Jag var den enda i min klass i folkskolan
som kom in i Växjö högre allmänna läroverk. Läroverket var en gråsvart
koloss på andra sidan Växjösjön. Den rymde 600 elever. Kvart över åtta
morgonsamling. Sex morgnar i veckan. Psalm: ”Herre signe du och råde”.
Kristendomslärarna predikade. Rektor Dahllöf på podiet iakttog eleverna
som satt klassvis med 11-åringarna främst och 19åringarna längst bak.
Psalmbokskontroll! Rektors glasögon blänkte. ”Psalmboken i
höger hand! Marsch! Först ettorna!” Vi marscherade ut längs aulans
mittgång. Där stod lärare med anmärkningsblock och skrev upp dem som
glömt psalmbok. De skulle få nedsatt ordningsbetyg.
Vi pluggade tysk grammatik. Ich bin, Du bist, Er, Sie, Es ist.
Gymnastik. På med läroverksmössorna! De var svarta med
blank skärm. Gymnastikläraren var fänrik och nazist. Han kallades
Tuppen. ”Marschera i kolonn runt gymnastiksalen! När ni passerar mig
rycker ni av mössan och håller den nere vid knäet! Se mig i ögonen!” Vi
marscherade runt. Om man lydde klarade man sig. Man kunde lura
psalmbokskontrollen med en svart almanacka om psalmboken kommit bort.
Far blev kyrkoherde i Älghult och vi
flyttade dit första november 1944. 200-årig prästgård med tolv rum utan
centralvärme och rinnande vatten. Utedass med tre säten i en bod. Jag
hade nu en ny syster: Inger, snart ett år. Själv måste jag stanna i
Växjö, först hos Pelle, en klasskamrat som inte kommit in i läroverket,
sedan hos en änka i prästänkehemmet. Den gengasdrivna rälsbussen, full
med värnpliktiga, gick från Växjö klockan tre på lördagen och tillbaka
från Älghult 7 på söndagen, också då full med beväringar som skulle
inställa sig på I11 före tio. Jag var hemma 26 timmar i veckan.
Varannan vecka måste jag gå i kyrkan.
Jullov, julafton – och så
dog morfar på juldagen. Mamma reste med Inger till Färlöv. Inger blev
sjuk. Nyår 1945. Trettondag. Slut på lovet. Jag skulle bo hos en
lokföraränka på Bäckaslövsvägen nära regementets övningsfält. Göte
hette min rumskamrat. En sågspånskamin med ett glödande titthål. Två
gymnasister i var sitt rum: en flitig nazist och en slarver som var
rädd att underkännas i studentexamen. Inackorderingstanten lagade maten
och vi åt tillsammans. Hon var hygglig och maten god. Nazisten var
dyster. Det gick dåligt för tysken i Ardennerna. ”Om jag hade fått som
jag ville hade mina ben nu vitnat på Ukrainas stäpper”, sa han. Tanten
sa: ”Tur att du stannade här.”
En dag i slutet av februari hade det fallit
nysnö. Solen gassade. Allt var vitt utom det gråsvarta läroverket.
Kvartsrast klockan tio. Alla rusade ut, många utan mössa och
ytterkläder. Snöklot rullades, snömurar byggdes, snöbollar kastades.
Skrik och skratt. När det ringde in och alla trängdes i trappan till
porten virvlade snöbollarna som snöflingor. Nästa timme hade vi
historia: trojanska kriget.
Det knackade skarpt på klassrummets dörr. Rektor Dahllöf och en
vaktmästare. Alla reste sig. Dödstyst. Rektor granskade klassen. ”Det
är förbjudet att kasta snöbollar mot skolans ingång. Det vet ni. Nu
förväntar jag mig att ni har modet att erkänna att ni har brutit mot
förbudet”. Dödstyst. ”Ingen? Då får jag se om det finns någon jag
känner igen”. Rektor gick från bänk till bänk. Han stannade framför
mig. ”Dig känner jag igen! Varför erkände du inte? Jag var förlamad.
”Följ med ut!” Kanske fick jag två örfilar. Jag minns inte. När jag
kom tillbaka in i klassrummet sa historieläraren: ”Jaså, du är en sån
lax!
I maj slutade andra världskriget. Hitler var död.
När jag gick genom nazistens rum sa jag: ”Där ser du, nazisterna fick
stryk!” Han försökte slå till mig, men jag hoppade undan. Jag var på
väg till stan för att se på firandet. Solen sken och syrenerna
blommade. Men när jag kom till Växjö stortorg var det tomt. Trafiken på
Storgatan var gles.
Höstterminen började med en ny rektor, rektor Guntsch tror jag han
hette. Och en ny gymnastiklärare, kapten Redstedt. Gymnastiken var
rolig. När det var vackert väder var vi ute.
Jag blev inackorderad hos en läraränka. Jag skulle vara kamrat till hennes faderlöse son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar