Koltrasten flöjtar. Duvorna klagar och göken gal. Näktergalarna harklar sig. Lövsångarna pladdrar. Fruktträden är fulla med körsbärs- och plommonkart. Äppleblommorna faller av. En rapptupp far kacklande upp och skrämmer en hare. Kastanjeblom och hägg vissnar. Syrénerna doftar övermoget. Rönnar och klungor av prästkragar slår ut. Fläder och hagtorn dröjer. Hästarna betar färskt gräs. Feta maskrosor lyser som solen. Det har varit en sval vecka.
Men i måndags träffade jag svalorna för första gången när de jagade insekter tätt över vattenytan. De gamla svanarna ligger kvar i sina gamla reden. Inga svanungar. Men änderna simmar med ulliga kullar, den ena med sex ungar och den andra med sju. De är sårbara. Dagligen försvinner någon. Rovfåglar svävar under vita moln. Också en vigg har fått ungar. Men inte sothönsen och, som sagt, inte svanarna.
Grodynglen vimlar, men grodsången dröjer. Ingen sexuell extas bland karparna än.
Ett par rader ur en visa av Bert Brecht i Mor Courage ringer i mina öron, jag vet inte varför. Det är ju mitt på dagen. Kanske för att visan handlar om ett ögonblick av frid för soldaterna mitt i 30-åriga kriget.
”Och efter kvällsandakt
Majnattens hela prakt.”
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2011-05-19
Pressgrannar
USA ut ur Afghanistan tack vare bin Ladins död?
Immanuel Wallerstein kommenterade häromdagen konsekvenserna av Usama bin Ladins död. Som många andra fann han dem relativt betydelselösa.
Med ett undantag: Afghanistan.
Så här skriver han: ”Beträffande Afghanistan är det uppenbart att talibanerna sedan någon tid markerat avstånd till bin Ladin och al Qaida i sin strävan att genomföra ett eget maktövertagande.
Den enda konsekvensen av Usama bin Ladens död är att deras ställning stärks i Afghanistan och att processen att driva ut Förenta Staterna påskyndas, vilket när det kommer till kritan kommer att göra den amerikanska militären mycket glad.
Somliga amerikanska politiker kommer att säga att denna ”seger” gör det möjligt att uppnå en nödvändig politisk uppgörelse med talibanerna.
Andra som var mot kriget från början kommer att hävda att den visar att det inte längre finns något trovärdigt hot som berättigar USA:s fortsatta närvaro där.”
Tanklös lojalitet
”Jag skräms av journalisternas tanklösa lojalitet med den krigiska USA-nationalismen. Samma fördummande lojalitet ger svenska ledarsidor prov på. Viljan att till varje pris solidarisera sig med USA gör att man hyllar ett politiskt mord som ingalunda kommer att göra världen tryggare. Genom såna metoder perforeras den rättsstat man säger sig vilja skydda.”
Åsa Moberg, Aftonbladet 15/5
Utomrättsliga avrättningar.
Heder åt Angela Merkel och Erik Magnusson
”Angela Merkel har strypt det tyska informationsflödet till CIA och förbjudit tysk polis att tipsa om medborgare som rest till al-Qaidaläger i Pakistan.
Skälet är Binyamin, en 20-åring från Wuppertal som dödades av en drönare den 4 oktober i fjol. Han var då i sällskap med andra islamister på en misstänkt al-Qaida-bas i det talibankontrollerade Waziristan. Hans bror Emrah överlevde; han hade gått ut för att röka. I Berlin betraktas attacken som en utomrättslig avrättning.
CIA genomförde 111 drönarattacker mot mål i Pakistan under 2010. Hittills i år har CIA genomfört 25 varav fem de senaste tio dagarna. Den 6 maj dödades tolv misstänkta al-Qaida-män, den 12 maj tre och den 16 maj ytterligare tolv.”
Erik Magnusson Sydsvenskan 18/5
Immanuel Wallerstein kommenterade häromdagen konsekvenserna av Usama bin Ladins död. Som många andra fann han dem relativt betydelselösa.
Med ett undantag: Afghanistan.
Så här skriver han: ”Beträffande Afghanistan är det uppenbart att talibanerna sedan någon tid markerat avstånd till bin Ladin och al Qaida i sin strävan att genomföra ett eget maktövertagande.
Den enda konsekvensen av Usama bin Ladens död är att deras ställning stärks i Afghanistan och att processen att driva ut Förenta Staterna påskyndas, vilket när det kommer till kritan kommer att göra den amerikanska militären mycket glad.
Somliga amerikanska politiker kommer att säga att denna ”seger” gör det möjligt att uppnå en nödvändig politisk uppgörelse med talibanerna.
Andra som var mot kriget från början kommer att hävda att den visar att det inte längre finns något trovärdigt hot som berättigar USA:s fortsatta närvaro där.”
Tanklös lojalitet
”Jag skräms av journalisternas tanklösa lojalitet med den krigiska USA-nationalismen. Samma fördummande lojalitet ger svenska ledarsidor prov på. Viljan att till varje pris solidarisera sig med USA gör att man hyllar ett politiskt mord som ingalunda kommer att göra världen tryggare. Genom såna metoder perforeras den rättsstat man säger sig vilja skydda.”
Åsa Moberg, Aftonbladet 15/5
Utomrättsliga avrättningar.
Heder åt Angela Merkel och Erik Magnusson
”Angela Merkel har strypt det tyska informationsflödet till CIA och förbjudit tysk polis att tipsa om medborgare som rest till al-Qaidaläger i Pakistan.
Skälet är Binyamin, en 20-åring från Wuppertal som dödades av en drönare den 4 oktober i fjol. Han var då i sällskap med andra islamister på en misstänkt al-Qaida-bas i det talibankontrollerade Waziristan. Hans bror Emrah överlevde; han hade gått ut för att röka. I Berlin betraktas attacken som en utomrättslig avrättning.
CIA genomförde 111 drönarattacker mot mål i Pakistan under 2010. Hittills i år har CIA genomfört 25 varav fem de senaste tio dagarna. Den 6 maj dödades tolv misstänkta al-Qaida-män, den 12 maj tre och den 16 maj ytterligare tolv.”
Erik Magnusson Sydsvenskan 18/5
Sydsvenskan avslöjar vänsterns hyckleri av Lucifer
Sydsvenskans huvudledare torsdagen den 19 maj har rubriken ”Strauss-Kahn och kvinnorna”. 
Där lyckas de rättänkande skribenterna på den politiska redaktionen hävda att våldtäkten (den förmodade, men sannolika) i New York ”avslöjar vänsterns hyckleri”. Alltså, här står en av världens finansiellt mäktigaste män anklagad för ett grovt brott. Men han är, anser Sydsvenskans politiska talesmän, i själva verket en vänsterman, en sådan som Sydsvenskan alltid har bekämpat alltsedan det gällde allmän rösträtt och skatter på arv och förmögenheter. Nu ser Sydsvenskan ”hur delar av den politiska vänstern, som annars talar så vackert om jämställdhet, reflexartat rycker ut till försvar för mannen, deras vän, broder och hjälte”. Vänstern borde, kan man förmoda, skämmas över en av sina medlemmar.
En framgångsrik affärsjurist
Låt oss då i all stillhet säga några ord om Strauss-Kahn. Han är nationalekonom och efter en tid som universitetslärare öppnade han en byrå som affärsjurist för att sen bli konsult och lobbyist för franska industriintressen inför EU i Bryssel. Han blev sedan ekonomiminister i Jospins regering på 90-talet men fick avgå efter kritik för sin advokatverksamhet. Som minister genomförde han ett antal privatiseringar av statliga företag, bl.a. av France Telecom. År 2007 blev han chef för Internationella Valutafonden och det blir man inte utan stöd från kapitalets kärntrupper.
Strauss-Kahn (DSK) är medlem i det franska socialistpartiet, det var de som förde kriget i Algeriet. Det är ett parti som endast med svårighet kan betecknas som socialdemokratisk. Och inom det måste Strauss-Kahn anses tillhöra högerflygeln. Det är det som gjort honom till en tänkbar kandidat för att locka röster från Sarkozy.
Aningen mindre ortodox
DSK har som chef för IMF fört en lite mindre hård politik mot utvecklingsländer i ekonomiska svårigheter. Tidigare var IMF liksom Världsbanken dogmatiskt stenhård: för att få lån måste statliga företag privatiseras och statliga budgetar med socialt innehåll drastiskt skäras ned. Här har nu funnits en lite mer socialt ansvarig hållning gentemot sociala åtaganden. Men det bara mindre modifieringar som har skett – grundmodellen med privatiseringar etc är densamma som tidigare och kan t.ex. iakttas i Lettland och Grekland. Huvuddelen av IMF:s pengar är amerikanska och USA dikterar därmed lånevillkoren. När DSK nu har lämnat kan det bli återgång till den tidigare politiken – den tillfällige efterträdaren kommer från JP Morgan.
Förhållandena för konkursfärdiga u-länder var alltså aningen bättre under DSK än under hans företrädare eller efterföljare och det har konstaterats av iakttagare med sympatier för sådana länder. Det är detta som har upprört Sydsvenskan.
Anhållandet av vad som förefaller vara en fransk kriminell manschauvinist har givit Sydsvenskan anledning till ännu ett utfall mot vänstern, en vänster som inte har något gemensamt med mannen ifråga. Fakta om DSK är lätta att få fram från t.ex. Wikipedia och kan inte vara obekanta för Sydsvenskan. Det är så man får lust att helt enkelt återge Sydsvenskans sista mening i torsdagens ledare. ”Men just den saken hör inte till det som förvånar i denna solkiga affär”.
Där lyckas de rättänkande skribenterna på den politiska redaktionen hävda att våldtäkten (den förmodade, men sannolika) i New York ”avslöjar vänsterns hyckleri”. Alltså, här står en av världens finansiellt mäktigaste män anklagad för ett grovt brott. Men han är, anser Sydsvenskans politiska talesmän, i själva verket en vänsterman, en sådan som Sydsvenskan alltid har bekämpat alltsedan det gällde allmän rösträtt och skatter på arv och förmögenheter. Nu ser Sydsvenskan ”hur delar av den politiska vänstern, som annars talar så vackert om jämställdhet, reflexartat rycker ut till försvar för mannen, deras vän, broder och hjälte”. Vänstern borde, kan man förmoda, skämmas över en av sina medlemmar.En framgångsrik affärsjurist
Låt oss då i all stillhet säga några ord om Strauss-Kahn. Han är nationalekonom och efter en tid som universitetslärare öppnade han en byrå som affärsjurist för att sen bli konsult och lobbyist för franska industriintressen inför EU i Bryssel. Han blev sedan ekonomiminister i Jospins regering på 90-talet men fick avgå efter kritik för sin advokatverksamhet. Som minister genomförde han ett antal privatiseringar av statliga företag, bl.a. av France Telecom. År 2007 blev han chef för Internationella Valutafonden och det blir man inte utan stöd från kapitalets kärntrupper.
Strauss-Kahn (DSK) är medlem i det franska socialistpartiet, det var de som förde kriget i Algeriet. Det är ett parti som endast med svårighet kan betecknas som socialdemokratisk. Och inom det måste Strauss-Kahn anses tillhöra högerflygeln. Det är det som gjort honom till en tänkbar kandidat för att locka röster från Sarkozy.
Aningen mindre ortodox
DSK har som chef för IMF fört en lite mindre hård politik mot utvecklingsländer i ekonomiska svårigheter. Tidigare var IMF liksom Världsbanken dogmatiskt stenhård: för att få lån måste statliga företag privatiseras och statliga budgetar med socialt innehåll drastiskt skäras ned. Här har nu funnits en lite mer socialt ansvarig hållning gentemot sociala åtaganden. Men det bara mindre modifieringar som har skett – grundmodellen med privatiseringar etc är densamma som tidigare och kan t.ex. iakttas i Lettland och Grekland. Huvuddelen av IMF:s pengar är amerikanska och USA dikterar därmed lånevillkoren. När DSK nu har lämnat kan det bli återgång till den tidigare politiken – den tillfällige efterträdaren kommer från JP Morgan.
Förhållandena för konkursfärdiga u-länder var alltså aningen bättre under DSK än under hans företrädare eller efterföljare och det har konstaterats av iakttagare med sympatier för sådana länder. Det är detta som har upprört Sydsvenskan.
Anhållandet av vad som förefaller vara en fransk kriminell manschauvinist har givit Sydsvenskan anledning till ännu ett utfall mot vänstern, en vänster som inte har något gemensamt med mannen ifråga. Fakta om DSK är lätta att få fram från t.ex. Wikipedia och kan inte vara obekanta för Sydsvenskan. Det är så man får lust att helt enkelt återge Sydsvenskans sista mening i torsdagens ledare. ”Men just den saken hör inte till det som förvånar i denna solkiga affär”.
Socialdemokraterna och Libyen
Vi är nog många inom den breda vänstern som såg med olust på socialdemokraternas och vänsterpartiets muntra uppslutning i inbördeskriget i Libyen. Det var förstås klokt att inte delta i själva bomb- och raketanfallen – det hade dessvärre nog lett till folklig entusiasm för de svenske karolinerna. Men i sak är det nästan lika illa att ägna sig åt att leta upp mål för de andras flygangrepp som det svenska fotospaningsplanen nu ägnar sig åt.
Vad som har hänt är att Håkan Juholt sagt att tre månaders verksamhet kan vara nog. Det hela skulle handla om upprätthållande av en flygförbudszon vid kusten vilket är lätt gjort med Khaddafis flygvapen nerkämpat. Då kommer det ett samfällt ramaskri från den borgerliga pressen där man antyder svensk feghet och löftesbrott. Dessutom framträder en aktivistopinion inom socialdemokratin och den s.k. fredsrörelsen: Jan Eliasson samt talesmän för SSU, Svenska Freds och FN-förbundet kräver fortsatt flygverksamhet.
Då blir Håkan Juholt skrämd och tillsammans med sina skarpaste hjärnor i utrikes- och försvarsfrågor, Urban Ahlin och Peter Hultqvist, kommer de på en utväg. De säger: Nej, vi bara menar att flyget har gjort sitt, vi är beredda att skicka den svenska marinen för att hejda vapensmuggling till Libyen. Det är så genomskinligt så man skäms på deras vägnar. I Medelhavet är det nerlusat med örlogsfartyg och tvärs över vattnet i Italien finns amerikanska sjätte flottan som väl sedan månader kryssar av och an utanför Tripoli. Vad skulle en svensk korvett göra där?
Det danska stålet biter
Nej, Juholts ursprungliga intention måste väl ha varit att sent omsider gå till mötes den kritiska opinion som har växt fram kring Libyenkriget och som säkert är väl företrädd i socialdemokratiska vänsterkretsar. Vad de förbundna ägnar sig åt är ju oerhört långt från FN-mandatet om att skydda civilbefolkningen i kustregionen. Man för ett krig mot Khaddafi och det är i strid med FN-stadgan och folkrätten. Gång på gång rapporteras om försök att precisionsbomba Khaddafis uppehållsplatser och häromveckan lyckades danska plan döda en av Khaddiafis söner och två barnbarn på ett sådant uppdrag. Man bombar militära mål överallt där man har lust. Nu vill man gå ännu längre. Brittiska ÖB, general David Richards föreslår nu också att Nato bombar den libyiska infrastrukturen, alltså t.ex. el- och vattenförsörjning.
Det är trist att socialdemokraterna låter sig dras in i detta elände – Libyenkriget har ju blivit just så långdraget och förstörande som man varnades för. Och att Jan Eliasson ställer upp på detta är särskilt beklämmande, han brukar ju vara ganska förnuftig. Det är rimligen förhistorien här som spelar roll. Socialdemokraterna med Eliasson och Ahlin i täten hetsade ju mot rivalen Carl Bildt för att han inte var tillräckligt ivrig att kasta sig in i kriget. Men Bildt tog som alltid sina hållningar från USA som ju inledningsvis också vara emot att NATO skulle ta ställning. Och nu får alltså allt detta konsekvenser i form av att borgarna kan tala om S som hoppande mellan ståndpunkterna utan styrsel i utrikespolitiken. Och det är ju sant. Det är ofattbart att man håller kvar sitt stöd för Afghanistankriget. Ska Sverige vara kvar när USA åker hem?
Lucifer
Palestina – brännpunkten i den arabiska frihetsvågen
av Gunnar Stensson
Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas uppmanade världens länder att erkänna Palestina och rösta för att Palestina får fullt medlemskap i FN i september i en tidningsartikel i New York Times 17/5
Det skulle ge Palestina möjlighet att förhandla med Israel på lika villkor. 20 års direkta förhandlingar mellan en eftergiven palestinsk myndighet och ett arrogant Israel har ju visat sig fruktlösa.
Det är ett realistiskt förslag helt i enlighet med internationell rätt. Många länder har redan erkänt Palestina. Frankrike och Storbritannien överväger liksom Norge att göra det om inga framsteg sker i fredsförhandlingarna. Sverige borde göra detsamma.
Återvändandefrågan aktualiserades i samband med det palestinska högtidlighållandet av Nakban 15/5. Se artikel nedan. Abbas, som själv fördrevs som barn, hänvisade till den i artikeln. Han menar att den måste lösas för att fred ska uppnås.
Att Abbas vänder sig till amerikanerna och världsopinionen just nu beror på att Palestina kommer i fokus i amerikansk politik de närmaste dagarna.
På torsdag, dvs 19/5, ska president Barack Obama hålla ett stort tal med anledning av den arabiska frihetsvågen. Man förväntar sig att han ska presentera en ny politisk linje i Mellanöstern. En viktig ingrediens i talet – kanske den viktigaste – blir frågan om en tvåstatslösning. Saknas den blir talet meningslöst.
På fredag besöker Israels premiärminister Benjamin Netanyahu Vita Huset. Vad Netanyahu kommer att kräva är kanske i stort sett klart. Det är ingenting som Obama gillar.
Netanyahu kommer dessutom att hota Obama. Direkt efter talet beger han sig nämligen till ett möte med den israeliska påtryckargruppen AIPAC som har stort inflytande i kongressen och bland de amerikanska väljarna.
Los Angeles Times uppmanar Obama att hålla stånd mot den israeliska lobbyn, vars inflytande i USA minskat.
Det skulle ge Palestina möjlighet att förhandla med Israel på lika villkor. 20 års direkta förhandlingar mellan en eftergiven palestinsk myndighet och ett arrogant Israel har ju visat sig fruktlösa.
Det är ett realistiskt förslag helt i enlighet med internationell rätt. Många länder har redan erkänt Palestina. Frankrike och Storbritannien överväger liksom Norge att göra det om inga framsteg sker i fredsförhandlingarna. Sverige borde göra detsamma.
Återvändandefrågan aktualiserades i samband med det palestinska högtidlighållandet av Nakban 15/5. Se artikel nedan. Abbas, som själv fördrevs som barn, hänvisade till den i artikeln. Han menar att den måste lösas för att fred ska uppnås.
Att Abbas vänder sig till amerikanerna och världsopinionen just nu beror på att Palestina kommer i fokus i amerikansk politik de närmaste dagarna.
På torsdag, dvs 19/5, ska president Barack Obama hålla ett stort tal med anledning av den arabiska frihetsvågen. Man förväntar sig att han ska presentera en ny politisk linje i Mellanöstern. En viktig ingrediens i talet – kanske den viktigaste – blir frågan om en tvåstatslösning. Saknas den blir talet meningslöst.
På fredag besöker Israels premiärminister Benjamin Netanyahu Vita Huset. Vad Netanyahu kommer att kräva är kanske i stort sett klart. Det är ingenting som Obama gillar.
Netanyahu kommer dessutom att hota Obama. Direkt efter talet beger han sig nämligen till ett möte med den israeliska påtryckargruppen AIPAC som har stort inflytande i kongressen och bland de amerikanska väljarna.
Los Angeles Times uppmanar Obama att hålla stånd mot den israeliska lobbyn, vars inflytande i USA minskat.
Tidningen har också intervjuat Israels försvarsminister Ehud Barak som menar att Israel som den starkaste militärmakten inom 200 mils håll från Jerusalem har råd att göra eftergifter. Han fruktar att Israel ska isoleras helt i världspolitiken. Los Angeles Times19/5.
Det intressanta blir att se hur president Obama behandlar situationen, om han ger vika för trycket från republikaner och judar eller om vågar stå för en konstruktiv mellanösternpolitik.
Tisdagen den 24/5 ska Netanyahu sedan tala till den amerikanska kongressen. Representanthuset har som bekant republikansk majoritet och kommer att stödja honom. I senaten är demokraterna i majoritet. Dock är många demokratiska politiker beroende av judiska röster.
När det gäller Palestina har president Obama inte bara inrikespolitiska förhållanden att ta hänsyn till. Som Tomas Friedman påpekade i New York Times 19/5 iakttas Obamas politik med yttersta intresse av de viktigaste länderna i Mellanöstern.
Israel har utöver den gamla fiendskapen till Iran gjort sig ovän med demokratierna Turkiet och Egypten. Det är länder som USA inte har råd att stöta ifrån sig, länder med stark ekonomi och stort inflytande i regionen.
Sverige är kanske inte det land som världens ögon riktas mot i detta sammanhang. Men visst skulle det vara befriande om Sverige tog tydlig ställning genom att erkänna Palestina och utlova en röst för fullt FN-medlemskap i september.
Carl Bildt är förvisso inte Olof Palme, men hans attityd till konflikten Israel-Palestina tyder ändå på att han inte skulle vara helt främmande för ett sådant ställningstagande.
Partier som t ex Socialdemokraterna borde ha lättare att ta ställning nu. Det vore helt i Olof Palmes anda.
Hursomhelst kan vi förvänta oss en intressant vecka. Debatten rasar redan i världens viktigaste media. Om en vecka är den politiska kartan kanske omritad.
Det intressanta blir att se hur president Obama behandlar situationen, om han ger vika för trycket från republikaner och judar eller om vågar stå för en konstruktiv mellanösternpolitik.
Tisdagen den 24/5 ska Netanyahu sedan tala till den amerikanska kongressen. Representanthuset har som bekant republikansk majoritet och kommer att stödja honom. I senaten är demokraterna i majoritet. Dock är många demokratiska politiker beroende av judiska röster.
När det gäller Palestina har president Obama inte bara inrikespolitiska förhållanden att ta hänsyn till. Som Tomas Friedman påpekade i New York Times 19/5 iakttas Obamas politik med yttersta intresse av de viktigaste länderna i Mellanöstern.
Israel har utöver den gamla fiendskapen till Iran gjort sig ovän med demokratierna Turkiet och Egypten. Det är länder som USA inte har råd att stöta ifrån sig, länder med stark ekonomi och stort inflytande i regionen.
Sverige är kanske inte det land som världens ögon riktas mot i detta sammanhang. Men visst skulle det vara befriande om Sverige tog tydlig ställning genom att erkänna Palestina och utlova en röst för fullt FN-medlemskap i september.
Carl Bildt är förvisso inte Olof Palme, men hans attityd till konflikten Israel-Palestina tyder ändå på att han inte skulle vara helt främmande för ett sådant ställningstagande.
Partier som t ex Socialdemokraterna borde ha lättare att ta ställning nu. Det vore helt i Olof Palmes anda.
Hursomhelst kan vi förvänta oss en intressant vecka. Debatten rasar redan i världens viktigaste media. Om en vecka är den politiska kartan kanske omritad.
Avsnitt sex: Ten Dollar Taliban av Anders Davidson
Ambassadören som tar över ansvaret för ”Sveriges engagemang i Afghanistan” frågar den afghanske säkerhetsansvarige i Sar e-Pol om det är realistiskt att de själva tar över säkerhetsansvaret.
Jodå, svarar denne trosvisst. Det finns ju exempel att lära av. Frågan var densamma när Sovjet lämnade: Hur ska regeringen klara sig?
De militära styrkorna utökades, utbildades och utrustades. Gör bara så.
-Då kan det inte bli någon stor sak.
Men vänta, frys: Gick det så bra för den sovjetiska marionettregimen sedan?
Inte undra på att ambassadören ser frustrerad ut i rutan.
I sjätte och sista avsnittets inledning ansluter han sig till den skola som gärna ser nationalsporten buzkashi som metafor för landet: en svåröverskådlig kamp om en fårkropp mellan två lag på häst där det gäller att få fatt i fåret, lyfta det, skydda det och placera det i en ring som utgör målet.
-Alla mot alla – det är Afghanistan.
Än en gång är vi med de svenska soldaterna vid masten som erövrades i ett tidigare avsnitt men omedelbart övergavs av den afghanska polisen. Uppgiften löst men när de väl var nere var de så kallade insurgenterna tillbaka och sköt på dem. En meningslös operation i raden av meningslösa operationer.
Nu är vi tillbaka. I tre dagar har hårda strider pågått. Då ger några motståndare upp, överlämnar sig till polisen och körs vinkande och skrattande förbi svenskarna. Frustration. Märkbart, begripligt.
- De har ett märkligt system.
Fler ger upp. Går över till regeringssidan.
Ambassadören förhör sig om ärligheten i deras uppsåt, om det inte är så att de – bokstavligen bara – vill övervintra.
Eftertexten ger honom rätt. Efter vintern har flera bytt sida igen. Nu strider de igen mot regeringen och Isaf. De kallas ten dollar Talibans, eftersom de inte anses ideologiskt övertygade insurgenter.
Jodå, svarar denne trosvisst. Det finns ju exempel att lära av. Frågan var densamma när Sovjet lämnade: Hur ska regeringen klara sig?
De militära styrkorna utökades, utbildades och utrustades. Gör bara så.
-Då kan det inte bli någon stor sak.
Men vänta, frys: Gick det så bra för den sovjetiska marionettregimen sedan?
Inte undra på att ambassadören ser frustrerad ut i rutan.
I sjätte och sista avsnittets inledning ansluter han sig till den skola som gärna ser nationalsporten buzkashi som metafor för landet: en svåröverskådlig kamp om en fårkropp mellan två lag på häst där det gäller att få fatt i fåret, lyfta det, skydda det och placera det i en ring som utgör målet.
-Alla mot alla – det är Afghanistan.
Än en gång är vi med de svenska soldaterna vid masten som erövrades i ett tidigare avsnitt men omedelbart övergavs av den afghanska polisen. Uppgiften löst men när de väl var nere var de så kallade insurgenterna tillbaka och sköt på dem. En meningslös operation i raden av meningslösa operationer.
Nu är vi tillbaka. I tre dagar har hårda strider pågått. Då ger några motståndare upp, överlämnar sig till polisen och körs vinkande och skrattande förbi svenskarna. Frustration. Märkbart, begripligt.
- De har ett märkligt system.
Fler ger upp. Går över till regeringssidan.
Ambassadören förhör sig om ärligheten i deras uppsåt, om det inte är så att de – bokstavligen bara – vill övervintra.
Eftertexten ger honom rätt. Efter vintern har flera bytt sida igen. Nu strider de igen mot regeringen och Isaf. De kallas ten dollar Talibans, eftersom de inte anses ideologiskt övertygade insurgenter.
Säkert tas detta, det så kallade läget på marken, till intäkt för Sveriges insats behövs. Långsiktigt. Annars kaos.
Lika rimligt är att dra slutsatsen att den militära insatsen inte gör nytta, at den tvärtom bidrar till att hålla konflikten kokande.
Anders Davidson
PS.
Det som utlovats är en dokumentär om de svenska soldaternas vardag, inte om Afghanistankriget, men för att alldeles missa helhetsbilden av internationella samfundets engagemang, insats, närvaro eller - varför inte? - ockupation måste man utrustas med stora skygglappar.
De svenska soldaterna må vara mindre skjutglada och mer professionella men de är del i samma krig som danskarna i Helmand, amerikanerna i Kandahar, britterna i . Det krig som på snart tio år varken åstadkommit säkerhet eller stabilitet, som tvärtom för varje år krävt fler och fler döda, civila såväl som combatanter och i spåren av detta dödande, övergreppen och korruptionen sett motståndet militärt som civilt växa.
Samma dag som sista avsnittet sänds dödas tolv personer dödats och skadas ett 80-tal, när en folksamling i staden Taloqan protesterade mot ett Nato-tillslag under natten, där flera personer dödades, däribland två kvinnor, uppger enligt Ekot nyhetsbyrån Reuters.
Sammanfattningsvis:
I Afghanistan dödas de som protesterar mot att de utländska säkerhetsstyrkor som är i landet för att skydda civila återigen dödat civila av samma säkerhetsstyrkor de utländska säkerhetsstyrkorna ska lämna över till, nu när de snart lämnar landet och afghanernas egna säkerhetsstyrkor ska svara för säkerheten och skydda civila...
Lika rimligt är att dra slutsatsen att den militära insatsen inte gör nytta, at den tvärtom bidrar till att hålla konflikten kokande.
Anders Davidson
PS.
Det som utlovats är en dokumentär om de svenska soldaternas vardag, inte om Afghanistankriget, men för att alldeles missa helhetsbilden av internationella samfundets engagemang, insats, närvaro eller - varför inte? - ockupation måste man utrustas med stora skygglappar.
De svenska soldaterna må vara mindre skjutglada och mer professionella men de är del i samma krig som danskarna i Helmand, amerikanerna i Kandahar, britterna i . Det krig som på snart tio år varken åstadkommit säkerhet eller stabilitet, som tvärtom för varje år krävt fler och fler döda, civila såväl som combatanter och i spåren av detta dödande, övergreppen och korruptionen sett motståndet militärt som civilt växa.
Samma dag som sista avsnittet sänds dödas tolv personer dödats och skadas ett 80-tal, när en folksamling i staden Taloqan protesterade mot ett Nato-tillslag under natten, där flera personer dödades, däribland två kvinnor, uppger enligt Ekot nyhetsbyrån Reuters.
Sammanfattningsvis:
I Afghanistan dödas de som protesterar mot att de utländska säkerhetsstyrkor som är i landet för att skydda civila återigen dödat civila av samma säkerhetsstyrkor de utländska säkerhetsstyrkorna ska lämna över till, nu när de snart lämnar landet och afghanernas egna säkerhetsstyrkor ska svara för säkerheten och skydda civila...
Kulturtips
DUBIOZA KOLEKTIV
Dubiozas musik en blandning av reggae dub och hardcore, kryddat med electronica och hiphop. På Inkonst 20 maj kl 21:00. Läs mer
Dubiozas musik en blandning av reggae dub och hardcore, kryddat med electronica och hiphop. På Inkonst 20 maj kl 21:00. Läs mer
Battle Royal II - Last City Standing
Fyra teatersportslag som representerar Ad lib improviserad teater, Rattle, Banditteatern och Månteatern.
Lördag 21 maj kl 19:00 på Karavan.
Läs mer
Eddie #14
Syret, vattnet och födan börjar ta slut. Vi kommer mycket snart sluta fungera. När jag skriver detta, så inser jag, att detta redan är skrivet. Inte av mig, utan innan, av människan. Teater InSite spelar på Bastionen 15 april - 14 maj.
Lör 21 maj kl. 19:30. Läs mer
Malmö By Foot - Bland statyer och skulpturer
Vi tar med dig på en spännande vandring bland stadens offentliga konstverk. 21 maj - 28 juni.
Lör 21 maj kl. 15:00 och tis 24 maj kl. 17:15. Läs mer
Compagnie of Strangers
Sista chansen att se kritikerrosade Compagnie of Strangers! Spelas på Moomsteatern 22-25 maj.
Sön 22 maj kl. 19:00. Läs mer
Valkyrian av Richard Wagner
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 22 maj kl. 13:00 och mån 23 maj kl. 18:00. Läs mer
ID - en existentiell mordgåta, ASSITEJ-festivalens off-program
Månteatern deltar under ASSITEJs världskongress och scenkonstfestival i OFF program. På Bredgatan 3 i Lund 24 och 26 maj kl 12.45 och 15.00.
Läs mer
Konsert med Du kan sjunga gospel kören, Gabriel Forss och gästartist.
i S:t Johannes kyrka 25 maj kl 19:00.
Läs mer
Oslipat presenterar: The Roast of Fritte Fritzson
Organiserad vuxenmobbing mot Fritte Fritzson. Kom och se när hårda ord och pinsamheter förvandlas till lycka. På Tangopalatset 25 maj kl 20:00.
Läs mer
Rosamunde
Avdelning14 ger Elfriede Jelineks Rosamunde på Teatr Weimar 13-29 maj kl 19.30.
Tor 26 maj kl. 19:30. Läs mer
Hela kulturcentralens program
2011-05-13
Ship to Gaza – en humanitär aktion som förändrar av Gunnar Stensson
Från många håll kritiseras Ship to Gaza. En meningslös provokation, heter det. Ett i grunden antisemitiskt stöd till internationell terrorism. Några okunniga individers försök att få publicitet. Uppräkningen kunde fortsätta. Hatpropagandan pendlar mellan hån mot förment naivitet och anklagelser för ondska.
I seriösa sammanhang respekteras Ship to Gaza. Initiativet har gjort blockaden av Gaza synlig. Israels ödesdigra attack mot den lilla flottan sista maj förra året riktade uppmärksamhet – och internationell kritik – mot Israels våldsanvändning.
Nu förbereds en ny Frihetsflottilj. Den väntas styra färden mot Gaza i slutet av juni.
I Lund förbereds en stödmanifestation på Mejeriet den 25 maj. På Kino pågår just nu en palestinsk filmvecka. I den ingick också visning av den dokumentär som fick första pris vid filmfestivalen i Göteborg tidigare i år, Tears of Gaza. Jag skriver ingick, eftersom filmen bara visades ett par eftermiddagar på Södran.
Jag rekommenderar att den tas upp igen. Här är inte platsen att recensera den, men en sak måste påpekas. Filmen är det starkaste vittnesbörd jag sett av tunga bombers effekt när de urskiljningslöst fälls i tätbefolkade och tätbebyggda områden.
Efteråt samlas lealösa och dammgrå trasdockor upp i de drabbade lägenheterna. Det är barnkroppar. Filmen visar också arten av skador på de överlevande som forslats till överfyllda sjukhus, barn och vuxna.
Och på gatorna brinner klibbiga klumpar av vit fosfor. Delar av publiken till den föreställning jag såg grät och höll för ögonen.
I Lund förbereds alltså just nu Ship to Gaza som på andra håll i världen. Och aktionen är inte verkningslös.
I seriösa sammanhang respekteras Ship to Gaza. Initiativet har gjort blockaden av Gaza synlig. Israels ödesdigra attack mot den lilla flottan sista maj förra året riktade uppmärksamhet – och internationell kritik – mot Israels våldsanvändning.
Nu förbereds en ny Frihetsflottilj. Den väntas styra färden mot Gaza i slutet av juni.
I Lund förbereds en stödmanifestation på Mejeriet den 25 maj. På Kino pågår just nu en palestinsk filmvecka. I den ingick också visning av den dokumentär som fick första pris vid filmfestivalen i Göteborg tidigare i år, Tears of Gaza. Jag skriver ingick, eftersom filmen bara visades ett par eftermiddagar på Södran.
Jag rekommenderar att den tas upp igen. Här är inte platsen att recensera den, men en sak måste påpekas. Filmen är det starkaste vittnesbörd jag sett av tunga bombers effekt när de urskiljningslöst fälls i tätbefolkade och tätbebyggda områden.
Efteråt samlas lealösa och dammgrå trasdockor upp i de drabbade lägenheterna. Det är barnkroppar. Filmen visar också arten av skador på de överlevande som forslats till överfyllda sjukhus, barn och vuxna.
Och på gatorna brinner klibbiga klumpar av vit fosfor. Delar av publiken till den föreställning jag såg grät och höll för ögonen.
I Lund förbereds alltså just nu Ship to Gaza som på andra håll i världen. Och aktionen är inte verkningslös.
I en artikel i Al Jazeera 20 maj analyserar Noura Erakat, professor i Center for Contemporary Arab Studies i Georgetown University, Israels möjligheter att förhindra att blockaden bryts.
Hon understryker det internationella stödet för kravet att bryta blockaden mot Gaza. I synnerhet efter Israels raid mot Ship to Gaza i maj 2010. Till och med USA beskrev då Israels blockad som ohållbar.
Vita huset har inte motsatt sig Egyptens beslut att öppna gränsen utan tvärtom utlovat diplomatiskt stöd och ekonomiskt bistånd.
Även om det inte är omöjligt, så är det osannolikt att USA i framtiden kommer att motsätta sig Egyptens beslut att öppna gränsen mot Gaza.
Med tanke på det breda internationella stödet för den gemensamma Hamas-Fatah-regering som inom kort bildas i Palestina, missnöjet med Gaza-blockaden och stödet till den nya egyptiska regeringen är det osannolikt att Israel kan förhindra att gränsen öppnas vid Rafah.
Man skulle visserligen kunna tänka sig att Israel väljer att svara på öppnandet av gränsövergången med militärt våld. Men inte mot Rafah.
Aktionen kommer i så fall rikta sig mot Ship to Gaza som avseglar i slutet av juni. Men det skulle ytterligare försvaga Israels redan försvagade legitimitet.
Till slut återstår för Israel endast att vädja om amerikanskt stöd. Den amerikanska kongressen har redan visat sig villig, men frågan är hur Obama-administrationen kommer att ställa sig.
2011-05-12
Händer på torget
Demokratisk Vänster har torgaktiviteter på Mårtenstorget på lördag 14/5 mellan 11.00 och 12.00. Tal, flygblad mm.
Stödfest
Den 25 maj ordnar vi (Ship to Gaza-gruppen i Lund) en stödfest för Ship to Gaza (som kommer att segla igen i maj-juni i år) och Palestinas folk. Vi upprörs över blockaden av ”världens största utomhusfängelse” och kan inte stillatigande se den nöd som drabbar Gazas befolkning.
Tillsammans med ett antal organisationer i Lund inbjuder vi till en helkväll på Mejeriet med många fina inslag. Bifogar affisch som visar vad som händer. Sprid gärna affischen elektroniskt till dina vänner och bekanta och skriv gärna ut den och sätt upp den på lämplig anslagsplats! Kort information om syftet med Ship to Gaza. Mer information finns på www.shiptogaza.se.
Vill du vet mer så hör gärna av dig!Tillsammans med ett antal organisationer i Lund inbjuder vi till en helkväll på Mejeriet med många fina inslag. Bifogar affisch som visar vad som händer. Sprid gärna affischen elektroniskt till dina vänner och bekanta och skriv gärna ut den och sätt upp den på lämplig anslagsplats! Kort information om syftet med Ship to Gaza. Mer information finns på www.shiptogaza.se.
Bengt Hall 046-39 72 89, 0733-64 90 70
Bertil Egerö 070-949 70 77
Välkomna till två dagars politiska diskussioner och samvaro i den skånska bokskogen 21-22 maj
Alla medlemmar och sympatisörer i Vänsterpartiet Skåne inbjuds till två dagars spännande diskussioner och trevlig samvaro med Vänsterpartiet Skåne på Gamlegården i Torna Hällestad 1,5 mil öster om Lund vid vacker bokskog.
Anmäl dig så snart som möjligt och senast måndag 16/5 till skane@vansterpartiet.se.
Välkomna med era anmälningar
Olof Norborg, Vänsterpartiet Skånes studieutskott
Anmäl dig så snart som möjligt och senast måndag 16/5 till skane@vansterpartiet.se.
Välkomna med era anmälningar
Olof Norborg, Vänsterpartiet Skånes studieutskott
Oppfinnar-Jockar av Gr
Vi har nog inte sett det sista försöket att stoppa Lunds spårvagnar med hänvisning till fantastiska nya uppfinningar och extrapolerade kurvor för teknikutvecklingen. Och just när det gäller den traditionella fordonsindustrin – personbilar, lastbilar, bussar – gödslar regeringen och statliga organ som Vinnova med forskningsmedel.
Mina egna tankar går till Wenner-Grens Alwegtåg som på 1950-talet skulle revolutionera spårtrafiken men bara har fått en enda överlevande tillämpning i hela världen. Eller fransmännens Aérotrain vars övergivna pelarbana man fortfarande kan se rester av i terrängen utanför Paris. Eller Maglevsystemet som japaner och tyskar lagt ner många miljarder på men som bara resulterat i 31 kilometer mellan Shanghai och dess flygplats. Eller Volvos spårtaxivisioner från 1970-talet eller balkbanan som skulle sätta Hofors på världskartan eller försöket med Stockholms vätgasbussar som deformerade gatorna med sin tyngd, för att inte tala om deras energiineffektvitet. Eller de många franska experimenten med fordon som är något mitt emellan spårvagn och buss som kan summeras som att priset för de fasta installationerna närmar sej spårvagnens och att fordonen sällan fungerar problemfritt. Eller elbussarna i Trieste för tio år sen som även de skulle hämta kraft underifrån men som lär ha avvecklats i tysthet.
Än så länge är det konventionell, beprövad spårteknik som gäller. Lyckligtvis är detta den realistiska uppfattningen hos Anders Almgren (S), Mats Helmfrid (M) och Karin Svensson Smith (Mp). Så det finns hopp om spårvagnar i Lund 2015. Men räkna med många tvivlande insändarskribenter och förhoppningsfulla Oppfinnar-Jockar dessförinnan.
Mina egna tankar går till Wenner-Grens Alwegtåg som på 1950-talet skulle revolutionera spårtrafiken men bara har fått en enda överlevande tillämpning i hela världen. Eller fransmännens Aérotrain vars övergivna pelarbana man fortfarande kan se rester av i terrängen utanför Paris. Eller Maglevsystemet som japaner och tyskar lagt ner många miljarder på men som bara resulterat i 31 kilometer mellan Shanghai och dess flygplats. Eller Volvos spårtaxivisioner från 1970-talet eller balkbanan som skulle sätta Hofors på världskartan eller försöket med Stockholms vätgasbussar som deformerade gatorna med sin tyngd, för att inte tala om deras energiineffektvitet. Eller de många franska experimenten med fordon som är något mitt emellan spårvagn och buss som kan summeras som att priset för de fasta installationerna närmar sej spårvagnens och att fordonen sällan fungerar problemfritt. Eller elbussarna i Trieste för tio år sen som även de skulle hämta kraft underifrån men som lär ha avvecklats i tysthet.
Än så länge är det konventionell, beprövad spårteknik som gäller. Lyckligtvis är detta den realistiska uppfattningen hos Anders Almgren (S), Mats Helmfrid (M) och Karin Svensson Smith (Mp). Så det finns hopp om spårvagnar i Lund 2015. Men räkna med många tvivlande insändarskribenter och förhoppningsfulla Oppfinnar-Jockar dessförinnan.
”Det var rätt att döda bin Ladin” av Gunnar Stensson
"Dödandet av bin Ladin har på sina håll följts av bryderier om huruvida allt gick rätt till…bin Ladin har under de senaste åren haft gott om tillfällen att lägga ut texten om jihad och judehat. Vi har hört nog av honom. Det är tillfredsställande att den monologen äntligen kommit till punkt.” Per Bauhn i Sydsvenskan 7/5.
Med de orden sällar han sig till de hämndlystna som i förakt för alla rättsprinciper triumferande dansar på bin Ladins grav.
Det obehagliga är att han inte, som man skulle kunna tro, är representant för Sverigedemokraterna utan professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.
Olle Lönnaeus noterar 10/5 att ännu ett politiskt mordförsök genomfördes bara ett par dagar efter attacken mot bin Ladin. En CIA-drönare sprängde en bil i luften i södra Jemen. Det avsedda offret undkom men två andra personer (anonyma) dödades.
Lönnaeus påminner om att mordet på bin Ladin alls inte är någon isolerad händelse. Sedan George W Bush förklarade War on Terror för snart tio år sedan har hundratals avrättningar av det här slaget utförts runt om i världen. ”Offrens identitet har inte alltid gått att fastställa.”
”När lagstyret sätts åt sidan och terrorhotet tillåts legitimera utomrättsliga avrättningar så ersätts rätt med makt och godtycket får spelrum” Sydsvenskans huvudledare 9/5.
Bravo!
Men varför är urvalet av de personer som bereds utrymme på Sydsvenskans opinionssidor så uppseendeväckande ensidigt ända sedan Israels Gaza-anfall?
Med de orden sällar han sig till de hämndlystna som i förakt för alla rättsprinciper triumferande dansar på bin Ladins grav.
Det obehagliga är att han inte, som man skulle kunna tro, är representant för Sverigedemokraterna utan professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.
Olle Lönnaeus noterar 10/5 att ännu ett politiskt mordförsök genomfördes bara ett par dagar efter attacken mot bin Ladin. En CIA-drönare sprängde en bil i luften i södra Jemen. Det avsedda offret undkom men två andra personer (anonyma) dödades.
Lönnaeus påminner om att mordet på bin Ladin alls inte är någon isolerad händelse. Sedan George W Bush förklarade War on Terror för snart tio år sedan har hundratals avrättningar av det här slaget utförts runt om i världen. ”Offrens identitet har inte alltid gått att fastställa.”
”När lagstyret sätts åt sidan och terrorhotet tillåts legitimera utomrättsliga avrättningar så ersätts rätt med makt och godtycket får spelrum” Sydsvenskans huvudledare 9/5.
Bravo!
Men varför är urvalet av de personer som bereds utrymme på Sydsvenskans opinionssidor så uppseendeväckande ensidigt ända sedan Israels Gaza-anfall?
bin Ladins skugga av Anders Davidson
Osama bin Ladin är förmodligen skyldig till tusentals människors död, men är inte det verkligt skrämmande med bin Laden, som Adam Curtis häromdagen skrev i The Guardian, att han förenklade världen?
bin Ladin, mer myten än människan, var ett argument för det "globala kriget mot terrorismen", odefinierat och därför evigt. Med övervakning och undantagslagar hotar det i sig den liberala ordningen i Väst. Det som var bin Ladins mål.
bin Ladin, denna länge gäckande skugga, var även argument för tre allt annat än kalla krig, som bringat förödelse och död i Afghanistan, Pakistan och Irak.
Det är därför lätt att stämma in i Rakel Chukris ord i torsdags om dem som allt som oftast glöms, när bin Ladin nu vänds ut och in på. Samtidigt saknar jag något: Obama sa inte ett ord om Irak och Chukri nämner själv inte Afghanistan. Det är en olycklig glömska.
Många såg från början det galna med Irakkriget men Afghanistan tycks vara sinnebilden för det goda kriget. Den gick Obama till val på.
I Afghanistan började den brygd röras ihop, vars viktigaste ingredienser nog är fundamentalismer, vår som deras. Det hade inte behövt gå så.
Efter en veckas bombanfall mot mål i hela Afghanistan, upprepade talibanerna erbjudandet att lämna ut bin Ladin till rättegång i tredje land. I Vita huset var president Bush bestämd: Vi vet att han är skyldig. Det finns ingenting att diskutera. (A. Buncombe, The Independent den 15/10 2001) Bombattackerna och kriget fortsätter, skördar tusentals liv.
bin Ladin är nu död. Jubel i New York och på många fler håll i världen medan människorna i Irak, Pakistan, Afghanistan och många fler länder, även framöver tvingas att leva och dö. Därför att vi låter den dualism, som präglade både bin Ladin och Bush styra våra ord och handlingar: svart-vitt, ont-gott, fiende-vän.
Nu är den ene död, människan, men myten lever. Och det är vi som håller den vid liv. Som dockor i händerna på marionettmästarna, insnärjda i tankemönster från före upplysningen. Vilka nyttiga idioter vi är.
bin Ladin, mer myten än människan, var ett argument för det "globala kriget mot terrorismen", odefinierat och därför evigt. Med övervakning och undantagslagar hotar det i sig den liberala ordningen i Väst. Det som var bin Ladins mål.
bin Ladin, denna länge gäckande skugga, var även argument för tre allt annat än kalla krig, som bringat förödelse och död i Afghanistan, Pakistan och Irak.
Det är därför lätt att stämma in i Rakel Chukris ord i torsdags om dem som allt som oftast glöms, när bin Ladin nu vänds ut och in på. Samtidigt saknar jag något: Obama sa inte ett ord om Irak och Chukri nämner själv inte Afghanistan. Det är en olycklig glömska.
Många såg från början det galna med Irakkriget men Afghanistan tycks vara sinnebilden för det goda kriget. Den gick Obama till val på.
I Afghanistan började den brygd röras ihop, vars viktigaste ingredienser nog är fundamentalismer, vår som deras. Det hade inte behövt gå så.
Efter en veckas bombanfall mot mål i hela Afghanistan, upprepade talibanerna erbjudandet att lämna ut bin Ladin till rättegång i tredje land. I Vita huset var president Bush bestämd: Vi vet att han är skyldig. Det finns ingenting att diskutera. (A. Buncombe, The Independent den 15/10 2001) Bombattackerna och kriget fortsätter, skördar tusentals liv.
bin Ladin är nu död. Jubel i New York och på många fler håll i världen medan människorna i Irak, Pakistan, Afghanistan och många fler länder, även framöver tvingas att leva och dö. Därför att vi låter den dualism, som präglade både bin Ladin och Bush styra våra ord och handlingar: svart-vitt, ont-gott, fiende-vän.
Nu är den ene död, människan, men myten lever. Och det är vi som håller den vid liv. Som dockor i händerna på marionettmästarna, insnärjda i tankemönster från före upplysningen. Vilka nyttiga idioter vi är.
Scener kring reningsdammarna av Gunnar Stensson
I söndags hörde jag en gök för första gången i år, i morse näktergalen. Nu förestår stora events. Något rör sig under vattnets sidenyta bland grågröna flottar av pollen. Ringar, böljor. Det förebådar karparnas lek, mörka blanka fiskkroppar tumlande om varandra i skummet.
En grön padda vandrar sakta mellan de unga kaveldunen. Snart kommer den stora knarrande grodsymfonin. En enda gång har jag sett en snok. Ålar är vanligare. Tre svanpar har i veckor legat på sina ägg som är färdiga att kläckas. Sen kommer de att simma omkring med nykläckta ungar på ryggen. Ett nytt par har just funnit varandra. Honan bygger på sitt rede medan hanen försvarar reviret med hela sin manliga aggressivitet. Vaksamheten är motiverad. Minken som bor bland björnbärsbuskarna har lämnat äggskal efter sig på stigen. Moln av minimala insekter svärmar i solskenet. Det är tid för ladusvalorna och tornseglarna att dyka upp (ur vattnet där de enligt Linné övervintrar). De lär ha siktats i Skanör. De är fräckast av alla. Med sin fulländade flyg- och navigeringsförmåga susar de förbi öronen på bara någon centimeters avstånd.
Annars är fågellivet mindre rikt än i vintras. De hundratals bläsänderna har gett sig av till fiskrika vatten vid Kolahalvön efter svältkosten i Lund. Också de flesta gräsänderna är borta. Gässen är på väg mot Kebnekajse med Akka i spetsen. Men ett gåspar häckar, kanske lockat av den gamla gås som lever här sedan åratal på grund av bristande flygförmåga. Lite oroande är att inga hägrar synts på länge. Men de kommer nog tillbaka när dammarna fylls av grodyngel och småfisk
Häggen, plommonen och körsbären är överblommade, men äppleträden, kastanjerna och syrénerna - vita och violetta - blommar rikt. Endera dagen börjar den vackraste blomningen. Hagtornen. De metallglänsande grenarna och kvistarna är översållade med små runda vita knoppar. Avvaktar gör också de många flädersnåren. I juni kan blommorna skördas och i juli bären.
Djungeln mellan stigen och Höje å börjar redan bli svårgenomtränglig. Ytorna täcks av frodiga fält med mörkgröna nässlor. Hundkexen är snart meterhöga och de första har börjat blomma. Dungar av maskrosor lyser som eldar i skuggan under de blekgröna salixsnåren. De tre meter höga brunvissnade tistlarna ersätts med nya skott.
Fälten runt dalen som nyss var svarta lyser nu gröna av vårvete. Och över alltihopa lyser moder sol från en disig blå himmel.
En grön padda vandrar sakta mellan de unga kaveldunen. Snart kommer den stora knarrande grodsymfonin. En enda gång har jag sett en snok. Ålar är vanligare. Tre svanpar har i veckor legat på sina ägg som är färdiga att kläckas. Sen kommer de att simma omkring med nykläckta ungar på ryggen. Ett nytt par har just funnit varandra. Honan bygger på sitt rede medan hanen försvarar reviret med hela sin manliga aggressivitet. Vaksamheten är motiverad. Minken som bor bland björnbärsbuskarna har lämnat äggskal efter sig på stigen. Moln av minimala insekter svärmar i solskenet. Det är tid för ladusvalorna och tornseglarna att dyka upp (ur vattnet där de enligt Linné övervintrar). De lär ha siktats i Skanör. De är fräckast av alla. Med sin fulländade flyg- och navigeringsförmåga susar de förbi öronen på bara någon centimeters avstånd.
Annars är fågellivet mindre rikt än i vintras. De hundratals bläsänderna har gett sig av till fiskrika vatten vid Kolahalvön efter svältkosten i Lund. Också de flesta gräsänderna är borta. Gässen är på väg mot Kebnekajse med Akka i spetsen. Men ett gåspar häckar, kanske lockat av den gamla gås som lever här sedan åratal på grund av bristande flygförmåga. Lite oroande är att inga hägrar synts på länge. Men de kommer nog tillbaka när dammarna fylls av grodyngel och småfisk
Häggen, plommonen och körsbären är överblommade, men äppleträden, kastanjerna och syrénerna - vita och violetta - blommar rikt. Endera dagen börjar den vackraste blomningen. Hagtornen. De metallglänsande grenarna och kvistarna är översållade med små runda vita knoppar. Avvaktar gör också de många flädersnåren. I juni kan blommorna skördas och i juli bären.
Djungeln mellan stigen och Höje å börjar redan bli svårgenomtränglig. Ytorna täcks av frodiga fält med mörkgröna nässlor. Hundkexen är snart meterhöga och de första har börjat blomma. Dungar av maskrosor lyser som eldar i skuggan under de blekgröna salixsnåren. De tre meter höga brunvissnade tistlarna ersätts med nya skott.
Fälten runt dalen som nyss var svarta lyser nu gröna av vårvete. Och över alltihopa lyser moder sol från en disig blå himmel.
Kulturtips
Eddie #14
Syret, vattnet och födan börjar ta slut. Vi kommer mycket snart sluta fungera. När jag skriver detta, så inser jag, att detta redan är skrivet. Inte av mig, utan innan, av människan. Teater InSite spelar på Bastionen 15 april - 14 maj.
Fre 13 maj kl. 19:30. Läs mer
Syret, vattnet och födan börjar ta slut. Vi kommer mycket snart sluta fungera. När jag skriver detta, så inser jag, att detta redan är skrivet. Inte av mig, utan innan, av människan. Teater InSite spelar på Bastionen 15 april - 14 maj.
Fre 13 maj kl. 19:30. Läs mer
Krasch - en återvinningscirkus som bjuder på konster i en akrobatisk krock
På Karavan 30 april - 14 maj.
Fre 13 maj kl. 20:00. Läs mer
På Karavan 30 april - 14 maj.
Fre 13 maj kl. 20:00. Läs mer
Kulla-Gulla, Fassbinder och Jag
Arena Baubo återvänder till Inkonst för att undersöka den dans som uppstår när vi inte lärt oss ta ansvar för våra egna känslor. Ett nordiskt samarbete mellan Kjersti Vetterstad, Outi Condit, Maria Stiernborg, Kajsa Wadhia, Katja Seitajoki och Lina Benneth initierat av Arena Baubo, på Inkonst 13-15 maj.
Fre 13 maj kl. 19:00. Läs mer
Arena Baubo återvänder till Inkonst för att undersöka den dans som uppstår när vi inte lärt oss ta ansvar för våra egna känslor. Ett nordiskt samarbete mellan Kjersti Vetterstad, Outi Condit, Maria Stiernborg, Kajsa Wadhia, Katja Seitajoki och Lina Benneth initierat av Arena Baubo, på Inkonst 13-15 maj.
Fre 13 maj kl. 19:00. Läs mer
Rosamunde
Avdelning14 ger Elfriede Jelineks Rosamunde på Teatr Weimar 13-29 maj kl 19.30. Läs mer
Avdelning14 ger Elfriede Jelineks Rosamunde på Teatr Weimar 13-29 maj kl 19.30. Läs mer
Valkyrian av Richard Wagner
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino lördag 14 maj. Repris söndag 15 maj. Läs mer
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino lördag 14 maj. Repris söndag 15 maj. Läs mer
MACK på Casinot - Anna-Lena Brundin och Elin Nordén
Standup 14 maj kl 20:30 på Casino Cosmopol. Läs mer
Standup 14 maj kl 20:30 på Casino Cosmopol. Läs mer
Exploding Brass
Øresund Brass Band under ledning av Jonas Nydesjö. På Tangopalatset 15 maj kl 17:00. Läs mer
Øresund Brass Band under ledning av Jonas Nydesjö. På Tangopalatset 15 maj kl 17:00. Läs mer
Säsongsavslutning Mix Musik: Antonio Rey & Barullo (Spanien)
15 maj kl. 19.00 på Kong/Klaffbron.
Läs mer
15 maj kl. 19.00 på Kong/Klaffbron.
Läs mer
Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid. 17 maj - 2 juli.
Tis 17 maj kl. 17:15. Läs mer
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid. 17 maj - 2 juli.
Tis 17 maj kl. 17:15. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 18 maj kl. 16:00 Tor 19 maj kl. 16:00
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 18 maj kl. 16:00 Tor 19 maj kl. 16:00
Läs mer
Hela kulturcentralens program
Slumpen? av Gunnar Stensson
President Jimmy Carter skickade 24/4 1980 en specialstyrka för att frita de 52 ambassadtjänstemän som tagits som gisslan på den amerikanska ambassaden i Teheran. Försöket misslyckades.
Fiaskot uppfattades som en bekräftelse på Carters tillkortakommande som ledare. I november samma år valdes republikanen och cowboyhjälten Ronald Reagan till president.
Per T Ohlsson påminner i sin krönika 8/5 om det misslyckade fritagningsförsöket 1980
Carter gjorde fiasko. President Obamas raid mot Usama bin Ladin lyckades. – We got him, sa presidenten. Obamas handlingsutrymme ökade, liksom hans chans att vinna presidentvalet nästa år.
Visar fiaskot 1980 att Carter var ”vek och handfallen”? Bevisar Obamas framgång 2011 hans kompetens?
I båda fallen finns stora inslag av slump. Slumpen avgjorde. Men hur hamnade de båda presidenterna i en situation där de var utlämnade åt slumpen?
USAs politik ledde konsekvent och stegvis fram till den situation då allt sattes på ett kort, 1980 liksom 2011.
Rötterna till Carters fritagningsförsök kan följas tillbaka till 1953, ja egentligen ännu längre. Men vi nöjer oss med 1953. Iran var då moget för demokrati och ville befria sig från den av västmakterna insatte shahen, som med amerikanskt stöd styrde landet med järnhand. Ungefär som Mubarak.
Irans premiärminister Mohammad Mossadeq som hade socialdemokratiska ambitioner ville förstatliga oljetillgångarna. Med starkt folkligt stöd fördrev han shahen. Men väst ville behålla sin shah - och oljeinkomsterna.
Några dagar senare störtades Mossadeq i en USA-stödd militärkupp. Ungefär som Salvador Allende i Chile när han ville socialisera kopparutvinningen. Den avskydde tyrannen återinsattes.
Oljevinsterna fortsatte att strömma ut ur landet.
Shahens diktatur hårdnade. Regimen uppfann en speciell tortyrteknik som byggde på gallerburar av stål. Gallren upphettades.
Fiaskot uppfattades som en bekräftelse på Carters tillkortakommande som ledare. I november samma år valdes republikanen och cowboyhjälten Ronald Reagan till president.
Per T Ohlsson påminner i sin krönika 8/5 om det misslyckade fritagningsförsöket 1980
Carter gjorde fiasko. President Obamas raid mot Usama bin Ladin lyckades. – We got him, sa presidenten. Obamas handlingsutrymme ökade, liksom hans chans att vinna presidentvalet nästa år.
Visar fiaskot 1980 att Carter var ”vek och handfallen”? Bevisar Obamas framgång 2011 hans kompetens?
I båda fallen finns stora inslag av slump. Slumpen avgjorde. Men hur hamnade de båda presidenterna i en situation där de var utlämnade åt slumpen?
USAs politik ledde konsekvent och stegvis fram till den situation då allt sattes på ett kort, 1980 liksom 2011.
Rötterna till Carters fritagningsförsök kan följas tillbaka till 1953, ja egentligen ännu längre. Men vi nöjer oss med 1953. Iran var då moget för demokrati och ville befria sig från den av västmakterna insatte shahen, som med amerikanskt stöd styrde landet med järnhand. Ungefär som Mubarak.
Irans premiärminister Mohammad Mossadeq som hade socialdemokratiska ambitioner ville förstatliga oljetillgångarna. Med starkt folkligt stöd fördrev han shahen. Men väst ville behålla sin shah - och oljeinkomsterna.
Några dagar senare störtades Mossadeq i en USA-stödd militärkupp. Ungefär som Salvador Allende i Chile när han ville socialisera kopparutvinningen. Den avskydde tyrannen återinsattes.
Oljevinsterna fortsatte att strömma ut ur landet.
Shahens diktatur hårdnade. Regimen uppfann en speciell tortyrteknik som byggde på gallerburar av stål. Gallren upphettades.
Processen kunde avbrytas när som helst men genomfördes ofta fram till döden genom grillning. Marxistiska mujaheddin-grupper och islamister ledde motståndet. Shahen fördrevs än en gång av ett ursinnigt iranskt folk.
Så kom då Khomeini och valdes till landets högsta politiska och andliga ledare på livstid. USA:s ambassad ockuperades.
Den amerikanska politiken hade steg för steg fört fram till situationen. Det var ingen slump. President Carter tvingades sätta allt på ett kort – och förlorade.
På liknande sätt har USA:s mellanösternpolitik konsekvent fört fram till det ögonblick då det blev möjligt för Usama bin Ladin att förstöra World Trade Center. Också det en aktion där slumpen avgjorde.
Centret hade blivit en symbol för den västliga utsugningspolitik som bedrevs via Mubarak, Ben Ali och de andra USA-stödda tyrannerna. (Sveriges riksdag försöker just nu stifta lagar som förhindrar vapenförsäljning till dem. Det är så dags!) Därför var det många människor i Mellanöstern som kände glädje när symbolen för deras elände störtade samman.
George W Bush:s reaktion på USA:s nederlag blev att förklara krig, först mot Afghanistan, sedan mot Irak.
De chauvinistiska besluten fick fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor, ledde till en världsomspännande konflikt med rasistiska undertoner och utarmade USA politiskt och ekonomiskt.
Efter tio år visste ingen hur man skulle kunna få ett slut på kriget i Afghanistan.
Kanske som ett sätt att söka nå ett läge där det var möjligt för USA att dra sig tillbaka från Afghanistan (ännu ett amerikanskt nederlag) satsade president Obama allt på ett kort – och vann.
Konsekvensen av den amerikanska politik som under decennier drivits fram av mäktiga institutioner, ekonomiska intressen och en rad politiska ledare blev att president Obama till slut hamnade i ett läge där slumpen fick avgöra. Han vann. Det återstår att se vad han gör med sin framgång.
Så kom då Khomeini och valdes till landets högsta politiska och andliga ledare på livstid. USA:s ambassad ockuperades.
Den amerikanska politiken hade steg för steg fört fram till situationen. Det var ingen slump. President Carter tvingades sätta allt på ett kort – och förlorade.
På liknande sätt har USA:s mellanösternpolitik konsekvent fört fram till det ögonblick då det blev möjligt för Usama bin Ladin att förstöra World Trade Center. Också det en aktion där slumpen avgjorde.
Centret hade blivit en symbol för den västliga utsugningspolitik som bedrevs via Mubarak, Ben Ali och de andra USA-stödda tyrannerna. (Sveriges riksdag försöker just nu stifta lagar som förhindrar vapenförsäljning till dem. Det är så dags!) Därför var det många människor i Mellanöstern som kände glädje när symbolen för deras elände störtade samman.
George W Bush:s reaktion på USA:s nederlag blev att förklara krig, först mot Afghanistan, sedan mot Irak.
De chauvinistiska besluten fick fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor, ledde till en världsomspännande konflikt med rasistiska undertoner och utarmade USA politiskt och ekonomiskt.
Efter tio år visste ingen hur man skulle kunna få ett slut på kriget i Afghanistan.
Kanske som ett sätt att söka nå ett läge där det var möjligt för USA att dra sig tillbaka från Afghanistan (ännu ett amerikanskt nederlag) satsade president Obama allt på ett kort – och vann.
Konsekvensen av den amerikanska politik som under decennier drivits fram av mäktiga institutioner, ekonomiska intressen och en rad politiska ledare blev att president Obama till slut hamnade i ett läge där slumpen fick avgöra. Han vann. Det återstår att se vad han gör med sin framgång.
Kommer demokratin att överleva detta århundrade?
av Bertil Egerö
Jordens befolkning ser ut att öka mer än beräknat, meddelade FN i början av maj. Nu väntas det finnas tio miljarder på vår jord i slutet av detta sekel, en ny miljard ovanpå de nio som varit standardsiffran ett tag. Jag blir inte så förvånad – siffrorna är inget mer än framskrivningar baserade på dunkla antaganden om hur barnafödande och överlevnad ska utveckla sig i vart och ett av jordens alla länder. Och 90 år är en lång period i sådana sammanhang.
Det är mycket som är problematiskt med detta slags siffror. Fortsatt folkökning i vissa regioner balanseras mot väntad minskning i andra. Faktiskt är skillnaderna i tillväxttakt större än någonsin. En klar spegling av de förhållanden under vilka människor lever – både materiellt och i fråga om trygghet och förväntningar om framtiden. I många afrikanska länder värdesätts helt rationellt släkten som den enda säkra tryggheten. Många barn är släktens trygghet i nästa generation.
I Europa väntar vi oss knappast något materiellt stöd från barn eller andra släktingar om vi skulle behöva det. Släktträden minskar till smala stammar utan just några syskon- eller kusinförgreningar. Då är det inte så lätt att fixa jobb åt sitt barn med hjälp av släktkontakter. Det är andra länkar som gäller.
Vi verkar dock klara oss i det rika Väst. Importerar arbetskraft efter behov, stänger ute flyktingar så gott det går. Försvarar våra tillgångar hemma och lyckas rätt framgångsrikt komma över fattigare länders tillgångar med hjälp av handelsavtal och investeringar. I värsta fall – läs USA – finns våldet att ta till i den nationella säkerhetens intresse.
Men siffran tio miljarder rymmer en redan mycket tydlig problematik: de många unga i fattigare länder som inte hittar ett jobb, inte kan skapa sig ett värdigt liv. Utvecklingen i Nordafrika visar hur starka krafter som kan mobiliseras när unga utbildade tvingas bo kvar hos föräldrarna och inte kan få jobb som motsvarar deras utbildning och förväntningar.
P-piller räcker inte
Lester Brown, mannen bakom Human Rights Watch, hör till dem som länge varnat för de problem som en snabb folkökning utan motsvarande ekonomisk utveckling för med sig. Men även han skyggar för att peka ut den strukturella problematik som måste angripas – maktobalansen, den fortsatta utsugningen av fattiga länder och den ständigt växande polariseringen. Modern barnbegränsning är det lyckopiller som den rika världen länge erbjudit; ofta mycket värdefullt för den enskilde men inte ett svar på problem på makroplanet.
Snabb och samtidigt långvarig folkökning är ett reellt problem för de utsatta länderna själva. FN-siffrorna beskriver en fyrdubbling eller mer för enskilda afrikanska länder. En sådan tillväxt känns omöjlig, och är det kanske också. Och hur kommer den att kunna undvikas – genom att hundratals miljoner lämnar kontinenten, och vart? Eller genom svält, AIDS och andra dödliga sjukdomar?
Den som inte vill släppa på sina privilegier undviker att se länkarna. Så oroas vi i Europa för trycket från afrikanska migranter, samtidigt som vi vill få staterna att acceptera handelsavtal som PTA som mest gynnar vår egen export till dem, inte deras ekonomiska utveckling. Även Sverige har samarbetat intimt med Libyens diktator Gaddafi för att hindra att migranterna når kusten och kan söka sig hit i olika båtar.
Kalla kriget i ny version?
Konflikten i Libyen tvingade Kina att evakuera sina omkring 35 000 gästarbetare. Siffran säger en del om storleken på de kinesiska investeringarna i landet. NATO-attackerna mot Gaddafi hotar även kinesiska investeringar. Hur ska konflikten tolkas? En bedömare menar att det vi nu ser är inledningen på ett nytt kallt krig, nu med fronten i Afrika. Medan västmakternas relation till sina gamla kolonier handlar om påtvingade struktur-rationaliseringar och militära interventioner, har Kina nått långt med fredliga metoder – handel, bistånd, investeringar utan politiska villkor.
Det är mycket som är problematiskt med detta slags siffror. Fortsatt folkökning i vissa regioner balanseras mot väntad minskning i andra. Faktiskt är skillnaderna i tillväxttakt större än någonsin. En klar spegling av de förhållanden under vilka människor lever – både materiellt och i fråga om trygghet och förväntningar om framtiden. I många afrikanska länder värdesätts helt rationellt släkten som den enda säkra tryggheten. Många barn är släktens trygghet i nästa generation.
I Europa väntar vi oss knappast något materiellt stöd från barn eller andra släktingar om vi skulle behöva det. Släktträden minskar till smala stammar utan just några syskon- eller kusinförgreningar. Då är det inte så lätt att fixa jobb åt sitt barn med hjälp av släktkontakter. Det är andra länkar som gäller.
Vi verkar dock klara oss i det rika Väst. Importerar arbetskraft efter behov, stänger ute flyktingar så gott det går. Försvarar våra tillgångar hemma och lyckas rätt framgångsrikt komma över fattigare länders tillgångar med hjälp av handelsavtal och investeringar. I värsta fall – läs USA – finns våldet att ta till i den nationella säkerhetens intresse.
Men siffran tio miljarder rymmer en redan mycket tydlig problematik: de många unga i fattigare länder som inte hittar ett jobb, inte kan skapa sig ett värdigt liv. Utvecklingen i Nordafrika visar hur starka krafter som kan mobiliseras när unga utbildade tvingas bo kvar hos föräldrarna och inte kan få jobb som motsvarar deras utbildning och förväntningar.
P-piller räcker inte
Lester Brown, mannen bakom Human Rights Watch, hör till dem som länge varnat för de problem som en snabb folkökning utan motsvarande ekonomisk utveckling för med sig. Men även han skyggar för att peka ut den strukturella problematik som måste angripas – maktobalansen, den fortsatta utsugningen av fattiga länder och den ständigt växande polariseringen. Modern barnbegränsning är det lyckopiller som den rika världen länge erbjudit; ofta mycket värdefullt för den enskilde men inte ett svar på problem på makroplanet.
Snabb och samtidigt långvarig folkökning är ett reellt problem för de utsatta länderna själva. FN-siffrorna beskriver en fyrdubbling eller mer för enskilda afrikanska länder. En sådan tillväxt känns omöjlig, och är det kanske också. Och hur kommer den att kunna undvikas – genom att hundratals miljoner lämnar kontinenten, och vart? Eller genom svält, AIDS och andra dödliga sjukdomar?
Den som inte vill släppa på sina privilegier undviker att se länkarna. Så oroas vi i Europa för trycket från afrikanska migranter, samtidigt som vi vill få staterna att acceptera handelsavtal som PTA som mest gynnar vår egen export till dem, inte deras ekonomiska utveckling. Även Sverige har samarbetat intimt med Libyens diktator Gaddafi för att hindra att migranterna når kusten och kan söka sig hit i olika båtar.
Kalla kriget i ny version?
Konflikten i Libyen tvingade Kina att evakuera sina omkring 35 000 gästarbetare. Siffran säger en del om storleken på de kinesiska investeringarna i landet. NATO-attackerna mot Gaddafi hotar även kinesiska investeringar. Hur ska konflikten tolkas? En bedömare menar att det vi nu ser är inledningen på ett nytt kallt krig, nu med fronten i Afrika. Medan västmakternas relation till sina gamla kolonier handlar om påtvingade struktur-rationaliseringar och militära interventioner, har Kina nått långt med fredliga metoder – handel, bistånd, investeringar utan politiska villkor.
Den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina äter sig in i all global handel och all konkurrens om lokala resurser. Kinas befolkning växer ännu ett antal decennier, och framför allt ökar dess köpkraft. De amerikanska krigen, i Irak, Afghanistan och nu Libyen, dränerar USA:s resurser på ett sätt som börjar påminna om hur Sovjet dränerades av sitt krig i Afghanistan. Kina avancerar, inte minst i den kontinent som är på väg att bli viktigast som naturresurs; Afrika. Det är långt ifrån säkert att de kinesiska metoderna i längden gynnar afrikansk ekonomisk utveckling. Med all sannolikhet kommer migrationen mot norr att fortsätta, och öka.
Nya krav på solidaritet
För oss börjar det bli hög tid att damma av ett begrepp som tycks ha blivit omodernt: internationell solidaritet. Men nu är villkoren tuffare än de var för femtio år sedan. Nu kommer vi att behöva ge plats åt människor från fattigare regioner, samtidigt som vi drar ner på vårt gemensamma tärande på resurserna i dessa regioner. Och vi måste hitta vägar att försvara demokratiska värden genom dessa svåra utmaningar.
I de rika länderna hotas nu demokratin mer än på länge. USA:s krig avsätter hemska spår i avrättningar, tortyr och illegala fängelser – Guantanamo är bara ett av dem. Även Europa accepterar den illegala blockaden av Gazas 1,5 miljoner människor, liksom USA:s illegala blockad av Kuba. USA kan idag inte längre kräva Kina på större respekt för mänskliga rättigheter utan att få svar på tal.
En del av oss i Väst reagerar med rädsla. Det föder partier som SD. Frågan är – hur ska allt fler kunna hitta vägen till sympati med dem som utsätts för den starkes övergrepp i det globala spelet? Just nu finns det ett fantastiskt fint exempel att peka på: Ship to Gaza. Ett företag finansierat av enskildas mindre eller större bidrag, byggt på oerhört mycket frivilligt arbete, genomsyrat av mänsklighet, humanism, etik. När inte våra statsledningar kan gå från retorik till effektiv handling, då får vi tvinga dem att göra det – eller bekänna färg.
Idag är vi hjälpta av den folkliga kampen i Nordafrika och Västasien/Mellanöstern. NATO-attackerna mot Libyen motiverades av behovet att skydda civila mot Gaddafiregimens våld. När palestinierna nu samlar sig till en enad front mot det israeliska förtrycket ska inte västvärlden få komma undan med enbart retorisk kritik. Israels och USA:s krav att Hamas ska erkänna Israel kan snart komma att ställas mot kravet att de båda erkänner ett Palestina inom 1967 års gränser.
Ship to Gaza är idag det allra bästa stöd vi kan ge processerna i Nordafrika och Västasien. När Palestina utropas får vi en ny och stor uppgift – pressa våra regeringar och parlament att erkänna den nya nationen.
Nya krav på solidaritet
För oss börjar det bli hög tid att damma av ett begrepp som tycks ha blivit omodernt: internationell solidaritet. Men nu är villkoren tuffare än de var för femtio år sedan. Nu kommer vi att behöva ge plats åt människor från fattigare regioner, samtidigt som vi drar ner på vårt gemensamma tärande på resurserna i dessa regioner. Och vi måste hitta vägar att försvara demokratiska värden genom dessa svåra utmaningar.
I de rika länderna hotas nu demokratin mer än på länge. USA:s krig avsätter hemska spår i avrättningar, tortyr och illegala fängelser – Guantanamo är bara ett av dem. Även Europa accepterar den illegala blockaden av Gazas 1,5 miljoner människor, liksom USA:s illegala blockad av Kuba. USA kan idag inte längre kräva Kina på större respekt för mänskliga rättigheter utan att få svar på tal.
En del av oss i Väst reagerar med rädsla. Det föder partier som SD. Frågan är – hur ska allt fler kunna hitta vägen till sympati med dem som utsätts för den starkes övergrepp i det globala spelet? Just nu finns det ett fantastiskt fint exempel att peka på: Ship to Gaza. Ett företag finansierat av enskildas mindre eller större bidrag, byggt på oerhört mycket frivilligt arbete, genomsyrat av mänsklighet, humanism, etik. När inte våra statsledningar kan gå från retorik till effektiv handling, då får vi tvinga dem att göra det – eller bekänna färg.
Idag är vi hjälpta av den folkliga kampen i Nordafrika och Västasien/Mellanöstern. NATO-attackerna mot Libyen motiverades av behovet att skydda civila mot Gaddafiregimens våld. När palestinierna nu samlar sig till en enad front mot det israeliska förtrycket ska inte västvärlden få komma undan med enbart retorisk kritik. Israels och USA:s krav att Hamas ska erkänna Israel kan snart komma att ställas mot kravet att de båda erkänner ett Palestina inom 1967 års gränser.
Ship to Gaza är idag det allra bästa stöd vi kan ge processerna i Nordafrika och Västasien. När Palestina utropas får vi en ny och stor uppgift – pressa våra regeringar och parlament att erkänna den nya nationen.
Om Cykelfrämjandets granskning av kommunernas cykelpolitik av Ulf Nymark
Så har då Lunds kommun återigen placerat sig högt upp i Cykelfrämjandets granskning av kommunernas cykelpolitik, den s k Kommunvelometern.
Denna gång på andra plats, medan Malmö intar tätplatsen. Hur går denna höga rankning ihop med min lilla artikelserie om Lund där jag hävdar att Lund är en bilkommun? Vad är förklaringen till så vitt skilda bedömningar? Det beror helt enkelt på vilket perspektiv man anlägger, vad man jämför med och vad man, precis som i alla enkäter, frågar efter.
Hyfsat program på bilismens villkor
1. Cykelfrämjandet (CF), där jag för övrigt är medlem, har ett hyfsat program för cyklismen, inom biltrafiksystemets ramar. Att CF outtalat accepterar biltrafikens överordnade roll framgår t ex av CF:s 11 punktsprogram (Se CF:s hemsida!) när det gäller trafikregler som inte tar upp en av de mest gentemot cyklismen mest diskriminerande trafikreglerna: att cykelföraren alltid har skyldighet att lämna företräde gentemot annan fordonstrafik, i praktiken motortrafik, när cyklisten lämnar en cykelbana, alltså i princip i varje gatukorsning på cykelbana längs väg som inte är huvudled. Att CF rör sig inom biltrafiksystemet visar också föreningens blygsamma krav vad gäller storleksordningen på ökningen av investeringarna i cykeltrafiken.
Min utgångspunkt för kritiken av Lunds cykelpolitik går ut på att biltrafikens hegemoni i vägtrafiken måste brytas om man ska kunna tala om att cykeltrafiken prioriteras.
Jämför kommuner - inte standard för olika vägtrafikslag
2. CFs Kommunvelometer jämför ett antal kommuner med varandra. I mina texter jämför jag framkomligheten och standarden för cyklister med den som gäller för bilister och kan därvid påvisa hur bilismen i praktiken ges en avsevärt högre standard.
Tar ej upp kvaliteten
3. Kommunvelometerrapporten bygger på enkäter som kommunerna själva besvarar. Detta ger helt visst utrymme för ett visst godtycke och överskattning av insatserna. Men det kanske kan vara lika för alla kommuner. Snarare är problemet med enkäten det frågornas karaktär som inte beaktar kvalitativa aspekter. Några exempel: Enkätens frågor är som sig bör viktade. Tyngst i bedömningen väger t ex totala längden cykelvägar. Hur dessa cykelvägar ser ut ur bekvämlighets- och framkomlighetssynpunkt vägs inte in.
Tungt väger också frågan om hur stort belopp per invånare som investeras i cykelvägar under året. Men rapporten säger ingenting om hur de cykelvägar som byggs ser ut, eller om de byggs för att hålla bilvägarna fria från störande cyklister. I frågebatteriet ingår också om kommunen har satt upp mål inom cykeltrafiken, men det vägs inte in om målen uppnås. Och slutligen: nyinvesteringar och underhåll i cykeltrafiken jämförs inte med de summor som satsas på biltrafik.
Bilkommunen Lund
Sammanfattningsvis: CFs rapport visar att Lund inom biltrafiksystemets ramar är bättre för cyklister jämfört med ett antal andra kommuner. Den säger ingenting om kvaliteten på cykelinfrastrukturen och den säger absolut inte knyst om hur standarden på cykelvägar förhåller sig till standarden och framkomligheten på bilvägarna. Det är detta sistnämnda jag försöker belysa i min serie om Lund som bilkommun, och det återstår fortfarande en del att säga om detta. Men det sparar jag till ett senare tillfälle.
Denna gång på andra plats, medan Malmö intar tätplatsen. Hur går denna höga rankning ihop med min lilla artikelserie om Lund där jag hävdar att Lund är en bilkommun? Vad är förklaringen till så vitt skilda bedömningar? Det beror helt enkelt på vilket perspektiv man anlägger, vad man jämför med och vad man, precis som i alla enkäter, frågar efter.
Hyfsat program på bilismens villkor
1. Cykelfrämjandet (CF), där jag för övrigt är medlem, har ett hyfsat program för cyklismen, inom biltrafiksystemets ramar. Att CF outtalat accepterar biltrafikens överordnade roll framgår t ex av CF:s 11 punktsprogram (Se CF:s hemsida!) när det gäller trafikregler som inte tar upp en av de mest gentemot cyklismen mest diskriminerande trafikreglerna: att cykelföraren alltid har skyldighet att lämna företräde gentemot annan fordonstrafik, i praktiken motortrafik, när cyklisten lämnar en cykelbana, alltså i princip i varje gatukorsning på cykelbana längs väg som inte är huvudled. Att CF rör sig inom biltrafiksystemet visar också föreningens blygsamma krav vad gäller storleksordningen på ökningen av investeringarna i cykeltrafiken.
Min utgångspunkt för kritiken av Lunds cykelpolitik går ut på att biltrafikens hegemoni i vägtrafiken måste brytas om man ska kunna tala om att cykeltrafiken prioriteras.
Jämför kommuner - inte standard för olika vägtrafikslag
2. CFs Kommunvelometer jämför ett antal kommuner med varandra. I mina texter jämför jag framkomligheten och standarden för cyklister med den som gäller för bilister och kan därvid påvisa hur bilismen i praktiken ges en avsevärt högre standard.
Tar ej upp kvaliteten
3. Kommunvelometerrapporten bygger på enkäter som kommunerna själva besvarar. Detta ger helt visst utrymme för ett visst godtycke och överskattning av insatserna. Men det kanske kan vara lika för alla kommuner. Snarare är problemet med enkäten det frågornas karaktär som inte beaktar kvalitativa aspekter. Några exempel: Enkätens frågor är som sig bör viktade. Tyngst i bedömningen väger t ex totala längden cykelvägar. Hur dessa cykelvägar ser ut ur bekvämlighets- och framkomlighetssynpunkt vägs inte in.
Tungt väger också frågan om hur stort belopp per invånare som investeras i cykelvägar under året. Men rapporten säger ingenting om hur de cykelvägar som byggs ser ut, eller om de byggs för att hålla bilvägarna fria från störande cyklister. I frågebatteriet ingår också om kommunen har satt upp mål inom cykeltrafiken, men det vägs inte in om målen uppnås. Och slutligen: nyinvesteringar och underhåll i cykeltrafiken jämförs inte med de summor som satsas på biltrafik.
Bilkommunen Lund
Sammanfattningsvis: CFs rapport visar att Lund inom biltrafiksystemets ramar är bättre för cyklister jämfört med ett antal andra kommuner. Den säger ingenting om kvaliteten på cykelinfrastrukturen och den säger absolut inte knyst om hur standarden på cykelvägar förhåller sig till standarden och framkomligheten på bilvägarna. Det är detta sistnämnda jag försöker belysa i min serie om Lund som bilkommun, och det återstår fortfarande en del att säga om detta. Men det sparar jag till ett senare tillfälle.
2011-05-05
TEMA PALESTINA
6-12 maj 2011, Malmö & Lund
För sjunde året i rad bjuder ISM Malmö och Folkets Bio Malmö och Lund in till film- och kulturfestivalen Tema Palestina.
Årets festival är fylld av aktuella händelser, kraftfulla skildringar av en verklighet i misär och en mänsklig styrka som aldrig slutar att förvåna. Vi kommer att få möta filmskapare, författare, aktivister och musiker som delar med sig av sina möten med människor i regionen och sina åsikter och kunskaper.
Festivalen är en mötesplats och källa till kunskap och inspiration för alla, från gamla palestinarävar till nyfikna medborgare, som vill lära sig mer. Genom filmer, samtal, utställningar och kultur vill vi förmedla det Palestina som engagerar så många, ett Palestina fyllt av kraft och mod.
Årets festival är fylld av aktuella händelser, kraftfulla skildringar av en verklighet i misär och en mänsklig styrka som aldrig slutar att förvåna. Vi kommer att få möta filmskapare, författare, aktivister och musiker som delar med sig av sina möten med människor i regionen och sina åsikter och kunskaper.
Festivalen är en mötesplats och källa till kunskap och inspiration för alla, från gamla palestinarävar till nyfikna medborgare, som vill lära sig mer. Genom filmer, samtal, utställningar och kultur vill vi förmedla det Palestina som engagerar så många, ett Palestina fyllt av kraft och mod.
Malmö:
Fredag 6 maj kl 17:00 Galleri Panora
VERNISSAGE: MED KAMERAN SOM VAPEN
Fredag 6 maj kl 18:00 Biograf Panora
SEMINARIUM: SETTLER WATCH - MED KAMERAN SOM VAPEN
Fredag 6 maj kl 20:00 Biograf Panora
FILM: THE KINGDOM OF WOMEN – EIN EL HILWEH
VERNISSAGE: MED KAMERAN SOM VAPEN
Fredag 6 maj kl 18:00 Biograf Panora
SEMINARIUM: SETTLER WATCH - MED KAMERAN SOM VAPEN
Fredag 6 maj kl 20:00 Biograf Panora
FILM: THE KINGDOM OF WOMEN – EIN EL HILWEH
Lördag 7 maj kl 14:00 Biograf Panora
FILM: NO SHARP OBJECTS
Lördag 7 maj kl 15:00 Biograf Panora
FILM: TEARS OF GAZA
Lördag 7 maj kl 17:00 Café Panora
SAMTAL: MARNAS HEMLIGHET
Lördag 7 maj kl 19:00 Café Panora
KULTURAFTON
FILM: NO SHARP OBJECTS
Lördag 7 maj kl 15:00 Biograf Panora
FILM: TEARS OF GAZA
Lördag 7 maj kl 17:00 Café Panora
SAMTAL: MARNAS HEMLIGHET
Lördag 7 maj kl 19:00 Café Panora
KULTURAFTON
Söndag 8 maj kl 12:00 Biograf Panora
FILM, FOTOGRAFIER & SAMTAL: VOICES BEYOND WALLS
Söndag 8 maj kl 13:30 Biograf Panora
FILM & SAMTAL: THINGS WILL CHANGE - AN AFTERNOON WITH LEILA KHALED
Söndag 8 maj kl 15:00 Biograf Panora
FILM & SAMTAL: BUDRUS
Söndag 8 maj kl 17:00 Biograf Panora
FILM & SAMTAL: FOR THE RESISTANCE
Söndag 8 maj kl 19:00 Biograf Panora
FILM: AJAMI
Söndag 15 maj kl 11:00-15:00 Garaget
FÖRELÄSNING & SAMTAL: NAKBAH-BRUNCH
FILM, FOTOGRAFIER & SAMTAL: VOICES BEYOND WALLS
Söndag 8 maj kl 13:30 Biograf Panora
FILM & SAMTAL: THINGS WILL CHANGE - AN AFTERNOON WITH LEILA KHALED
Söndag 8 maj kl 15:00 Biograf Panora
FILM & SAMTAL: BUDRUS
Söndag 8 maj kl 17:00 Biograf Panora
FILM & SAMTAL: FOR THE RESISTANCE
Söndag 8 maj kl 19:00 Biograf Panora
FILM: AJAMI
Söndag 15 maj kl 11:00-15:00 Garaget
FÖRELÄSNING & SAMTAL: NAKBAH-BRUNCH
Lund:
Fredag 6 maj kl 21:00 Biograf Södran
Lördag 7 maj kl 21:00 Biograf Södran
Onsdag 11 maj kl 18:30 Biograf Södran
FILM: AJAMI
Lördag 7 maj kl 21:00 Biograf Södran
Onsdag 11 maj kl 18:30 Biograf Södran
FILM: AJAMI
Söndag 8 maj kl 17:00 & 19:00 Biograf Södran
Måndag 9 maj kl 19:00 & 21:00 Biograf Södran
FILM: TEARS OF GAZA
Måndag 9 maj kl 19:00 & 21:00 Biograf Södran
FILM: TEARS OF GAZA
Tisdag 10 maj kl 18:30 Biograf Kino
FILM: THE LAND SPEAKS ARABIC
Tisdag 10 maj kl 20:00 Biograf Kino
FILM: THE KINGDOM OF WOMEN – EIN EL HILWEH
FILM: THE LAND SPEAKS ARABIC
Tisdag 10 maj kl 20:00 Biograf Kino
FILM: THE KINGDOM OF WOMEN – EIN EL HILWEH
Torsdag 12 maj kl 19:00 Biograf Kino
FILM & SAMTAL: THINGS WILL CHANGE - AN AFTERNOON WITH LEILA KHALED
Torsdag 12 maj kl 19:00 Biograf Kino
FILM & SAMTAL: FOR THE RESISTANCE
Torsdag 12 maj kl 21:00 Biograf Kino
FILM & SAMTAL: BUDRUS
FILM & SAMTAL: THINGS WILL CHANGE - AN AFTERNOON WITH LEILA KHALED
Torsdag 12 maj kl 19:00 Biograf Kino
FILM & SAMTAL: FOR THE RESISTANCE
Torsdag 12 maj kl 21:00 Biograf Kino
FILM & SAMTAL: BUDRUS
Solidaritets- och miljörörelsen lanserar ny kampanj för Klimaträttvisa
Anser du att Sverige och EU måste ta sitt 
ansvar för de klimatförändringar som orsakats av den rika världen men framförallt drabbar fattiga och utsatta människor? Nätverket Global Rättvisa Nu startar nu en namninsamling för klimaträttvisa inför klimattoppmötet i Sydafrika i december 2011.
Närmast veckovis kommer nya vetenskapliga rapporter om hur oerhört allvarlig och akut situationen är. Den globala uppvärmningen går snabbare än vad forskarna trodde för några år sedan. Flera studier – om den arktiska isen, uppvärmningen av den sibiriska tundran, försurningen av våra hav – tyder på att vi närmar oss farliga tröskeleffekter som kan få den globala uppvärmningen att skena. Redan idag finns det 25 miljoner klimatflyktingar och extrema väderfenomen gör att framförallt utsatta och fattiga människor dör eller blir hemlösa.
Folkrörelser över hela världen mobiliserar nu för att få politikerna att gå från prat till handling. Du behövs i arbetet för att skapa folklig opinion för ett bindande, ambitiöst och rättvist klimatavtal.
• Skriv under namninsamlingen för klimaträttvisa på globalrattvisa.nu
• Kom med i arbetet att samla namn och sprida namninsamlingen
• Prata klimat och omställning bland vänner och släkt, på gator och torg, i tidningar och på Facebook
Namninsamlingen för Klimaträttvisa drivs av Kvarnby folkhögskola tillsammans med ett 20-tal andra föreningar och folkhögskolor
ansvar för de klimatförändringar som orsakats av den rika världen men framförallt drabbar fattiga och utsatta människor? Nätverket Global Rättvisa Nu startar nu en namninsamling för klimaträttvisa inför klimattoppmötet i Sydafrika i december 2011.Närmast veckovis kommer nya vetenskapliga rapporter om hur oerhört allvarlig och akut situationen är. Den globala uppvärmningen går snabbare än vad forskarna trodde för några år sedan. Flera studier – om den arktiska isen, uppvärmningen av den sibiriska tundran, försurningen av våra hav – tyder på att vi närmar oss farliga tröskeleffekter som kan få den globala uppvärmningen att skena. Redan idag finns det 25 miljoner klimatflyktingar och extrema väderfenomen gör att framförallt utsatta och fattiga människor dör eller blir hemlösa.
Folkrörelser över hela världen mobiliserar nu för att få politikerna att gå från prat till handling. Du behövs i arbetet för att skapa folklig opinion för ett bindande, ambitiöst och rättvist klimatavtal.
• Skriv under namninsamlingen för klimaträttvisa på globalrattvisa.nu
• Kom med i arbetet att samla namn och sprida namninsamlingen
• Prata klimat och omställning bland vänner och släkt, på gator och torg, i tidningar och på Facebook
Namninsamlingen för Klimaträttvisa drivs av Kvarnby folkhögskola tillsammans med ett 20-tal andra föreningar och folkhögskolor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)