Vad väntar oss nu?
En mollhimmel med stormsång
Svep om mig en ullfilt!
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-10-06
Torgmöte om miljön
På lördag är det åter torgmöte med Röda Kapellet.
Kl 11 på Mårtenstorget blir det både glad och allvarsam blåsmusik med anknytning till miljöfrågor av olika slag.
Talare från orkestern och lundavänstern håller appelltal om stadsmiljön, djurhållning, utsläpp, hållbar miljö mm.
Den sammanfattande rubriken för torgmötet är "Är du hållbar, lille vän?" Det är en alludering på tavlan av Peter tillberg från 1972 med en skolklass med rubriken: "Blir du lönsam, lille vän?"
Kl 11 på Mårtenstorget blir det både glad och allvarsam blåsmusik med anknytning till miljöfrågor av olika slag.
Talare från orkestern och lundavänstern håller appelltal om stadsmiljön, djurhållning, utsläpp, hållbar miljö mm.
Den sammanfattande rubriken för torgmötet är "Är du hållbar, lille vän?" Det är en alludering på tavlan av Peter tillberg från 1972 med en skolklass med rubriken: "Blir du lönsam, lille vän?"
Klostergårdsdagen 8 oktober 2016
Klostergårdsloppet start 13.00. Anmälan för
deltagande från 11.30 i Klostergårdens centrum. Startavgift 20 kronor.
En cykel och flera andra priser lottas ut
Helgeandsgården 14.30: Jazz- och pop-konsert med Bo Riborg och Carl-Henrik Olsson
Vad händer i Klostergården
Klostergårdens byalag informerar om gröna stråket, järnvägsstationen, fyrspåren och kommunens planer för ny bebyggelse 15.15
Hela dagen: insamling till Barn på flykt via Rädda barnen, loppmarknad och bokbord. Polis och brandkår demonstrerar sin utrustning.
Helgeandsgården 14.30: Jazz- och pop-konsert med Bo Riborg och Carl-Henrik Olsson
Vad händer i Klostergården
Klostergårdens byalag informerar om gröna stråket, järnvägsstationen, fyrspåren och kommunens planer för ny bebyggelse 15.15
Hela dagen: insamling till Barn på flykt via Rädda barnen, loppmarknad och bokbord. Polis och brandkår demonstrerar sin utrustning.
Deltagarna på Women´s Boat to Gaza i israeliskt fängelse
Så var det dags igen! Årets Ship to Gaza
har bordats på internationellt vatten. Deltagarna har som vanligt
förts till fängelse och båten har beslagtagits. Naturligtvis kommer
sedvanliga till intet förpliktigande uttalande att göras. Men efter ett
tag blir det säkert ”business as usual” precis som tidigare år.
Att alla ombord var kvinnor, två är svenska medborgare, och att Sverige har en feministisk utrikespolitik spelar nog ingen roll. För säkerhets skull så lät, enligt någon uppgift på nätet, Israel kvinnliga soldater gå i spetsen för kapningen. Att en av de arresterade kvinnorna, Mairead Maguire, är en tidigare fredspristagare kan nog också passera, även Obama och några Israeliska politiker tillhör ju också fredspristagarna så det får väl gå jämt ut.
Utvecklingen låter sig nog bäst följas på nätet. Säkrast är nog att börja på Ship to Gazas eller Women's Boat to Gazas egna sidor. Man kan befara lika massiv Israelisk desinformation som vanligt.
Nedan följer några meddelande och texter som var aktuella när detta skrevs den 6 oktober 2016.
red
Att alla ombord var kvinnor, två är svenska medborgare, och att Sverige har en feministisk utrikespolitik spelar nog ingen roll. För säkerhets skull så lät, enligt någon uppgift på nätet, Israel kvinnliga soldater gå i spetsen för kapningen. Att en av de arresterade kvinnorna, Mairead Maguire, är en tidigare fredspristagare kan nog också passera, även Obama och några Israeliska politiker tillhör ju också fredspristagarna så det får väl gå jämt ut.
Utvecklingen låter sig nog bäst följas på nätet. Säkrast är nog att börja på Ship to Gazas eller Women's Boat to Gazas egna sidor. Man kan befara lika massiv Israelisk desinformation som vanligt.
Nedan följer några meddelande och texter som var aktuella när detta skrevs den 6 oktober 2016.
red
6 oktober 09:44 på shiptogaza.se
Zaytouna-Oliven fördes i natt till den israeliska örlogshamnen i Ashdod. De kvinnliga aktivisterna ombord transporterades till Givon-fängelset i närheten av Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv. Svensk ambassadpersonal och våra israeliska advokater har ännu inte tillåtits att besöka de fängslade kvinnorna. Enligt uppgift ska advokaterna träffa dem kl 13 CET. Al Jazeeras team, som var ombord, är på väg till London. Vid mellanlandningen i Moskva berättade Al Jazeeras reporter, Mina Harballou, att den nordirländska fredspristagaren Mairead Maguire vägrade skriva på dokument som de israeliska myndigheterna förelade henne eftersom hon mot sin vilja förts till Israel.
6 oktober på vansterpartiet.se
Nu måste Sverige agera för Gazas befolkning och Ship to Gaza
Sent på kvällen 5 oktober nåddes vi av beskedet att Israel har bordat Ship to Gazas fartyg Zaytouna-Oliven omkring 35 sjömil utanför Gazas kust, och gripit de 13 kvinnorna ombord. Två av kvinnorna kommer från Sverige; Emma Ringqvist och Jeannette Escanilla, som är landstingspolitiker för Vänsterpartiet.
– Genom att stoppa ett civilt fartyg på internationellt vatten bekänner Israel återigen färg och visar hur orimlig blockaden mot Gazaremsan och dess 2 miljoner invånare är. Sverige måste nu agera för att de gripna aktivisterna omedelbart frisläpps, att fartyget återlämnas och att blockaden mot Gaza-remsan hävs, säger Hans Linde, utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
Israel blockerar Gaza-remsan sedan 2007. Drygt två miljoner människor är instängda på en yta som motsvarar den svenska ön Orust. Vänsterpartiet kräver att blockaden ska hävas och har genom åren stött Ship to Gazas solidaritetsarbete. I år deltog EU-parlamentarikern Malin Björk under en tidigare etapp och vid bordningen fanns landstingspolitikern Jeannette Escanilla från Uppsala ombord.
Vad händer i Klostergården? av Gunnar Stensson
Klostergården ska få en ny hållplats inom sju år, tack vare utbyggnaden
av järnvägen med två nya spår. Det är en utveckling av
kollektivtrafiken som vi gläder oss åt. Plötsligt ligger Malmö,
Köpenhamn och Kristianstad närmare. Järnvägsinvesteringen leder till en
framtida utbyggnad av området med nya bostäder.
Utbyggnaden har också nackdelar. Den innebär att Lunds och framför allt Klostergårdens gröna naturområden i närmiljön hotas. Det gröna stråket från centrala Lund till Höje å påverkas av spårområdets breddning och den nya hållplatsen.
Som många gånger förr sneglar stadsplanerarna på möjligheten att bebygga korpfotbollsplanerna.
Man överväger också att dra fram en ny vägförbindelse förbi järnvägen tvärs igenom grönområdet i höjd med Sunnanväg.
Om reningsverket läggs ner, vilket är sannolikt, påverkas dammarna, samtidigt som nya områden öppnas för Lunds framtida tillväxt.
Klostergårdens byalag har de senaste åren genomfört en rad vandringar i närområdet och informerat om planerna och de naturvärden som hotas. Det kommer vi fortsätta med.
Somligt är redan oåterkalleligt som den privatägda St Larsparkens urbanisering med hårdgjorda ytor och stark trafikintensitet.
Magnus Hultgrens artikel i förra numret av Veckobladet sammanfattar några av de risker vi fruktar i framtiden.
På Klostergårdsdagen den 8 september genomför vi Klostergårdsloppet genom de naturområden som berörs av utbyggnaden. Spring för att rädda naturen!
Klockan 15.15 anordnas ett seminarium i Helgeandsgården kring temat ”Vad händer i Klostergården?” för att ge alla kunskap om utvecklingen och säga sin mening.
I förra VB-numret skriver Ulf Nymark, MP, om kommunens miljösatsningar i det program för en ekologiskt hållbar utveckling som kallas LundaEko II och som nu inleds.
En målsättning är att ”engagera flera”, vilket innefattar samtliga som bor och verkar i Lunds kommun. Därför genomför man en serie dialogmöten ”i syfte att involvera kommuninvånarna” under hösten 2016 och våren 2017.
Klostergårdens byalag är inbjudet att delta i ett sådant möte, ett DIALOG-café inför det nya Grönstruktur- och naturvårdsprogram för Lunds kommun som ska utarbetas.
Dialog-cafét äger rum i Kristallen den 26 oktober klockan 18-20. Där får vi möjlighet att framföra klostergårdsbornas synpunkter.
Det är därför viktigt att så många som möjligt tar chansen till inflytande och sluter upp på Klostergårdsdagens seminarium!
Utbyggnaden har också nackdelar. Den innebär att Lunds och framför allt Klostergårdens gröna naturområden i närmiljön hotas. Det gröna stråket från centrala Lund till Höje å påverkas av spårområdets breddning och den nya hållplatsen.
Som många gånger förr sneglar stadsplanerarna på möjligheten att bebygga korpfotbollsplanerna.
Man överväger också att dra fram en ny vägförbindelse förbi järnvägen tvärs igenom grönområdet i höjd med Sunnanväg.
Om reningsverket läggs ner, vilket är sannolikt, påverkas dammarna, samtidigt som nya områden öppnas för Lunds framtida tillväxt.
Klostergårdens byalag har de senaste åren genomfört en rad vandringar i närområdet och informerat om planerna och de naturvärden som hotas. Det kommer vi fortsätta med.
Somligt är redan oåterkalleligt som den privatägda St Larsparkens urbanisering med hårdgjorda ytor och stark trafikintensitet.
Magnus Hultgrens artikel i förra numret av Veckobladet sammanfattar några av de risker vi fruktar i framtiden.
På Klostergårdsdagen den 8 september genomför vi Klostergårdsloppet genom de naturområden som berörs av utbyggnaden. Spring för att rädda naturen!
Klockan 15.15 anordnas ett seminarium i Helgeandsgården kring temat ”Vad händer i Klostergården?” för att ge alla kunskap om utvecklingen och säga sin mening.
I förra VB-numret skriver Ulf Nymark, MP, om kommunens miljösatsningar i det program för en ekologiskt hållbar utveckling som kallas LundaEko II och som nu inleds.
En målsättning är att ”engagera flera”, vilket innefattar samtliga som bor och verkar i Lunds kommun. Därför genomför man en serie dialogmöten ”i syfte att involvera kommuninvånarna” under hösten 2016 och våren 2017.
Klostergårdens byalag är inbjudet att delta i ett sådant möte, ett DIALOG-café inför det nya Grönstruktur- och naturvårdsprogram för Lunds kommun som ska utarbetas.
Dialog-cafét äger rum i Kristallen den 26 oktober klockan 18-20. Där får vi möjlighet att framföra klostergårdsbornas synpunkter.
Det är därför viktigt att så många som möjligt tar chansen till inflytande och sluter upp på Klostergårdsdagens seminarium!
Spårvägskonsekvenser av Lotte Möller
Äntligen har den kommit - visserligen bara i
konceptform - konsultfirman Rambölls utredning av konsekvenserna av
kommunens beslut att Den Heliga Spårvagnen ska få köra i upphöjt
majestät på S:t Laurentiigatan medan bussar och annan motortrafik
hänvisas till stråket Spolegatan – Kung Oskars väg – Getingevägen.
”Inför denna omläggning är det viktigt att analysera dels att kollektivtrafiken får en god framkomlighet, dels hur övriga trafikslags anspråk och framkomlighet kan tillgodoses” – så beskriver Rambölls uppdraget från Tekniska nämnden. (Mina kursiveringar). Det omfattar alltså inte frågan om hur de människor som bor, arbetar och färdas längs gatorna i fråga kommer att påverkas av den ökade trafiken utan enbart trafikflödet och framförallt om bussarnas väl och ve.
Vad har då utredarna kommit fram till? Bland annat att parkeringsplatser på Spolegatan måste bort eftersom antalet bussar på den nya sträckan kommer öka från fyrtioåtta till etthundrafyrtio i rusningstid, flygbussar och turistbussar förmodligen ej inräknade. Alltså två-tre bussar i minuten. I korsningen Spolegatan/Kung Oskars väg nedanför Kung Oskars bro är svängutrymmet så snålt att bussarna riskerar att inte kunna ta sig fram och kaos uppstår. Rambölls förslag till lösning är en minirondell, hur nu den ska få plats. Problemet kan också lindras om en del bussar får köra Karl XII gatan mellan Spolegatan och Kävlingevägen.
Beträffande rondellen i korsningen Kung Oskars väg-Kävlingevägen, en av Lunds mest olycksdrabbade, föreslås att den byggs om till en oval. Det skulle göra det lättare för bussarna att braka på utan att nämnvärt behöva sakta in och som ett extra plus blir det bekvämare för busspassagerarna. Men vad innebär det för de många cyklisterna? På den frågan ger utredningen inget svar. Inte heller berörs problemet huruvida det krävs en ändring av detaljplanen för området innan rondellen kan byggas om.
Snabbehandlad utredning
Den som vill veta mer om utredningens innehåll – och där finns mycket att begrunda - kan försöka kontakta Tekniska förvaltningen. Egentligen skulle den varit klar i våras men har alltså först kommit nu och när detta skrivs ännu inte i sin definitiva form. Det betyder att den måste snabbehandlas eftersom det kommunala mantrat är att spaden ska i jorden strax efter nyår (och motorsågen sättas i de vackra träden längs S:t Laurentiigatan, kan det tilläggas). Redan den 19 oktober ska Tekniska nämnden fatta beslut om alla dessa omfattande förändringar utan att ledamöterna haft en rimlig möjlighet att sätta sig in i vad de innebär och kostar.
Men inte den minsta kommunala information om vad som väntar har sipprat ut till den berörda allmänheten, lika lite någon hållbar motivering för varför bussar och spårvagnar inte kan blandas på S:t Laurentiigatan som de kan i andra städer.
Lunds tekniska förvaltning och politiker har nämligen lagt locket på. Besvärjelsen lyder: ska vi klara framtida kvalitetskrav och kapacitetsbehov fordras spårvagnstrafik. Med andra ord: Lund med sin knackiga ekonomi måste måste måste ha en 5,5 kilometer lång spårväg till ett pris av 1,3 miljarder kronor. Hur mycket blir det per meter?
Infomöte utan politiker och tjänstemän
Det har gått så mycket prestige i frågan att det resulterat i en total ovilja att ta in synpunkter och nya fakta. Inbjudna politiker och tjänstemän har sagt nej till att delta i det informations- och diskussionsmöte om trafikomläggningen som äger rum 10 oktober - nu på måndag- klockan 17.30–19.30 i Pingstkyrkan på Stora Södergatan. Inte heller kom någon trafikansvarig från kommunen till Stadsbiblioteket när professor civilingenjör Sven-Allan Bjerkemo och professor Mats Alaküla från LTH nyligen talade där om utvecklingen av tekniska lösningar för framtida kollektivtrafik. Faktaresistens kallas det.
Hur som helst är trafikomläggningen ett faktum i och med att spaden satts i jorden. Det sker utan att någon av de åtgärder som Rambölls utredning föreslår har hunnit genomföras, utom möjligen borttagandet av parkeringsplatser längs Spolegatan och vid Annes konditori.
”Inför denna omläggning är det viktigt att analysera dels att kollektivtrafiken får en god framkomlighet, dels hur övriga trafikslags anspråk och framkomlighet kan tillgodoses” – så beskriver Rambölls uppdraget från Tekniska nämnden. (Mina kursiveringar). Det omfattar alltså inte frågan om hur de människor som bor, arbetar och färdas längs gatorna i fråga kommer att påverkas av den ökade trafiken utan enbart trafikflödet och framförallt om bussarnas väl och ve.
Vad har då utredarna kommit fram till? Bland annat att parkeringsplatser på Spolegatan måste bort eftersom antalet bussar på den nya sträckan kommer öka från fyrtioåtta till etthundrafyrtio i rusningstid, flygbussar och turistbussar förmodligen ej inräknade. Alltså två-tre bussar i minuten. I korsningen Spolegatan/Kung Oskars väg nedanför Kung Oskars bro är svängutrymmet så snålt att bussarna riskerar att inte kunna ta sig fram och kaos uppstår. Rambölls förslag till lösning är en minirondell, hur nu den ska få plats. Problemet kan också lindras om en del bussar får köra Karl XII gatan mellan Spolegatan och Kävlingevägen.
Beträffande rondellen i korsningen Kung Oskars väg-Kävlingevägen, en av Lunds mest olycksdrabbade, föreslås att den byggs om till en oval. Det skulle göra det lättare för bussarna att braka på utan att nämnvärt behöva sakta in och som ett extra plus blir det bekvämare för busspassagerarna. Men vad innebär det för de många cyklisterna? På den frågan ger utredningen inget svar. Inte heller berörs problemet huruvida det krävs en ändring av detaljplanen för området innan rondellen kan byggas om.
Snabbehandlad utredning
Den som vill veta mer om utredningens innehåll – och där finns mycket att begrunda - kan försöka kontakta Tekniska förvaltningen. Egentligen skulle den varit klar i våras men har alltså först kommit nu och när detta skrivs ännu inte i sin definitiva form. Det betyder att den måste snabbehandlas eftersom det kommunala mantrat är att spaden ska i jorden strax efter nyår (och motorsågen sättas i de vackra träden längs S:t Laurentiigatan, kan det tilläggas). Redan den 19 oktober ska Tekniska nämnden fatta beslut om alla dessa omfattande förändringar utan att ledamöterna haft en rimlig möjlighet att sätta sig in i vad de innebär och kostar.
Men inte den minsta kommunala information om vad som väntar har sipprat ut till den berörda allmänheten, lika lite någon hållbar motivering för varför bussar och spårvagnar inte kan blandas på S:t Laurentiigatan som de kan i andra städer.
Lunds tekniska förvaltning och politiker har nämligen lagt locket på. Besvärjelsen lyder: ska vi klara framtida kvalitetskrav och kapacitetsbehov fordras spårvagnstrafik. Med andra ord: Lund med sin knackiga ekonomi måste måste måste ha en 5,5 kilometer lång spårväg till ett pris av 1,3 miljarder kronor. Hur mycket blir det per meter?
Infomöte utan politiker och tjänstemän
Det har gått så mycket prestige i frågan att det resulterat i en total ovilja att ta in synpunkter och nya fakta. Inbjudna politiker och tjänstemän har sagt nej till att delta i det informations- och diskussionsmöte om trafikomläggningen som äger rum 10 oktober - nu på måndag- klockan 17.30–19.30 i Pingstkyrkan på Stora Södergatan. Inte heller kom någon trafikansvarig från kommunen till Stadsbiblioteket när professor civilingenjör Sven-Allan Bjerkemo och professor Mats Alaküla från LTH nyligen talade där om utvecklingen av tekniska lösningar för framtida kollektivtrafik. Faktaresistens kallas det.
Hur som helst är trafikomläggningen ett faktum i och med att spaden satts i jorden. Det sker utan att någon av de åtgärder som Rambölls utredning föreslår har hunnit genomföras, utom möjligen borttagandet av parkeringsplatser längs Spolegatan och vid Annes konditori.
Tävlingsfråga: Vem ska få äran att sätta spaden i jorden? Skicka in ditt förslag till VB:s redaktör! De(n) som gissat rätt bjuds på en gratis spårvägsresa från Clemenstorget till ESS och tillbaka igen.
Att rädda skolan kan bli en härlig stridsfråga för S
av Gunnar Stensson
Vi fick världens mest privatiserade skola och de svenska skolresultaten störtdök i samma takt som privatiseringen tilltog.
Att högern inte vill ha en demokratisk skola med lika möjligheter för alla barn kan te sig begripligt. Men vänstern?
Läget är rätt ljust. Jodå, tänk efter: För om nu skolan kan räddas genom åter-demokratisering, och skolan otvivelaktigt lägger grunden för hela vår nations framtid...
Vilken härlig stridsfråga kan inte det bli för socialdemokraterna i nästa valrörelse: Alla barn i Sverige skall ha samma rätt till demokratisk skolgång oavsett var de bor, oavsett deras föräldrars sociala status.
Jan Guillou, AB 2/10 2016
Lärarförbundet: Skrota skolpengen som ger friskolorna stora vinster
Många skolor och förskolor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt har de sju största friskolekoncernerna (Academedia, Internationella engelska skolan, Kunskapsskolan, Thoréngruppen, Praktiska gymnasiet, Jensen Education och Lärande i Sverige) en rörelsemarginal på åtta procent – nästan en miljard kronor. Hur kan det komma sig?
Lärarförbundet har undersökt frågan och svaret är: Skolpengssystemet gör det möjligt.
Ju fler elever som kan fyllas på i en skolklass, desto billigare blir läraren per elev. Den som fyller en klass med fler elever ökar intäkterna utan att kostnaderna ökar i samma grad. Och den som tappar elever förlorar intäkter som inte kompenseras med minskade kostnader.
Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet, DN Debatt 29/9. Läs mer
PS. Jag påpekade samma sak i Lunds kommunfullmäktige i november 2006. Allianspartierna hade vunnit valet. En möjligen alkoholpåverkad Moderat rev teatraliskt sönder mitt PM framme vid podiet. När Alliansen tog över i januari 2007 började den omedelbart genomföra sin katastrofala skolpolitik. Nu står vi där. Allianspartierna förnekar fortfarande verkligheten. Privatiseringens Titanic fortsätter i full fart trots att kollisionen med isberget rivit upp läckor i skrovet.
När de rödgröna partierna överlämnade Lunds skolor till Allianspartierna var Lund bästa skolkommun. I år har kommunen hamnat på plats 21, trots de utomordentliga förutsättningarna i landets främsta universitetsstad. På tjuguförsta plats i OECD:s mest privatiserade och därför sämsta skolsystem.
Gunnar Stensson, fd ordförande i Lunds Utbildningsnämnd
Att högern inte vill ha en demokratisk skola med lika möjligheter för alla barn kan te sig begripligt. Men vänstern?
Läget är rätt ljust. Jodå, tänk efter: För om nu skolan kan räddas genom åter-demokratisering, och skolan otvivelaktigt lägger grunden för hela vår nations framtid...
Vilken härlig stridsfråga kan inte det bli för socialdemokraterna i nästa valrörelse: Alla barn i Sverige skall ha samma rätt till demokratisk skolgång oavsett var de bor, oavsett deras föräldrars sociala status.
Jan Guillou, AB 2/10 2016
Lärarförbundet: Skrota skolpengen som ger friskolorna stora vinster
Många skolor och förskolor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt har de sju största friskolekoncernerna (Academedia, Internationella engelska skolan, Kunskapsskolan, Thoréngruppen, Praktiska gymnasiet, Jensen Education och Lärande i Sverige) en rörelsemarginal på åtta procent – nästan en miljard kronor. Hur kan det komma sig?
Lärarförbundet har undersökt frågan och svaret är: Skolpengssystemet gör det möjligt.
Ju fler elever som kan fyllas på i en skolklass, desto billigare blir läraren per elev. Den som fyller en klass med fler elever ökar intäkterna utan att kostnaderna ökar i samma grad. Och den som tappar elever förlorar intäkter som inte kompenseras med minskade kostnader.
Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet, DN Debatt 29/9. Läs mer
PS. Jag påpekade samma sak i Lunds kommunfullmäktige i november 2006. Allianspartierna hade vunnit valet. En möjligen alkoholpåverkad Moderat rev teatraliskt sönder mitt PM framme vid podiet. När Alliansen tog över i januari 2007 började den omedelbart genomföra sin katastrofala skolpolitik. Nu står vi där. Allianspartierna förnekar fortfarande verkligheten. Privatiseringens Titanic fortsätter i full fart trots att kollisionen med isberget rivit upp läckor i skrovet.
När de rödgröna partierna överlämnade Lunds skolor till Allianspartierna var Lund bästa skolkommun. I år har kommunen hamnat på plats 21, trots de utomordentliga förutsättningarna i landets främsta universitetsstad. På tjuguförsta plats i OECD:s mest privatiserade och därför sämsta skolsystem.
Gunnar Stensson, fd ordförande i Lunds Utbildningsnämnd
66 år i skolan 28. 1973-85: 4. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle
Medlemskapet i VPK innebar att jag
kallades till lokalgruppen i Klostergården. Vi träffades på söndagar,
under organiserade former. Någon avdelades för att roa och vakta
barnen. Det handlade om rätt många barn mellan 2 och 10; vi var i vår
föräldraålder.
Kajsa Theander, Sven-Bertil Persson, Jan Svensson och Kent Nilsson ingick bland många andra i gruppen. Vi antogs studera marxistisk grundkurs ur ett fyrkantigt häfte. Jag tror vi var registrerade som studiecirkel i ABF. Göte Bergström representerade Klostergårdens byalag.
Mycket kom att handla om själva stadsdelen Klostergården. På den tiden var Klostergårdens fritidsgård en samlingsplats för musikgrupper från hela Lund men det fanns ännu inget bibliotek, bara en bokbuss som kom ett par gånger i veckan. Ibland stod den i hörnet vid Blidvädersvägen samtidigt som glassbilen signalerade sin närvaro. Glass och böcker. En polisstation låg i den lokal där det nu finns ett apotek. Polisbilen stod intill.
Jag blev invald i styrelsen våren 1977. Demokratifrågan och inflytandet från Sovjetunionen dominerade det året och flera följande år. Vi utformade ett Demokratiskt manifest, inspirerat av Antonio Gramsci och de eurokommunistiska idéer, som diskuterats ända sedan Hermanssons Vänsterns väg kom ut i slutet av 1966. Tio år.
I praktiken handlade det främst om att frigöra partiet från dess beroende av Sovjetunionen som hade ökat sedan partiledarskapet hade övergått från CH Hermansson till Lars Werner.
Risken för en partisplittring oroade partiledningen. APK, Arbetarpartiet kommunisterna, bildades 1977 med sovjetiskt stöd, men fick få medlemmar och försvann efter ett par år.
Jörn Svensson besökte oss på ett par styrelsemöten, påläst och vältalig. Styrelsemajoriteten stödde manifestet, men det fanns motståndare och pragmatiker också. Svante Nordin var en av de som opponerade både på styrelsemöten och i Veckobladet.
När VPK samlades till kongress i Folkets hus i Stockholm nyåret 1977 krävde Lundadelegationen att partiet skulle anta det Demokratiska manifestet.
Det politiska klimatet var iskallt. Kongressen gästades av en stor delegation från Sovjetunionens KP och flera andra östeuropeiska partier.
Jörn Svensson vädjade till oss att dra tillbaka manifestet men vi vägrade. Vi hade utformat ett tal som krävde dubbel talartid och delegationen hade valt Kitten Anderberg och mig att framföra det. När vi äntligen fick tillträde till talarstolen hade alla gäster och flertalet delegater gått för att äta. Lundadelegationen isolerades.
I januari publicerades Charta 77 i Prag med krav på mänskliga och demokratiska rättigheter, undertecknat av bland andra Vaclav Havel.
Kajsa Theander, Sven-Bertil Persson, Jan Svensson och Kent Nilsson ingick bland många andra i gruppen. Vi antogs studera marxistisk grundkurs ur ett fyrkantigt häfte. Jag tror vi var registrerade som studiecirkel i ABF. Göte Bergström representerade Klostergårdens byalag.
Mycket kom att handla om själva stadsdelen Klostergården. På den tiden var Klostergårdens fritidsgård en samlingsplats för musikgrupper från hela Lund men det fanns ännu inget bibliotek, bara en bokbuss som kom ett par gånger i veckan. Ibland stod den i hörnet vid Blidvädersvägen samtidigt som glassbilen signalerade sin närvaro. Glass och böcker. En polisstation låg i den lokal där det nu finns ett apotek. Polisbilen stod intill.
Jag blev invald i styrelsen våren 1977. Demokratifrågan och inflytandet från Sovjetunionen dominerade det året och flera följande år. Vi utformade ett Demokratiskt manifest, inspirerat av Antonio Gramsci och de eurokommunistiska idéer, som diskuterats ända sedan Hermanssons Vänsterns väg kom ut i slutet av 1966. Tio år.
I praktiken handlade det främst om att frigöra partiet från dess beroende av Sovjetunionen som hade ökat sedan partiledarskapet hade övergått från CH Hermansson till Lars Werner.
Risken för en partisplittring oroade partiledningen. APK, Arbetarpartiet kommunisterna, bildades 1977 med sovjetiskt stöd, men fick få medlemmar och försvann efter ett par år.
Jörn Svensson besökte oss på ett par styrelsemöten, påläst och vältalig. Styrelsemajoriteten stödde manifestet, men det fanns motståndare och pragmatiker också. Svante Nordin var en av de som opponerade både på styrelsemöten och i Veckobladet.
När VPK samlades till kongress i Folkets hus i Stockholm nyåret 1977 krävde Lundadelegationen att partiet skulle anta det Demokratiska manifestet.
Det politiska klimatet var iskallt. Kongressen gästades av en stor delegation från Sovjetunionens KP och flera andra östeuropeiska partier.
Jörn Svensson vädjade till oss att dra tillbaka manifestet men vi vägrade. Vi hade utformat ett tal som krävde dubbel talartid och delegationen hade valt Kitten Anderberg och mig att framföra det. När vi äntligen fick tillträde till talarstolen hade alla gäster och flertalet delegater gått för att äta. Lundadelegationen isolerades.
I januari publicerades Charta 77 i Prag med krav på mänskliga och demokratiska rättigheter, undertecknat av bland andra Vaclav Havel.
Vi beslöt att genomföra en Demokratidemonstration i
februari. Den fick ganska stor uppslutning trots att vädret var uselt.
Karin och jag var på sportlov i Älghult med Martin och Sara och den
snart treåriga Johanna.
Vid kongressen i Södertälje tre år senare lyste Sovjetunionens KP
med sin frånvaro och Demokratiska manifestet antogs, om än i utslätad
form.
Varje morgon tog jag den fulla kvart-över-sju-bussen till Malmö. Samma människor fyllde den månad efter månad, år efter år. Där fanns vänner som Marie Hegnelius och andra som jag blev bekant med utan att någonsin höra deras namn. En dyster läkare satt alltid på samma plats och läste tidningen Arbetet. När han reste sig för att stiga av, slängde han tidningen på hatthyllan med samma avfärdande gest varje gång. En dag fanns han inte mer på bussen. Jag fick höra att han hade dött i cancer.
Jag brukade gå från Södervärn till Heleneholm, grubblande på förmiddagens lektioner. På återresan till Lund hände det ofta att jag somnade. Någon gång missade jag hållplatsen och hamnade yrvaken vid Botulfsplatsen.
På 1970- och 80-talet var Heleneholm ett kulturcentrum i den tätbefolkade arbetarstadsdelen Almhög, som gränsade till Augustenborg och Södra Sofielund. Där låg Musikhögskolan, Lärarhögskolan, Munkhätteskolan, Heleneholmsskolan, stadsdelsbiblioteket och en park med Heleneholms idrottsplats.
Under 1960-talet hade det socialdemokratiskt styrda Malmö vuxit, men när jag började arbeta på Heleneholmsskolan hade nedgången redan inletts. Visserligen strömmade arbetarna fortfarande varje morgon från de östra bostadsområdena tvärsigenom centrum till Kockumsvarvet i buss eller på cykel, men arbetslösheten ökade och kommunens ekonomi blev allt sämre. Varvet fick i slutet av 1970-talet statliga subventioner, men när understödet upphörde tvingades det till nedläggning.
Sedan började Heleneholms gradvisa förslumning. Stadsdelsbiblioteket lades ner redan för 25 år sedan, Heleneholmsskolans högstadium upphörde, Lärarhögskolan flyttade till Västra hamnen, Heleneholmsgymnasiet blev nedlagt och dess musik- och teater-program flyttades till Malmö Latin. Kvar finns Musikhögskolan.
Idag utpekas Munkhätteskolan som en av landets värsta. Almhögstorget har blivit ett fäste för SD. Kriminella gäng har tagit över kvarteren kring Seved. En del av mina elever från grundskolan bor säkert kvar. Nu är de i 60-årsåldern. Jag som bor i Lund ser tragedin på avstånd. Men då, i slutet av 1970-talet – och kanske 15 år till - var Heleneholm fortfarande fullt av livstro!
Varje morgon tog jag den fulla kvart-över-sju-bussen till Malmö. Samma människor fyllde den månad efter månad, år efter år. Där fanns vänner som Marie Hegnelius och andra som jag blev bekant med utan att någonsin höra deras namn. En dyster läkare satt alltid på samma plats och läste tidningen Arbetet. När han reste sig för att stiga av, slängde han tidningen på hatthyllan med samma avfärdande gest varje gång. En dag fanns han inte mer på bussen. Jag fick höra att han hade dött i cancer.
Jag brukade gå från Södervärn till Heleneholm, grubblande på förmiddagens lektioner. På återresan till Lund hände det ofta att jag somnade. Någon gång missade jag hållplatsen och hamnade yrvaken vid Botulfsplatsen.
På 1970- och 80-talet var Heleneholm ett kulturcentrum i den tätbefolkade arbetarstadsdelen Almhög, som gränsade till Augustenborg och Södra Sofielund. Där låg Musikhögskolan, Lärarhögskolan, Munkhätteskolan, Heleneholmsskolan, stadsdelsbiblioteket och en park med Heleneholms idrottsplats.
Under 1960-talet hade det socialdemokratiskt styrda Malmö vuxit, men när jag började arbeta på Heleneholmsskolan hade nedgången redan inletts. Visserligen strömmade arbetarna fortfarande varje morgon från de östra bostadsområdena tvärsigenom centrum till Kockumsvarvet i buss eller på cykel, men arbetslösheten ökade och kommunens ekonomi blev allt sämre. Varvet fick i slutet av 1970-talet statliga subventioner, men när understödet upphörde tvingades det till nedläggning.
Sedan började Heleneholms gradvisa förslumning. Stadsdelsbiblioteket lades ner redan för 25 år sedan, Heleneholmsskolans högstadium upphörde, Lärarhögskolan flyttade till Västra hamnen, Heleneholmsgymnasiet blev nedlagt och dess musik- och teater-program flyttades till Malmö Latin. Kvar finns Musikhögskolan.
Idag utpekas Munkhätteskolan som en av landets värsta. Almhögstorget har blivit ett fäste för SD. Kriminella gäng har tagit över kvarteren kring Seved. En del av mina elever från grundskolan bor säkert kvar. Nu är de i 60-årsåldern. Jag som bor i Lund ser tragedin på avstånd. Men då, i slutet av 1970-talet – och kanske 15 år till - var Heleneholm fortfarande fullt av livstro!
2016-09-29
Poliser, poliser och lite fler poliser
Jan Björklund: Sätt in tusen nya poliser i Skåne. Straffskalorna för en lång rad brott är för milda. De blir inte avskräckande.
SDS 27/9
Ett omänskligt förslag
Enligt det senaste regeringsförslaget ska polisen få ökade befogenheter att jaga vuxna och barn som fått avvisningsbeslut. Id-kontroller ska kunna göras utan konkret brottsmisstanke. Så små barn som sexåringar ska tvingas lämna fingeravtryck vid utlänningskontroll...
Kommer alla poliser att delta i denna jakt? Alla Kronofogdens medarbetare? Alla läkare och lärare, socionomer och kuratorer? Alla som vet att det inte är kriminella människor som jagas?
Elisabeth Hjort, SDS 27/9
SDS 27/9
Ett omänskligt förslag
Enligt det senaste regeringsförslaget ska polisen få ökade befogenheter att jaga vuxna och barn som fått avvisningsbeslut. Id-kontroller ska kunna göras utan konkret brottsmisstanke. Så små barn som sexåringar ska tvingas lämna fingeravtryck vid utlänningskontroll...
Kommer alla poliser att delta i denna jakt? Alla Kronofogdens medarbetare? Alla läkare och lärare, socionomer och kuratorer? Alla som vet att det inte är kriminella människor som jagas?
Elisabeth Hjort, SDS 27/9
Women´s Boat to Gaza avseglar på sista etappen mot Gaza
PRESSMEDDELANDE: 2016-09-27 09:25
Idag på morgonen påbörjade den ena av
Women´s Boats to Gaza - Zaytouna-Oliven - den sista etappen från
Messina mot Gaza. Ombord finns kvinnor från tretton länder och fem
kontinenter som är fast beslutna att i solidaritet med sina palestinska
systrar bryta den omänskliga och olagliga blockaden mot Gaza. Bland
kvinnorna ombord finns den svenska delegaten Jeanette Escanilla, som
representerar (v) i landstingsfullmäktige i Uppsala.
Den andra båten - Amal-Hoppet II - genomgår just nu sina sista förberedelser och kommer att avsegla inom kort. Båda båtarna beräknas angöra Gaza i början av oktober.
Följ resan »
Den andra båten - Amal-Hoppet II - genomgår just nu sina sista förberedelser och kommer att avsegla inom kort. Båda båtarna beräknas angöra Gaza i början av oktober.
Följ resan »
Bred enighet för Hillary av Lucifer
Äntligen finns det en enad front i politiken, när vi alla är samlade i vårt avståndstagande, 
i
vår avsky för mannen som med nästan halva nationen bakom sig vill bli
president i USA. Vi står där sida vid sida, Stefan Löfven och Per T
Ohlsson, Margot Wallström och Anna Kinberg Batra, Överbefälhavaren och
Ärkebiskopen, alla på rätt sida om skiljelinjen, alla är vi för den
rättsinnade Hillary eller i varje fall mot Donald.
Goldwater igen
Så tråkigt då att ännu en gång, den N+1:a gången i den här spalten, behöva erinra om presidentvalet i USA 1964. Barry Goldwater, senator från Arizona, blev den republikanske kandidaten trots betydande motstånd från pressen och de mera moderata krafterna inom partiet, inte minst den nästan liberale Nelson Rockefeller. Mot sig hade han den sittande presidenten Lyndon B Johnson som efterträtt Kennedy på posten. Lyndon Johnson var en socialt mycket medveten president, präglad av åren med Roosevelt som förde en progressiv politik socialt och ekonomiskt, närmast en sorts folkhemspolitik i USA-tappning. Det var lätt för Johnson att utmåla Goldwater som en reaktionär och alla vi som var intresserade nog för att följa kampanjen var eniga: det viktiga var att stoppa Goldwater. Alla goda krafter från vänster till höger i Sverige tyckte Goldwater var för hemsk och närmast omöjlig som amerikansk president.
En halv miljon man till Vietnam
Ja, Goldwater förlorade som tur var. Men tre år senare drev president Johnson ett krig med 500.000 amerikanska värnpliktiga på marken i Vietnam och tusentals flygplan på baser runt om Vietnam, ett krig som han sedan lämnade till Richard Nixon att långsamt förlora.
Vad lär vi av det? Jo, visst ska man rösta emot kandidater som Goldwater och Trump, men tro bara inte att det räcker. Hillarys tid som utrikesminister under Obama utmärktes av krigspolitik, hon var i högsta grad en hök som t.ex. var starkt pådrivande i att USA drev ut Libyen i inbördeskrig och elände.
Libyen var ett av Afrikas mest välskötta länder med skolor och hälsovård i god ordning och med en viss spridning av rikedomen från oljan. Ghaddafi var diktator med tidvis bisarra drag, men framför allt var han förespråkare för afrikansk enhet och fri i förhållande till USA. Alltså betalade man ett uppror mot honom och avsatte honom med europeisk (inkl. svensk) militär hjälp. Hillary har många förtjänster, ska vi säga nästan som en svensk folkpartist (före Björklund), men hon är inte precis en fredskandidat. Det hade behövts en i denna tid när rysarna bär sig åt som svin i Syrien.
För lumpen, från vänster
Så ska vi då få värnplikt igen Och det är karakteristiskt att den beskrivs under rubriken ”personalförsörjnings-problemen”. Det är tydligt att man vill reducera det hela till en metod att driva in ett tusental saknade i fållorna när folk nu inte vill sno värvning. Militären vill så klart inte jobba med att föda, klä och nyttiggöra de ett hundra tusen som finns i en normal årsklass. När de borgerliga för sju år sen avskaffade värnplikten var Vänsterpartiet med rätta emot. Om man inte vill att Nato ska stå för Sveriges försvar behövs en bred värnplikt och då räcker inte något tusental som årligen ska lösa personalförsörjnings-äproblemen. Det duger helt enkelt inte med legosoldater. Försvaret måste vara en folklig angelägenhet och alla måste med.
Sydsvenskan hade på torsdagen en feg andraledare om värnplikten, undertecknad Henrik Bredberg. Han brukar vara lite vettigare än de andra i gänget men här fanns inte ett ord om att det var borgarna som lade ner värnplikten, medan då t.ex. Vänsterpartiet slog vakt om den. Men Vänsterpartiet kan uppenbarligen bara beskrivas i Sydsvenskan som en skamfläck för landet.
i
vår avsky för mannen som med nästan halva nationen bakom sig vill bli
president i USA. Vi står där sida vid sida, Stefan Löfven och Per T
Ohlsson, Margot Wallström och Anna Kinberg Batra, Överbefälhavaren och
Ärkebiskopen, alla på rätt sida om skiljelinjen, alla är vi för den
rättsinnade Hillary eller i varje fall mot Donald.Goldwater igen
Så tråkigt då att ännu en gång, den N+1:a gången i den här spalten, behöva erinra om presidentvalet i USA 1964. Barry Goldwater, senator från Arizona, blev den republikanske kandidaten trots betydande motstånd från pressen och de mera moderata krafterna inom partiet, inte minst den nästan liberale Nelson Rockefeller. Mot sig hade han den sittande presidenten Lyndon B Johnson som efterträtt Kennedy på posten. Lyndon Johnson var en socialt mycket medveten president, präglad av åren med Roosevelt som förde en progressiv politik socialt och ekonomiskt, närmast en sorts folkhemspolitik i USA-tappning. Det var lätt för Johnson att utmåla Goldwater som en reaktionär och alla vi som var intresserade nog för att följa kampanjen var eniga: det viktiga var att stoppa Goldwater. Alla goda krafter från vänster till höger i Sverige tyckte Goldwater var för hemsk och närmast omöjlig som amerikansk president.
En halv miljon man till Vietnam
Ja, Goldwater förlorade som tur var. Men tre år senare drev president Johnson ett krig med 500.000 amerikanska värnpliktiga på marken i Vietnam och tusentals flygplan på baser runt om Vietnam, ett krig som han sedan lämnade till Richard Nixon att långsamt förlora.
Vad lär vi av det? Jo, visst ska man rösta emot kandidater som Goldwater och Trump, men tro bara inte att det räcker. Hillarys tid som utrikesminister under Obama utmärktes av krigspolitik, hon var i högsta grad en hök som t.ex. var starkt pådrivande i att USA drev ut Libyen i inbördeskrig och elände.
Libyen var ett av Afrikas mest välskötta länder med skolor och hälsovård i god ordning och med en viss spridning av rikedomen från oljan. Ghaddafi var diktator med tidvis bisarra drag, men framför allt var han förespråkare för afrikansk enhet och fri i förhållande till USA. Alltså betalade man ett uppror mot honom och avsatte honom med europeisk (inkl. svensk) militär hjälp. Hillary har många förtjänster, ska vi säga nästan som en svensk folkpartist (före Björklund), men hon är inte precis en fredskandidat. Det hade behövts en i denna tid när rysarna bär sig åt som svin i Syrien.
För lumpen, från vänster
Så ska vi då få värnplikt igen Och det är karakteristiskt att den beskrivs under rubriken ”personalförsörjnings-problemen”. Det är tydligt att man vill reducera det hela till en metod att driva in ett tusental saknade i fållorna när folk nu inte vill sno värvning. Militären vill så klart inte jobba med att föda, klä och nyttiggöra de ett hundra tusen som finns i en normal årsklass. När de borgerliga för sju år sen avskaffade värnplikten var Vänsterpartiet med rätta emot. Om man inte vill att Nato ska stå för Sveriges försvar behövs en bred värnplikt och då räcker inte något tusental som årligen ska lösa personalförsörjnings-äproblemen. Det duger helt enkelt inte med legosoldater. Försvaret måste vara en folklig angelägenhet och alla måste med.
Sydsvenskan hade på torsdagen en feg andraledare om värnplikten, undertecknad Henrik Bredberg. Han brukar vara lite vettigare än de andra i gänget men här fanns inte ett ord om att det var borgarna som lade ner värnplikten, medan då t.ex. Vänsterpartiet slog vakt om den. Men Vänsterpartiet kan uppenbarligen bara beskrivas i Sydsvenskan som en skamfläck för landet.
”De döda manar oss” av Gunnar Stensson
| Nina Björk Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek W&W 2016 |
Nina Björks bok om Rosa Luxemburg kom ut
härom dagen. Den recenserades genast på de stora tidningarnas
kultursidor. Jag gick till Gleerups och köpte den. Den kostade 249
kronor.
1967 köpte jag Rosa Luxemburgs Den ryska revolutionen, översatt av Ture Nerman, en liten bok utgiven på Federativs förlag 1967. Den kostade 4 kronor i en bokhandel i Piteå.
Jag har den på en bokhylla tillsammans med böcker av Marx, Engels, Lenin, Gramsci, Dimitrov, Huberman, Chomsky, Hobsbawm och andra, de flesta häftade och billiga, i samma prisklass som Den ryska revolutionen, många tryckta på 1960-talet.
Det lilla blekröda häftet har ett porträtt av Rosa Luxemburg på framsidan. Jag finner till min förvåning att det är fullt av understrykningar, som jag gjorde strax före jul för 49 år sedan. Invid en understrykning har jag i kanten skrivit OBS!
Den lyder: ”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så många – är ingen frihet. Inte på grund av någon ´rättfärdighetsfanatism´ utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan upphör om ´friheten´ blir ett privilegium.”
När Rosa Luxemburg skrev Den ryska revolutionen var hon sjuk och inspärrad i ett fängelse i Berlin. Hon fick inte boken riktigt färdig. Somligt var anteckningar på lösa lappar.
Rosa Luxemburg och hennes kamrat Karl Liebknecht mördades 1919. Deras kroppar kastades i Landwehrkanal, ett biflöde av floden Spree.
Den ryska revolutionen gavs ut 1922.
Ännu ett citat: ”Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, dvs i bredaste offentlighet, under det mest aktiva, ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati.”
Jag letar fram berättelsen om mordet på Rosa Luxemburg i Nina Björks bok. Den finns på s 239 och följande sidor.
”På kvällen den 15 januari 1919 hämtades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht från sin tillfälliga bostad i Wilhelmsdorf... När soldaterna kom steg hon upp, packade en väska och tog med sig en bok av Goethe. (Hon förhördes av en kapten Waldemar Pabst i ett tillfälligt högkvarter i Hotell Eden. Kapten Pabst meddelade henne att hon skulle föras till Moabitfängelset). När hon fördes nerför trappan mot hotellets utgång väntade en soldat vid namn Otto Runge på henne och slog henne i huvudet med sin gevärskolv. Omtöcknad fördes hon ut i en väntande bil. Där sköts hon av en av de medverkande, förmodligen löjtnant Kurt Vogel. Vid Landwehrkanal stannade man bilen och slängde hennes kropp i vattnet.”
1967 köpte jag Rosa Luxemburgs Den ryska revolutionen, översatt av Ture Nerman, en liten bok utgiven på Federativs förlag 1967. Den kostade 4 kronor i en bokhandel i Piteå.
Jag har den på en bokhylla tillsammans med böcker av Marx, Engels, Lenin, Gramsci, Dimitrov, Huberman, Chomsky, Hobsbawm och andra, de flesta häftade och billiga, i samma prisklass som Den ryska revolutionen, många tryckta på 1960-talet.
Det lilla blekröda häftet har ett porträtt av Rosa Luxemburg på framsidan. Jag finner till min förvåning att det är fullt av understrykningar, som jag gjorde strax före jul för 49 år sedan. Invid en understrykning har jag i kanten skrivit OBS!
Den lyder: ”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så många – är ingen frihet. Inte på grund av någon ´rättfärdighetsfanatism´ utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan upphör om ´friheten´ blir ett privilegium.”
När Rosa Luxemburg skrev Den ryska revolutionen var hon sjuk och inspärrad i ett fängelse i Berlin. Hon fick inte boken riktigt färdig. Somligt var anteckningar på lösa lappar.
Rosa Luxemburg och hennes kamrat Karl Liebknecht mördades 1919. Deras kroppar kastades i Landwehrkanal, ett biflöde av floden Spree.
Den ryska revolutionen gavs ut 1922.
Ännu ett citat: ”Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, dvs i bredaste offentlighet, under det mest aktiva, ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati.”
Jag letar fram berättelsen om mordet på Rosa Luxemburg i Nina Björks bok. Den finns på s 239 och följande sidor.
”På kvällen den 15 januari 1919 hämtades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht från sin tillfälliga bostad i Wilhelmsdorf... När soldaterna kom steg hon upp, packade en väska och tog med sig en bok av Goethe. (Hon förhördes av en kapten Waldemar Pabst i ett tillfälligt högkvarter i Hotell Eden. Kapten Pabst meddelade henne att hon skulle föras till Moabitfängelset). När hon fördes nerför trappan mot hotellets utgång väntade en soldat vid namn Otto Runge på henne och slog henne i huvudet med sin gevärskolv. Omtöcknad fördes hon ut i en väntande bil. Där sköts hon av en av de medverkande, förmodligen löjtnant Kurt Vogel. Vid Landwehrkanal stannade man bilen och slängde hennes kropp i vattnet.”
Veckobladet recenserar: En enkel till Damaskus
av Staffan Lindberg
Konflikterna och krigen i Mellanöstern är vår
tids största tragedi. Ända sedan 1960-talet har konflikterna präglat
relationerna i denna del av världen och den har succesivt dragit in
allt fler delar av världen i en låsning, som inga krafter tycks rå på.
Terrorn, kampen mot terrorn och massflykt från krigets Syrien är den
senaste fasen i denna katastrof.
Vad är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
Här är arbetet med flyktingarna det viktigaste. En effekt av krigen vi inte kan värja oss mot. Sådan flyktingmottagning sådan fred.
Men det är så mycket mer vi kan bidra med. En vision av framtid och framsteg på egna villkor i Mellersta Östern.
Vad är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
Här är arbetet med flyktingarna det viktigaste. En effekt av krigen vi inte kan värja oss mot. Sådan flyktingmottagning sådan fred.
Men det är så mycket mer vi kan bidra med. En vision av framtid och framsteg på egna villkor i Mellersta Östern.
Det var inte Mozart, Beethoven eller Vivaldi de spelade utan nutida musik, vilken skapats för dessa instrument och mer orientaliska instrument, som en enkel träflöjt och oud (ett slags luta), av syriska kompositörer – en del av musiken också skapad av orkesterns egna medlemmar.
Det var en fantastisk musikalisk resa genom olika stämningar, rytmer och toner i för oss sällsynta kombinationer. Medryckande fagert som i ”Mitt underbart vackra hemland” av Jehad Jazbeh, dramatiskt lockande med trummornas dån i Kinan Azmehs ”Bröllop” där kompositören själv excellerar i trollbindande toner på sin klarinett eller den späda klara tonen i ”Konsert för flöjt och orkester” av Shafi Badreddin med Mohamad Firyan som solist. Det är som om en förtrollad näktergal plötsligt ljuder långt över och bortom sitt register. När de spelar ”En enkel till Damaskus” med dovt och kärvt tonfall uppblandat med skärande smärta upplever man den vånda och förtvivlan som exilen är. ”Mitt älskade land i ruiner.” Musik för en regim som inte lyssnar men borde göra det. För alla andra en klagan som inte får tystna.
Vi möts i en gemenskap utan ord, men med alla andra sinnen uppslukade av denna österländskt filharmoniska sammansmältning och egen obändiga autonomi på en och samma gång. Ett gemensamt kulturarv att utgå från och mötas i.
Fyra förslag (MP) och (S) för att nå målen i LundaEko II
av Ulf N
Idag torsdag presenterade Lunds styrande rödgröna koalition fyra
förslag med bäring på den nyligen gjorda utvärderingen av Lunds program
för ekologiskt hållbar utveckling, den så kallade LundaEko II.
Utvärderingen pekade bland annat på att för flera mål gällde osäkerhet om de kunde nås inom utsatt tid. Bland annat gällde detta klimatmålet, där etappmålet är att utsläppen av klimatpåverkande gaser till år 2020 ska ha minskat med 50 procent jämfört med år 1990.
”Engagera flera”
Socialdemokraterna och Miljöpartiet växlar nu upp arbetet med LundaEko II i syfte att säkra måluppfyllelsen. Samtliga fyra förslag har koppling till klimatmålet, men också till LundaEko-målet om att ”Engagera flera”, vilket innefattar samtliga som bor och verkar i Lunds kommun, inte minst vår engagerade personal.
Det första förslaget handlar om att i samverkan med andra berörda nämnder och styrelser under hösten 2016 och våren 2017 genomföra en serie dialogmöten i kommunens olika geografiska delar i syfte att involvera kommuninvånarna.
Förmåndscyklar för kommunens anställda
Det andra förslaget syftar till att ta fram ett koncept för erbjudande om förmånscyklar för kommunens anställda, detta för att minska utsläpp och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare genom att möjliggöra för fler medarbetare att välja cykeln framför bilen.
Det tredje förslaget handlar om att få till stånd ett lokalt, politiskt oberoende klimatpolitiskt expertråd, vars uppgift är att bland annat utvärdera om beslutande och föreslagna styrmedel är tillräckliga för att nå målen och bedöma kommunens samlade politik utifrån klimatsynpunkt.
Det fjärde förslaget rör en utbyggd ”Klimatallians” som kan skapa ett brett nätverk av företag, offentliga verksamheter, universitet och föreningar i syfte att bredda engagemanget för att nå kommunens klimatmål. Redan idag har många företagare höga miljömål, men på detta sätt kan fler involveras för att vi gemensamt ska nå så långt som möjligt.
Utvärderingen pekade bland annat på att för flera mål gällde osäkerhet om de kunde nås inom utsatt tid. Bland annat gällde detta klimatmålet, där etappmålet är att utsläppen av klimatpåverkande gaser till år 2020 ska ha minskat med 50 procent jämfört med år 1990.
”Engagera flera”
Socialdemokraterna och Miljöpartiet växlar nu upp arbetet med LundaEko II i syfte att säkra måluppfyllelsen. Samtliga fyra förslag har koppling till klimatmålet, men också till LundaEko-målet om att ”Engagera flera”, vilket innefattar samtliga som bor och verkar i Lunds kommun, inte minst vår engagerade personal.
Det första förslaget handlar om att i samverkan med andra berörda nämnder och styrelser under hösten 2016 och våren 2017 genomföra en serie dialogmöten i kommunens olika geografiska delar i syfte att involvera kommuninvånarna.
Förmåndscyklar för kommunens anställda
Det andra förslaget syftar till att ta fram ett koncept för erbjudande om förmånscyklar för kommunens anställda, detta för att minska utsläpp och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare genom att möjliggöra för fler medarbetare att välja cykeln framför bilen.
Det tredje förslaget handlar om att få till stånd ett lokalt, politiskt oberoende klimatpolitiskt expertråd, vars uppgift är att bland annat utvärdera om beslutande och föreslagna styrmedel är tillräckliga för att nå målen och bedöma kommunens samlade politik utifrån klimatsynpunkt.
Det fjärde förslaget rör en utbyggd ”Klimatallians” som kan skapa ett brett nätverk av företag, offentliga verksamheter, universitet och föreningar i syfte att bredda engagemanget för att nå kommunens klimatmål. Redan idag har många företagare höga miljömål, men på detta sätt kan fler involveras för att vi gemensamt ska nå så långt som möjligt.
Göran Palms livsverk får inte glömmas av Bertil Egerö
Jag påminns om vackra dagar i Stockholms skärgård med högläsning ur Sverige en vintersaga,
när jag läser Göran Greiders äreminne över Göran Palm i Dagens ETC den
21 september. Jag minns en konsert Röda Kapellet gjorde i Kyrkans Hus,
där författaren själv läste avnitt ur Vintersagan, den del som utgår
från Malmö och Limhamn.
Namnet Vintersaga användes redan av Heinrich Heine, i diktsamlingen Tyskland. En Vintersaga utgiven på 1840-talet. Samma titel satte Wolf Biermann på en diktsvit från slutet av 1960-talet; båda finns samlade i en fin utgåva av Författarförlaget 1982. Göran Palm skrev företalet – på blankvers.
Vintersagan, som nu har utkommit i omarbetat skick, erbjuder en helt fascinerande resa genom Sverige. Den är, med Greiders ord, ”… den icke-officiella, alternativa, rentav hemliga och underjordiska krönikan om Sverige under ett avgörande kvartsekel”.
Greider ser Vintersagan som ”ett epos från den officiella tidens utkanter. 80-talet var en uppmarschtid för nyliberalismen och det märks i Vintersagan.” Den första delen kom ut 1984, och den sista delen 2005, ett tidsspann där mycket av vad vi äldre upplevt som ’Sverige’ ersatts, ibland så långt att vi inte längre känner igen oss.
Greider är helt fascinerad av Göran Palms behandling av det svenska språket. Väljer man blankvers – ett underbart versmått för högläsning – kan en del ord visa sig inte vilja gå in i formen. Då nyskapar Palm: ”i sista delen talas det någonstans om läckande oljetankers, men läckande är verstekniskt en förbannad så kallad daktyl – läck- an – de – så istället för läckande måste han skriva ’inkontinenta’ oljetankers.”
Kanske har jag nu lockat några läsare att ta till sig Greiders hela text om Göran Palm. Den återfinns hos ETC, och avslutas med en dikt av Göran Palm som känns lika viktig idag som när den skrevs. Med Greiders ord:” … hans livsverk står där; den konsekventa kritiska blicken mot allt däruppe. I dikten Till dem som vill överleva sammanfattas det. Dikten har den höga tonen, den är lite av en psalm för en evig upprorstanke. Senast jag deklamerade den högt var strax före folkomröstningen om EMU 2003:”
Under triumfvagnen,
där finns de enda som kan uttala ordet NEJ
så att hela vagnen stjälper.
De säger inte så ofta sitt nej.
De tiger i regel; de tiger och sliter.
Men inga andra kan.
För varje år går vagnen bara snabbare.
Att hoppa av är kanske redan omöjligt?
Lär dig slavarnas språk.
Det är det enda språk
som inte kommer att dö ut.
Namnet Vintersaga användes redan av Heinrich Heine, i diktsamlingen Tyskland. En Vintersaga utgiven på 1840-talet. Samma titel satte Wolf Biermann på en diktsvit från slutet av 1960-talet; båda finns samlade i en fin utgåva av Författarförlaget 1982. Göran Palm skrev företalet – på blankvers.
Vintersagan, som nu har utkommit i omarbetat skick, erbjuder en helt fascinerande resa genom Sverige. Den är, med Greiders ord, ”… den icke-officiella, alternativa, rentav hemliga och underjordiska krönikan om Sverige under ett avgörande kvartsekel”.
Greider ser Vintersagan som ”ett epos från den officiella tidens utkanter. 80-talet var en uppmarschtid för nyliberalismen och det märks i Vintersagan.” Den första delen kom ut 1984, och den sista delen 2005, ett tidsspann där mycket av vad vi äldre upplevt som ’Sverige’ ersatts, ibland så långt att vi inte längre känner igen oss.
Greider är helt fascinerad av Göran Palms behandling av det svenska språket. Väljer man blankvers – ett underbart versmått för högläsning – kan en del ord visa sig inte vilja gå in i formen. Då nyskapar Palm: ”i sista delen talas det någonstans om läckande oljetankers, men läckande är verstekniskt en förbannad så kallad daktyl – läck- an – de – så istället för läckande måste han skriva ’inkontinenta’ oljetankers.”
Kanske har jag nu lockat några läsare att ta till sig Greiders hela text om Göran Palm. Den återfinns hos ETC, och avslutas med en dikt av Göran Palm som känns lika viktig idag som när den skrevs. Med Greiders ord:” … hans livsverk står där; den konsekventa kritiska blicken mot allt däruppe. I dikten Till dem som vill överleva sammanfattas det. Dikten har den höga tonen, den är lite av en psalm för en evig upprorstanke. Senast jag deklamerade den högt var strax före folkomröstningen om EMU 2003:”
Under triumfvagnen,
där finns de enda som kan uttala ordet NEJ
så att hela vagnen stjälper.
De säger inte så ofta sitt nej.
De tiger i regel; de tiger och sliter.
Men inga andra kan.
För varje år går vagnen bara snabbare.
Att hoppa av är kanske redan omöjligt?
Lär dig slavarnas språk.
Det är det enda språk
som inte kommer att dö ut.
Vilken ambitionsnivå har Allianspartierna för studentbostadsbyggande? av Ulf Nymark
Häromdagen lanserade Miljöpartiet och Socialdemokraterna i Lund ett
förslag om ett projekt för ökat studentbostadsbyggande. Projektet
kallar vi 3000+, vilket innebär att vi vill skapa förutsättningar för
att trappa upp byggandet till i genomsnitt minst 300 nya
studentbostäder per år de kommande 10 åren. 3000 nya studentbostäder är
inget tak, det är ett golv. Det är alltså MINST 3000 vi vill
möjliggöra, därav plustecknet efter siffran i projektnamnet.
Allianspartierna med oppositionsrådet Christer Wallin (M) i spetsen reagerar nu surt på detta. Det är ingen reell ambitionshöjning – det är en ambitionskonservering, säjer Wallin. Men vilka ambitioner allianspartierna har säjer han inget om!
Allianspartiernas genomsnitt: 108 studentlägenheter
Tittar en bakåt i tiden och ser hur studentbostadsbyggandet sett ut under åren 2007 till 2014 då allianspartierna satt i majoritet i kommunen, finner en att det byggdes i genomsnitt 108 studentlägenheter per år under denna tid. Den styrande koalitionens målsättning är sålunda att genomsnittligt bygga nära nog 3 gånger så många bostäder per år som under det tidigare alliansstyret.
En välvillig tolkning av allianspartiernas reaktion på det gemensamma MP och S-utspelet är att de nu i efterhand är missnöjda med sina insatser under de år de satt vid makten. Så Christer Wallin och allianspartierna – träd nu fram ur dunklet och tala om vilken ambitionsnivå ni har för studentbostadsbyggandet! Redovisa i tydliga och klara siffror, tack!
Ulf Nymark (MP), Vice ordförande i Byggnadsnämnden
Allianspartierna med oppositionsrådet Christer Wallin (M) i spetsen reagerar nu surt på detta. Det är ingen reell ambitionshöjning – det är en ambitionskonservering, säjer Wallin. Men vilka ambitioner allianspartierna har säjer han inget om!
Allianspartiernas genomsnitt: 108 studentlägenheter
Tittar en bakåt i tiden och ser hur studentbostadsbyggandet sett ut under åren 2007 till 2014 då allianspartierna satt i majoritet i kommunen, finner en att det byggdes i genomsnitt 108 studentlägenheter per år under denna tid. Den styrande koalitionens målsättning är sålunda att genomsnittligt bygga nära nog 3 gånger så många bostäder per år som under det tidigare alliansstyret.
En välvillig tolkning av allianspartiernas reaktion på det gemensamma MP och S-utspelet är att de nu i efterhand är missnöjda med sina insatser under de år de satt vid makten. Så Christer Wallin och allianspartierna – träd nu fram ur dunklet och tala om vilken ambitionsnivå ni har för studentbostadsbyggandet! Redovisa i tydliga och klara siffror, tack!
Ulf Nymark (MP), Vice ordförande i Byggnadsnämnden
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)