Framgafflat – om cykel och trafik: En tur i ett yndigt cykelland av Ulf N

Förra veckan kunde jag avnjuta årets första cykeltur på Själland, närmare bestämt i huvudsak på ”cykelstier” längs Roskildefjord.
   Redan efter de första hundratalet meteterna på de danska cykelbanorna slås en av att det är två nästan helt skilda cykelvärldar danskar och svenskar lever i.
   Kännetecknande för dansk cyklism är, till skillnad från förhållandena i Sverige, bland annat detta:

 1 Gående och cyklister skiljs åt
I Danmarks tätorter färdas cyklister och fotgängare på fysiskt åtskilda banor. I praktiken innebär detta att cyklister och fotgängare betraktas som skilda trafikslag med sin egen särart och krav på säkerhet och framkomlighet. Detta bidrar till att fotgängare inte velar omkring i cykelbanorna, och cyklister färdas inte på gångbanor. (Jovisst, det finns undantag, men de är sällsynta).

          

 2 Breda enkelriktade cykelbanor
De danska cykelbanorna, som generellt sett är betydligt bredare än t. ex de lundensiska, är i tätorter enkelriktade. Cykeltrafiken löper i samma riktning som bilarna. Enkelriktningen respekteras av cyklisterna. (Jovisst, det finns undantag, men de är sällsynta). Det innebär säkra möjligheter till omkörning och minskade risker för att krocka med mötande cyklister. Det innebär också att motorfordonsförare inte behöver riskera att köra på cyklister som kommer från fel håll och från två håll samtidigt.

 3 Bilister respekterar väjningsplikten
Bilister som ska korsa en cykelbana respekterar i allmänhet väjningsplikten mot cyklister. De danska bilisterna försöker inte tränga sig före utan väntar snällt till cyklisten passerat. Samma regel finns förstås här i Sverige, men här är respekten för den minimal.

 4 Danska cyklister gör tecken
Danska cyklister gör tecken vid stopp (inte vid rödljus, eftersom det inte krävs och är heller inte nödvändigt) och vid ändrad färdriktning. Jo, även här finns undantag, men väldigt få cyklister vågar stanna på en tättrafikerad cykelbana, eller svänga till vänster utan att ge tecken. Det ger en säkrare trafik för alla trafikantgrupper.

Rättmätig plats i trafikmiljön
Varför är det då så stor skillnad mellan Sverige och Danmark i detta avseende? Det finns säkert många olika delförklaringar. Men jag är alldeles övertygad om att en väsentlig förklaring ligger i att cykeltrafik och gångtrafik färdas på klart åtskilda vägar/banor, båda i sin tur åtskilda från biltrafiken. Det gör att varje trafikslags särart manifesteras i den fysiska miljön och att cyklisterna ges status som den oskyddade fordonstrafik som den faktiskt är. I Sverige, även i Lund, anses ju cyklister vara någon form av hjulburna fotgängare, som därför kan blandas lite hur som helst med de tvåbenta fotgängarna. Detta leder i sin tur att många, alltför många, cyklister i Sverige inte uppfattar sig som annat än - ja just det, hjulburna fotgängare.
   Med en cykelinfrastruktur som den danska, där cyklister ges sin rättmätiga plats i trafikmiljön, ger det stimulans till cyklister att faktiskt också bete sig som fordonstrafikanter med iakttagande av gällande trafikregler. Trafiken flyter smidigare och konfliktpunkter och olycksrisker minskas, alla trafikanter blir lite gladare.

              

Underutvecklad cykelinfrastruktur i Sverige
Att cykla i Danmark är en upplevelse i sej och ger perspektiv på det hur underutvecklad cykelinfrastrukturen är i Sverige. Och må vara att løvet i Frejas sal så här i vårvintertider ännu inte är grønt, så nog är det väl ändå ett yndigt cykelland?!