Peak Oil 10 av Erik Kågström

Även om det verkar som om produktionen av konventionell olja nådde en topp redan 2006 så är det ännu ovisst när den totala produktionen av flytande fossila bränslen når sin toppunkt. Men tidpunkten är inte oviktig. De magra resultaten av klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancun visar att världens ledande politiker inte är beredda att vidta de årgärder som krävs för att minska utsläppen av växthusgaser så att en klimatkatastrof kan undvikas. Helt enkelt därför att sådana åtgärder är oförenliga med fortsatt global ekonomisk tillväxt. Det kan vara så illa – och det tycks nu allt fler anse – att det enda som kan förhindra en katastrofal klimatförsämring är att världsekonomin kollapsar – till följd av Peak Oil till exempel. Men då hänger det på vad oljeindustrin kan prestera framöver.
   Världens största oljefält är Ghawar i nordöstra Saudiarabien (fig. 1). När det upptäcktes trodde man att det kunde hålla 80 miljarder fat olja. Det var uppenbarligen en underskattning för sedan 1951 har Ghawar redan  levererat över 60 miljarder fat olja. Det motsvarar två års global oljekonsumtion i dag. Sedan decennier pumpas där upp 5 miljoner fat om dagen. Men det man får upp är alltmer tillblandat av det vatten som pumpats ned för att hålla uppe trycket. Det innebär ökade kostnader för vattenavskiljning och minskande energinetto. Ghawar anses av många ha nått sin produktionstopp och när som helst kan utbytet börja minska. Det skulle innebära ett allvarligt avbräck för Saudiarabien eftersom Ghawar står för över hälften av landets totala oljeproduktion.

Fig. 1  Oljefältet Ghawar i Saudiarabien

Det näst största oljefältet i världen är Burgan i Kuwait. Det upptäcktes redan på 30-talet och ansågs ha nästan lika stora reserver som Ghawar.  Produktionen var som mest 2 miljoner fat om dagen. Burgan fick sin topp 2007 och sedan har produktionen efterhand minskat.
   Ghawar och Burgan är i särklass när det gäller storlek på oljereserver. Fält som har mer än 10 miljarder fat i reserver betecknas som ”supergiants” och av sådana finns det ett femtiotal i världen. Hur världens oljereserver för ett år sedan fördelade sig på de största oljeländerna framgår av fig. 2.

Fig.2  Oljereserver i världen

De relativt höga siffrorna för Kanada och Venezuela är missvisande. De båda länderna har visserligen enorma oljeresurser – det talas om 1 300 miljarder fat vardera men det allra mesta är bundet i oljesand eller skiffer eller är mycket tjock, trögflytande olja eller ett förstadium till olja – kerogen. På grund av bättre teknik och högre oljepriser har en del av dessa resurser klassats som ekonomiskt utvinningsbara reserver.

De organisationer som regelbundet redovisar statistik från oljesektorn, framför allt BP och IEA är helt hänvisade till de uppgifter som lämnas av oljestaternas regeringar. Det finns inget överstatligt organ som kan gå in och kontrollera relevansen i de siffror som lämnas. Det har setts som en smula märkligt att de oljereserver som rapporteras aldrig minskar trots att det varje år produceras och konsumeras stora volymer. Det kan verka som om en enskild oljestat varje år råkar hitta exakt lika mycket ny olja som man pumpat upp under året. En förklaring till detta fenomen är att en regering kan öka utvinningsfaktorn på grund av att tekniska förbättringar gjort det möjligt att utvinna mer av den olja som finns. Men det finns också en politisk förklaring och det gäller framför allt i Mellanöstern. På 1980-talet beslutade OPEC att begränsad produktionen av olja för att hålla priserna uppe. Varje stat fick sig tilldelad en kvot som bland annat stod i relation storleken på de reserver man redovisat. Det medförde att flera medlemmar i OPEC, särskilt i i Mellanöstern snabbt ökade sina reserver (fig. 3 ).  Ökningen av reserverna i ”resten av världen” en bit in i 2000-talet torde bero på de oljefält man påträffat i Mexikanska golfen och i havet utanför Brasilien. Både Iran,Irak och Kuvait har under det gångna året rapporterat ökning av sina reserver. Det tycks pågå en tävlan om att komma högt på rangordningen.

Fig. 3  Förändring av oljereserver i världen

För att oljeproduktionen i världen skall motsvara den efterfrågan som väntas öka i takt med att globala BNP ökar krävs en produktionsöknng som både motsvarar den pågående minskningen i gamla fält  och den ökade efterfrågan. Läget i de trettio största oljeproducerande länderna när det gäller produktionsökning respektive –minskning framgår av tabell 1. Röd text betyder ökning.

Tabell 1.  Oljeproduktion – ökning eller minskning. Miljoner fat/dag

I tretton stater kan det bli en ökad produktion i alla övriga en minskning. Netto skulle det innebära en minskning med 1 ½ miljon fat/dag. Det är den typen av fakta som ligger till grund för bedömningar av tidpunkten för Peak Oil. Men osäkerheten är stor. På grund av det omfattande hemlighetsmakeriet på området finns det förmodligen inte en enda enskild person som sitter inne med den information som krävs för en någorlunda säker prognos på oljeområdet.
   För att motsvara världsekonomins förväntningar satsar oljeindustrin i världen i år omkring 450 miljarder dollar på upptäckt och utvinning av olja. Investeringar krävs också i infrastrukturen i industrin som är sliten och delvis otidsenlig. Det är också problem med att skaran av yrkesskickliga arbetare krymper på grund av pensionavgångar.

Bilkommunen Lund av Ulf Nymark

Lunds cykelbanor – ett radband av farthinder
Vi har nu kommit till tredje delen i VB:s serie om Lund som bilkommun. En superkort rekapitulation av de två tidigare texterna kanske kan vara på sin plats. Först, i VB nr 2011:5, visade jag på hur anorektiska investeringarna i  GC-infrastruktur (GC = gång- och cykel) är jämfört med de övergödda investeringarna i biltrafik. I VB nr 2011:10 fanns en redogörelse för hur GC-banorna medvetet byggs för smala för att enligt bilsamhällesnormen ge ”tillräckligt” utrymme för bilarna. Utformningen av GC-banor förutsätter, enligt beslut av en stor majoritet av kommunens trafikpolitiker, att cyklister även ska nyttja gångbanan och fotgängare cykelbanan.  (Eller som det heter på trafikpolitikernas fikonspråk: Breddmåtten på GC-banor ”förutsätter att gång- och cykelbanan ligger bredvid varandra och utan höjdskillnad så att samspel kan påräknas”. Se ”Policy för gång- och cykeltrafik i Lunds kommun”, sid 8)

Fysiska farthinder
De alltför smala GC-banorna medför in ett ständigt flöde av olycksrisker i trafiken. De orsakar också att framkomligheten och hastigheten för såväl gående som cyklister dämpas. Men trafikpolitikerna i Lunds kommun nöjer sig inte med dessa restriktioner på cykeltrafiken. Cykelbanorna utformas därtill med en mängd fysiska farthinder av olika slag, samtidigt som de ofta dras så att en cykelväg mellan två målpunkter är längre än bilvägen mellan samma punkter. Vad menar jag då med fysiska farthinder? Med det menar jag allt som i cykelbanans utformning är ägnat att göra det obekvämt, omöjligt eller mycket svårt att hålla normal marschhastighet på cykel. Och vad är då normal marschhastighet? Tja, om det kan man ha olika uppfattningar men ca 20 km/tim verkar vara ett inte helt orimligt antagande om cyklisters hastighet.
   Hur ser de då mera konkret ut  på cykelbanorna med dessa hinder? Och hur ser de ut på bilgatorna?

Exemplet Dalbyvägen
Ta till exempel en cyklist som ska färdas från Östertull till Gastelyckan på Dalbyvägen. Denne cyklist utsätts för inte mindre än 12 farthinder på sin färd  (och då räknar jag ändå inte in för smal cykelbana). Det handlar om vid korsning med bilväg bristande avfasning vid nivåskillnad, dvs gupp, det handlar om tvära sidoförflyttningar vid korsningar med bilväg, det handlar Dalbyviadukten. Dalbyviadukten ligger högt upp på kommunens 10-i-topp-lista för ”bästa” hinder i cykeltrafiken. För att forcera motorvägsbariären  måste cyklisten köra i två 90-graders svängar, plus två hårnålskurvor plus en tvärbrant uppförsbacke. Till detta skall läggas två stopp för knapptryckningar för att få grönt ljus vid vissa tider på dygnet.

   Hur många farthinder har då en bilist i sin färd på samma vägsträcka? Summa ett farthinder. Upphöjningen vid rondellen, inklusive själva rondellsvängen, vid Brunnsgatan. Annars raka spåret. Alltså: 12 farthinder för cyklister, ett farthinder för bilar och aldrig stopp  för knapptryckning för att få grönt ljus.

Exemplet Sydöstra ringen – 22 farthinder för cyklister
Nu kan ju någon invända att exemplet Dalbyvägen gäller en gammal GC-väg. Nog byggs väl de nya cykelvägarna bättre anpassade för cyklismen? Alls icke så.
   Den cyklist som färdas på den endast ett par år gamla cykelvägen längs Sydöstra ringen från Tetra Pak till rondellen i Dalbyvägens korsning med Södra Sandbyvägen har på denna ca 3390 meter långa sträcka att genomlida inte mindre än 22 fysiska farthinder. Till detta kan läggas 6 ”juridiska farthinder” i form av skyldighet att lämna företräde mot korsande biltrafik. Om dessa ”juridiska farthinder” träder i

funktion beror förstås på intensiteten i biltrafiken.

Nästan en halv kilometers omväg
De 22 fysiska farthindren består av inte mindre än 12 st 90-graderssvängar (plus/minus 10 grader) med snäv kurvradie och 10 st gupp. Kronan på cykelhinderverket är en ca 470 meter lång omväg (i förhållande till bilvägen) bestående av bland annat 2 st 90-graders kurvor och en hårnålskurva.

Kraftigt nedsatt hastighet
Hur många farthinder har en bilist i sin väg mellan dessa två punkter på Sydöstra ringen? Egentligen inga, men vi kan för säkerhets skull räkna in två farthinder.  Det finns ett par mjuka svängar där körbanorna delar sig åt olika håll, men nedsättningen av bilens hastighet behöver inte bli mer än ca 20 % under gällande hastighetsbegränsning, dvs 50 km/tim. Dessutom har bilisten ca 14 % kortare färdväg än cyklisten och behöver vid inget tillfälle lämna företräde för enbart cykeltrafik. (Som vi såg ovan fick cyklister lämna företräde för bilar vid 6 tillfällen). Cyklisten måste däremot vid merparten av det befintliga dussinet  90-graderskurvor gå ner i genomsnitt till minst 90 procent i förhållande till hastighetsbegränsningen. Nu är det kanske inte så många cyklister som når upp till den maximalt tillåtna hastigheten, men även i förhållande till den normala marschfarten tvingas cyklisten till hastighetsnedsättningar med 75 %.

Även fotgängare får gå omvägar
Även fotgängare drabbas av att GC-banorna är utformade efter vad bilismen anses kräva. Fotgängares gånghastighet påverkas endast marginellt, men 90-gradiga sidoförflyttningar vid korsning med bilvägar* förlänger givetvis gångvägen och därmed tidsåtgången för transporten. Man bygger alltså medvetet omvägar för fotgängare.

Upp till 11 gånger fler hinder för cyklismen
Såväl tidigare- som nybyggda cykelbanor är sålunda försedda med ett radband av farthinder.  För biltrafiken prioriteras mycket hög framkomlighet, farthindren minimeras och färdvägen görs så kort som möjligt. För cykeltrafiken gäller de tvärtom att förse den med så många farthinder och framkomlighetshinder som det anses behövas för att biltrafiken inte ska störas.
   I exemplen ovan har cyklisterna beträffande sträckan på Dalbyvägen 6 gånger fler hinder än biltrafiken. Cyklisterna här har ett farthinder på i genomsnitt var 200:e meter medan  bilisterna har ett fartdämpande åtgärder på endast var 1200:e meter. På Sydöstra ringen finns i cykelbanan 11 gånger fler hinder än i bilkörvägen. I genomsnitt har cyklisten 10 gånger tätare mellan farthindren än vad som är fallet för bilisten.

Biltrafiken är den ”riktiga” trafiken
Varför utformas vägtrafiken på detta sätt i Lunds kommun? Varför ska cyklister marteras, misshandlas och mobbas, medan bilismen i stort sett har fritt ös? Helt enkelt därför att Lund, trots fagert tal om motsatsen, inte prioriterar cykeltrafiken. I Lund är det fortfarande biltrafiken som är den ”riktiga” trafiken, Trafiken med stort T. Det är biltrafikens förmenta ”behov” som i första hand ska tillfredsställas. Ty Lund är en bilkommun.
Ulf Nymark


* Med de 90-gradiga sidoförflyttningarna syftar jag på gatukorsningar där GC-banan av okänd anledning flyttats in i förhållande till själva korset. I stället för att passera korsningen i rak linje tvingas fotgängaren och cyklisten, att innan passage av gatan göra en flera meter lång omväg i 90-graders vinkel i förhållande till färdriktningen, och efter passage av gatan göra en ny 90-graders sväng för att åter komma i färdriktningen.

Krig för fred av Anders Davidson

I går kväll smällde det i Svt – Krig för fred. Min morgontidning Sydsvenskan hade redan laddat: "Sverige dödar" – för fred...
   Skribenten Tobias Lindberg redovisar en förvirrad argumentation: "Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron." Det kan inte vara både och, att en politik utan tydligt mål är rimlig.
   Ursäkta om jag stör. Jag skriver till dig och andra som jag då och då haft kontakt med kring Afghanistanfrågan. Våra utkikstorn och varifrån vi kan ropa ut våra protester och frågor är olika – det är en styrka! Jag försöker sannerligen inte enrollera dig i något åsiktskollektiv men min tanke är att utbyte av tankar och delade perspektiv är av godo, för den nödvändiga offentliga debatten framåt. När Sverige dödar behöver vi mer än någonsin en livfull debatt.
   Antar att om de inte gjort det redan så kommer fler än Sydsvenskan att hänga på dokumentärserien för att försvara den militära insatsen. I sex veckor kommer den svenska insatsen i Afghanistan att pågå i våra vardagsrum (eller var folk nu har sina teveapparater...) Det ger också oss en chans att sätta Sveriges militära medverkan i Afghanistan under debatt.
   I Aftonbladet hade Åsa Linderborg apropå dokumentären redan dagarna före visningen sagt en sak som också jag tycker måste sägas: "Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak."
   Åsa Linderborg gjorde också en viktig reservation: innan vi sett fler program vet vi inte om seriens sex avsnitt "säljer in blodbadet". Min poäng är att sändningarna oavsett ger oss tillfälle att såväl lyfta Afghanistankriget i sig som att sätta fokus på Sveriges medverkan.
   Afghanistan kommer nu närmare. Vardagen, soldaterna, kriget. Det finns något att diskutera. En verklighet – och bilderna av verkligheten. De dokumentären förmedlar och andra. Ett tabu bryts.
   I samma aftonblad som det Åsa Linderborg redovisade Ulf Bjereld att motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Andelen som vill att Sverige avbryter är idag 49 procent, medan andelen som vill att Sverige stannar kvar minskat till 30 procent från 35 procent 2007.
   Det är bra. Det blåser trots allt medvind!

Reflektion till avsnitt 1
Striden vid Nghala
Första avsnittet i dokumentärserien Krig för fred.
   Det finns ingen anledning att moralisera över soldaterna och vad de säger. De har ett jobb, de löser en uppgift. I krig dödar de.
   Det absurda är den retorik som framställt soldaten, vars främsta uppgift och yrkeskunnande är att döda, som ett slags humanitär hjälparbetare.
   Det kan man hålla med soldaterna om: slut med slikt prat. En spade är en spade, krig är inte fred.
   I publiciteten i förhand har det hörts förhoppningar om att bara de där hemma, vi som inte varit iväg på någon mission, får klart för oss vad det handlar om, att det inte är lek utan krig, då ska vi stödja insatsen.
   Det ska de inte vara så säkra på. Visst stödjer vi våra soldater: Vi vill ha hem dem – i livet!
   Utan att ha varit på någon mission så är vi fullt kapabla att avgöra att detta krig inte är rätt krig.
   I början av insatsen i Afghanistan gjordes i Riksdagen ett tydligt förbehåll för svenskt militär närvaro: det fick inte förekomma minsta risk för sammanblandning mellan Isaf, där Sverige samsades med andra fredsbevarande styrkor, och OEF, där USA ledde kriget mot terrorismen.
   Det var i och för sig en åtskillnad som redan från början var otydlig, men ju tydligare det blivit att de olika utländska militära operationerna inte är olika utan samverkar till stöd för ena sidan i ett inbördeskrig och stormakten USA:s mål, har riksdagsledamöterna glömt det alldeles.
   Fast så glömsk kan ingen vara. Det som tycktes vara ett förbehåll var aldrig allvarligt menat.
   Nu säger samma majoritet att till 2014 ska ansvaret för säkerheten överlämnas till afghanerna och de svenska soldaterna ha lämnat.
   Samtidigt spenderar försvarsministern miljarder på stridshelikoptrar för att möjliggöra insatser efter 2013...
   I detta första avsnitt tycktes det bara vara ett svenskt krig. Utan de styrkor som dödar civila och väcker afghanernas ilska, avsky och motstånd.
   Det kan tyckas lite märkligt.

Israel försöker tysta Susan Nathan av Bengt Hall & Gunnar Stensson

I måndags väntades Susan Nathan till Lund där hon skulle hålla föredrag om mänskliga rättigheter i Israel och om israelisk utrikespolitik den 11 och 12 april. Men hon kom inte.

Efter israeliska påtryckningar stoppade indiska myndigheter hennes utresa från Indien, där hon vistas sedan en längre tid. I Israel förs det fram anklagelser mot henne om spioneri och antiisraelisk verksamhet.
   Spionanklagelserna är absurda, men det skedda visar hur den israeliska staten behandlar judar som bär fram den judiska kulturens djupa humanistiska traditioner. Susan Nathan drabbades av en sorts israelisk antisemitism.
   Ändå var Susan Nathan närvarande i Lund den 11 april. På Lunds Stadsbibliotek framfördes en fiktiv intervju med henne, byggd på hennes självbiografiska bok ”Ett annat Israel. Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Ordfront 2007, övers.Gunnar Sandin.
   Texten har sammanställts av Bengt Hall och Gunnar Stensson. Svaren är direkta citat ur boken. Karin Stensson läste Susan Nathans repliker. Arrangemanget utgjorde ett stöd för projektet Ship to Gaza.

Svaren som inte fick framföras
Susan Nathan, du är känd som kritiker av staten Israel genom din bok som kom ut i Sverige för sex år sedan.
   Här ska vi tala om vad som hände före 2004, det år då du publicerade boken.
   Boken handlar om relationerna mellan Israels judiska befolkning och de araber som är israeliska medborgare, men lever på andra sidan den osynliga judisk-arabiska gränsen. 
   Du menar att israelaraberna lever under villkor som liknar apartheid och att det återverkar på förhållandet till palestinierna i de ockuperade områdena, i Gaza och i flyktinglägren.
   Sedan boken kom har situationen försämrats genom kriget i Gaza och Israels alltmer högerextrema regering. Samtidigt sveper en demokratisk revolution genom länderna i Mellanöstern.
   Min första fråga blir: Vem är du?
"Mina judiska farföräldrar tvingades fly från Litauen undan 1880-talets pogromer. Av en tillfällighet hamnade de i Sydafrika. Som barn besökte jag ofta Sydafrika.
   Min far verkade som läkare i London under andra världskriget. Som jude kände jag mig isolerad i det engelska samhället. I skolan fanns det bara fyra barn som var judiska. Och skolan var kristen.
   Jag levde i London, bildade familj, fick barn som nu är vuxna, och arbetade bland annat med hivsjuka patienter fram till 1999.
   Jag var då 56 år gammal. Hela mitt liv hade jag varit övertygad sionist, så i detta skede av mitt liv begärde jag israeliskt medborgarskap och flyttade till Israel."

Du hade föreställt dig Israel som ett övervägande judiskt samhälle. När du befann dig på ett sjukhus för en ögonoperation upptäckte du hur etniskt blandat landet är.
"Jag hade trott på formeln att Israel är en judisk demokratisk stat. Jag blev överraskad när jag upptäckte att i salen där jag låg fanns inte bara judar utan också muslimer och druser. Jag fann det förbryllande att många av palestinierna var israeliska medborgare, så kallade israelaraber. Trots att jag var sionist sedan många år och flera gånger hade besökt Israel hade jag aldrig tidigare kommit i kontakt med dem."

Du beskriver en upplevelse på sjukhuset som kom dig att ifrågasätta det israeliska samhället.
"En dag kom en ortodox ung kvinna till sjukhuset med en månadsgammal baby på armen. Barnet hade just genomgått en ögonoperation. Samma kväll kom hennes man på besök. Han bar virkad kippa, långa kindlockar, pistol på höften och ett gevär nonchalant slängt över axeln,. Det är uniformen för den nationalistiska religiösa högern i Israel – utomlands mer känd som bosättarna.
   Tanken att en tungt beväpnad civilperson fritt kunde vandra omkring på ett sjukhus med sjuka barn och kvinnor fick mig att häpna. Jag började prata med honom. Med stark amerikansk brytning berättade han: ”Jag har just rekvirerat ett arabiskt hem i östra Jerusalem. Jag går aldrig hemifrån obeväpnad.”
   Jag invände att det var bättre för honom att bo i den judiska stadsdelen i Gamla staden. Han svarade: ”Nej, hela östra Jerusalem tillhör judarna.”
   Hans ord efterlämnade en otäck smak i munnen. Varför stal han ett hem i den palestinska delen av staden, den del som Israel erövrade i kriget 1967, när det nu fanns vidsträckta områden i landet där han kunde välja att bo?
   Händelsen ledde till att jag började engagera mig för eftersatta grupper i Israel som judar med  marockanskt, irakiskt, egyptiskt och syriskt ursprung. Och slutligen den osynligaste gruppen av alla, araberna i de inhemska arabiska samhällena.
   Jag valde att bosätta mig i staden Tamra, en helt palestinsk stad i Galiléen med 25 000 invånare för att dela de villkor som israelaraberna lever under och visa att samexistens mellan judar och palestinier är möjlig."

Under vistelsen i Tamra kom du att ifrågasätta den traditionella uppfattningen att konflikten mellan judar och palestinier uppstod 1967 när Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Alla fredsförslag utgår från det.
"Ja, det är en uppfattning som döljer verkligheten. Den verkliga roten till konflikten är palestiniernas materiella och emotionella förluster då de fördrevs 1948.
   Ingen vågar säga det, vare sig diplomater, journalister eller politiker. Men så är det.
   De ockuperade områdena utgör bara 22 procent av palestiniernas historiska hemland.
   Att bortse från det innebär att helt bortse från de förluster som drabbat hundratusentals palestinska flyktingar och miljoner av deras ättlingar.
   Och Israels beslag av palestinsk egendom fortsätter obevekligt, med våld och med administrativa metoder."

Den 27 april firar israelerna befrielsen och upprättandet av staten Israel. För palestinierna är det en dag av sorg över katastrofen, nakban.
"Det finns en väldig kunskapslucka på båda sidor om vad som skedde 1948.
   Israelerna ser massakrerna på palestinier som undantag, som till exempel den i Deir

Yassin, en by där över hundra civila palestinier slaktades av israelisk milis. Men den var inget undantag.
   Även palestiniernas uppfattning bygger mest på vad de känner till om sina familjers personliga upplevelser.
   Det som skedde döljs som något skamligt. Man får inte undervisa om det i skolorna.
   En fredlig lösning kräver att alla sidor av konflikten mellan judar och araber behandlas samtidigt.
   En rättvis lösning för palestinierna i de ockuperade områdena kommer att kräva en liknande rättvis uppgörelse för palestinier som är judiska medborgare och för palestinier som lever i exil som flyktingar.
   Israelerna måste ta itu med de svåra moraliska frågorna som uppstod genom sättet att bilda Israel 1948, den fullständiga förstörelsen av hundratals palestinska byar och fördrivningen av 750 000 palestinier från deras hem.
   De måste försonas med sitt förflutna och vara beredda att be om förlåtelse för det. Först när de erkänt de historiska orättvisor som 1948 begicks mot det palestinska folket som helhet kan de börja förbättra dagens situation."

Du skriver att israelaraberna i Tamra utsätts för systematisk diskriminering på alla plan: el, vattentillgångar, skola, tillgång till mark och så vidare.
"Så är det. Och sedan muren började uppföras har deras liv blivit svårare och situationen blivit allt värre. Klyftan mellan folken har fördjupats.
   Min vän Bar, en kvinnlig israelisk soldat, berättade bland annat följande episod:
   ”Det var första dagen på det palestinska läsåret och på morgonen kom hundratals föräldrar med sina barn till vägspärren för att skriva in barnen. När vägen var stängd blev föräldrarna allt argare och började ropa till soldaterna att folket i Hebron inte hade med självmordsbombningen att göra utan borde få passera. Det var fruktansvärt att se de små barnen stå där med sina nya skolväskor och vänta på att få komma igenom medan vi vägrade att ge dem tillstånd. Sedan gick några av soldaterna mot människorna med höjda vapenoch skrek: För helvete! Backa! […]  
   Jag såg de vettskrämda barnen som klamrade sig fast vid föräldrarna och hur vi väckte hat. Kommer inte de barnen att vilja ta hämnd när de växer upp och ser oss förödmjuka och kränka deras föräldrar?"
   Dokumentärfilmen ”Att bryta tystnaden” visades en månad i Tel Aviv. Dokumentation som visade de israeliska bosättarnas hat mot araberna vållade stor uppståndelse.
   En sekvens visar en mur i en palestinsk stad där orden ”Araberna till gaskammaren” har sprejats.
   På ett annat river bosättarbarn väggen till en palestinsk butik sten för sten.
   Man får också se 60 uppsättningar bilnycklar, bevis för arméns vana att konfiskera nycklarna för palestinier som ertappas med att köra på förbjudet område.
   Att som ung soldat försvara en ockupation som är illegal enligt internationell rätt tvingar ständigt till omoraliska val.
   Under till exempel 2003 dödades 30 israeliska soldater i strid medan ytterligare 43 begick självmord mestadels med sina egna vapen."

Samtidigt skildrar du ditt liv i Tamra med din arabiska familj Abu Haija mycket kärleksfullt. Du möter stor generositet och gästfrihet.
"Jag valde att leva som jude i en stad av muslimer för att visa att den rädsla som skiljer oss åt är obefogad. Den bygger på okunnighet, en okunnighet som staten Israel försöker uppmuntra bland sina judiska medborgare för att hålla dem borta från sina arabiska grannar.
   När jag flyttade till Tamra var jag omedveten om de våldsamma händelser som utspelats där nästan 50 år tidigare, 1956.
   Det året infördes plötsligt utegångsförbud i Tamra. Bybor som arbetade på åkrarna och som inte visste om utegångsförbudet dödades kallblodigt av israelisk militär. 49 män, kvinnor och barn dog. Befälhavaren som beordrat dödsskjutningarna ställdes inför rätta och dömdes att böta en piaster – det lägsta bötesbelopp som gick att utdöma.
   Minnet av sådana händelser är levande bland palestinierna. För israelerna är de okända."

Du försökte berätta om situationen för din son Daniel.
"Under en intensiv dag tog jag med honom runt i Tamra och presenterade honom för mina vänner och grannar. Jag förklarade diskrimineringen och hur staten stjäl mark från palestinier. Jag tog honom till en vägspärr där judiska ungdomar förödmjukar palestinier och styr deras liv. Jag visade honom muren där den skär genom själva centrum av Barta, klyver ett palestinskt samhälle och dess familjer mitt itu.
   Jag måste ha förklarat det tio gånger för honom och ändå hade han inte fattat galenskapen i det.
   Min son har fått en sionistisk uppfostran och tillbringat en del av sin ungdom i Israel där han arbetat som frivillig på kibbutzer. Han är en mycket typisk  förskingringsjude och han fann dagen plågsam.
   ”Hur tror du att judarna i förskingringen ska kunna hantera detta?” frågade han mig. ”Jag kan se att det du visar mig inte är vad jag uppfostrades att tro, att det finns en helt annan historia som jag inte kände till. På en enda dag försöker du förändra hela mitt perspektiv. Du visar mig att allt som jag tror på är en förfalskning.”"

I längden måste det vara omöjligt att leva på en lögn när sanningen är känd. Du nämner bland andra  hemsidan Palestine remembered.
"Det är en ovärderlig hemsida med mycket relevant material om de hundratals arabiska byar som raserades 1948. Dess bästa inslag är en geografiskt listad guide till var och en av dess byar med information om tidpunkt för etnisk rensning, den israeliska arméoperation i vilken den angreps, mängden jord som ägdes av byn och dess invånare, var de överlevande finns nu och de israeliska bosättningar som anlagts över byn."

Dina ställningstaganden har lett till att du tvingats leva i konflikt med din judisk/israeliska identitet och den politik som ditt land för.
"Min ”Aliya”, mitt återvändande från förskingringen till Israel, ledde till att jag måste ifrågasätta min ideologi och den nationalism som underblåste den.
   Jag tycker inte det räcker med att man råkat födas till jude.
   Att bekänna sig till judendomen måste betyda att man tror på alla människors grundläggande jämlikhet, på allas rätt till fullständigt medborgarskap och allt som det innebär, på människovärdets helgd och skyddet av individens värdighet.
   För närvarande befinner jag mig utanför mitt lands samförstånd, men jag är inte ensam om mina tankar."

Kulturtips

Eddie #14
Syret, vattnet och födan börjar ta slut. Vi kommer mycket snart sluta fungera. När jag skriver detta, så inser jag, att detta redan är skrivet. Inte av mig, utan innan, av människan. Teater InSite spelar på Bastionen 15 april - 14 maj.
Fre 15 apr kl. 19:30. Läs mer

LIDA
-fritt efter Stephen Kings klassiska thriller Misery. Spelas på Moomsteatern 18 mars - 21 april.
Fre 15 apr kl. 19:00. Läs mer

Looptroop Rockers (SE) LIVE
På Babel 15 april kl 20:00. Läs mer

Who the fuck started all this?
Om tillfälliga möten, het passion och ond bråd död under Balkankriget, med Teaterhögskolans Masterstudenter 14-16 april på Bryggeriteatern.
Fre 15 apr kl. 19:00. Läs mer

Ladyfest 2011
På Palladium den 16 april kl 13:00.
Läs mer

MACK på Casinot - Adde Malmberg och Niklas Folkegård
Standup 16 april kl 20:30 på Casino Cosmopol. Läs mer

Teaterimprovisation
På Månteatern, Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 6 maj
Lör 16 apr kl. 19:00. Läs mer

EARTH/SABBATH ASSEMBLY
För första gången någonsin gästar amerikanska bandet Earth Malmö. Support av Sabbath Assembly, på Inkonst 17 april kl 19:00. Läs mer

Johannespassionen
Bachs traditionella verk för kör och orkester i påsktid, framfört av ensemble från Holland. I Johanneskyrkan 17 april kl 19.00. Läs mer

Greve Ory av Gioacchino Rossini
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 17 apr kl. 13:00, Mån 18 apr kl. 18:00 Läs mer

Teatersamtal på Grand - Marianne Mörck
Hon har genom åren gjort ett stort antal roller inom musikal, opera och operett, ofta i huvudroller, allt från dramatiska talroller till de riktigt stora operagestaltningarna på teatrarna! Passa på och möt Marianne Mörck som sig själv. I Piratensalen på Grand Hotel i Lund 18 april kl 19. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 19 apr kl. 16:00. Läs mer

SVANSJÖN - Marina Steinmo / Kajsa Giertz
På Dansstationen, Palladium 19-20 april 19:00. Läs mer

CINEMAFRICA PÅ TURNÉ - A SCREAMING MAN (Un Homme Qui Crie)
Folkets Bio Malmö och Africa Flash presenterar ett exlusivt urval av festivalfilmer från Cinemafrica 2011, bla visas årets vinnare av Cinemafricas filmpris för bästa film. På Panora onsdagar 13, 20 och 27 april.
Ons 20 apr kl. 18:30. Läs mer

Matteuspassionen av J. S. Bach
I Lunds domkyrka onsdag 20 april kl 18.30 och i S:t Andreas kyrka i Malmö Långfredag 22 april kl 18.00. Läs mer

Vi betalar inte! Vi betalar inte!
Nobelprisvinnaren Dario Fos klassiska fars i nytappning, med fem skådespelare, ett rasande tempo och två språk - samtidigt! på Lunds Stadsteater 20 april kl 19:00.
Läs mer

DOKUSOPPA - A BITTER TASTE OF FREEDOM
På Panora torsdag 21 april kl. 17:00 (filmstart 18:00). Läs mer

Pam Ann
På Palladium 21 april kl 19.30.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Vårtecken på Mårtenstorget

Per Gahrton talar till Röda Kapellet

Röda Kapellets musikaliska aktualiteter fortsätter på Mårtenstorget i Lund lördag 9 april kl 11. Talare är Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton.
Hans utgångspunkt är kampanjen Ship to Gaza II, men på förekommen anledning vidgar han perspektivet till allt som just nu pågår i arabvärlden och Mellanöstern.

Välkomna till Mårtenstorget!
Röda Kapellet

Köp Ulrikas bok på Mårtenstorget

Tidigare veckobladsmedarbetaren Ulrika Jakobsson har gett ut en foto- och diktbok med titeln Det trodde ingen: samhället i förändring - repliker till skyltar, klotter och konst.
   Tillsammans med fotografier av klotter, konst och kolonistugefönster formar bokens 20 dikter repliker till stora och små politiska händelser. Efter ett avstamp i rösträttsstriden i Sverige som började redan på 1800-talet tar författaren ett stort kliv framåt i historien till Berlinmurens fall 1989, och leder oss sedan vidare till 2000-talet med dess nedärvda frågor om lika villkor för kvinnor och män, kärnkraftens vara eller icke-vara, tobaksrökning, köttätande och människornas klimatpåverkan.
    Ulrika kommer att sälja sin bok invid sin röda cykel på Mårtenstorget på lördag kl 11.30-12.30.

Lär känna din närmiljö

Söndagen den 10 april

Vi går till Flackarps kyrkogård och Trolleberg. Tema: Vad händer söder om kommungränsen? Vi kanske plockar nässlor.
Samling vid Källbybadets entré klockan 14. Promenaden blir 5 km lång på delvis svårframkomliga stigar.

En liknande serie söndagspromenader genomförs i maj och juni.

Konfucius tankar, 500 f Kr

Källan till all mänsklig småskurenhet och grymhet är egoism och egocentricitet. Gör aldrig mot andra det som du inte vill att de ska göra mot dig. Så länge du inte kan tjäna människor lönar det sig inte att tjäna gud. Vill du att dina kunskaper ska värdesättas, värdesätt då andras. Strävan efter det goda varar livet ut.

Netanyahu pratar med Ban Ki-moon av Gunnar Stensson

Förra fredagen ringde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och uppmanade honom att stoppa Ship to Gazas frihetsflotta som väntas närma sig i slutet av maj.
   Det var inledningen till en statlig kampanj mot Ship to Gaza. Ett centralt inslag i kampanjen är Goldstones påstående i en artikel i New York Times den 1 april att Israel visserligen begick de handlingar som beskrivs i rapporten men inte med avsikt, utan av misstag.
   I telefonsamtalet berättade Netanyahu för generalsekreteraren att de som organiserar Ship to Gaza är extrema islamister (Henning Mankell, Dror Feiler, Mattias Gardell), som bara är intresserade av att provocera, och tillade att skeppens viktigaste mål är att underblåsa spänningar, vilket understryks av det faktum att Gaza-remsan är öppen för alla slags godstransporter landvägen. (Kunde han slå i Ban Ki-moon det påståendet trots blockaden?)
   Den israeliske premiärministern berättade vidare att när skeppet Victoria bordades förra veckan upptäckte israelerna tiotals ton vapen från Iran, bland annat sofistikerade missiler som skulle ha gjort det möjligt för palestinska aktivister att nå fartyg eller olje- och gasdepåer i Ashdod.
   Detta bevisar att Israel måste agera aggressivt mot frihetsflottan när den väntas anlända,
framhöll Netanyahu.
   Hela Israels statsapparat är mobiliserad. En gigantisk internationell kampanj har inletts mot
Ship to Gaza. Ambassader i alla länder skickar centralt komponerade cirkulärartiklar till press, partier och organisationer. En av artiklarna trycktes i Sydsvenskan, som hör till Israels villiga idioter, 7/4. Regeringar uppmanas förbjuda sina medborgare att delta. Försäkringsbolag och finansinstitut utsätts för påtryckningar. Israels flotta och armé förbereder sig. Sju höga ministrar överlägger ständigt. En här av byråkrater åstadkommer berg av pm.
   Att hela Israels statsbyråkrati går på högvarv gynnar givetvis Ship to Gaza och fogar in aktionen som ett led i den stora revolutionen för demokrati i Mellanöstern.
   Samtidigt gör det opinionsarbetet i Sverige viktigt. Lördagen den 9 april klockan 11 talar Per Gharton på Mårtenstorget om den arabiska revolutionen och dess tänkbara konsekvenser på konflikten Israel-Palestina. Röda Kapellet spelar.
   Lund besöks på måndag och tisdag av den israeliska medborgaren Susan Nathan, som i sin bok Ett annat Israel – min resa över den judisk-arabiska gränsen beskriver hur hon valde att leva i den israelarabiska staden Tamra. Hennes erfarenheter där gjorde henne till en skarp kritiker av det israeliska apartheidsamhället.
   Susan Nathan föreläser måndagen 11/4 klockan 19 på SOL-centrum över ämnet ”Human Rights in Palestine” i ett arrangemang av Centrum för Mellanösternstudier och på tisdagen 12/4 på temat ”Israeli Foreign Policy under Lieberman and the Right” i ett arrangemang av Utrikespolitiska föreningen. Även det på SOL-centrum.
   Dessutom presenteras hennes bok Ett annat Israel i en fiktiv intervju av aktionsgruppen för Ship to Gaza på stadsbiblioteket måndagen den 11 kl 17.

Mänskliga rättigheter, solidaritet och Ship to Gaza av Bengt Hall

Veckan som följer är Lunds kommuns Integrations & Mångfaldsrunda. Då ordnas en rad olika evenemang på olika platser i kommunen. ”Mångfaldsrunda uppmuntrar och stödjer arbete för allas lika värde”. Så står det i den folder som kommunens Fritid & Kultur låtit trycka upp som en bilaga i Lokaltidningen som flertalet hushåll ska ha fått denna vecka. Ett folk som drabbats hårt av diskriminering och brist på mänskliga rättigheter är palestinierna. En stödinsats tillika opinionsbildande var i fjor Ship to Gaza som seglade med livsviktiga förnödenheter till de instängda Gazaborna. De möttes av den israeliska armén på internationellt vatten. Nio personer dödades. I slutet av maj seglar en ny konvoj med svenskt deltagande åter mot Gaza.
   Som ett led i detta planerar vi (jag och Bertil Egerö och förhoppningsvis en rad olika organisationer) en stödkväll för Palestinas folk och Ship to Gaza den 26 maj. Men redan på måndag inom ramen för Mångfaldsrundan gör vi ett program om situationen i Israel och Palestina. Med hjälp av Susann Nathans utmärkta bok ”Ett annat Israel” får vi en bild av hur staten Israel behandlar israelaraber, dvs palestinier som är medborgare i Israel. Därefter berättar Bertil Egerö om en resa i fjor till Västbanken och samtalar om sina intryck med statsvetaren  och mellanösternkännaren Anders Persson. Till sist berättar  och samtalar jag och Bertil om den humanitära hjälpaktionen Ship to Gaza. Av en tillfällighet gästar Susann Nathan Lund samma kväll. Kl 19 talar hon på SOL-centrum om mänskliga rättigheter i Palestina.
   Vi har därför förlagt vårt program till kl 17.00 (stadsbibliotekets atriumgård) och beräknar att vi är klara i god tid så att vi hinner lyssna på henne.

Affisch

Är inte dödandet av hundratals civila, män, kvinnor och barn skäl för självrannsakan? av Gunnar Stensson

"Goldstone ger Israel rätt” påstår Israels ambassadör Benny Dagan i Sydsvenskan 7/4 med anledning av en artikel i Washington Post 1/4 av Richard Goldstone, ansvarig för Goldstone- rapporten.
   Sydsvenskan gör rubrik av påståendet. Men endast i ytterst begränsad bemärkelse är det sant. Goldstone skriver ”civilians were not intentionally targeted as a matter of policy”. Not intentionally targeted!

Goldstone belägger detta med följande exempel, samtidigt som han kritiserar långsamheten i den israeliska rättsprocessen: ”Den allvarligaste attack som Goldstone-rapporten fokuserar på var dödandet av 29 medlemmar av al-Simouny-familjen i deras hem. Granatbeskjutningen av hemmet var tydligen en konsekvens av en israelisk befälhavares felaktiga tolkning av en bild från ett förarlöst flygplan, och en rättslig utredning av den israeliske officer som misstänks ha beordrat attacken pågår. Långsamheten i denna utredning är frustrerande, men det verkar som om en rättslig process är på väg.”

I en artikel i New York Times 5/4 påpekas att Goldstone varken fördömde eller drog tillbaka rapporten, som omfattar 500 sidor och anklagar Israel för att missbruka vapen, oförsvarligt angripa sjukhus och FN-byggnader, och avsiktligt slå sönder infrastruktur som är nödvändig för det civila livet som livsmedelsproduktion och vatteninstallationer.
   En talesman för FN påpekar att Goldstones artikel inte påverkar rapportens status.
   Samma dag som ambassadörens inlägg slås upp i Sydsvenskan publicerar den israeliska tidningen Haaretz en kommentar av Gideon Levy: ”Var och en som hedrade Goldstone för rapporten måste hedra honom nu också, men samtidigt fråga honom: Vad hände? Vad vet du nu som du inte visste då? Vet du idag att kritik mot Israel leder till en påtrycknings- och smutskastningskampanj som du inte kan motstå, ´självhatande jude`? Det borde du ju ha vetat från början.”

Låt oss lägga rapporterna från människorättsorganisationerna åt sidan och tro på den israeliska arméns utredning. Enligt Military Intelligence dödades 1166 palestinier, 709 av dem var terrorister, 162 av dem var kanske inte beväpnade, 295 var personer som inte deltog i striderna, 80 var under sexton år och 46 var kvinnor.
   Alla andra rapporter ger en allvarligare bild, men låt oss tro på armén. Är inte dödandet av 300 civila, bland dem dussintals kvinnor och barn, skäl för självrannsakan. Dödades alla av misstag? Om det förhåller sig så, måste vi då inte dra några slutsatser av 300 misstag? Är det så här den mest moraliska armén i världen uppträder? Om inte, vem tar ansvar?
   Israel och Israels ambassadör är svaret skyldig.

The Freedom Theatre och mordet på Juliano Mer Khamis av Gunnar Stensson

Dror Feiler har sorg. 2006 grundade han ”The Freedom Theatre” tillsammans med sina vänner Juliano Mer Khamis och Zakaria Zubeidi, tidigare ledare för Al Aqsa Martyrernas Brigader i Jenin”.
   Juliano Mer Khamis mördades måndagen den 4 april utanför sin teater av en grupp maskerade män.
   Han var en välkänd skådespelare, filmmakare och politisk aktivist, son till den kvinnliga judiska människorättsaktivisten Arna Mer och hennes make Saliba Khamis, arabisk-israelisk medborgare i Israel och en av ledarna för det israeliska kommunistpartiet under 1950-talet. Sin mors arbete hyllade han i dokumentären Arnas Children 2003.

Varför i Jenin?
Mellan den 3 och 11 april 2002 angreps Jenins flyktingläger av den israeliska krigsmakten, inte som tidigare med flyganfall utan även med marktrupper. Man använde bland annat bulldozers för att förstöra byggnader. Israel uppgav att 48 palestinier och 23 israeler dödats under krigshandlingarna. Bland de civila dödsoffren fanns en FN-anställd.
   I en EU-resolution i april 2002 fördömdes den israeliska arméns förtryck av den palestinska befolkningen och den systematiska förstörelsen av Västbankens infrastruktur.
   Det var efter denna massaker och i denna symboliska brännpunkt för konflikten mellan Israel och Palestina som Juliano Mer Khamis och Dror Feiler valde att grunda sin teater som ett led i kampen för en fredlig samexistens mellan palestinier och israeler.
   Teatern ger möjlighet för barn och ungdom i Jenins flyktingläger att utveckla talanger, självinsikt och självförtroende och att använda den kreativa processen som modell för social förändring.
   Dror Feiler sörjer. Han sörjer Juliano Mer Khamis död och han sörjer det förnyade våldet i Jenin.
   Den vänster som förvaltar den judiska traditionens humanistiska arv sörjer. Så här skriver Amira Hass i Haaretz 6/4 om det ständiga våld som hon ser som den yttersta orsaken till mordet. ”Detta råa våld som stinker av rationalitet och överlägsenhet och låtsas vara upplyst. Det förekommer i alla livets detaljer, ögonblick för ögonblick, från vaggan till graven. Man finner det i varje expropriation med vidhängande karta, liksom i varje skottglugg i ett vakttorn; från inrikesministeriet som fördriver palestinska Jerusalembor från deras hemstad till förbudet att återvända till den galiléiska byn Birim; från judiska ungdomars rasistiska svar i opinionsmätningarna till missilen som siktade in sig på de palestinska barnen som lekte på ett tak i Gaza.
   Våldet finns alltid där, från Jerusalems kommunalskatt trots de förstörda vägarna och avfallet som aldrig hämtas till övervakningskamerorna i den judiska bosättningen i Silwan; från den djupa grönskan hos bosättarna till den palestinska vattencisternen som krossats av en israelisk bulldozer; från de tillstånd som givits att etablera judiska rancher i Negev till domen mot beduinerna som ”infiltratörer”.
   Amira Hass ingår i en binationell motståndsrörelse för ett samhälle grundat på samexistens,
ickevåld och mänskliga rättigheter.
   Vilka som begått mordet är okänt. Hamas anklagas.

PS. Andreas Malm har skrivit om Jenin i boken ”Bulldozers mot ett folk: om ockupationen av
Palestina och det svenska sveket.”

Politisk diversehandel av Ulf Nymark

Spår och tråd i Beograd
Frågan om spårtrafik i Lund är numera en följetong i insändarspalterna. Flera insändare pläderar för andra lösningar än spårvagn. Till de mest fantasifulla hör idéerna om spårtaxi, en dyr lösning med extremt låg fraktkapacitet. Kostnaden per personkilometer blir hisnande.
   Trådbussalternativet förs också fram. Förespråkarna menar att trådbuss är smidigare och billigare än spårvagn. Och visst, ur vissa aspekter kan det vara så. Men den stora nackdelen med trådbuss är att denna busstyp inte besitter en gnutta mer kapacitet än dagens diesel-/naturgasbussar.
   Jag är nyligen hemkommen från ett besök i Beograd, en stad med både spårtrafik, trådbussar och vanliga bussar.

Där körde trådbussarna på de mest frekventerade linjerna dubbelt under dagtid, dvs man körde med två bussar i rad. Två fordon, två förare och sämre kapacitet än ett spårvagnssätt. Lund skulle nog få göra likadant om man väljer trådbussalternativet – snacka om dyra lösningar!!! Dessbättre tycks det i dagsläget inte finnas någon som helst intresse på den politiska nivån för trådbussalternativet.

Spårtrafik på bilismens villkor?!
När vi ändå är inne på spårtrafik. Huvudkommunen är ju i full färd med att bygga ut spårvägar. Nu visar det sig att det blir mycket, mycket dyrare än beräknat. Det finns flera anledningar till detta, men en starkt bidragande orsak till kostnadsökningarna är att spårtrafiken inte ska få lägga hinder i vägen för bilarnas framkomlighet! Sådana hänsyn mot ett föråldrat transportsätt ska vi väl ändå inte ta här i Lund, eller?

Mårtenstorget  - slutförvaringsplats för bilar?
Att Lund fortfarande smörjer bilismen är tyvärr dock ett sorgligt faktum. Vi kan nu läsa i dagspressen att kommunens tjänstemän, centrumhandlare och fastighetsägare tagit fram en önskelista för åtgärder i stadskärnan. Där har man dammat av det gamla förslaget om att bygga en jättestor p-anläggning under Mårtenstorget.

Visst ska Mårtenstorget göras bilfritt, det är ett krav som miljövänner och vänsterfolk av olika schatteringar drivit i decennier, men det finns redan gott om p-platser för bilar i eller nära centrum. De räcker mer än väl till idag och det kommer att bli ett kraftigt överskott av p-platser när i framtiden biltrafiken halverats. För en halvering är ju förutsättningen för att klara kommunens mål för minskning av utsläppen av växthusgaser. Men måhända är förslagsställarna mer framtidsinriktade än vad vi nu anar. De kanske tänker sig att det underjordiska p-garaget ska utgöra slutförvarings för överflödiga bilar?

En sommarvecka på Gotland för de styrande i Lund
Nu till något helt annat. Lunds kommuns förtroendevalda beslutar titt som tätt om Lunds deltagande i diverse utställningar och andra jippon på anda håll i världen. T ex reser Lunds topptjänstemän och ”ledande” politiker med regelbundna mellanrum till någon slags mässa i Nice (eller var det nu är) eller också är det s k världsutställning i Shanghai eller någon annanstans som lockar. Vad sådana här jippon kostar skattebetalarna är mej tyvärr obekant, och jag vågar inte ens gissa.
   Denna vecka har kommunens styrelse beslutat om att i sommar delta i ett jippo på närmare håll: kommunens företrädare ska visa upp sig på Almedalsveckan. Att delta kostar 350 000 kr. Till detta kommer kostnader för Lunds konkreta arrangemang under veckan samt kostnader för resor, hotell och uppehälle i övrigt för de berörda tjänstemännen och politikerna.. Får lundaborna igen dessa pengar i någon form av vinster? Ingen vet. För aldrig anges det konkreta syftet med att satsa pengarna på dessa jippon, aldrig anges målgrupp och aldrig redovisas vilken konkret nytta man fått ut av det hela, dvs om det (outtalade) syftet uppnåtts.  Men vid sådana här tillfällen är kommunens kassakista öppen – slutnotan för Lund på Gotland lär hamna på en bit över en halv miljon kronor. Om kommunen avstått från Almedalsjippot hade man kunnat bevilja dubbelt upp i förhållande till den summa (knappt 300 000 kr) som Lundabygdens IF och PiL ansökt om. Sannolikt hade detta varit till större nytta och glädje för lundaborna än en sommarvecka på Gotland för gräddan av kommunens tjänstemän och politiker.

Ideellt är ideellt – men kommersiellt är inte kommersiellt
Men till dessa två ansökningar om ekonomiskt stöd till idrotten i Lund sa kommunen ett rungande nej. För som kultur- och fritidsnämndens ordförande (fp) så tydligt uttryckte det i Lokaltidningen den 6 april: ”Är man en ideell förening så får man ställa upp ideellt”. Annat ljud i den borgerliga skällan är det minsann när det gäller kommersiella intressen. Funnes det någon konsekvens i det borgerliga tänkandet skulle man ju på den kanten hävda att ”Är man eller siktar man på att bli en kommersiell verksamhet så måste man klara sig på marknadsmässiga grunder”. Men så agerar inte Lunds borgerlighet. I stället läggs kommunala pengar ner på än det ena och än det andra stödet till det privata affärslivet. Kanske kan vara värt ett försök för Veckobladet att ansöka om ekonomiskt stöd för den i tidningens spalter spirande politiska diversehandeln?

Vill se en grön mittenvänster av Karin Svensson Smith

Artikel från tidskriften Arena nr 2 april 2011

Som en trovärdig utmanare till alliansen behöver den gröna mittenvänstern en idédebatt. En som framhåller ekosystemens bärkraft och lägger större tyngd på internationella perspektiv.
   För att bryta alliansregeringens övertag krävs analysarbete och utformning av en strategi. Inte bara socialdemokraterna utan även de andra partierna som ingick i det rödgröna samarbetet bör ta ansvar för att förklara den gemensamma valförlusten. I miljöpartiet är vi glada över den framgång det egna partiet kunde notera, men åtskilliga opinionsmätningar visar att partiet hade och har en klar potential att nå längre. I Danmark har socialdemokratin länge pendlat mellan 20 och 25 % av rösterna, men det kompenseras av att det rödgröna SF vuxit till en liknande andel av väljarkåren. De gröna i Tyskland har en motsvarande position. I Norge finns en rödgrön majoritet sedan två val tillbaka. Erfarenheter från dessa länder bör tas till vara vid utformningen av en strategi för Sverige. Hittills har det varit för stort fokus på att bli bäst på att företräda olika minoriteter och motarbeta den diskriminering dessa blir utsatta för. Det är klokare att koncentrera sig på att utforma en politik som en bred majoritet kan förväntas uppskatta.

Klubb för inbördes beundran?
Under valrörelsen hade vi rödgröna inte tillräckligt fokus på de frågor där vi är starka och alliansen är svag. När klimatet började dala på medias dagordning följde vi med i stället för att med nyheter, utspel och annat hålla liv i klimatdebatten. Hur många väljare visste att 100 miljarder mer till järnvägar (under 10 år) var den största skillnaden mellan rödgrön budget och alliansbudget? Vi var för få som innan valet varnade för det kaos i tågtrafiken som skulle bli en oundviklig konsekvens av högerregeringens neddragna järnvägsanslag. Jobbpolitiken brukar vara socialdemokratins paradgren, men blev inte tillräckligt konkret för att attrahera dem som sätter denna fråga främst. Det räcker inte med arbetsmarknadspolitik och att säga ”gröna jobb”.
   Det saknades en samlad positiv vision för det rödgröna samhället. Allt för mycket kraft lades på att kritisera regeringen i stället för att ”berätta den rödgröna berättelsen”. Vi upplevdes som gnälliga och mer bundna av tidigare politik än ett nytänkande framtidskoncept. Den ideologiska kraft som präglade Mona Sahlins engagerade Almedalstal hade behövs under hela valrörelsen. Det rödgröna samarbetet var toppstyrt vilket gjorde valarbetet tungrott och minskade entusiasmen, framför allt lokalt och regionalt. Det rödgröna mediaarbetet koncentrerades i hög grad på partiledare och språkrör samtidigt som alliansregeringen fördelade uppmärksamheten på de ministrar man uppfattade som positiva ur väljarsynpunkt.
   Medlemmarna i såväl s, v som mp bör ställa sig följande frågor: Är vårt mål att bilda regering och genomföra vår politik? Det finns sannolikt ingen tvekan om svaret inom socialdemokratin. Men framför allt vänsterpartiet och även miljöpartiet behöver bestämma sig om partiet är ett redskap för faktisk förändring eller en klubb för inbördes beundran.
   Har vårt eget parti chans att få egen majoritet 2014? Frågan är överflödig i mp och v. Men socialdemokrater måste sluta att drömma sig tillbaka och inse att detta är en omöjlig uppgift under en överskådlig framtid.
   Vad har respektive parti för långsiktig vision? Att tillfälligt göra upp i enskilda frågor är inte detsamma som att kunna skapa en ekologiskt hållbar och solidarisk värld. Hur mycket miljöpartiet än profilerar sig som ett mittenparti visar mängder av undersökningar att miljöfrågorna är det enda varumärke som är inarbetat bland väljarna. Människor förväntar sig med rätta att en röst på miljöpartiet är en röst för att klimat och miljö ska flyttas upp på den politiska dagordningen.

Tomrummet i mitten växer
Min slutsats av dessa frågeställningar är att en grön mittenvänstersamverkan i någon form behöver finnas för att Sverige ska kunna byta regering. Alla utvärderingar av den förda miljöpolitiken visar på regeringens

klena intresse för att åtgärda problem på riktigt. Vargjakten, nedmontering av kollektivtrafiken och ointresset för att ge stabila villkor för biogas, vindkraft samt annat förnybart talar sig tydliga språk.
   Regeringen sätter amorteringar på statsskulden och skattesänkningar före åtgärder för att värna ekosystemens bärkraft. Även om moderaterna i retoriken försöker beskriva sig som arbetarparti så skorrar det falskt när herrar Reinfeldt och Borg tar ord som solidaritet, jämställdhet och trygghetssystem i sin mun. I takt med att fler blir utförsäkrade och de ekonomiska klyftorna ökar växer också tomrummet i mitten. De som räknar sig som socialliberala känner sig obekväma med att allt fler barn växer upp i fattiga familjer eller när gemensam infrastruktur ersätts med giriga marknadsalternativ. När elräkningen kommer, tåget är försenat och barngrupperna blir överfyllda hjälper inte ens Schlingmanns ordböcker. Många i Sverige slogs av utrikesminister Bildts brist på empati med de egyptier som modigt insisterade på demokratisering. När vi andra ville stödja människorna på Tahrirtorget vägrade Bildt att ansluta sig till kraven på Mubaraks avgång.
   Ett regeringsskifte i samband valet 2014 kommer inte därmed av sig självt. Ett maktskifte förutsätter att det finns en trovärdig och attraktiv utmanare. Partier som vill spela den rollen måste givetvis lösa sina egna problem och bestämma sig för vad partiet är till för och vad partiet har att tillföra. Parallellt med detta behövs en offentlig idédebatt där internationella och långsiktiga perspektiv får större tyngd i den politiska debatten jämfört med den begränsade agenda regeringen Reinfeldt håller sig till. I dag är det alldeles för lite diskussion om det faktum att Sveriges klimatpolitik leder år helt fel håll både vad gäller vårt eget land och utifrån nödvändigheten av att aktivt arbeta för globala klimatöverenskommelser. Regeringen kommer också alldeles för lätt undan med att det faktum att den inte har någon näringspolitik över huvudtaget.

Skapa en berättelse om framtiden
Även om stämningen bland oss som jobbade för en rödgrön valseger 2010 inte är den bästa just nu, finns det bland oss en grund för att skapa en berättelse om framtiden. Visionen om ett samhälle där människor kan leva ett gott liv inom de ramar naturen ger ska inte formuleras som något främst olika minoriteter är betjänta av. Vi ska stå för en politik som såväl anställda, näringsliv och offentlig sektor mår bra av. Ett grönt mittenvänsteralternativ till den återvändsgränd av skattesänkningar och avregleringar som Reinfeldt och Borg har kokat ihop. Följderna i form av ännu värre tågkaos, ökad arbetslöshet och växande klyftor kommer att öppna ett fönster för en ny politik baserad på solidaritet i kombination åtgärder baserade på naturvetenskapliga fakta om den värld vi alla är beroende av för vår överlevnad. Den framtida politiken bör präglas av ansvar för medmänniskor i stället för den hjärtlöshet och brist på empati högerministrarna demonstrerar.
   Ålderssammansättningen hos väljarna bådar gott för framtiden. Nu behövs fler mötesplatser; virtuellt och fysiskt där diskussionen om framtiden kan föras. I samband med möten på caféer, i facebookgrupper, via debattsidor i tidningar och tidskrifter etc. kan det nya växa underifrån. Vi måste öppna upp våra partier och bekämpa den misstänksamhet gentemot främlingar som fläckvis finns i dem.
   De kommuner där våra vänner fått väljarnas mandat att styra bör inspirera oss andra. Vad händer i Malmö och Göteborg, i Fagersta, på Gotland och i andra rödgröna kommuner? I dessa kommuner finns förutsättningar för att försöka tillgodose medborgarna med bättre kollektivtrafik, mera grönt som växer, positivt företagsklimat, renare luft, god omsorg, nya cykelleder, fler biogaspumpar och annat som invånarna vill ha. Inom ramen för en grön mittenvänster kan man ta hand om de stora utmaningarna i stället för att sopa dem under mattan. Vi kan bli bärare av framtiden
Karin Svensson Smith (mp) fd riksdagsledamot

Kulturtips

Freddie Wadling
På Palladium 8 april kl 19.30.
Läs mer

LIDA
-fritt efter Stephen Kings klassiska thriller Misery. Spelas på Moomsteatern 18 mars - 21 april.
Fre 08 apr kl. 19:00.  

Läs mer

POLSKA FILMDAGAR - MALL GIRLS - GALERIANKI
Polsk Filmfestival i Malmö. På Panora 3 - 9 april.
Fre 08 apr kl. 19:15. 

Läs mer

Greve Ory av Gioacchino Rossini
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln i Malmö och Kino i Lund lördag 9 april kl 19. Repris söndag 10 april kl 13.
Läs mer

MACK på Casinot - Babben Larsson och Håkan Jäder
Standup 9 april kl 20:30 på Casino Cosmopol. 

Läs mer

Mnozil Brass
Det är med glädje som vi presenterar Mnozil Brass för dansk och sydsvensk publik. Mnozil Brass har en alldeles egen, helt underbar, musikstil. På Palladium 9 april kl 18.00.
Läs mer

Prylf med Linnea Henriksson (SE) LIVE
På Babel 9 april kl 19:00.
Läs mer

Stanza Samtalar
Aris Fioretos samtalar med ett av den samtida europeiska poesins mest intressanta namn - österrikaren Peter Waterhouse, aktuell på svenska med urvalet Pappren mellan fingrarna. På Inkonst lördag 9 april kl 16.
Läs mer

The Host
På Inkonst 9 april kl 19.
Läs mer

Emil Jensen - Livs Levande
Emil Jensen är tillbaka med sin alldeles egna blandning av musik, komik och lyrik! En alldeles egen genre. Den röda tråden i denna föreställning är att väcka levande till liv och bekämpa likgiltigheten både på ett personligt och globalt plan, på Lunds Stadsteater 11 april kl 19:00.
Läs mer

CINEMAFRICA PÅ TURNÉ - KOUNDI AND THE NATIONAL THURSDAY
Folkets Bio Malmö och Africa Flash presenterar ett exlusivt urval av festivalfilmer från Cinemafrica 2011, bla visas årets vinnare av Cinemafricas filmpris för bästa film. På Panora onsdagar 13, 20 och 27 april.
Ons 13 apr kl. 18:30.
Läs mer

Di Leva
på Palladium 13 april kl 19:30
Läs mer

Faut qu'on parle! (Vi måste prata!) - på Lunds Stadsteater
en dansföreställning med berättarfokus och stark själ och agenda, med Hamid Ben Mahi en av pionjärerna inom den franska hip-hopscenen, på Lunds Stadsteater 13 april kl 19:00.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 13 apr kl. 16:00.
Läs mer

Stanza med vårens debutanter
Stanza presenterar fyra av vårens litterära debutanter: Khashayar Naderehvandi, Kristofer Folkhammar, Andrés Stoopendaal och Veronika Malmgren.
Tor 14 apr kl. 20:00.
Läs mer

Who the fuck started all this?
Om tillfälliga möten, het passion och ond bråd död under Balkankriget, med Teaterhögskolans Masterstudenter 14-16 april på Bryggeriteatern
Tor 14 apr kl. 19:00.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Vårtecken på Mårtenstorget

Tema: På förekommen anledning…

Röda Kapellet drar igång sina aktualitetsinriktade lördagsspelningar på Mårtenstorget med början nu på lördag 2 april kl 11. Temat är "På förekommen anledning…"

Nu på lördag talar Karin Svensson Smith om kärnkraftskatastrofen i Japan och dess följder för oss.
Karin Svensson Smith är tidigare riksdagsledamot för miljöpartiet. Hon var 1976 en av arrangörerna bakom den tidens Barsebäcksmarscher och satt i ledningen för Linje 3 tillsammans med Lennart Daléus och förre finansmarknadsministern Mats Odell (KD).
Per Gahrton som medverkar den 9 april kräver ingen närmare presentation. Hans utgångspunkt är kampanjen Ship to Gaza II, men på förekommen anledning vidgar han perspektivet till allt som just nu pågår i arabvärlden och Mellanöstern.
Den 16 april talar Mats Olsson mellan låtarna. Det blir en hel del lokalpolitik men på förekommen anledning kommer han att beröra både Socialdemokraternas genomförda och Vänsterpartiets eventuellt förestående ledarbyte.
Blåsorkestern Röda Kapellet spelar självfallet aktuellt inriktad musik.
Välkomna till Mårtenstorget!
Röda Kapellet

Lär känna din närmiljö

Söndagen den 3 april

Vi går runt dammarna. Tema: allemansrätten och fågellivet.
Samling vid Källbybadets entré klockan 14.

Söndagen den 10 april

Vi går till Flackarps kyrkogård och Trolleberg. Tema: Vad händer söder om kommungränsen? Vi kanske plockar nässlor.
Samling vid Källbybadets entré klockan 14. Promenaden blir 5 km lång på delvis svårframkomliga stigar.

En liknande serie söndagspromenader genomförs i maj och juni.

Flygelkören 10 årsfest

Välkommen att vara med på Flygelkörens Jubileumsfest!
   Vi inbjuder alla som någon gång sjungit med i kören att till en kostnad av 100 kr per person få ta del av specialkomponerad festbuffé. Det blir förstås också mycket sång under ledning av kvällens festmusikanter Gösta Petersen & Martin Landgren. Det går bra att ta med en vän!

Vita Huset Uardavägen, bakom ICA Tornet, fredag 15 april kl 18
Kl 18 Festbuffé med sång
Kl 21 Festmusik med Klezmerorkestern Hojfen Balagan
Allmänheten inbjudes att delta i dansen från kl 21. Då blir entréavgiften 60 kr.
Anmälan: senast 10 april via mail: Goesta.Petersen@djingis.se
Välkommen!
Flygelkören
Gösta Petersen, körledare
Ylva Lindskog, körvärd

Affisch

Bra & dåligt av Grr

Bilden lånad från Expressen

I dessa dagar kommenteras det en hel del om Åsa Lindgren, Håkan Juholts kulbo. Själva nöjer vi oss med två små noteringar.
   1. Hon snattade från det flygbolag där hon var anställd. Med tanke på flygets klimatskada var det en i princip vällovlig handling.
   2. Men HJ kände inte till agerandet när relationen inleddes. Han blev alltså medvetet särbo med en kvinna som jobbade i flygbranschen. Det tyder på bristande klimatpolitiskt omdöme.

PS
I Dagens DN skriver HJ och nye ekonomiske S-talesmannen Tommy Waldelich att det är viktigt med starka "ekonomiska finanser". Vad slags andra finanser finns det?

Bokhandlaren och trendbrottet av Per Roijer

En liten artikel på DN:s kultursida i onsdags (30/3) var rubricerad "Dårskaper i Israel. Fredsivrande bokhandlare deporteras".
   Den handlar om den palestinske bokhandlaren Munther Fahmis, som är född i Jerusalem men förlorade sitt tillstånd att vistas i staden 1975 sedan han lämnat Jerusalem för att bosätta sig i USA. Strax efter Osloavtalet 1993 gjorde han som tusentals landsmän, han återvände för att delta i uppbyggnaden av ett nytt Palestina. Sedan 1993 har han vistats i Jerusalem på turistvisum och lyckats förvandla sin bokhandel på Nablusgatan till ett kulturellt vattenhål utan motsvarigheter.
   Nu är det emellertid slut på det, berättar DN: s korrespondent Nathan Shachar. Israels inrikesminister Eli Yishai har bestämt att Munther Fahmis ska ut ur landet inom tio dagar.
   Har Munther Fahmis förbrutit sig på något sätt mot det israeliska samhället? Nej, naturligtvis inte, är man böjd att säga. Det är den vanliga visan om övergrepp och bristande tolerans mot människor som inte tillåts få medborgarskap i Israel.

Det ovanliga är Shachars ilska och upprördhet. Artikeln manar DN:s läsare att skriva på en protestlista på nätet för att stoppa utvisningen. Shachar tror att protester kan bita, många författare världen runt har skrivit på. Och inrikesministern inte bara är "grym" [känslokall] utan dessutom "feg".
   Nathan Shachar läser lusen av ministern på ett sätt som jag aldrig tidigare sett honom formulera sig.
   "Den israeliske inrikesministern Eli Yishai från det ultraortodoxa Shass, en av vår dunkla regions verkliga mörkmän…"

Är det bara personlig ilska inför i en sak som DN:s korre känner starkt för. Eller ser vi små, små steg mot en nyorientering, där kritiken mot den egna regeringen formuleras öppet och konkret, den anda som den israeliske journalisten Gideon Levy vid dagstidningen Haaretz står för?

Protestlistan för Fahmi på webben

DN:s artikel

Klostergårdsbladet

"Klostergårdsgruppen” publicerar den 1 april 2011 det absolut första numret av ”Klostergårdsbladet”.
   I gruppen ingår idag Klostergårdsskolan, ABF, Synskadades Riksförbund, Byalaget, Hyres- och Bostadsrättsföreningar, Helgeands församling, Fritidsgården och Bibliotekets stödförening Klostergårdskultur.
   Gruppen arbetar för att samordna, utveckla och främja de aktiviteter som fyller vårt område med liv och innehåll.
   Vi vill informera om allt som sker. Alla föreningar, konstnärsgrupper, körer och enskilda är välkomna att presentera sina program, och vill man deltaga i samordningsarbetet finns det plats för fler.
   Kontakta redaktionsgruppen Hossein Karbassi, eller Bjarne Holmquist,
   Vi planerar att trycka Klostergårdsbladet tre gånger per år med utgivning i april, augusti och november/december.
”Mötesplats Klostergården”

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon: Israels ockupation moraliskt och politiskt ohållbar av Gunnar Stensson

Den ockupation som startade 1967 är moraliskt och politiskt ohållbar och måste upphöra. Palestinierna har en legitim rätt att upprätta en egen oberoende och fungerande stat, förklarade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i ett tal i Uruguay 30/9 om situationen i Mellanöstern.
    Handlingar som föregriper fredsprocessen som Israels bosättningar i Västbanken och östra Jerusalem måste upphöra, sa Ban och hänvisade till rivningarna av palestinska hus och andra inslag av våld och uppvigling.
   Han uppmanade Israel att vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra palestiniernas ekonomiska och säkerhetsmässiga villkor genom att avlägsna hindren för palestiniernas rörelsefrihet, stoppa de militära operationerna och öka den Palestinska myndighetens inflytande på Västbanken.
    Ban uppmanade enträget Israel att lätta blockaden mot Gaza.
    De senaste veckorna har Hamas och Fatah haft inledande överläggningar om möjligheterna till ett enande. Israel har klargjort att om Fatah och Hamas förenas kommer Israel vägra förhandla.
    Ban fördömde eskaleringen av raketbeskjutning från Gaza mot Israel de senaste veckorna och underströk, att ”Israel har rätt att leva i fred och säkerhet innanför internationellt erkända och säkra gränser.”
   ”Både palestinierna och israelerna har rätt till Jerusalem som sin huvudstad och de heliga platserna måste vara tillgängliga för alla”, avslutade generalsekreteraren.

Kenneth Hermele ser islamistiska orosmoln av Gunnar Stensson

"Jag kommer inte på någon annan lika föraktlig hållning inför ett folkligt uppror än den som Röda armén intog när man lät det polska upproret slås ner av nazisterna i krigets slutskede.” Så kommenterar Kenneth Hermele Carl Bildts beryktade uttalande ”Det handlar inte om att stödja den ene eller den andre.” (Sydsvenskan 29/3)
   Om nu Carl Bildts uttalande är så extremt föraktligt som KH gör gällande borde det väl leda till något mer än det uppgivna ”här får vi leva med skammen”? Från många håll har det kommit krav på Bildts avgång.
   KH:s långa lista med toppolitiker och intellektuella som till helt nyligen besökte Tripoli och Tunis och svassade för Kaddafi och Ben Ali visar att Bildt långtifrån är ensam om skammen.
   KH har tittat på redogörelserna för utvecklingen i Nordafrika i New York respektive London Review of Books. Han finner dem ytliga jämfört med texterna i Le Monde Diplomatique, le Nouvel Observateur och Die Zeit.
   KH drar en snabb slutsats: ”Intresse och prioriteringar verkar alltså följa geopolitik och gamla koloniala band”. Men jämför han inte äpplen med päron?
   Nog är Storbritanniens geopolitiska och koloniala band med Nordafrika bra mycket starkare än Tysklands, vars erfarenheter inskränker sig till episoden med Rommels afrikakår 1941-42.
   Mohamed Bouazizis självbränning blev tändande gnista i Tunisien, men det är bakomliggande politiska, sociala och ekonomiska faktorer som ger upproren deras uthållighet och bredd. Ingen menar på allvar att skottet i Sarajevo orsakade första världskriget.
   Kenneth Hermele rubricerar sitt kåseri ”Hopp och hot”. Han borde kanske bara ha rubricerat det ”Hot”. Framställningen andas inte mycket hopp.
   ”Efter de folkliga upproren hotar alltså fundamentalism”, skriver han och citerar den iranska nobelpristagaren Shirin Esbadi när hon med utgångspunkt från regimen i Iran säger: ”Att bygga sin makt på militärens bajonetter är ett svagare skydd mot folkligt missnöje än att regera på direkt uppdrag av den allra högste befälhavaren, Gud. Risken är att Egypten och Tunisien upprepar Irans historia och byter ut en sekulär diktatur mot en religiös.”
   Men Tunisiens och Egyptens historia är en inte Irans, Ebadi må vara förlåten att hon inte inser det, men knappast Kenneth Hermele.
   Myten om hotet från det muslimska brödraskapet och muslimsk fundamentalism har varit en grundsten i den framgångsrika propagandan för västerländsk imperialism i Mellanöstern och Nordafrika under mer än 30 år.
   Den har möjliggjort ett ohämmat utflöde ur de ändliga oljereserverna på lokalbefolkningens bekostnad från Libyen till Saudiarabien och Bahrein.
   Självklart blir den fortsatta demokratiseringen en mångårig, kanske blodig och smutsig kamp mellan klasser, etniska grupper, religioner och såväl inhemska som internationella intressen.
   Det är den kampen vi måste kritisera och stödja så att den på sikt kan leda till rättvisa samhällen och frigöra människornas sociala, ekonomiska och kulturella utveckling.
   Det gör vi inte genom att varna för muslimsk fundamentalism. Det underblåser bara den växande islamofobin i vårt närområde.

Kulturtips

Bastu Extrem - En bastuupplevelse för alla sinnen
Vi bjuder er på arombastu varvat med olika relaxupplevelser i bastun. Ni smörjer in er med flytande honung, smälter pepparmintsdoftande isbitar på kroppen, på Ribersborgs Kallbadhus 1 april kl 19:00. Läs mer

David Batra - Det här var ju tråkigt
på Palladium 1 april 20.00 och 2 april 16.00 och 20.00. Läs mer

LIDA
-fritt efter Stephen Kings klassiska thriller Misery. Spelas på Moomsteatern 18 mars - 21 april. Fre 01 apr kl. 19:00
Läs mer

Maher & Sousou Cissoko (Senegal/Sverige)
explosiv och dansant musik med mycket närvaro, improvisation och variation, 1 april på Kong kl 20:00. Läs mer

Vi betalar inte! Vi betalar inte!
En av Dario Fos dråpliga förväxlingskomedier på teckenspråk och talad svenska – samtidigt! Hörslinga finns. En teaterupplevelse för döva, hörselskadade och hörande! på Inkonst 1 april kl 19:00. Läs mer

ALL TOMORROW'S HOUSE PARTIES - MOVE D
All Tomorrow's House Parties gräver djupt och bjuder in till en magisk afton fylld av house och disco tillsammans med legenden Move D. På Inkonst lördag 2 april kl 23:00. Läs mer

Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln lördag 19 mars. Repris söndag 3 april. Läs mer

Astillero - på Lunds Stadsteater
Astillero är ljudet av Buenos Aires idag; en rå och brutal tango, uppfödd i hårda, våldsamma tider, på Lunds Stadsteater 4 april kl 19:00. Läs mer

Astillero (Argentina)
På Palladium 6 april kl. 19.30
Läs mer

IFEMA - PAY BACK
International Female Film Festival, 6 och 7 april på Biograf Spegeln
Ons 06 apr kl. 18:00. Läs mer

Lisa Miskovsky
På Palladium 7 april kl 19:30.
Läs mer

MACK 7/4 Al Pitcher, Håkan Jäder
Stand-up på La Couronne torsdag 7 april kl 20:00. Läs mer

Richard Lindgren (SE) LIVE - Releasfest för Memento
På Babel 7 april kl 19:00. Läs mer

Freddie Wadling
På Palladium 8 april kl 19.30. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Spårvagn ett måste av Gunnar Sandin

Så roligt att den erfarne trafikutredaren Sven-Allan Bjerkemo ville debattera Lunds planerade spårvagnar här i Veckobladet! Det är ett stort och kontroversiellt ämne, det handlar om mycket tunga investeringar med sidoeffekter långt in i framtiden, så det förtjänar verkligen en grundlig behandling i olika medier.

Självdeklaration
Till grund för min egen inställning i frågan ligger ett antal övertygelser:
   1) Jag tror på klimatlarmen.
   2) Jag tror att vi befinner oss på oljetoppen.
   3) Kärnkraften måste bort av en rad olika skäl.
   4) Jag misstror möjligheterna att hitta nya mirakulösa energikällor och drivmedel eller radikalt energitätare batterier.
   5) Jag tror innerst inne på politikens rationalitet även om förträngningsmekanismerna är mycket starka.
   6) Därför tror jag att energin relativt snart blir en mycket knapp nyttighet och att samhället ställer in sej efter detta.
   7) Jag tror på spårteknik (på grund av den låga friktionen) och på eldrift med kontinuerlig nätmatning, konkret på spårvagnar när det gäller närtrafik.
   8) Eftersom bilarna får det svårt behöver framtidens kollektivtrafik inte ta så stor hänsyn till konkurrens. Människor tvingas att använda den. Med min kollektivistiska politiska ideologi har jag ingen svårighet med detta.

Spårfaktorn
Det ovanstående är rationella argument. Sen erkänner jag gärna en irrationell dimension. Jag är av bland annat nostalgiska skäl förtjust i tåg och andra spårfordon för deras egen skull.
   Detta är ett inslag i den ”spårfaktor” som Sven-Allan nämner och som jag menar att han underskattar. Han säger att den bara gäller för längre avstånd och högre hastigheter där den kollektiva vägtrafiken har svårt att konkurrera. Men jag minns en utredning som gjordes för ett antal år sen och påvisade spårfaktorns existens vid en jämförelse mellan (om jag minns rätt) spåranslutna Kävlinge och spårlösa Staffanstorp. Inga långa distanser där inte!

   Nyurbanismen är utredd bland ungdomen. Spårvagnar är ett positivt inslag i denna storstadsromantik. Spårfaktorn har alltså flera ingredienser.
   Men i enlighet med punkterna ovan: spårvagnarna tvingar sej fram vare sej vi vill eller inte, spårfaktor eller ej.

Biobränslet räcker inte
Det är bra att alternativa teknikformer utreds. Dock. ”Komfortabla dubbelledbussar” kan förvisso rymma lika många resenärer som en spårvagn, men dieseldrift kan inte godtas och biobränslena kan inte på långt när ersätta alla oljeprodukter. Man kan gissa att flyget långsiktigt lägger beslag på det mesta eftersom det har svårast att hitta alternativ. Sverige har visserligen relativt gott om biobränsle men ligger på en öppen världsmarknad.
   Återstår dyr och knapp elkraft. Trådbuss är förstås tänkbart men då gör de fasta installationerna att kostnaden närmar sej spårvagnens, och elförbrukningen ökar på grund av friktionen.
   Lite billigare är dock trådbussen. Den tekniken behövs för linjer med svagare underlag.

Stordrift
Landskrona har som bekant trådbuss och det är trevligt. Men linjen har bara fyra fordon vilket gör att totalkostnaden per buss blir relativt hög.
   En stor poäng med Lunds spårvägsplaner är samordningen med Helsingborg och Malmö som skapar ett antal skalfördelar. Det vore olyckligt om Lund valde en särlösning.
   En intressant diskussion att föra är den om avvägningen mellan spårväg och järnväg, i vårt skånska konkreta fall pågatåg. Skillnaden mellan de båda formerna håller på att minska både tekniskt och administrativt, fast än så länge gäller att spårvägen är billigare men långsammare. Jag har tidigare argumenterat för att överväga spårvagn Malmö–Staffanstorp–Dalby–Sjöbo i stället för en kostsam Simrisbana.
   Men en ytterligare poäng med spårvagnen framför bussen är att den kan köra upp på ett järnvägsspår och vidare ut i världen (nåja). Förra veckan var jag i Karlsruhe och såg detta i full aktion.

Pensionsmyten 2 av Sven-Hugo Mattsson

Det finns uppenbart en oro för hur pensionerna skall utvecklas i framtiden. Jag hör ständigt att man tror att pensionerna inte skall räcka till och jag läser insändare med samma innebörd. Själv ser jag inte varför pensionerna skulle bli lägre, tvärtom, jag skall nedan redovisa vad jag ser i min kristallkula. Jag benämner det kristallkula eftersom en prognos om framtida pensioner är just prognoser och att förutse pensionerna 40 år framåt, vilket jag i och för sig skall göra, skall tas med en nypa salt. Hur stora pensionerna skall bli har många parametrar.

ATP – Allmän pension
ATP var ett system som var relativt lätt att förstå. Vi lovades 65-70 % av lönen, detta är hyfsat som bas i ett pensionssystem. Detta garanterades oavsett allt annat. Det fanns dock två tekniska fel i ATP. Det fanns inget fördelningstal, högre ju äldre vi blir. Den summa vi tjänat ihop divideras med fördelningstalet och pensionen per månad blir mindre, Men observera att livspensionen inte blir mindre. Jag tror att ATP hade klarat att vi i genomsnitt blivit pensionärer i 12 år. När vi blev allt äldre, de som pensioneras nu tippas vara pensionärer i 16 år, höll inte systemet. Det fanns heller ingen broms som i det system vi har nu och som slagit ut de senaste två åren. Det måste finnas en broms i ett allmänt pensionssystem. Så när vi fick en ekonomisk kris i början av 90-talet och vi då blev allt äldre så brakade ATP ihop som ett korthus. Det var helt enkelt rätt att utreda och komma med ett nytt förslag på pensionssystem.

Den allmänna pensionen
som vi nu har sen drygt 10 år tillbaka har ingen garanti som i ATP. Att gå från ett garanterat system till ett system som tar hänsyn till samhällsutvecklingen och att vi blir allt äldre ger oro. Lägg till detta att minst två starka krafter i vårt samhälle gynnas av oron och därmed spädde på densamma. Dessa två är dels banker/försäkringsbolag som vill sälja försäkringar. Den andra kraften är tillväxtfanatikerna. Dessa vill att vi skall jobba längre upp i åldrarna, därför skapar man en myt om detta. Eftersom jag tror på högre pensioner i framtiden påstår jag att vi inte alls måste jobba längre upp i åldern. Det kan vi avgöra själv.

Högre pensioner, tror jag
Jag ser ett faktum, en prognos och tre tendenser, sammanlagt fem orsaker, som tvärtom kommer att ge oss bättre pensioner i framtiden, jag skall gå 40 år framåt i tiden och se om det är 40-talisterna eller 80-talisterna som kommer att få bäst pensioner.
   Den första orsaken, ett faktum, är att vi faktiskt höjde pensionsavgiften från 13.0 till 18.5 % när vi gick över till vårt nya pensionssystem. 18,5 är drygt 40 % mer än 13, vi höjde alltså avgiften kraftigt. Hur kan vi då få lägre pensioner i framtiden? Jag skall återkomma om månadspensionen som de flesta så klart tycker är viktigt. Att jag inte tar upp detta nu beror på att vi har lång tid på oss att se till att även månadspensionen blir god.

Högre reallön
Jag tror att reallönen har ökat med minst 50 % de senaste 40 åren. Om jag gör prognosen att reallönen kommer att öka 20 % de närmaste 40 åren så är jag alltså medvetet försiktig. Pensionsavgiften utgår från reallönen, så klart. Om min prognos slår in så blir frågan hur kan en avgifthöjning på över 40 % och en real ökning av lönerna ge lägre pension i framtiden?

Kvinnors pensioner
Jag ser tre pågående tendenser som kommer att öka våra pensioner. Den första är kvinnors pensioner, som faktiskt nu ökar kraftigt. De kvinnor som nu pensioneras var hemma med barnen mycket längre än de kvinnor som pensioneras om 40 år kommer att vara. Skillnaden är given, 80-talisterna kommer att njuta av en utbyggd barnomsorg och en jämställdare syn. Det är rimligt tro att kvinnor kommer att få betydligt högre pensioner i framtiden.

Tjänstepensionen
är en relativt ny del i det totala pensionssystemet. Därför kommer morgondagens pensionärer att få högre tjänstepension än de som pensioneras nu.

Vi jobbar högre upp i åldrarna
När jag ovan skriver att det knappast är ett måste att vi jobbar högre upp i åldrarna så menar jag inte att det faktiskt är positivt att vi gör det. Jag tycker det är bra att man höjt åldern tills vi är las:ade från 65 till 67 år. Felet är att man lurar oss att det är ett måste och att Alliansen dessutom ger bidrag till detta. Jag tänker på det dubbla jobbidraget till dem som är över 65 år. Just nu finns en klar tendens till att vi jobbar längre, det är bra, fortsätter den, vilket är rimligt  anta, kommer vi som kollektiv att få högre pensioner!

Jag skall i en ytterligare artikel beskriva de negativa tendenser som finns för vårt pensionssystem, att vi går ut i arbetslivet allt senare, arbetslösheten och annat. Jag skall också komma med ett förslag hur vi gör pensionssystemet helt jämställt, just detta att vårt system inte ens har en ambition att göra det jämställt är enligt min mening det stora problemet.
   Kvinnor får nu bara ut ungefär 67 % i pension jämfört med vad männen får. Hur kan vi ha ett system där den grupp, kvinnorna, som tar huvudansvaret för barnen, inte får ut lika mycket som männen. Barn och barnbarn är ju förutsättningen för våra pensioner!
   Jag skall också komma med ett förslag hur även månadspensionen kan höjas, för vänstern är en starkt kollektiv pension viktig.