Jag smiter in i Lunds konsthall fem över tio en gråkall måndagsmorgon,
stoppar mössan i fickan, sätter mig på en av de två stolarna och fångas
in av det flimrande bildflödet från åren av hänförelse och kamp, seger
och nederlag, omkring 1968. Visionen den gången var människans
universella frigörelse från det överallt förhärskande förtrycket.
Polisbrutaliteten vid shahens besök i Berlin, Fidel
Castros entusiasm och vrede, Che Guevaras försök att skapa flera
Vietnam och strax därpå hans döda kropp i Colombia, FNL:s tetoffensiv i
Vietnam, Majrevolten i Paris, studenter och arbetare, fantasin till
makten, polisklubborna, marschen mot Pentagon, polisklubborna, Allen
Ginsberg, Howl, Lyndon Johnsons avgång, Maos lilla röda,
kulturrevolutionen, Chou En-lai, rödgardisternas våld, Pragvåren,
Alexander Dubcek, Martin Luther King mördad, Black Panters, Charles de
Gaulle tillbaka vid makten, sovjetiska tanks krossar Pragvåren, USA
väljer Richard Nixon, Watergate, Salvador Allende resonerar, mördas av
Pinochet, socialister arkebuseras på stadion i Santiago, Fidel Castro
på massmöte i Havanna, USA:s flykt från Saigon, Francois Mitterrand,
Ulrike Meinhof...
Bildtsunamin häver sig, sjunker tillbaka, stiger igen, slår mot nya stränder, förlorar energi. Vad gick fel? Frågorna hopas.
Spontan anarki eller väpnad kamp?
Pragvår eller stalinism?
Che Guevara eller Salvador Allende?
Mao eller Martin Luther King?
Ulrike Meinhof eller Francois Mitterrand?
Kommunism eller socialdemokrati?
Frågor, bilder, minnen, fragment från en visionär tid, en tid av
hopp, av entusiasm. En tid av övertygelse, övertygelser.
Två timmar har gått. Egentligen kan jag inte ta in mer.
Men jag ser det andra också, händelserna som formade 1900-talet,
fotografierna (lätta att tillägna sig), de simultana tv-bilderna, den
långsamma kärleksberättelsen. 1900-TALET.
Det har kommit in en del besökare i konsthallen, vuxna, men inte
så gamla att de kan minnas 68, studenter, familjer, stojande barn. Det
är fortfarande kallt och blåsigt på Mårtenstorget.
Tanke: Lund var ett centrum för den svenska 68-rörelsen. Själv
bodde jag i Piteå men jag visste vad som hände i Lund. Nu befinner sig
Lund i periferin av universitetet, i periferin av Malmö, i det perifera
landet Sverige.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2015-02-19
De borgerliga gör fullmäktige till en scen för pajaseri
av Ulf Nymark
I augusti i fjol lämnade Karin Svensson
Smith (MP), då 2:e vice ordförande i Tekniska nämnden, in en skrivelse
(= förslag) till nämnden, där Karin föreslog att nämnden inför kommande
beslut skulle ställa sig negativ till alla investeringar som gör det
svårare att minska klimatpåverkan. Med detta menade Karin att nämnden
skulle sätta stopp för investeringar som ökar
den motorburna vägtrafiken, vilket hon tydligt uttrycker i brödtexten.
(Se hela skivelsen nedan! Mellanrubrikerna har jag lagt till)
Vad skulle avgöras?
Hur ställde sig då nämnden till Karins förslag när det behandlades i nämnden i december? Jo, den borgerliga majoriteten beslutade att nämnden skulle översända skrivelsen till kommunfullmäktige ”för avgörande”. Vad som skulle ”avgöras” framgick inte. Samtidigt passade nämnden på att uttala att den ”anser att skrivelsen felaktigt utgår från att investeringar i vägförbättringar alltid leder till större klimatpåverkan”. Som VB:s läsare själv kan se så nämns inte ”vägförbättringar” i skrivelsen, än mindre påstås att sådana alltid skulle leda till större klimatpåverkan.
Förvrängning av innehållet
De borgerliga förvrängde alltså i sitt beslut innehållet i Karins skrivelse, och sedan kritiserar man i samma beslut detta påhittade innehåll. Förutom att det är unikt att ett förslag som väckts i en nämnd skickas till fullmäktige så är det sällsport fullt trick att fatta beslut om att förvanska skrivelsens innehåll.
Borgerligt lurendrejeri
Men historien stannar inte där. Nämnden skickade det ju till fullmäktige för avgörande. När kommunstyrelsen så skulle behandla nämndens framställan föreslog de kloka tjänstemännen på kommunkontoret att styrelsen skulle skicka tillbaka ärendet till Tekniska nämnden med förfrågan om det verkligen var nämndens avsikt att fullmäktige skulle ta upp ärendet. De rödgrönrosa i styrelsen röstade för detta förslag. Och de borgerliga? De fortsatte lurendrejeriet. I allians med SD och FNL beslutade de att kommunstyrelsen skulle föreslå fullmäktige att besvara Karins skrivelse med att ”skrivelsen felaktig utgår från att investeringar i vägförbättringar alltid leder till större klimatpåverkan”. Återigen alltså dessa ”vägförbättringar” som det inte säjs ett ord om i skrivelsen.
Unikt
Vad de sex allianspartierna alltså gör är för det första att skicka en
nämndsskrivelse till fullmäktige för avgörande. Detta är helt unikt!
Jag kan inte erinra mej att något liknande har inträffat under alla
de år jag suttit i fullmäktige. För det andra och ännu värre: De sex
allierade föreslår inte att fullmäktige ska ta ställning till
skrivelsens förslag. Vad man vill att
fullmäktige ska göra är att kritisera och tillbakavisa ett påstående om
sambandet mellan vägförbättringar och klimatpåverkan. Ett påstående
som överhuvudtaget inte återfinns i Karins skrivelse! Borgarna vill med
andra ord att fullmäktige ska godta deras lögn som sanning.Vad skulle avgöras?
Hur ställde sig då nämnden till Karins förslag när det behandlades i nämnden i december? Jo, den borgerliga majoriteten beslutade att nämnden skulle översända skrivelsen till kommunfullmäktige ”för avgörande”. Vad som skulle ”avgöras” framgick inte. Samtidigt passade nämnden på att uttala att den ”anser att skrivelsen felaktigt utgår från att investeringar i vägförbättringar alltid leder till större klimatpåverkan”. Som VB:s läsare själv kan se så nämns inte ”vägförbättringar” i skrivelsen, än mindre påstås att sådana alltid skulle leda till större klimatpåverkan.
Förvrängning av innehållet
De borgerliga förvrängde alltså i sitt beslut innehållet i Karins skrivelse, och sedan kritiserar man i samma beslut detta påhittade innehåll. Förutom att det är unikt att ett förslag som väckts i en nämnd skickas till fullmäktige så är det sällsport fullt trick att fatta beslut om att förvanska skrivelsens innehåll.
Borgerligt lurendrejeri
Men historien stannar inte där. Nämnden skickade det ju till fullmäktige för avgörande. När kommunstyrelsen så skulle behandla nämndens framställan föreslog de kloka tjänstemännen på kommunkontoret att styrelsen skulle skicka tillbaka ärendet till Tekniska nämnden med förfrågan om det verkligen var nämndens avsikt att fullmäktige skulle ta upp ärendet. De rödgrönrosa i styrelsen röstade för detta förslag. Och de borgerliga? De fortsatte lurendrejeriet. I allians med SD och FNL beslutade de att kommunstyrelsen skulle föreslå fullmäktige att besvara Karins skrivelse med att ”skrivelsen felaktig utgår från att investeringar i vägförbättringar alltid leder till större klimatpåverkan”. Återigen alltså dessa ”vägförbättringar” som det inte säjs ett ord om i skrivelsen.
Unikt
Varför gör då de sex partierna på detta sätt? Jo, det är förstås för att misskreditera i första hand MP, men samtidigt också hela den styrande koalitionen. Och då tar man till det urgamla tricket att tillskriva motståndaren en uppfattning som hen inte har och sedan kritisera den!
Ulf Nymark
Karins skrivelse:
Bannlys investeringar som gör det svårare att nå klimatmålen
Många gläds över det nya hyrcykelsystemet LundaHoj. Införande av hyrcyklar är bra. Det kostar dock inte kommunen något eftersom finansieringen sköts via avtal med ett företag som distribuerar utomhusreklam. Ännu viktigare än att investera i nya cyklar är utbyggnad av ett sammanhängande nät för snabb cykling i hela kommunen. Om klimatmål och andra målsättningar i planen för miljöanpassning av transporterna i Lund - LundMaTs ska nås så måste delar av dagens bilpendling omvandlas till cykelpendling.
”Utsläppsmoratorium”
Klimatet är vår tids största utmaning. För att ta ansvar för barn och barnbarn måste investering ar underlätta och inte försvåra för att nå klimatmålen. Tre fjärdedelar av all olja som importeras till Sverige går till transportsektorn. Som en följd av den rapporten från FNs klimatpanel som släpptes våren 2014 föreslog 23 forskare och debattörer ett ”utsläppsmoratorium”, dvs att inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser. Få beslut är så långsiktiga som infrastrukturinvesteringar. Eftersom vägtrafiken till 90 % drivs med fossila drivmedel de medel som är reserverade för vägutbyggnad stoppas i enlighet med forskarnas förslag. I kommunens nuvarande budget frigörs då 38 100 000 kr i när tid som kan användas till cykel- och kollektivtrafikinvesteringar.
Principstopp
Lund var en av de få städer i Sverige som inte lät sitt centrum förstöras av nya vägdragningar. Såväl stoppet för det s k ”Genombrottet” som LundaMaTs banbrytande när de kom. Cykeln står för en högre andel av persontransporterna än i någon svensk annan stad. Idén om att ha kommunala miljöstrateger föddes i Lund. Begreppet ”mobility management” fick sin första svenska tillämpning i vår stad. Lund har fått stadsmiljöpris och många andra hedersamma utmärkelser. Senast i raden var att Lund blev den stad i Sverige som är bäst på hållbara transporter visar kommunrankningen SHIFT2014. Rankningen bygger på det europeiska benchmarkingverktyget EcoMobilitySHIFT. Därför vore det naturligt att Lund blir den första kommunen som inför ett principstopp för investeringar som ökar vägtrafiken eller på andra sätt gör det svårare att nå klimatmålen.
Det konkreta yrkandet
Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag att tekniska nämnden inför kommande beslut är principiellt negativa till alla investeringar som gör det svårare att minska klimatpåverkan.
Karin Svensson Smith
Än lever den klassiska solidariteten i Lund av Bertil Egerö
Det fanns en tid då solidaritetsrörelserna
blommade på många håll i Sverige. USAs krig i Vietnam, diktaturen i
Chile, kolonierna i södra Afrika, apartheid – nog fanns det mycket där
ute i världen som uppmanade oss att göra något.
En varm känsla av solidaritet och gemenskap mötte mig nyligen en lördag i ABFs lokaler på Trollebergsvägen. Föreningen SAFRAN och ABF hade organiserat ett seminarium om Angola och Sydafrika. Lokalen var full av mer eller mindre seniora entusiaster, sugna på att få veta mer om ”hur gick det sen?” i dessa två viktiga länder i södra Afrika. Med sina stora skillnader historiskt och kulturellt är de starkt förbundna i kampen mot minoriteters förtryck.
SAFRAN, så kallas Södra Afrikaföreningen i Skåne, lär ha startat som en sammanslagning av små lokala grupper med projektsamarbete i Namibia, Sydafrika och Zimbabwe. Idag är den alldeles oerhört vital, med närmare hundra betalande medlemmar. Alla pengar som samlas in genom lotterier och insamlingar går till lokala grupper och projekt i de tre länderna, administrerade av Afrikagrupperna. Lennart Nilsson, en av föreningens centralfigurer, berättade för oss att inte mindre än 90 000 kr nyligen hade sänts till Afrikagrupperna. ”Det blir mycket pengar eftersom Sida tiodubblar vår insats!” tillade han.
3-4 seminarium per termin genomförs, alltid med intressanta inledare. Där kan en och annan deltagare lockas att bli medlem. De resor som årligen görs till något av länderna och projekten där kan också bidra till att medlemsantalet stiger något. Men Lennart var helt klar över att SAFRAN lever med de som driver den idag, och dör med dem.
Före en härlig solidarisk och vegetarisk lunch, ordnad av ett gäng inom föreningen, kunde vi lyssna på Palmecentrets anställde sydafrikan Auburn Daniels, som bor i Pretoria. Han gjorde en fängslande genomgång av både historien och utvecklingen efter 1990, när Mandela släpptes. Auburn var helt klar över att korruptionen inleddes med köpet av de svenska JAS-planen, dvs under Mandelas tid som president. Göran Persson är en av de gravt ansvariga i den process som nu permanentat korruptionen på högsta nivå.
Sydafrika en levande demokrati
Maktmissbruket till trots är Sydafrika idag en vital och levande demokrati. Wikipedia listar inte mindre än 19 politiska partier. Regeringspartiet ANC bildades 1912, det sydafrikanska kommunistpartiet lever kvar, och facket fortfarande är starkt. Men ANC-presidenten Jacob Zuma är så illa omtyckt idag att ANC helt saknar stöd i Kap-provinsen. Där är det relativt nya liberala Democratic Alliance störst.
För inte länge sedan attackerades ANC-ledningen från vänster, i hårda utfall från ANCs ungdomsförbund. Ledaren Julius Malema avsattes. Idag leder han det nya partiet Economic Freedom Fighters, som fick över sex procent i senaste valet. Deras taktik, berättar Auburn Daniels, är att alltid i parlamentet i talkörer trakassera Zuma för hans korruption, med slagordet ”Pay back the money!”
En varm känsla av solidaritet och gemenskap mötte mig nyligen en lördag i ABFs lokaler på Trollebergsvägen. Föreningen SAFRAN och ABF hade organiserat ett seminarium om Angola och Sydafrika. Lokalen var full av mer eller mindre seniora entusiaster, sugna på att få veta mer om ”hur gick det sen?” i dessa två viktiga länder i södra Afrika. Med sina stora skillnader historiskt och kulturellt är de starkt förbundna i kampen mot minoriteters förtryck.
SAFRAN, så kallas Södra Afrikaföreningen i Skåne, lär ha startat som en sammanslagning av små lokala grupper med projektsamarbete i Namibia, Sydafrika och Zimbabwe. Idag är den alldeles oerhört vital, med närmare hundra betalande medlemmar. Alla pengar som samlas in genom lotterier och insamlingar går till lokala grupper och projekt i de tre länderna, administrerade av Afrikagrupperna. Lennart Nilsson, en av föreningens centralfigurer, berättade för oss att inte mindre än 90 000 kr nyligen hade sänts till Afrikagrupperna. ”Det blir mycket pengar eftersom Sida tiodubblar vår insats!” tillade han.
3-4 seminarium per termin genomförs, alltid med intressanta inledare. Där kan en och annan deltagare lockas att bli medlem. De resor som årligen görs till något av länderna och projekten där kan också bidra till att medlemsantalet stiger något. Men Lennart var helt klar över att SAFRAN lever med de som driver den idag, och dör med dem.
Före en härlig solidarisk och vegetarisk lunch, ordnad av ett gäng inom föreningen, kunde vi lyssna på Palmecentrets anställde sydafrikan Auburn Daniels, som bor i Pretoria. Han gjorde en fängslande genomgång av både historien och utvecklingen efter 1990, när Mandela släpptes. Auburn var helt klar över att korruptionen inleddes med köpet av de svenska JAS-planen, dvs under Mandelas tid som president. Göran Persson är en av de gravt ansvariga i den process som nu permanentat korruptionen på högsta nivå.
Sydafrika en levande demokrati
Maktmissbruket till trots är Sydafrika idag en vital och levande demokrati. Wikipedia listar inte mindre än 19 politiska partier. Regeringspartiet ANC bildades 1912, det sydafrikanska kommunistpartiet lever kvar, och facket fortfarande är starkt. Men ANC-presidenten Jacob Zuma är så illa omtyckt idag att ANC helt saknar stöd i Kap-provinsen. Där är det relativt nya liberala Democratic Alliance störst.
För inte länge sedan attackerades ANC-ledningen från vänster, i hårda utfall från ANCs ungdomsförbund. Ledaren Julius Malema avsattes. Idag leder han det nya partiet Economic Freedom Fighters, som fick över sex procent i senaste valet. Deras taktik, berättar Auburn Daniels, är att alltid i parlamentet i talkörer trakassera Zuma för hans korruption, med slagordet ”Pay back the money!”
En tyst diktatur: Angola
Värre är det med Angola, det land vars befrielserörelse MPLA ledd av Agostino Neto genom sina enorma naturtillgångar hade kunnat vara ett rikt land idag. Men – berättade Lundastatsvetaren Erik Brattström som arbetat där ett år för Afrikagrupperna – rikedomen finns bara i den yttersta toppen. Med livstidspresidenten dos Santos som den i särklass värste ackumulerar eliten inkomsterna från olja och diamanter. När nu oljan kan väntas sina inleds investeringar i norsk modell – utomlands. Angolas jordbrukspotential ligger för träda, infrastrukturen är svagt utvecklad. Supereliten visar inget intresse i att utveckla sitt eget lands ekonomi.
Ett exempel: den statliga budgeten för hälsosektorn är mindre än den summa som går till presidenten. Enbart hans säkerhet kostar nästan lika mycket som landets hälsosystem.
Att hålla tillbaka folket i okunnighet och maktlöshet är en diktators strategi. I Angola med dess mycket höga arbetslöshet arbetar idag ca 150 000 kineser och 250 000 portugiser. Fyra miljoner internflyktingar är ett av de kvardröjande resultaten av ett nära trettio år långt inbördeskrig. Sydafrika och USA underhöll länge detta krig som tog slut först när Jonas Savimbi, ledaren för det krigförande UNITA, sköts ihjäl under strid.
Angola är idag ett av de länder som har sjunkit under horisonten – sällan sprids några nyheter därifrån. Kanske är dess roll i kampen mot apartheid också glömd. Den sydafrikanska militären SADF uppehöll sig många år i södra Angola, till stöd för UNITA. 1988 befann sig en större enhet rätt långt norrut. I samarbete med Kuba, som också hade spelat en stor roll, men på MPLAs sida, byggde angolanerna snabbt en tillfällig landningsbana i närheten. Tung militär utrustning flögs in, och genom en kniptångsoperation lyckades de stänga alla reträttvägar för SADF-enheten. Resultatet blev en förhandling som ledde till självständighet för Namibia och starkt bidrog till slutet på apartheidsystemet.
Om den historien finns en spännande skrift att läsa, byggd på Mandelas och Castros slutsatser om vikten av internationell solidaritet. Cuito Cuanavale hette trakten där SADF fick uppleva sig slagen av de afrikaner det vita Sydafrika ansett som en lägre stående ras.
Den kubanska solidariteten bottnar även den i ett historiskt förtryck: många av slavarna till de spanska sockerplantagerna på ön kom från Angola.
Det finns ingen Tredje Väg av ji
Tja, vem behöver en vänster med Stefan
Hedlund, å post i Uppsala på akad. östbevakningen! Och siste man i
80-talstrojkan med Gerner o ekonom Ås- nåt, sedemera Jeltsinadvisor. I
torsdagens Studio Ett var ekonomhistorikern occamsk i sin dom över EU:s
Ukrainapolitik. Antingen intressepragmatism med Ryssland - eller
vapenhjälp. Tyvärr utvecklades inte prognoserna för sista altet, främst
befarat slutfacit, dvs abret. Och var till mans har vi undrat varthän
oförmågan hantera en rysk återkomst till styrka, måtte leda. EU:s
oblivion - samt att Tyskland återtar sin fulla suveränitet och påbörjar
bygge av egen hop klienter, däribl månne oss? Samlade västs hållning
inför nåt knappast kunde komma överraskande påminner starkt om kaiser
Adolphs reträttförbud sen östfälttåget tappat momentet. Ukraina är ett
Krimkrig ll som väst bara kan förlora. I synnerhet med ek nedgången och
en befarad än värre utförslöpa, så Sydeuropaproblemen fövärrade av
Syriza och en möjlig större vänstervåg samt social oro därstädes och
kanske även i EU-väldets kärnbesittningar norröver. Så vad (hot om)
ryska marina stödjepunkter i grekiska övärlden måtte medföra, i utbyte
mot olja och gas - inte minst för NATO .. Jämte annat i en rysk
expansionsvåg i första hand då i Medelhavet med kringliggande
vattenvägar. Samt om allt går vägen kv till Iran samt ett första försök
göra republik av Saudi sen inbjudna fattiggrannar med böjda dolkar
massakrerat både kungahus och prästerskap. I hushållen får filippinska
hembiträden och egyptiska chaufförer mfl chans att rensa ut medeltiden a
la sharia. Hasta, wahabsunni! Kan kanzlerins omedgörlighet visavi
Hellas vara geopol i görningen, förresten?
Nu är dock inget som hindrar att den bleka skugga med skattebetalt femifolk och vänstertanter som numer bildar kärnan i stans v-parti samlar sig till o ordna ett möte på anrika Smålands med föredrag Syrien, Libyen och Ukraina antiimperialism i vår tid. Det ni! Eller nåt mer inlindat som svarar till resurserna och behovet hålla sams, med befintliga proggborgerskapet. Smålands har faktiskt haft möten då och då - även om affischerna knappt orkar längre än till Råbygatans skolplank, numer. Fattas bara nån skriver bästsäljern På spaning efter den vänster som fanns i Lund! Med bidrag av PTO som blev personlighetsstörd, på kuppen. Nån som minns missfostret? Tycker sen att våra parlamentärer gott kunde lägga en motion om att återskapa åtminstone dômeplatsens park, med syrener och så. Naturen kanske hämnas annars med ebola i en muterad variant som slår extra hårt mot plattifierade stadskärnor med myckenhet själlös nyfunkis. En lite djärvare skrivning begär att "plåt- och glasschabraket" eller Domkapitla hiet målas i camouflagefärg, att förebygga ryska bombningar samt att vinkeljärn och armerings-längder svetsas på för min rosa småblommiga clematis ska finna fäste och i loppet av några år förhoppningsvis täcka vederstyggligheten. Går ju att tillskriva kyrkmyndigheten i samma ärende. Stadsbyggnadsdirren, den tosan och Stefan Persson på Tekniska förvaltningen, var det väl erbjuder sig säkert bidra med gratis arbetskraft återställa platsen i rimligt ursprungligt skick. Trappan mot Kyrkogatan ska även rivas, jämte bisarra plåtseglet ovanför samt kastanjer el dyl återplanteras. Ett vackert smidesstaket finansieras säkert av ångerfulla stiftsbyråkrater och felröstande politikerkardinaler, i domkyrkoförsamlingen - rentav med bladguldsknoppar! Å nyinvigningen firas med rökoffer till Oden. Sen stormar vi ESS och Maxlab samt bränner ner skiten! Betr. "Ulf, var är du?" samt annan önskebrand och V. Stationsmiljöns härliga återkomst se k-rådet Almgrens diarium inkl. publiceringsavslaget. Ävensom pigga tekniktips få tågen åter gå i lagom fart.
Nu är dock inget som hindrar att den bleka skugga med skattebetalt femifolk och vänstertanter som numer bildar kärnan i stans v-parti samlar sig till o ordna ett möte på anrika Smålands med föredrag Syrien, Libyen och Ukraina antiimperialism i vår tid. Det ni! Eller nåt mer inlindat som svarar till resurserna och behovet hålla sams, med befintliga proggborgerskapet. Smålands har faktiskt haft möten då och då - även om affischerna knappt orkar längre än till Råbygatans skolplank, numer. Fattas bara nån skriver bästsäljern På spaning efter den vänster som fanns i Lund! Med bidrag av PTO som blev personlighetsstörd, på kuppen. Nån som minns missfostret? Tycker sen att våra parlamentärer gott kunde lägga en motion om att återskapa åtminstone dômeplatsens park, med syrener och så. Naturen kanske hämnas annars med ebola i en muterad variant som slår extra hårt mot plattifierade stadskärnor med myckenhet själlös nyfunkis. En lite djärvare skrivning begär att "plåt- och glasschabraket" eller Domkapitla hiet målas i camouflagefärg, att förebygga ryska bombningar samt att vinkeljärn och armerings-längder svetsas på för min rosa småblommiga clematis ska finna fäste och i loppet av några år förhoppningsvis täcka vederstyggligheten. Går ju att tillskriva kyrkmyndigheten i samma ärende. Stadsbyggnadsdirren, den tosan och Stefan Persson på Tekniska förvaltningen, var det väl erbjuder sig säkert bidra med gratis arbetskraft återställa platsen i rimligt ursprungligt skick. Trappan mot Kyrkogatan ska även rivas, jämte bisarra plåtseglet ovanför samt kastanjer el dyl återplanteras. Ett vackert smidesstaket finansieras säkert av ångerfulla stiftsbyråkrater och felröstande politikerkardinaler, i domkyrkoförsamlingen - rentav med bladguldsknoppar! Å nyinvigningen firas med rökoffer till Oden. Sen stormar vi ESS och Maxlab samt bränner ner skiten! Betr. "Ulf, var är du?" samt annan önskebrand och V. Stationsmiljöns härliga återkomst se k-rådet Almgrens diarium inkl. publiceringsavslaget. Ävensom pigga tekniktips få tågen åter gå i lagom fart.
Sist tycker jag att Mats har rätt. Förbjud
bilreklam - speciellt i TV samt så alla dessa störande färgbajsskyltar å
snöidrottstävlingar. Brukar sitta och njuta naturen bak sportfånarna.
Reklam om att plantera lärk och furu i kommande svårstormars spår, i så
fall. Samt asp, för rådjuren.
2015-02-12
Vad vill Republikanska Föreningen? av Bengt Hall
Republikanska Föreningen växer. Idag har
föreningen över 11 000 medlemmar. Allt fler menar och inser att monarki
och det faktum att statschefsämbetet ärvs inom en och samma familj är
otidsenligt och odemokratiskt.
På
måndag
16 februari gästar föreningen ordförande Mia Sydow Mölleby,
riksdagsledamot och ledamot av konstitu-tionsutskottet, Lund. Hon
kommer att presentera föreningen och berätta om varför monarki måste
ersättas med republik, hur en republikansk författning kan se ut och
hur det ska gå till att ersätta en kung med en vald statschef.
Mötet äger rum på ABF (Oscar Olsson-rummet), Kiliansgatan 9 kl 19.00. Alla är hjärtligt välkomna.
På
måndag
16 februari gästar föreningen ordförande Mia Sydow Mölleby,
riksdagsledamot och ledamot av konstitu-tionsutskottet, Lund. Hon
kommer att presentera föreningen och berätta om varför monarki måste
ersättas med republik, hur en republikansk författning kan se ut och
hur det ska gå till att ersätta en kung med en vald statschef.Mötet äger rum på ABF (Oscar Olsson-rummet), Kiliansgatan 9 kl 19.00. Alla är hjärtligt välkomna.
Pusselbitar
En hundrakilos vakt sitter på en nioåring och dunkar hans huvud mot stengolvet. Pojken anklagas för våld mot tjänsteman. Det påminner om Israels agerande mot Palestina.
Genom teatraliska våldsamheter lyckades
Usama bin Laden förarga och provocera USA. Landet överreagerade på ett
sätt som undergrävde dess trovärdighet, försvagade dess allianser i den
muslimska världen och slutligen tröttade ut dess militär och, i en
mening, dess samhälle.
Joseph S Nye, Harvardprofessor, (SDS 9/2)
En överreaktion på bekostnad av 100 000-tals döda och miljontals flyktingar, kan man tillägga.
Churchill svarar på Per T Ohlsson påstående om andra världskriget som tyrannernas krig:
”Rysslands fara är därför vår fara, liksom ryssarnas kamp för hem och härd gäller de fria folken och de fria länderna överallt på jorden.”
En överreaktion på bekostnad av 100 000-tals döda och miljontals flyktingar, kan man tillägga.
Churchill svarar på Per T Ohlsson påstående om andra världskriget som tyrannernas krig:
”Rysslands fara är därför vår fara, liksom ryssarnas kamp för hem och härd gäller de fria folken och de fria länderna överallt på jorden.”
Storskarvarna och fiskstimmet av Gunnar Stensson
Svarta, med långa, gula näbbar sitter
de på plattformen mitt i dammen. Två sträcker ut vingarna och skakar
dem lite, för att de ska torka. De liknar hotfulla svarta kors.
Plötsligt flyger de, snabbt, nära vattenytan, spanande efter fisk. I vattnet ligger deras kroppar djupt. De dyker långt och länge. Sedan återvänder de till plattformen. En har en blänkande fisk i näbben, att svälja med huvudet före genom den smala fågelhalsen.
Jag har sett dem hela vintern. Först var de bara några få och jag trodde att de snart skulle flyga vidare som storskarvarna gjort andra år. Men de stannade kvar och blev fler. Nu brukar jag se tio, femton stycken varje gång jag går förbi.
De är beryktade, ja avskydda. Alla har sett naturfilmer där skarvar har förgiftat all grönska med svart avföring. Fiskare klagar över att de utrotar fisken. Storskarvar är fågelvärldens vargar. Många fotvandrare vid Höje å tycker illa om dem.
Jag vet ett ställe där det finns ett fiskstim. Då och då snappar en silvrig fisk efter något i vattenytan. En annan gör ett hopp och blänker till. Jag besöker stimmet någon gång i veckan för att se om det finns kvar.
Ja, där är det. På samma ställe, hela vintern. Jag hade förväntat mig att fiskarna skulle gå i någon sorts vinterdvala, djupt under ytan, men icke. Vintern har förstås varit ovanligt mild.
De grå molnen blir ljusare när solen går upp och jag urskiljer alla de andra tydligare: hägern på halmhögen, de många bläsänderna som snart ska flyga norrut, sothönsen, någon enstaka skata med en kvist i näbben och ett par duvor.
Men det är storskarvarna som fascinerar mig.
Plötsligt flyger de, snabbt, nära vattenytan, spanande efter fisk. I vattnet ligger deras kroppar djupt. De dyker långt och länge. Sedan återvänder de till plattformen. En har en blänkande fisk i näbben, att svälja med huvudet före genom den smala fågelhalsen.
Jag har sett dem hela vintern. Först var de bara några få och jag trodde att de snart skulle flyga vidare som storskarvarna gjort andra år. Men de stannade kvar och blev fler. Nu brukar jag se tio, femton stycken varje gång jag går förbi.
De är beryktade, ja avskydda. Alla har sett naturfilmer där skarvar har förgiftat all grönska med svart avföring. Fiskare klagar över att de utrotar fisken. Storskarvar är fågelvärldens vargar. Många fotvandrare vid Höje å tycker illa om dem.
Jag vet ett ställe där det finns ett fiskstim. Då och då snappar en silvrig fisk efter något i vattenytan. En annan gör ett hopp och blänker till. Jag besöker stimmet någon gång i veckan för att se om det finns kvar.
Ja, där är det. På samma ställe, hela vintern. Jag hade förväntat mig att fiskarna skulle gå i någon sorts vinterdvala, djupt under ytan, men icke. Vintern har förstås varit ovanligt mild.
De grå molnen blir ljusare när solen går upp och jag urskiljer alla de andra tydligare: hägern på halmhögen, de många bläsänderna som snart ska flyga norrut, sothönsen, någon enstaka skata med en kvist i näbben och ett par duvor.
Men det är storskarvarna som fascinerar mig.
Kapitalism eller demokrati? av Gunnar Stensson
Enligt en vida spridd trossats är marknaden, alltså kapitalismen, en oundgänglig förutsättning för demokrati. Men...
Tomas Piketty visar i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet att marknaden genom seklerna alltid lett till koncentration av rikedom och minskad jämlikhet.
Per Molander kommer till samma slutsats i Ojämlikhetens anatomi. Båda konstaterar att när ojämlikheten nått en alltför hög nivå uppstår social oro och revolutioner som den i Frankrike 1789.
Båda slår också fast att ojämlikhet leder till stagnerande samhällen även ekonomiskt, eftersom förmögenheterna ärvs och begåvningarna inte tävlar på lika villkor.
Karl Marx konstaterade redan för 160 år sedan att kapitalet obönhörligt koncentreras på allt färre händer tills slutligen ett litet fåtal kapitalister äger produktionsmedlen. Då är det dags att ta över.
Vi vet att den rikaste procenten i dag äger lika mycket som den fattiga halvan av jordens befolkning.
Marx underskattade den enda procentens förmåga att tillgodogöra sig de girigastes och dummastes stöd genom våld, belöningar, mutor och propaganda.
Under den gångna veckan har jag ideligen stött på iakttagelser och inlägg som pekar i samma riktning. Kapitalismen hotar demokratin.
”Under de senaste årtiondena har kapitalets makt stegrats på demokratins bekostnad”, skriver Saima Jönsson-Fahoum i artikeln Frihandel låter väl bra? (VB 6/2). Hon visar hur TTIP, det föreslagna frihandelsavtalet mellan USA och EU, gynnar kapitalet på demokratins bekostnad genom att utländska investerares vinst garanteras mot politiska beslut som inskränker vinstmöjligheterna.
”De överskott som ackumuleras i Tyskland försvinner ju inte utan lånas ut till länder med underskott och de länder som lånar kan så småningom hamna i ett beroende av Tyskland och tyska banker. Grekland är ett exempel på vad det kan föra med sig.” Anne-Marie Pålsson, M, (SDS 9/2). Hon är realist och har längre perspektiv än kvartalskapitalisterna.
I den nyutgivna boken Demokrati eller kapitalism?(Daidalos 2014) diskuterar ett antal tyska intellektuella som Wolfgang Streeck och Jürgen Habermas frågan mot bakgrund av den pågående EU-krisen som ställts på sin spets genom Syrizas valseger i Grekland och kravet på skuldavskrivning
Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken tjänade över 104 miljarder förra året. Det hade räckt till ett extratillskott på 52 000 kronor för varje pensionär.
40 miljarder kronor drog de svenska skol- och vårdkoncernerna in förra året, vilket är en fördubbling jämfört med 2008, läste jag i en skenbart oskyldig spalt benämnd Skolhyllan. Den stod i Kulturbilagan och det var Patrik Svensson som skrivit den. (SDS 10/2) Vinsten blev 2,4 miljarder och hade räckt till 6000 heltidsanställda sjuksköterskor eller lärare. Academedia, den största skolkoncernen, tjänade 7000 kronor per elev.
Samtidigt påstår entreprenören Dan Olofsson på tidningens opinionssida att ”Det är dags att inse att angreppen mot de privata välfärdsföretagen och valfriheten har nått till vägs ände.”
800 miljarder skattesmitarpengar finns i storbanken HSBC, lika mycket som den svenska statsbudgeten. 500 svenska skattesmitare delade på miljarderna, skriver Karin Pettersson (Aftonbladet 10/2) i en ledare med rubriken Skattesmitarna hotar välfärden.
Kan Dan Olofsson befinna sig i det sällskapet? Academedia är redan tidigare avslöjat som skattebedragare.
Tomas Piketty visar i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet att marknaden genom seklerna alltid lett till koncentration av rikedom och minskad jämlikhet.
Per Molander kommer till samma slutsats i Ojämlikhetens anatomi. Båda konstaterar att när ojämlikheten nått en alltför hög nivå uppstår social oro och revolutioner som den i Frankrike 1789.
Båda slår också fast att ojämlikhet leder till stagnerande samhällen även ekonomiskt, eftersom förmögenheterna ärvs och begåvningarna inte tävlar på lika villkor.
Karl Marx konstaterade redan för 160 år sedan att kapitalet obönhörligt koncentreras på allt färre händer tills slutligen ett litet fåtal kapitalister äger produktionsmedlen. Då är det dags att ta över.
Vi vet att den rikaste procenten i dag äger lika mycket som den fattiga halvan av jordens befolkning.
Marx underskattade den enda procentens förmåga att tillgodogöra sig de girigastes och dummastes stöd genom våld, belöningar, mutor och propaganda.
Under den gångna veckan har jag ideligen stött på iakttagelser och inlägg som pekar i samma riktning. Kapitalismen hotar demokratin.
”Under de senaste årtiondena har kapitalets makt stegrats på demokratins bekostnad”, skriver Saima Jönsson-Fahoum i artikeln Frihandel låter väl bra? (VB 6/2). Hon visar hur TTIP, det föreslagna frihandelsavtalet mellan USA och EU, gynnar kapitalet på demokratins bekostnad genom att utländska investerares vinst garanteras mot politiska beslut som inskränker vinstmöjligheterna.
”De överskott som ackumuleras i Tyskland försvinner ju inte utan lånas ut till länder med underskott och de länder som lånar kan så småningom hamna i ett beroende av Tyskland och tyska banker. Grekland är ett exempel på vad det kan föra med sig.” Anne-Marie Pålsson, M, (SDS 9/2). Hon är realist och har längre perspektiv än kvartalskapitalisterna.
I den nyutgivna boken Demokrati eller kapitalism?(Daidalos 2014) diskuterar ett antal tyska intellektuella som Wolfgang Streeck och Jürgen Habermas frågan mot bakgrund av den pågående EU-krisen som ställts på sin spets genom Syrizas valseger i Grekland och kravet på skuldavskrivning
Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken tjänade över 104 miljarder förra året. Det hade räckt till ett extratillskott på 52 000 kronor för varje pensionär.
40 miljarder kronor drog de svenska skol- och vårdkoncernerna in förra året, vilket är en fördubbling jämfört med 2008, läste jag i en skenbart oskyldig spalt benämnd Skolhyllan. Den stod i Kulturbilagan och det var Patrik Svensson som skrivit den. (SDS 10/2) Vinsten blev 2,4 miljarder och hade räckt till 6000 heltidsanställda sjuksköterskor eller lärare. Academedia, den största skolkoncernen, tjänade 7000 kronor per elev.
Samtidigt påstår entreprenören Dan Olofsson på tidningens opinionssida att ”Det är dags att inse att angreppen mot de privata välfärdsföretagen och valfriheten har nått till vägs ände.”
800 miljarder skattesmitarpengar finns i storbanken HSBC, lika mycket som den svenska statsbudgeten. 500 svenska skattesmitare delade på miljarderna, skriver Karin Pettersson (Aftonbladet 10/2) i en ledare med rubriken Skattesmitarna hotar välfärden.
Kan Dan Olofsson befinna sig i det sällskapet? Academedia är redan tidigare avslöjat som skattebedragare.
Skit flyter ovanpå. Svenska Dagbladet har avslöjat hur den rikaste klicken slösar miljoner på privatplan, jaktpartier, resor till Dubai och annan lyx. De är självbelåtna män med ögon som grisar och ansikten som julskinkor. Men idag sjönk skiten. SCA:s vd och koncernchef Jan Johansson avgår med bibehållen lön för ingenting i två år (SDS 11/2)
Kapitalism fungerar bäst i diktaturer. I Saudiarabien piskar och halshugger oljemiljardärerna människor offentligt samtidigt som de säljer olja och gör goda vapenaffärer med Sverige.
I Nazityskland samverkade kapitalisterna med nazisterna och sitt kapital fick de behålla även efter Tysklands nederlag.
Mussolinis Italien var ett kapitalistparadis. Putins Ryssland göder sina oligarker på folkets bekostnad liksom det kommunistiska Kina.
Krossa kapitalismen vill varken Thomas Piketty eller Per Molander. Men det är nödvändigt att tygla den, ständigt tygla den. Medlen de föreslår är bolagsskatt, progressiv skatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt för att finansiera lika villkor, fri utbildning och social trygghet under hela livet för alla medborgare.
Eftersom de många som tillhör samhällets asociala, självcentrerade och giriga skikt ständigt kommer att kämpa emot med alla medel är det ett sisyfosarbete att stå fast vid denna politik.
Så här låter deras ledare i Lund: ”Med andra ord vill inte lundaborna ha högre kommunalskatt, oavsett vad Socialdemokraterna och deras lydpartier önskar.” (SDS 10/2).
Gud må förlåta de hyggliga lundabor som röstar på den politiken, ty de veta icke vad de göra.
2015-02-05
Musik i mörka tider
Missade du Röda Kapellets julkonsert den 12 december? Du får en chans
till. Söndagen den 8 februari spelar orkestern åter upp det succeartade
programmet.
Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.
Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.
Gamla mejerier!
Industriminnen brukar man förbinda med gamla
bruk i Bergslagen. men i Skåne har vi en stark tradition av
livsmedelsindustri, från kvarnar och brännerier till gurkor och
djupfryst. För hundra år sen hade vi i Skåne 100 mejerier och idag
finns det väl bara 4 kvar?
Måndagen den 9 februari kan man lyssna till stadsantikvarie Henrik Borg som berättar om ”Skånska mejerier - om dess byggnadshistoria med exempel från Lund och Skåne”. Det är ett samarrangemang mellan föreningen Industrihistoria i Skåne och föreningen Gamla Lund.
Lokal Pingstkyrkan i Lund, St. Södergatan 25. Måndagen den 9, start kl 19.00.
Pressgranne
Norge i strejk: vill inte ha det som i Sverige
Det låter som en Norgehistoria, men det är faktiskt sant.
Tre fackliga centralorganisationer med 1,5 miljoner medlemar gick i politisk strejk den 28 januari för att stoppa högerregeringens försämringar av arbetsmiljölagen.
Kritikerna pekar på Sverige som ett dåligt föredöme med osäkra anställningar och aldrig sinande visstider. Förr skämtade vi om tokiga norrmän - minns Hydros samlade Norgevitsar - men nu kan man verkligen undra vem av oss grannfolk som egentligen är galna.
AB
Läs hela tidningen »
Det låter som en Norgehistoria, men det är faktiskt sant.
Tre fackliga centralorganisationer med 1,5 miljoner medlemar gick i politisk strejk den 28 januari för att stoppa högerregeringens försämringar av arbetsmiljölagen.
Kritikerna pekar på Sverige som ett dåligt föredöme med osäkra anställningar och aldrig sinande visstider. Förr skämtade vi om tokiga norrmän - minns Hydros samlade Norgevitsar - men nu kan man verkligen undra vem av oss grannfolk som egentligen är galna.
AB
Läs hela tidningen »
Citatet
En central uppgift för skolan är nämligen att skydda barnen från oss
föräldrar – att göra det smidigt för dem att få i sig vettig näring,
att ingå i vaccinationsprogram, att ordna så att de lär sig sköta hygien
och hälsa, i de fall föräldrarna av något skäl inte riktigt klarar av
det.
Andreas Ekström, Den fruktansvärde kristdemokraten, SDS 1.2
Andreas Ekström, Den fruktansvärde kristdemokraten, SDS 1.2
Pusselbitar
Stalin räddade 2,5 miljoner judar undan förintelsen genom att evakuera dem från områden som invaderats av Tyskland.
Isaac Deutscher, Den ojudiske juden. Tema/R&S 1969. Finns på nätet
För Per T Ohlsson är antiamerikanismen lika plågsam som antisemitismen.
SDS 1.1
Ja visst, gamle Per, visst är det synd om amerikanerna!
Femlingspartierna vill behålla tvånget att välja välfärdsföretag som Attendo, som stack från Lund när vinsten blev för dålig.
Det är dags att tala om volymer.
Allan Widman, FP
Jag skäms för mitt parti!
Linda Nordlund, Liberala ungdomsförbundets ordförande
Isaac Deutscher, Den ojudiske juden. Tema/R&S 1969. Finns på nätet
För Per T Ohlsson är antiamerikanismen lika plågsam som antisemitismen.
SDS 1.1
Ja visst, gamle Per, visst är det synd om amerikanerna!
Femlingspartierna vill behålla tvånget att välja välfärdsföretag som Attendo, som stack från Lund när vinsten blev för dålig.
Det är dags att tala om volymer.
Allan Widman, FP
Jag skäms för mitt parti!
Linda Nordlund, Liberala ungdomsförbundets ordförande
Bioreklam: Storm över Anderna
En film av Mikael Wiström
Svenska Josefin hade en faster i Peru.
Faster Augusta dog under hittills ouppklarade omständigheter i Peru
1988. Samma år föddes Josefin Augusta i Sverige. Hela sitt liv har
Josefin levt med berättelserna om den mytomspunna faster Augusta La
Torre. Tillsammans med sin man Abimael Guzman bildade Augusta den
maoistiska guerillan Sendero Luminoso som 1980 inledde ett väpnat uppror
som kom att vara i tjugo år och kosta 70.000 människoliv. Josefin
började alltmer undra vem fastern med hjälteglorian egentligen var. Det
undgick henne inte att Sendero Luminoso ofta kallas för den våldsammaste
och mest fundamentalistiska guerillarörelsen någonsin i Latinamerika.
Tillsammans med filmaren Mikael Wiström reser Josefin för första gången i
sitt liv till Peru för att ta reda på sanningen.
Sverigepremiär på Kino i morgon
Sverigepremiär på Kino i morgon
Frihandel låter väl bra? av Saima Jönsson-Fahoum
2012 tvingades Slovakien betala 22 miljoner
euro till ett holländskt försäkringsbolag, Achmeja. Regeringen i
Slovakien hade nämligen ändrat reglerna så att sjukförsäkringsbolag inte
längre fick bedriva verksamhet med vinstintressen. Och ett
handelsavtal fanns länderna emellan.
Under de senaste årtiondena har kapitalets makt stegrats på demokratins bekostnad. Globala produktionskedjor och snabbrörligt finanskapital har uppstått Den teknologiska utvecklingen politiska avregleringen och tron på marknadens självreglerande krafter har förändrat värderingar. Praktiskt taget allt som kan betecknas som hinder för rörligheten av varor, tjänster och kapital röjs undan.
Det företag som tillverkade Agent Orange för att avlöva Vietnam och som förgiftade stora arealer så att barn fortfarande föds med svåra missbildningar heter Monsanto. Numera är Monsanto mest kända för genmodifierade grödor. Detta företag betalar miljoner i lobbyism för TTIP. De vill ha till stånd en stängd skiljedomstol där storföretagen kan stämma stater om deras vinster hotas. Så stämde tobaksjätten Philip Morris Uruguay när man ville begränsa rökningen. Detta p.g.a. ett ingånget handelsavtal mellan Schweiz och Uruguay.
Inför fotbolls-VM i Qatar 2022 har byggsektorn exploderat. 96 procent av arbetskraften utgörs av gästarbetare. Migrantarbetare får sina pass beslagtagna. Arbetsgivarna har juridisk rätt att tvinga dem att stanna eller lämna landet. De allra flesta bor i lägerliknande baracker utanför Doha. En lag från 2011 sägs förbjuda dem att bo där qatarier lever. Fackföreningsinternationalen ITUC beräknar att 4 000 migrantarbetare i byggsektorn kommer att dö före VM 2022. Att bilda fackföreningar är förbjudet. Det får bara landets egna medborgare göra.
Konsthallen av Sten Henriksson
Bengt Hall har i några artiklar, bl.a. i Veckobladet, vänt sig mot det
slöseri som ligger i att Konsthallen har få besökare på sina
utställningar. Det är lätt att hålla med. Konsthallen är en förnämlig
institution och lokal och är värd att utnyttjas mycket mer. Bengt har
dessutom varit starkt kritisk mot den pågående utställningen som liksom
många tidigare är ett uttryck för den nuvarande konsthallschefens
avantgardistiska linje och internationella orientering. Sådant kan man
sympatisera med eller inte. Det handlar om bedömningar som grundar sig
i personlig konstsyn.
Huvudproblemet är väl att Konsthallens verksamhet bygger på en enda person. Det har framförts synpunkter på att utställningsverksamheten ska styras av den politiskt tillsatta Kulturnämnden. Det måste naturligtvis avvisas. Men hur kan då situationen förändras? Konsthallschefen är utsedd och anställd på tillsvidareförordnande, dvs. utan tidsgräns, och det är naturligtvis olyckligt oberoende av personval. Den typen av befattningar kräver mer rörlighet och man skulle gärna se lite självkritik från de som varit ansvariga för det. Från en sådan tjänst kan man förstås köpas ut, men det skulle vara oacceptabelt – nuvarande konsthallschefen är en högt kvalificerad person.
Vad som borde vara möjligt för att ge utrymme för den önskade rörligheten är att variera vem som ansvarig för utställningarna. Det skulle vara stimulerande om det som kallas curatorskapet kunde skifta. Alltså, chefskapet för Konsthallen skulle ligga fast, men låt oss säga för i snitt en utställning av tre skulle någon utomstående inbjuden vara ansvarig. Valet av curator kräver sakkunskap och fick ske i samråd mellan konsthallschef och kulturnämnd. Nog skulle de ge möjlighet till att lundaborna fick ta del av olika sorters konst och detta utan att kränka konsthallschefen. Borde det inte provas?
Huvudproblemet är väl att Konsthallens verksamhet bygger på en enda person. Det har framförts synpunkter på att utställningsverksamheten ska styras av den politiskt tillsatta Kulturnämnden. Det måste naturligtvis avvisas. Men hur kan då situationen förändras? Konsthallschefen är utsedd och anställd på tillsvidareförordnande, dvs. utan tidsgräns, och det är naturligtvis olyckligt oberoende av personval. Den typen av befattningar kräver mer rörlighet och man skulle gärna se lite självkritik från de som varit ansvariga för det. Från en sådan tjänst kan man förstås köpas ut, men det skulle vara oacceptabelt – nuvarande konsthallschefen är en högt kvalificerad person.
Vad som borde vara möjligt för att ge utrymme för den önskade rörligheten är att variera vem som ansvarig för utställningarna. Det skulle vara stimulerande om det som kallas curatorskapet kunde skifta. Alltså, chefskapet för Konsthallen skulle ligga fast, men låt oss säga för i snitt en utställning av tre skulle någon utomstående inbjuden vara ansvarig. Valet av curator kräver sakkunskap och fick ske i samråd mellan konsthallschef och kulturnämnd. Nog skulle de ge möjlighet till att lundaborna fick ta del av olika sorters konst och detta utan att kränka konsthallschefen. Borde det inte provas?
Borgerlig politisk urspårning av Ulf Nymark
Nu har de borgerliga partierna tillsammans med
FNL lämnat in den sedan i höstas förebådade skrivelsen om att på nytt
utreda spårtrafik mellan Lund C och Brunnshög. Skrivelsen säjer
visserligen att det handlar om kollektivtrafiken i stort, men alla vet
ju ändå att det är spårvägstrafiken till Brunnshög det handlar om.
Överenskommelsen
I överenskommelsen som gjordes mellan de borgerliga och FNL i höstas ingick ju som en kärnpunkt att de borgerliga tillsammans med FNL skulle kräva en ny utredning om spårvägen. Med tanke på att de borgerliga tidigare, bland annat i valrörelsen 2010, visade en stor entusiasm för spårtrafik, inte bara till Brunnshög, utan även genom centrum och söderut, tolkade många att det var en eftergift från de borgerliga.
Var det en borgerlig eftergift?
Det finns nog skäl att ställa frågan om det var någon verklig eftergift, i varje fall vad moderaterna anbelangar. Insändare i lokaltidningar och inte minst själva skrivelsen tyder på att borgarna helt enkelt fått byxångest inför att FNL och SD (Sverigeetnokraterna) plockat röster från flera borgerliga partier.
Sverigeetnokraterna släpps in i värmen
Nu vill de borgerliga och FNL alltså ha en ny utredning, vilket i sig är ganska märkligt i ett läge där kommunen redan antagit detaljplaner för spårvägen och där hela konceptet kring Brunnshögsområdet bygger på spårväg. Samtliga planer har stötts av de borgerliga.
Märkligt är det kanske också (eller kanske inte?) att de borgerliga för att få med FNL i utredningen kräver en helt ny utredningsgrupp bestående av 11 politiker från samtliga partier. Det finns nämligen redan en instans i kommunen som handhar övergripande strategiska planfrågor, kallad Kommunstyrelsens arbetsutskott/ Strategisk samhällsplanering. Förutom kommunstyrelsens AU består denna grupp av presidierna i Byggnads- respektive Tekniska nämnd. En helt ny grupp som tillsammans med dyra konsulter som ska utreda vad som redan är utrett kommer att bli en dyrbar historia för skattebetalarna. Än värre är kanske att de borgerliga och FNL därmed släpper in SD i utredningens värmestuga.
De styrande och utredningen
Vad säjer då de styrande rödgrönrosa? För att börja med de sistnämnda, Fi, kan man väl anta att de ställer upp på en utredning. Fi är ju av outgrundlig anledning motståndare till spårväg. Av uttalanden från S- och MP-företrädare i Sydsvenskan ställer i varje fall dessa båda partier upp på en utredning. Och varför inte? De borgerliga och FNL har, tillsammans med spårvägsmotståndarna Fi och SD, en betryggande majoritet i fullmäktige och kommunstyrelse. Förhoppningsvis kan de rödgröna något påverka upplägget av utredningen genom att inte blankt säja nej.
Låt lundaborna bekanta sig med monsterbussarna
För min del tycker jag att de rödgröna ska jobba för följande:
• Utredningen ska vara klar senast månadsskiftet juni/juli 2016 (inte först vid utgången av år 2016 som skrivelsen föreslår).
• Utredningen ska ske inom befintlig organisation, dvs inga nya och dyra politikergrupper behöver tillsättas
• Skrivelsen kräver också att kommunen ska verka för att en demonstrationslinje med eldrivna bussar ska införas. Det finns väl ingen anledning för de rödgröna att motsätta sig detta, mer än möjligen att det blir dyrt kalas. Ännu viktigare är dock att lundaborna får möjlighet att handfast bekanta sig med alternativet till spårväg: de 24 meter långa monsterbussarna. En längre tids demonstration av ett par av dessa monsterbussar i stadsmiljö hoppas jag blir verklighet, om utredningen kommer till stånd, vilket allt sålunda tyder på.
Sammanfattningsvis: de borgerliga som år 2010 i närmast
lyriska ordalag prisade spårvägstrafik och lovade att det skulle rulla
spårvagnar på Lunds gator redan år 2014 har nu fördröjt ett påbörjande
av spårvägens byggande med ytterligare ett par år. Det är alltså frågan
om en veritabel borgerlig politisk urspårning.
Överenskommelsen
I överenskommelsen som gjordes mellan de borgerliga och FNL i höstas ingick ju som en kärnpunkt att de borgerliga tillsammans med FNL skulle kräva en ny utredning om spårvägen. Med tanke på att de borgerliga tidigare, bland annat i valrörelsen 2010, visade en stor entusiasm för spårtrafik, inte bara till Brunnshög, utan även genom centrum och söderut, tolkade många att det var en eftergift från de borgerliga.
Var det en borgerlig eftergift?
Det finns nog skäl att ställa frågan om det var någon verklig eftergift, i varje fall vad moderaterna anbelangar. Insändare i lokaltidningar och inte minst själva skrivelsen tyder på att borgarna helt enkelt fått byxångest inför att FNL och SD (Sverigeetnokraterna) plockat röster från flera borgerliga partier.
Sverigeetnokraterna släpps in i värmen
Nu vill de borgerliga och FNL alltså ha en ny utredning, vilket i sig är ganska märkligt i ett läge där kommunen redan antagit detaljplaner för spårvägen och där hela konceptet kring Brunnshögsområdet bygger på spårväg. Samtliga planer har stötts av de borgerliga.
Märkligt är det kanske också (eller kanske inte?) att de borgerliga för att få med FNL i utredningen kräver en helt ny utredningsgrupp bestående av 11 politiker från samtliga partier. Det finns nämligen redan en instans i kommunen som handhar övergripande strategiska planfrågor, kallad Kommunstyrelsens arbetsutskott/ Strategisk samhällsplanering. Förutom kommunstyrelsens AU består denna grupp av presidierna i Byggnads- respektive Tekniska nämnd. En helt ny grupp som tillsammans med dyra konsulter som ska utreda vad som redan är utrett kommer att bli en dyrbar historia för skattebetalarna. Än värre är kanske att de borgerliga och FNL därmed släpper in SD i utredningens värmestuga.
De styrande och utredningen
Vad säjer då de styrande rödgrönrosa? För att börja med de sistnämnda, Fi, kan man väl anta att de ställer upp på en utredning. Fi är ju av outgrundlig anledning motståndare till spårväg. Av uttalanden från S- och MP-företrädare i Sydsvenskan ställer i varje fall dessa båda partier upp på en utredning. Och varför inte? De borgerliga och FNL har, tillsammans med spårvägsmotståndarna Fi och SD, en betryggande majoritet i fullmäktige och kommunstyrelse. Förhoppningsvis kan de rödgröna något påverka upplägget av utredningen genom att inte blankt säja nej.
Låt lundaborna bekanta sig med monsterbussarna
För min del tycker jag att de rödgröna ska jobba för följande:
• Utredningen ska vara klar senast månadsskiftet juni/juli 2016 (inte först vid utgången av år 2016 som skrivelsen föreslår).
• Utredningen ska ske inom befintlig organisation, dvs inga nya och dyra politikergrupper behöver tillsättas
• Skrivelsen kräver också att kommunen ska verka för att en demonstrationslinje med eldrivna bussar ska införas. Det finns väl ingen anledning för de rödgröna att motsätta sig detta, mer än möjligen att det blir dyrt kalas. Ännu viktigare är dock att lundaborna får möjlighet att handfast bekanta sig med alternativet till spårväg: de 24 meter långa monsterbussarna. En längre tids demonstration av ett par av dessa monsterbussar i stadsmiljö hoppas jag blir verklighet, om utredningen kommer till stånd, vilket allt sålunda tyder på.
Hills Andeväsen av Gunnar Stensson
Dagens härskande klass verkar kanske inte
besitta nån särskilt märkvärdig kultur, men Veckobladet är ändå
övertygat om att det finns en kultur värd att erövra.
Lucifer gör en viktig insats (i Gunnar Sandins anda) när han i VB nummer 3 presenterar diktsamlingen Ekeby Trafikförening av Jesper Svenbro, i en artikel full av kunskap om Skromberga, Höganäsbolaget och Boserups herrgård. Dessa orter är viktiga i diktsamlingen.
För att till fullo förstå dikterna krävs en gedigen klassisk bildning, skriver Lucifer, som trots sin signatur säger sig sakna sådan, varför han inte avger något omdöme om diktsamlingen, som han dock livligt uppskattar. (Det går ju att söka de försokratiska filosoferna på nätet och kolla deras relevans i kollektivtrafiken.)
Jag ämnar trots priset 3 kr per sida skaffa boken. Det viktiga är ju inte kvantiteten text utan de tankar och frågor den kan väcka. De kanske kan fylla läsarens tid dagar och veckor, vilket innebär att en gör en god affär om en slår till och köper.
Lucifer gör en viktig insats (i Gunnar Sandins anda) när han i VB nummer 3 presenterar diktsamlingen Ekeby Trafikförening av Jesper Svenbro, i en artikel full av kunskap om Skromberga, Höganäsbolaget och Boserups herrgård. Dessa orter är viktiga i diktsamlingen.
För att till fullo förstå dikterna krävs en gedigen klassisk bildning, skriver Lucifer, som trots sin signatur säger sig sakna sådan, varför han inte avger något omdöme om diktsamlingen, som han dock livligt uppskattar. (Det går ju att söka de försokratiska filosoferna på nätet och kolla deras relevans i kollektivtrafiken.)
Jag ämnar trots priset 3 kr per sida skaffa boken. Det viktiga är ju inte kvantiteten text utan de tankar och frågor den kan väcka. De kanske kan fylla läsarens tid dagar och veckor, vilket innebär att en gör en god affär om en slår till och köper.
Diktsamlingen är – bortsett från tankar om antik litteratur och filosofi - en berättelse om Lund. Hill promenerar en sommarmorgon, i nattskjorta, över Stortorget, längs Södergatan, vidare till Lunds Södra för att sedan gå vidare österut på syllarna längs linjen Lund - Harlösa. Klockan är 4 på morgonen. Han återvänder hem innan någon lagt märke till hans frånvaro.
Då och då gör han utflykter tillsammans med syster Hedda, en gång till Ignaberga och en annan gång till Hven, via Landskrona, inte långt ifrån de trakter som trafikerades av Ekebybussarna.
Vänstern och hedersrelaterat kvinnoförtryck
av Marianne Sonnby-Borgström
Vänsterpartiet i Lund ordnade i veckan som gick ett
offentligt möte om hedersrelaterat kvinnoförtryck med riksdagsledamot
Amineh Kakabaveh som inbjuden talare. När jag arbetade som
lärare på en socionomutbildning stötte jag själv på många kvinnliga
studenter som hade en liknande invandrar-bakgrund som Amineh och dessa
studenter hade inte sällan egna upplevelser som gjorde att de var väl
insatta i hedersproblematiken. Jag har ofta förvånats över att den
feministiska debatten i Sverige har handlat så mycket om
jämställdhetsproblem för relativt väletablerade kvinnor och sällan
tagit upp de här utsatta kvinnornas betydligt större problem med
patriarkalt förtryck. Därför var jag extra nyfiken på vad Amineh hade
att säga om vänsterns inställning i denna fråga.
lärare på en socionomutbildning stötte jag själv på många kvinnliga
studenter som hade en liknande invandrar-bakgrund som Amineh och dessa
studenter hade inte sällan egna upplevelser som gjorde att de var väl
insatta i hedersproblematiken. Jag har ofta förvånats över att den
feministiska debatten i Sverige har handlat så mycket om
jämställdhetsproblem för relativt väletablerade kvinnor och sällan
tagit upp de här utsatta kvinnornas betydligt större problem med
patriarkalt förtryck. Därför var jag extra nyfiken på vad Amineh hade
att säga om vänsterns inställning i denna fråga.
Amineh Kakabaveh ser sig även som politisk
aktivist och hon är ordförande i den svenska föreningen ” Varken hora
eller kuvad” som är en del av en internationell antirasistisk och
feministisk organisation som bl.a. vill motverka rasism och
hedersrelaterat kvinnoförtryck och våld mot kvinnor i alla former.
Förutom uppdraget i riksdagen består mycket av Aminehs vardag i att
hålla föredrag ute i föreningar och i skolor om dessa frågor.
De utsatta sviks
Amineh Kakabaveh kommer ursprungligen från den iranska delen av Kurdistan. Vid 14-års ålder var hon tvungen att fly från Iran under hot om dödsstraff. Hon valde att söka asyl i Sverige liksom många andra i samma situation, eftersom Sverige ofta ses som ett land som är demokratiskt och jämställt. Eftersom Sverige för många är ett positivt val, känner de kvinnor som utsätts för patriarkalt förtryck sig svikna när det svenska samhället väljer att blunda för förtrycket. Om man förnekar problemen kan man inte göra något åt dem, säger Amineh. I en undersökning som gjordes 2009 på ett stort urval av elever i årskurs 9 i Stockholms stad uppgav 16 procent av de tillfrågade flickorna att de levde under familjenormer vars mål är att starkt kontrollera flickornas sexualitet. Hedersrelaterat förtryck är således relativt vanligt. Patriarkalt förtryck och våld förekommer naturligtvis även i svenska familjer, men det hedersrelaterade våldet skiljer sig från detta genom att det sanktioneras och applåderas av en omgivning med samma patriarkala normer. De utsatta har då även svårt att få stöd från andra närstående i omgivningen. I brottsmål som rör hedersrelaterade brott är det ofta svårt att få fram vittnesmål från de närstående. Alla i omgivningen tiger.
Förorter föder fundamentalism
Efter utbildning till socionom i Sverige arbetade Amineh som socialarbetare i förortsområdena i Stockholm och kom då i kontakt med invandrares utanförskap och problem i dessa områden. Amineh upplever att det svenska samhället sviker speciellt de unga kvinnorna här, eftersom politikerna inte vågar tala om det patriarkala förtryck som många unga kvinnor utsätts för, när de försöker bryta sig loss och bestämma över sin egen sexualitet. Även de unga pojkarna överges av det svenska samhället. Dagens segregerande skolpolitik innebär att ungdomarna i dessa förorter ofta tvingas gå i skolor utan en enda svensktalande elev. När de sedan lämnar skolan utan tillräckligt goda kunskaper i svenska blir det extra svårt för dem att komma in på en tuff och diskriminerande arbetsmarknad. Upplevelsen av utanförskap och skam gör att de unga männen drivs till att inrätta sina liv efter patriarkala normer, som står i strid med demokratiska värderingar. När det svenska samhället sviker och lämnar killarna i förortsområdena utanför samhällsgemenskapen, då kan imamen i moskén stå där och locka med sin gemenskap. All muslimsk gemenskap innebär naturligtvis inte extremism och patriarkalt förtryck, men kan i vissa fall leda dit. Amineh vill hellre att samhället skall prioritera fler ungdomsgårdar än moskéer i förortsområdena om pengarna inte räcker till allt. Utanförskap och upplevelser av skam bidrar till att skapa fundamentalistiska värderingar.
De utsatta sviks
Amineh Kakabaveh kommer ursprungligen från den iranska delen av Kurdistan. Vid 14-års ålder var hon tvungen att fly från Iran under hot om dödsstraff. Hon valde att söka asyl i Sverige liksom många andra i samma situation, eftersom Sverige ofta ses som ett land som är demokratiskt och jämställt. Eftersom Sverige för många är ett positivt val, känner de kvinnor som utsätts för patriarkalt förtryck sig svikna när det svenska samhället väljer att blunda för förtrycket. Om man förnekar problemen kan man inte göra något åt dem, säger Amineh. I en undersökning som gjordes 2009 på ett stort urval av elever i årskurs 9 i Stockholms stad uppgav 16 procent av de tillfrågade flickorna att de levde under familjenormer vars mål är att starkt kontrollera flickornas sexualitet. Hedersrelaterat förtryck är således relativt vanligt. Patriarkalt förtryck och våld förekommer naturligtvis även i svenska familjer, men det hedersrelaterade våldet skiljer sig från detta genom att det sanktioneras och applåderas av en omgivning med samma patriarkala normer. De utsatta har då även svårt att få stöd från andra närstående i omgivningen. I brottsmål som rör hedersrelaterade brott är det ofta svårt att få fram vittnesmål från de närstående. Alla i omgivningen tiger.
Förorter föder fundamentalism
Efter utbildning till socionom i Sverige arbetade Amineh som socialarbetare i förortsområdena i Stockholm och kom då i kontakt med invandrares utanförskap och problem i dessa områden. Amineh upplever att det svenska samhället sviker speciellt de unga kvinnorna här, eftersom politikerna inte vågar tala om det patriarkala förtryck som många unga kvinnor utsätts för, när de försöker bryta sig loss och bestämma över sin egen sexualitet. Även de unga pojkarna överges av det svenska samhället. Dagens segregerande skolpolitik innebär att ungdomarna i dessa förorter ofta tvingas gå i skolor utan en enda svensktalande elev. När de sedan lämnar skolan utan tillräckligt goda kunskaper i svenska blir det extra svårt för dem att komma in på en tuff och diskriminerande arbetsmarknad. Upplevelsen av utanförskap och skam gör att de unga männen drivs till att inrätta sina liv efter patriarkala normer, som står i strid med demokratiska värderingar. När det svenska samhället sviker och lämnar killarna i förortsområdena utanför samhällsgemenskapen, då kan imamen i moskén stå där och locka med sin gemenskap. All muslimsk gemenskap innebär naturligtvis inte extremism och patriarkalt förtryck, men kan i vissa fall leda dit. Amineh vill hellre att samhället skall prioritera fler ungdomsgårdar än moskéer i förortsområdena om pengarna inte räcker till allt. Utanförskap och upplevelser av skam bidrar till att skapa fundamentalistiska värderingar.
Kvinnoförtryck, religion och kulturrelativism
Hedersrelaterat kvinnoförtryck och behovet att kontrollera kvinnors sexualitet existerar i många kulturer och är inte speciellt knuten till Islam. Patriarkalt kvinnoförtryck förekommer exempelvis i hög utsträckning också i Indien, som ju inte huvudsakligen är ett muslimskt land. Även kristendomen har använts till och används fortfarande för att legitimera kvinnoförtryck i olika delar av världen. Alla religioner kan således användas för att legitimera mäns kontroll och makt över kvinnorna.
För 100 år sedan var det patriarkala förtrycket i Sverige starkare än det är i den svenska kulturen idag. Innebär detta faktum att vi ska tolerera och ha överseende med kvinnoförtryck och våld i dagens Sverige, frågar sig Amineh. Måste vi vänta in en långsam kulturell förändring och förstå andra kulturers sätt att tänka i dessa frågor? Nej, vi måste motarbeta alla former av kvinnoförtryck, eftersom värderingar om ett jämställt och jämlikt samhälle tillhör vårt samhälles grundläggande demokratiska landvinningar. Dessa värderingar ska vi värna om och vara stolta över, anser Amineh. Kulturrelativism, d.v.s. att inte ta ställning för goda demokratiska värderingar och förkasta alla former av kvinnoförtryck, bidrar till att upprätthålla patriarkala system och fundamentalism.
Vänsterns svek och rädslan för etiketten rasism
Amineh anser att även Vänsterpartiet, som kallar sig ett feministiskt parti, sviker i dessa frågor. Unga invandrarkvinnor som kommer till partiet och vill diskutera hedersvåld och patriarkalt förtryck känner att de inte lyssnas på och då flyr de unga kvinnorna över till Feministiskt initiativ. Är det rädslan för att bli kallade för rasister som håller tillbaka vänstern och hindrar dem från att vilja diskutera patriarkalt förtryck och hedersrelaterat våld, frågar Amineh sig. Tyvärr tycks det som om SD har monopol på dessa frågor just nu, men Sverigedemokraternas syfte med att ta upp och diskutera hedersrelaterat våld är ju att förstärka rasistiska och nationalistiska stämningar i Sverige. Syftet med att ta upp dessa frågor, för en förening som ” Varken hora eller kuvad”, är istället att göra fler i samhället medvetna om förekomsten av detta förtryck och dessutom att försöka stödja de unga utsatta kvinnorna och hitta vägar för att arbeta mot förtrycket. Att som SD vilja skicka tillbaka människor till deras hemländer eller till flyktingläger nära hemländerna är ju dubbelt svek mot kvinnorna. Vänsterns rädsla för att i den offentliga debatten buntas ihop med Sverigedemokraterna och bli kallade för rasister är begriplig. Försiktighet och rädsla får inte styra partiets politik, menar Amineh. Om Vänsterpartiet skall ses som trovärdigt som både ett antirasistiskt och feministiskt parti, måste partiet våga lyfta upp och diskutera frågan om hedersrelaterat våld och agera för förändring. Att välja att blunda för det hedersrelaterade patriarkala förtrycket, och inte därmed inte stödja de utsatta unga flickornas medborgerliga rättigheter, kan kallas för en form av rasism.
Konstens sprängkraft av Gunnar Stensson
Ni minns kanske hur Israels ambassadör gick till fysiskt angrepp mot Gunilla Sköld Feilers och Dror Feilers konstinstallation Snövit och sanningens vansinne vid vernissagen i Stockholm i februari 2004, nästan på dagen för 11 år sedan.
Den israeliska regeringen krävde att installationen skulle tas bort. En massiv förtalskampanj fördömde utställningen som antisemitisk – lite egendomligt eftersom den skapats av
judiske och på den tiden israeliske medborgaren Dror Feiler och hans
hustru. Nyligen gav Ordfront förlag ut en bok om episoden. Det är ett
exempel på effekten av den postmoderna koncept-konsten när den fungerar
som bäst.
Temat var Palestinakonflikten, Charlie skulle ha uppskattat kampen mellan yttrandefrihetens försvarare och des högljudda, mäktiga fiender! Skaffa boken och läs, inför debatten om konsthallen.
Vad gör vi med konsthallen? Med den frågan vänder sig Bengt Hall sig direkt till Vänsterpartiets representanter i Kultur- och fritidsnämnden efter att ha framfört kritik mot Konsthallens utställningar (”svårbegripliga, opedagogiska, ensidiga, ointressanta”).
I nummer 2 och 3 av VB sågar Bengt Hall Nina Canells utställning som visats de senaste månaderna.
Nämndens ordförande Joakim Friberg (S) avvisar kritiken mot konsthallen och vill fortsätta enligt de principer som hittills varit vägledande.
M, FP och C hänvisar till det uppdrag kulturnämnden gav konsthallen under förra mandatperioden. Det gick ut på att även annan konst än samtidskonst ska visas och att utställningarna ska vara både breda och smala. Därmed tycker de sig ha tillmötesgått kritiken.
Kristdemokraten Zoltàn G-Wagner instämmer i Bengt Halls kritik i en egen insändare i Sydsvenskan (4/2): ”utställningsverksamheten har ett starkt drag av Kejsarens nya kläder” - och vill göra om Konsthallens verksamhet från grunden. Som kristdemokrat menar han sig företräda ”verklighetens folk”, kan jag tro.
Så nu väntar vi på vad vänsterledamöterna i Kultur och Fritids tycker. Men först några kommentarer till debatten.
Åsa Nacking är ansvarig för utställningsverksamheten. Det är angeläget att hon kommer till tals, eller, om hon avstår, att debatten förs på ett sätt som respekterar hennes insatser.
Jag besöker då och då konsthallen. Jag förväntar mig inte att varje utställning ska intressera mig, men ganska många gör det. Till stöd för minnet har jag framför mig tre av de 70-sidiga häften som presenterat tidigare utställningar.
Joao Penalva (våren 2010) är en portugisisk konstnär och författare. Han har ett sätt att förvandla text till bild som intresserar mig. Han anknyter till den portugisiske poeten Pessoa.
Möte med Hill. Malmö Konstmuseum i urval (årsskiftet 2011-12). Häftet innehåller en kort text om Hill, några reproduktioner av Hills målningar och teckningar, samt andra konstnärer som berörts av hans konst. Den utställningen var särskilt intressant genom att visas bara ett stenkast – förutsatt en duktig stenkastare – från Hills hem på Skomakargatan.
Den israeliska regeringen krävde att installationen skulle tas bort. En massiv förtalskampanj fördömde utställningen som antisemitisk – lite egendomligt eftersom den skapats av
judiske och på den tiden israeliske medborgaren Dror Feiler och hans
hustru. Nyligen gav Ordfront förlag ut en bok om episoden. Det är ett
exempel på effekten av den postmoderna koncept-konsten när den fungerar
som bäst.Temat var Palestinakonflikten, Charlie skulle ha uppskattat kampen mellan yttrandefrihetens försvarare och des högljudda, mäktiga fiender! Skaffa boken och läs, inför debatten om konsthallen.
Vad gör vi med konsthallen? Med den frågan vänder sig Bengt Hall sig direkt till Vänsterpartiets representanter i Kultur- och fritidsnämnden efter att ha framfört kritik mot Konsthallens utställningar (”svårbegripliga, opedagogiska, ensidiga, ointressanta”).
I nummer 2 och 3 av VB sågar Bengt Hall Nina Canells utställning som visats de senaste månaderna.
Nämndens ordförande Joakim Friberg (S) avvisar kritiken mot konsthallen och vill fortsätta enligt de principer som hittills varit vägledande.
M, FP och C hänvisar till det uppdrag kulturnämnden gav konsthallen under förra mandatperioden. Det gick ut på att även annan konst än samtidskonst ska visas och att utställningarna ska vara både breda och smala. Därmed tycker de sig ha tillmötesgått kritiken.
Kristdemokraten Zoltàn G-Wagner instämmer i Bengt Halls kritik i en egen insändare i Sydsvenskan (4/2): ”utställningsverksamheten har ett starkt drag av Kejsarens nya kläder” - och vill göra om Konsthallens verksamhet från grunden. Som kristdemokrat menar han sig företräda ”verklighetens folk”, kan jag tro.
Så nu väntar vi på vad vänsterledamöterna i Kultur och Fritids tycker. Men först några kommentarer till debatten.
Åsa Nacking är ansvarig för utställningsverksamheten. Det är angeläget att hon kommer till tals, eller, om hon avstår, att debatten förs på ett sätt som respekterar hennes insatser.
Jag besöker då och då konsthallen. Jag förväntar mig inte att varje utställning ska intressera mig, men ganska många gör det. Till stöd för minnet har jag framför mig tre av de 70-sidiga häften som presenterat tidigare utställningar.
Joao Penalva (våren 2010) är en portugisisk konstnär och författare. Han har ett sätt att förvandla text till bild som intresserar mig. Han anknyter till den portugisiske poeten Pessoa.
Möte med Hill. Malmö Konstmuseum i urval (årsskiftet 2011-12). Häftet innehåller en kort text om Hill, några reproduktioner av Hills målningar och teckningar, samt andra konstnärer som berörts av hans konst. Den utställningen var särskilt intressant genom att visas bara ett stenkast – förutsatt en duktig stenkastare – från Hills hem på Skomakargatan.
A Forest Divided. Henrik Håkanssons utställning sommaren 2012. Den
handlar om förhållandet mellan kultur och natur. Mycket intressant. Jag
bor där Lunds stad och naturen möts, ser dagligen hur Lund bryter sig
in i naturen men också hur naturen, djur och växter, slår tillbaka och
sprider sig och bearbetar staden.
Den (nu nedlagda) utställning som irriterade Bengt Hall är ”Free-Space Path Loss” av konstnären Nina Canell. Man kan irritera sig på att de flesta utställningarna har engelska titlar (liksom låtarna i tv-festivalen). När man översätter orden märker man emellertid att ordbokens förslag på svenska motsvarigheter till de engelska orden ger titeln en intressant mångtydighet. Free-Space = fri rymd, fritt rum, öppen plats, Path = stig, spår, Loss = förlust. Fogar man samman de båda orden får man betydelsen spårlös. Någon är vilse i rymden/rummet och kompisarna är spårlöst försvunna.
Man kan tolka orden som ett uttryck för den vilsenhet många i vår tid känner inför universum, miljöförstöring, politik, krig. Den övergivna reseradion på en öde vidd kan symbolisera de gamla ideologiernas och trosförkunnelsernas kollaps. Batterierna är slut och för resten är det ingen som lyssnar.
Onekligen lite dystert. Man kan förstå att lundaborna hellre tittar på Paddington. Men man vill å andra sidan knappast ersätta Nina Canells utställning med Paddington på andra sidan torget.
Visst kan man utveckla konsthallens verksamhet. Ett utmärkt exempel på den möjligheten är Henrik Håkanssons utställning A forest divided som kunde varit en utgångspunkt för seminarier och kvällsmöten om miljö, stadsplanering och samexistensen natur-kultur.
Hill-utställningen kunde ha gett inspiration till en rad program om Lunds kulturhistoria.
Jag tänker mig alltså offentliga kvällsarrangemang. De behöver inte enbart ha samband med utställningarna. De kunde handla om litteratur, om musik, om politik.
Faktum är att sådant ofta förekom i konsthallen förr.
1976 framförde Giai Phong en krönika om Vietnamkriget.
1994 samlade Gudrun Schyman stora lyssnarskaror till ett valmöte.
Röda Kapellet skulle kunna framföra sitt aktuella program Musik i mörka tider i samband med Chris Marker-utställningen som öppnar i veckoslutet.
Men då behövs förstås personal och andra insatser på kvällstid, 19 till 22. Det kostar. Och det krävs engagerade medborgare som kan komma med programförslag.
Chris Marker. A Grin Without a Cat är titeln på konsthallens nya utställning. Chris Marker är filmskapare och fotograf. Många har säkert sett hans filmer. De har nästan alltid dokumentära inslag och behandlar angelägna ämnen som krigen, kolonialismen och revolutionerna.
Gå och se och fundera innan ni tar ställning till konsthallens verksamhet. Konsthallen är granne med vänsterpartilokalen. Kaos är granne med Gud.
Den (nu nedlagda) utställning som irriterade Bengt Hall är ”Free-Space Path Loss” av konstnären Nina Canell. Man kan irritera sig på att de flesta utställningarna har engelska titlar (liksom låtarna i tv-festivalen). När man översätter orden märker man emellertid att ordbokens förslag på svenska motsvarigheter till de engelska orden ger titeln en intressant mångtydighet. Free-Space = fri rymd, fritt rum, öppen plats, Path = stig, spår, Loss = förlust. Fogar man samman de båda orden får man betydelsen spårlös. Någon är vilse i rymden/rummet och kompisarna är spårlöst försvunna.
Man kan tolka orden som ett uttryck för den vilsenhet många i vår tid känner inför universum, miljöförstöring, politik, krig. Den övergivna reseradion på en öde vidd kan symbolisera de gamla ideologiernas och trosförkunnelsernas kollaps. Batterierna är slut och för resten är det ingen som lyssnar.
Onekligen lite dystert. Man kan förstå att lundaborna hellre tittar på Paddington. Men man vill å andra sidan knappast ersätta Nina Canells utställning med Paddington på andra sidan torget.
Visst kan man utveckla konsthallens verksamhet. Ett utmärkt exempel på den möjligheten är Henrik Håkanssons utställning A forest divided som kunde varit en utgångspunkt för seminarier och kvällsmöten om miljö, stadsplanering och samexistensen natur-kultur.
Hill-utställningen kunde ha gett inspiration till en rad program om Lunds kulturhistoria.
Jag tänker mig alltså offentliga kvällsarrangemang. De behöver inte enbart ha samband med utställningarna. De kunde handla om litteratur, om musik, om politik.
Faktum är att sådant ofta förekom i konsthallen förr.
1976 framförde Giai Phong en krönika om Vietnamkriget.
1994 samlade Gudrun Schyman stora lyssnarskaror till ett valmöte.
Röda Kapellet skulle kunna framföra sitt aktuella program Musik i mörka tider i samband med Chris Marker-utställningen som öppnar i veckoslutet.
Men då behövs förstås personal och andra insatser på kvällstid, 19 till 22. Det kostar. Och det krävs engagerade medborgare som kan komma med programförslag.
Chris Marker. A Grin Without a Cat är titeln på konsthallens nya utställning. Chris Marker är filmskapare och fotograf. Många har säkert sett hans filmer. De har nästan alltid dokumentära inslag och behandlar angelägna ämnen som krigen, kolonialismen och revolutionerna.
Gå och se och fundera innan ni tar ställning till konsthallens verksamhet. Konsthallen är granne med vänsterpartilokalen. Kaos är granne med Gud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)