En strejk utbröt på Leninvarvet i Gdansk 1980 under ledning av Lech Walesa. Fackföreningen Solidarnoscbildades
och krävde ekonomiska och demokratiska reformer. Majoriteten av det
polska folket anslöt sig, men 13 december påtvingades Polen
militärdiktatur genom en kupp under ledning av general Woicieck
Jaruzelski på order av Sovjetunionen.
Vpk Lund kallade till medlemsmöte en vecka
senare, 20 december. Ett 50-tal medlemmar samlades. Till
mötesordförande utsågs Tapio Salonen. Mötet beslöt enhälligt att VPK:s
förbindelser med Sovjetunionens kommunistparti och de statsbärande
kommunistpartier som stödde militärkuppen skulle brytas. Tarcisio
Bommarco fördömde alla former av enpartistyre.
Dessutom beslöt vi att genomföra en insamling av pengar till
Solidarnosc de tre dagarna före julafton. Folk gav både 50- och
100-lappar när jag samlade in vid domkyrkoporten.
Kraven skulle offentliggöras. Bengt-Olle Bengtsson och Boel
Berner sammanfattade dem och mötet antog dem. I anslutning till kraven
skulle också ett uttalande formuleras.
Joachim Retzlaff, Mårten Dunér och jag utsågs till redaktionskommitté.
Jag åtog mig att ringa till partiordföranden Lars Werner. Han
blev arg, sa att vi inte hade några förbindelser att bryta, att vi
redan samarbetade med de västliga kommunistpartierna och att det var
fel att gå ut offentligt. Han tillade att det skulle bli ”jävligt,
jävligt skönt att bli inlagd på sjukhus för operation i knäet på
måndag.” Jag önskade honom god jul.
Vpk Lunds uttalande lästes upp i Rapport och publicerades i
Arbetet, Sydsvenskan och Kvällsposten. CH Hermansson intervjuades i DN
och framförde liknande synpunkter.
Det var ett historiskt ögonblick i Vpk:s och Lunds
långa kamp mot beroendet av Sovjetunionen och för parollen ”Ingen
socialism utan demokrati”. CH Hermansson hade inlett kampen med sitt
klara avståndstagande från den sovjetiska Prag-invasionen 1968.
Hans ställningstagande motiverade mig att för första gången rösta
på Vpk, men partimedlem blev jag inte förrän FNL-rörelsen bröt samman.
DFFG i vars styrelse jag ingick måste vara partipolitiskt obundet.
Tre år före brytningen med Sovjet, vid
partikongressen 1977, hade Kitten Anderberg och jag varit Vpk Lunds
ombud. Vi hade uppdraget att presentera och föreslå antagandet av ett
demokratimanifest som Jörn Svensson utformat och lokalföreningen i Lund
antagit efter hårda debatter med dem som höll fast vid Sovjet-linjen
som Daniel Kallos och Svante Nordin.
Till vår förfäran visade det sig att en stor delegation från
Sovjetunionens kommunistiska parti var inbjuden till kongressen som
ägde rum i teatern vid Norra bantorget intill LO-borgen. Kongressalens
ryska hörn var dekorerat med fanor och andra symboler.
Jörn uppmanade oss att återkalla uttalandet men vi
framhärdade. Kongressledningen administrerade den eventuella politiska
katastrofen så att Sovjet-delegationen och flertalet kongressdelegater
var ute och åt lunch när vi framförde vårt förslag. Uttalandet var
ganska långt och eftersom talartiden var begränsad läste Kitten upp
första halvan och jag den andra i en det nästan tom lokal.
Strax efter kongressen bildades ett nytt parti, SKP,
Sveriges kommunistiska parti, med sovjetiskt stöd. Beslutet hade
troligen tagits redan före kongressen. Det försvagade den sovjetvänliga
opinionen i Vpk.
Också vid kongressen i Södertälje tre år senare var jag
Lunds delegat. Åter förde vi fram det demokratiska manifestet med några
få förändringar. Den här gången antogs det nästan utan debatt.
Och nu, strax före jul hade vi alltså enhälligt brutit
alla förbindelser med Sovjet-diktaturen, åtminstone i Lund!
Lunds Antiimperialistiska utskott fortsatte
kampen för demokratisk socialism. Där ingick personer som Lars
Bengtsson, Henning Kofoed, Boel Berner och många fler. Lund var fullt
av solidaritetsgrupper för Chile, Sydafrika, Uruguay, Grekland,
Spanien, Portugal, Palestina, Nicaragua, Iran, Afghanistan. De flesta
hade bildats av flyktingar, ofta mycket kunniga. Vi samarbetade
regelbundet med dem, hjälpte dem arrangera möten och demonstrationen.
Utskottets möten var utformade som seminarier och vi inhämtade en
mängd kunskaper. Vårt inflytande ökade och vi utsågs till regionens
internationella utskott med uppgift att göra ställningstaganden och
uttalanden i internationella frågor.
1979 hade Sovjetunionen invaderat Afghanistan. Det blev ett decennielångt förödande krig som slutade med sovjetiskt tillbakadragande och Sovjetunionens upplösning
Mengistu mördade Haile Selassie och införde en blodig
diktatur i Etiopien. Han förlorade ett långvarigt krig mot Eritrea, ett
krig som också orsakade massvält. Han fick starkt sovjetiskt stöd.
Eritrea bombades och sovjetiska stridsvagnar körde på de
smala bergsvägarna. Men Eritrea segrade, Mengistu tvingades fly med
statskassan i ett litet flygplan. och Sovjetunionen drog tillbaka sitt
stöd 1990.
Den kinesiska demokratiska rörelsen krossades i massakern
på Himmelska Fridens torg i Peking1989. Gunnar Sandin ordnade en
demonstration. Ingen socialism utan demokrati.
Ungefär samtidigt blev Gudrun Schyman partiledare i Vpk.
K-et togs bort ur partibeteckningen och partiet hette sedan
Vänsterpartiet. Ulf Nymark stödde namnskiftet genom namninsamling på
Lunds gator. Snart fick Vänsterpartiet 12 procent av rösterna.
Nu kämpar Ukraina för oberoende och
demokrati. Kriget förvärrar den klimatupphettning som utgör ett
existentiellt hot mot mänskligheten. Socialism och demokrati är
nödvändigare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar