invasionen. Somliga menade att den skulle gagna det afghanska folket och främja jämlikhet och kvinnors rättigheter, men majoriteten vägrade att stödja den. Det är aldrig rätt att påtvinga ett land reformer genom militärt våld.
   Efter tio års strider tvingades de ryska soldaterna ut ur landet utan att ha uppnått sitt mål. Nederlaget bidrog till Sovjetunionens kollaps ett år senare.
   Väst jublade. Historien var slut. Nu skulle den liberala kapitalistiska demokratin spridas till hela världen.
   I Afghanistan tog talibanerna efter några års inbördesstrider makten och etablerade ett islamiskt emirat 1996.
   Usama bin Ladin stannade kvar i de afghanska bergen och fortsatte att planera bombningarna i New York och Washington. De genomfördes 11/9 2001.

President Bush kunde inte få tag i Usama utan straffade istället det afghanska folket genom att bomba Afghanistan och invadera Kabul. Att invadera en huvudstad är lätt. Saigon, Kabul, Bagdad. US Army är segerrik. Men sedan står den där. Vad ska den göra i fortsättningen? Att besegra ett folk är svårt.
   I Kabul insattes en lydregering. En lydarmé organiserades och finansierades. Nato-styrkan Isaf ockuperade landet under 20 år. Även svenska trupper ingick. Reformer genomfördes i Kabul och några andra storstäder.
   Majoriteten av det afghanska folket lever på landsbygden och försörjer sig genom jordbruk och boskapsskötsel. För dem har både inbördesstriderna och den sovjetiska och den amerikanska ockupationen varit ödesdigra. Nöden har vuxit. 2018 varnade FN för en svältkatastrof som hotade 2 miljoner afghaner.
   President Trump varslade om ett amerikanskt tillbakadragande 2018. Talibanerna började organisera det maktövertagande som inleddes i augusti 2021.  Det gick snabbt och oblodigt. 15 augusti erövrade talibanerna presidentpalatset i Kabul. De liberala kapitalistiska länderna hade förlorat.
   Afghanistans nya ledare står inför enorma problem. Ingen vet om och hur de kan lösa dem.
   President Biden förklarade i ett tal i måndags vad USA:s krig egentligen handlat om: ”att ta fast dem som attackerade USA den 11 september 2001.”
   Men det hade president Obama gjort redan för så där tio år sedan när han avrättade Usama bin Ladin i en illegal attack mot hans bostad i Pakistan.
   President Biden erkände också att ”ett år till, eller två år till, eller fem år till av amerikansk närvaro hade inte gjort skillnad.”
   Alla västliga ambassader utrymdes men Kinas, Rysslands och några centralasiatiska ambassader finns kvar och är fortsatt aktiva.

Hur var detta möjligt?
USA och Nato var förblindade av sin egen propaganda som framställer ockupationen som en befrielse och talibanerna som en fundamentalistisk terrororganisation utan stöd i den egna befolkningen.
   I själva verket hade talibanrörelsen utvecklats till en sofistikerad, folkligt förankrad motståndsrörelse genom 20 års kamp mot en tekniskt och materiellt överlägsen motståndare, som den ständigt haft kontakt med och påverkats av. Talibanerna har infiltrerat både regeringsarmén och administrationen och kunnat påverka dem inifrån. Med utgångspunkt från den fientliga propagandan utvecklade de sina ståndpunkter beträffande utbildning och kvinnors rättigheter. Svenska Afghanistankommitténs skolor och sjukvård har i åratal varit verksamma i talibankontrollerade områden. Professor Jan Hjärpe påpekar att västerlandets syn på den islamiska kulturen i Afghanistan är ensidig och onyanserad.

Samtidigt växte de ekonomiska och politiska förbindelserna mellan talibanerna och omvärlden, i första hand med grannländer som Iran och Pakistan, men också med stormakter som Kina och Indien.
   Denna utveckling är inte alls hemlig utan finns dokumenterad i många sammanhang. Men sådan kunskap undgår förblindade militära och politiska underrättelseorganisationer som CIA.
   Talibanerna är medvetna om Afghanistans väldiga mineralrikedomar. Enligt US Geologival Surven finns 60 miljoner ton koppar, 2200 miljoner ton järn och stora mängder av andra sällsynta metaller i landet. Talibanerna kontrollerar områden med eftertraktade metaller och har haft inkomster motsvarande regeringens hela inkomst från gruvsektorn.  
   De har länge samarbetat med grannländerna Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan, Indien om ett gasledningsprojekt som förkortas TAPI och kommer att förbinda Centralasien med Sydasien. På sikt kommer det att leda till andra slag av energiproduktion och kommunikationer.
   En företrädare för talibanerna yttrade 2018: ”The TAPI pipeline is an important regional project whose groundwork was initiated during the Islamic Emirates rule. In areas under its control the Islamic Emirate announces full cooperation on implementation. There will be no delay in this important national project.” (Peter Frankopans The New Silk Roads, Bloomsbury publishing 2019, sid 67 till 73.)
   Kina har under lång tid haft kontakt med talibanerna som de uppfattar som Afghanistans verkliga representanter. Afghanistan är en viktig del av den kinesiska Bältes- och Väg-strategin som syftar till att öka Kinas makt och förflytta världsekonomins centrum österut, till Asien. Kinas samarbete med talibanerna är inte konfliktlöst. Båda parter är medvetna om Kinas fientliga inställning till muslimsk fundamentalism.

              

USA och NATO har lidit ett avgörande nederlag, som avslutar ett par decennier av katastrofal politik i främst Mellanöstern. I EU oroar man sig mest för en afghansk flyktingvåg, vilket speglar den främlingsfientlighet som dominerar opinionen.
   Sverige har dock möjlighet att fortsatt vara en del av utvecklingen i Afghanistan genom att finansiera Svenska Afghanistan-kommitténs framgångsrika biståndsarbete i skolor och vårdcentraler.
   Afghanistan är en regional konflikt som signalerar en ny maktbalans. Vi står inför en global klimatkatastrof. De närmaste åren måste stormakterna samarbeta i klimatkampen trots ekonomiska, militära och ideologiska konflikter. Det gäller USA, Europa, Kina och Ryssland. Det handlar om mänsklighetens överlevnad.