Tankar inför julhelgen av Bertil Egerö

Representanter för andra religioner häpnar ofta över hur vår gud framställs; en blodig lidande människokropp på ett kors. Visst finns det andra tolkningar, men den vi lever med verkar ha anpassats till maktens anspråk på en ofarlig kärleksspridare. Flammans Leonidas Aretakis ger i en essä nya perspektiv på Jesusmyten:
   ”Jesus af Nazaret skulle, om han nu lefde, korsfästas af det nu bestående kapitalistsamhället, derom är intet tvifvel, och presterna skulle vara de första som ropade sitt: korsfäst.”
   Så formulerar en anonym författare sina ”Jultankar” i den västsvenska tidningen Folkets röst 1887. Jag hittar citatet i en ögonöppnande text av Tomas Fransson i Historisk tidskrift, om hur den tidiga arbetarrörelsen förhöll sig till kristendomen.
   Han visar att många tidiga svenska socialister snarare än att förkasta Jesus såg sig som hans arvtagare. Per Götrek, som översatte Kommunistiska manifestet och som ofta räknas som socialismens främsta pionjär i Sverige, såg den som ”ett nytt namn på en gammal sak: Christendomen”. Matteus bidrag såg han som ”Kommunismens Evangelium”, där Jesus införde egendomsgemenskap bland sina lärjungar med målet att ”inrätta ett Guds rike på jorden”. /…/
   De flesta tidiga socialister menade att präster och frikyrkor hade svikit sitt ursprung, medan arbetarrörelsen var dess moderna fanbärare. Agitatorn Kata Dahlström hade ”inget otalt med Jesus och hans kärlekslära” som hon ville förverkliga ”här på jorden”. Den då unga socialdemokraten Zeth Höglund skrev att den ”urkristna kommunismen” förvandlats till döda dogmer av prästerna. Ett undantag är socialdemokraten Ernst Wigforss som inte såg lärorna som nära, men inte heller som oförenliga. /…/
   Matteus-evangeliet är helt klart ett radikalt dokument. Det innehåller kamelen som lättare tar sig igenom nålsögat än en rik genom himlens portar, Jesus bergspredikan om att de ödmjuka skall ärva jorden, tanken om de fattiga som ”jordens salt”, med mera. Vi landade i det närmast revolutionära ”Så ock på jorden”.

   Som vanligt så här års har jag svårt att välja: Bachs Juloratorium eller Händels Messias?