Nu tar VB och alla dess flitiga skribenter ett välförtjänt jullov.
Vi tänkte komma tillbaka med nya friska krafter den 18/1 2008.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2007-12-21
God Jul & Gott Nytt 2008
Tomten
tror i alla fall VB på även i dessa tider då finansministern har rensvans,
näsa hade varit roligare, men man kan inte få allt.
Även om vissa symboler är någor obsoleta numera
så vill vi även i år önska alla våra läsare
en riktigt God Jul och inte minst ett Gott 2008
då Mannes klassiska tomte från 1978 fyller 30!
tror i alla fall VB på även i dessa tider då finansministern har rensvans,
näsa hade varit roligare, men man kan inte få allt.
Även om vissa symboler är någor obsoleta numera
så vill vi även i år önska alla våra läsare
en riktigt God Jul och inte minst ett Gott 2008
då Mannes klassiska tomte från 1978 fyller 30!
Kultur under helgerna
A Tribute To Led Zeppelin
KB lördag 29/12 kl. 22:00
Läs mer
Electronic Soundclash!
5 års jubileum för den årliga juldagsfesten Electronic Soundclash!
Inkonst, Bergsgatan 29, Malmö, 25/12 kl. 23:00-03:00 Läs mer
Färden till Västern
På ett plan en verklig historia om buddhistmunken Xunagzangs pilgrimsfärd till Indien på 600-talet.
På ett annat plan en metaforisk saga om varje människas vandring mot växande och insikt om sig själv. En föreställning för alla generationer på Månteatern, Bredgatan 3, Lund, 31/12 - 24/2 Läs mer
Hans och Greta (Hansel and Gretel)
Satellitsändning av Metropolitanoperan på Spegeln, 1/1, kl. 19:00 Läs mer
Mellandagsswinget
Ribban 30/12, kl. 18:00 Läs mer
Nyårsfest med Night Beat!
KB måndag 31/12, 24:00-05:00
Läs mer
Papa Bue’s Viking Jazzband
1/1 i V Karaby Kyrka kl. 18:00 och 5/1 i Hässleholms Kulturhus, kl. 18:00 Läs mer
Pastell #4:
Familjen & Printer (DK) LIVE!
Jeriko, Spångatan 38, Malmö, 21 december kl. 22.00-03.00 Läs mer
Detta är exempel från Kulturcentralens digra utbud.
Just nu har man massor med arrangemang som du kan läsa mer om på http://kulturcentralen.nu/.
KB lördag 29/12 kl. 22:00Läs mer
Electronic Soundclash!
5 års jubileum för den årliga juldagsfesten Electronic Soundclash!
Inkonst, Bergsgatan 29, Malmö, 25/12 kl. 23:00-03:00 Läs mer
Färden till Västern
På ett plan en verklig historia om buddhistmunken Xunagzangs pilgrimsfärd till Indien på 600-talet.På ett annat plan en metaforisk saga om varje människas vandring mot växande och insikt om sig själv. En föreställning för alla generationer på Månteatern, Bredgatan 3, Lund, 31/12 - 24/2 Läs mer
Hans och Greta (Hansel and Gretel)
Satellitsändning av Metropolitanoperan på Spegeln, 1/1, kl. 19:00 Läs mer
Mellandagsswinget
Ribban 30/12, kl. 18:00 Läs mer
Nyårsfest med Night Beat!
KB måndag 31/12, 24:00-05:00
Läs mer
Papa Bue’s Viking Jazzband
1/1 i V Karaby Kyrka kl. 18:00 och 5/1 i Hässleholms Kulturhus, kl. 18:00 Läs mer
Pastell #4:
Familjen & Printer (DK) LIVE!
Jeriko, Spångatan 38, Malmö, 21 december kl. 22.00-03.00 Läs mer
Detta är exempel från Kulturcentralens digra utbud.
Just nu har man massor med arrangemang som du kan läsa mer om på http://kulturcentralen.nu/.
Etanoldebatten
De senaste veckorna har DN haft en serie artiklar om etanol som energikälla, där tidningen påvisar några av nackdelarna med att framställa etanol ur livsmedel i syfte att elda upp det i bilar.
Bilden är lånad från DN:s webb Några citat från artiklarna:
" Biodrivmedel gjord av livsmedel leder till katastrof, menar FN och en rad tunga forskare. Energin i vetet som krävs för att göra 50 liter etanol räcker för en genomsnittskvinna i 180 dagar. Så här mycket råvara går det åt för att tanka en miljöbil med etanol: 120 kilo vete. Det motsvarar 240 limpor bröd. Tar man sockerrör krävs det 560 kilo."
Efter vissa problem med räknandet så skriver DN:
" DEN KORREKTA UTRÄKNINGEN visar att vetet motsvarande en full tank etanol i Volvo V50 (50 liter) skulle kunna föda en kvinna 31-60 år med stillasittande arbete i hela 180 dagar. För en man i samma ålder och med samma arbetsförhållanden skulle vetet räcka som näring i 140 dagar."
Vi vill påminna om att Erik Kågström under våren gjorde en mycket grundlig och ambitiös genomgång av problemen med etanol som bränsle i artikelserie i sju delar.
Anbefalles till läsning eller omläsning för den som vill veta mer!
VB 070316 Stoppa etanolhysterin I
VB 070323 Etanol brev 2
VB 070330 Etanol brev 3
VB webbnummer 070406 Etanol brev 4
VB 070413 Etanol brev 5
VB 070525 Etanol brev 6
VB 070601 Etanol brev 7
Bilden är lånad från DN:s webb
" Biodrivmedel gjord av livsmedel leder till katastrof, menar FN och en rad tunga forskare. Energin i vetet som krävs för att göra 50 liter etanol räcker för en genomsnittskvinna i 180 dagar. Så här mycket råvara går det åt för att tanka en miljöbil med etanol: 120 kilo vete. Det motsvarar 240 limpor bröd. Tar man sockerrör krävs det 560 kilo."
Efter vissa problem med räknandet så skriver DN:
" DEN KORREKTA UTRÄKNINGEN visar att vetet motsvarande en full tank etanol i Volvo V50 (50 liter) skulle kunna föda en kvinna 31-60 år med stillasittande arbete i hela 180 dagar. För en man i samma ålder och med samma arbetsförhållanden skulle vetet räcka som näring i 140 dagar."
Vi vill påminna om att Erik Kågström under våren gjorde en mycket grundlig och ambitiös genomgång av problemen med etanol som bränsle i artikelserie i sju delar.
Anbefalles till läsning eller omläsning för den som vill veta mer!
VB 070316 Stoppa etanolhysterin I
VB 070323 Etanol brev 2
VB 070330 Etanol brev 3
VB webbnummer 070406 Etanol brev 4
VB 070413 Etanol brev 5
VB 070525 Etanol brev 6
VB 070601 Etanol brev 7
Om fyra spår på stambanan
av Ulf Nymark
I en kommentar till centerpartiets utspel om behovet av fyra järnvägsspår genom Lund C kritiserar Gunnar Sandin vänstern för att inte ha tagit upp frågan om att offra Armaturfabriken. Sandin har rätt i sin kritik. Vänstern – och med det menar jag här både Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Demokratisk Vänster – har fegat, liksom mp.
För min del har jag länge, när tillfälle givits, förespråkat att Lund ska ge upp det ohemula kravet på ett yttre godsspår. Jag har också, lite trögt och trevande på vägen, kommit till insikt om att den enda möjligheten att få fram ett fjärde spår till Lund är att riva Armaturfabriken. Naturligtvis vore det önskvärt om byggnaden kunde bevaras. Men i valet mellan bevarande och möjligheterna till en väl fungerande järnvägstrafik borde ändå ställningstagandet vara givet för alla som vill bidra till att hejda klimatkatastrofen.
Jag kommer att verka för att frågan tas upp till diskussion i Demokratisk Vänster i förhoppning om att partiet ska ställa sig bakom möjligheterna till fyra eller fler spår fram till Lund C, även till priset av Armaturfabrikens rivning. Och, återigen förhoppningsvis, kan den diskussionen och ställningstagandet sprida sig till övriga vänsterpartier i Lund.
För min del har jag länge, när tillfälle givits, förespråkat att Lund ska ge upp det ohemula kravet på ett yttre godsspår. Jag har också, lite trögt och trevande på vägen, kommit till insikt om att den enda möjligheten att få fram ett fjärde spår till Lund är att riva Armaturfabriken. Naturligtvis vore det önskvärt om byggnaden kunde bevaras. Men i valet mellan bevarande och möjligheterna till en väl fungerande järnvägstrafik borde ändå ställningstagandet vara givet för alla som vill bidra till att hejda klimatkatastrofen.
Jag kommer att verka för att frågan tas upp till diskussion i Demokratisk Vänster i förhoppning om att partiet ska ställa sig bakom möjligheterna till fyra eller fler spår fram till Lund C, även till priset av Armaturfabrikens rivning. Och, återigen förhoppningsvis, kan den diskussionen och ställningstagandet sprida sig till övriga vänsterpartier i Lund.
Drakens återkomst
av Nidhögg
Fel person vann!Tidningen Time skulle givetvis valt en annan president till ”Årets person”. Vem då? Fidel Alejandro Castro Ruz, Cubas president, förstås. Denne man i sina bästa år, frisk som en nötkärna och pigg som en mört, vill trots detta inte klamra sig fast vid makten, utan är beredd att träda tillbaka och lämna över till yngre krafter. Nämligen till sin lillebror, Raul, som med sina ynka 76 år på nacken nätt och jämt lämnat tonåren bakom sig.
Folkpartifraktioner
Från revolutionshjältar på Cuba till vardagshjältar i Lund. Folkpartisterna är nu delade i fler fraktioner än vanligt. Tidigare i höst trädde fp (r) – ”r” som i rehabilitering - fram för allmänheten. Den var en fraktion som anslöt sig till den lokale ordföranden Lars Hansson, som enligt egen utsago tillbringade kommunfullmäktigemöten i fikarummet, snackade lite och slumrade in då och då. Allt i rehabiliterande syfte. Lars Hansson fullmäktigearvode har därmed förvandlats till rehabiliteringsersättning. Å andra sidan kanske fullmäktiges ordförande, den habilt klubbsvingande Annika Annerby, kan debitera Försäkringskassan för rehabiliterande insatser från fullmäktiges sida?
Flåbusarna
En annan fraktion som efter en uppmärksammad händelse på ett av stadens torg nyligen formerats kring Jörgen Jörgensen går under beteckningen fp (f), ”f” som i flåbusarna. Ett problem som denna fraktion lär brottas(!) med är att ledarens vänsterkrok är utomordentligt klen.
Burlövssjukan
Tågtrafiken på stambanan mellan Malmö och Lund är åter på tapeten. I första hand handlar det nu om förlängningen av perrongerna vid Lund C, men också nödvändigheten av fyra spår genom Lund. Centern i Lund tycks ha blivit botad från den s k Burlövsjukan. Dvs den politiska sjukdom som gör att man blir döv och blind för koldioxidutsläpp, avgaser, partiklar och buller från bilar, men överreagerar för slammer från järnvägsspår och den begränsade miljöpåverkan som järnvägstrafiken i övrigt vållar. Vilken medicinering centern provat är en hemlighet, men det är bara att hoppas att de delar med sig av medicinen till sina regeringspartner i Lund.
Verkningslöst
Vänsterpartiet har lämnat in en motion om kommunal bostadsförmedling i Lund. I motionstexten säjer partiet självt att det är tämligen verkningslöst med en bostadsförmedling i dagsläget. Nej, förstås, man använder inte riktigt de orden. Men det är det vänsterpartisterna menar när de konstaterar att en bostadsförmedling i dagsläget inte blir ”riktigt effektiv”. En bostadsanvisningslag måste till. Undra på att stödet för denna motion från övriga rödgröna partier uteblev.
En olycksregel?
Åter om trafik. Statens Väg- och trafikforskningsinstitut, VTI, har utrett olycksrisker för fotgängare på övergångsställen. Institutet finner att det skett ”en ökning av antalet fotgängare som skadats i kollisionsolycka på obevakat övergångsställe som följd av den väjningsregel (det står så!) som infördes för fordonsförare”. Där får vi oss en rejäl tankeställare, alla vi som trott att det var fordonsförarnas bristande respekt för regeln som var orsaken till att fotgängare mejades ner på övergångsställena. I själva verket är det alltså regeln som sådan som är orsaken!
”Det är tyst i husen”
Slutligen: Tystnaden från maktens boningar vid Stortorget kring utbyggnaden av Mobilia till en biltrafikmagnet utan motstycke i Lund för alldeles osökt tankarna till inledningsraderna i den i dagarna högaktuella visan: ”Midnatt råder. Det är tyst i husen, alla sova, släckta äro ljusen …”
Muntert nynnande på denna visa drar draken tillfälligt bort från sin håla vid Yggdrasils rötter. Kosan styrs mot Jelling i jutens land, där jul skall drickas. Må vara att danernas kung numera blotar Vite Krist. Med de helstekta ollonsvinen och den timjankryddade blodkorv saknar motstycke i hela Midgård. Fröjdeligt jólablót tillönskas alla VB-läsare!
Allvarsord
av Lucifer och Grr
Lucifer: Ja, det är ju känt att folk som läser på nätet inte orkar med mer än en sida eller två, så vi får väl vara lite återhållsamma i år. Men jag vill ändå börja med en tung och allvarlig sak. För några månader sen sa du att du hade läst en bok som hade förändrat ditt liv, ord som från en skeptiker som dig väger rätt tungt. Jag har köpt två ex för att ge mina barn, men jag har inte läst den än. Kan du förtydliga dig en aning?
Grr: Det är förstås Andreas Malms ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent”. Senast såg jag att nån jämförde honom med Harry Martinson, för känslan för de kosmiska sammanhangen och prognosen att människan gräver sin egen grav. Först blev jag egentligen upprymd: boken visade att vi som på 1970-talet förespråkade natur- och planhushållning hade rätt, och att det nu var dags att hämnas på dom som har tyckt annorlunda. Men sen sjönk Malms budskap in och jag blev sorgsen. Jag har ju varit utvecklingsoptimist och inte minst i våra VB-krönikor glatt mej åt kurvorna som går åt rätt håll: färre fattiga, fler barn som överlever och får gå i skolan etc. Och så ska nu det mesta gå åt helvete!
L: Jag kan bidra med referenser till ytterligare ett par texter som kan sänka julhumöret. Den ena är en lång artikel av Perry Anderson (i London Review of Books, finns på webben) om hur det är rent illusionsmakeri att låtsas som om Europa inom rimlig tid kan erbjuda ett politiskt eller militärt alternativ till USA. Den andra var en intervju med Robert Kagan, känd neokonservativ maktanalytiker, som påpekade att det amerikanska världsherraväldet var mer ohotat än någonsin, att svårigheterna i Irak var lappri i ett större sammanhang och att de båda stora amerikanska partierna stod för samma utrikespolitik och hade amerikanska folket med sig. Grundhållningen är att USA har en särskild mission i världen och därmed ett ansvar att ordna allt till det bästa, antingen andra länder vill det eller ej. Det finns alltså ingen speciell anledning att hoppas att en ny president i Vita huset skulle förbättra tillståndet i världen. Fast jag undrar ändå: kommer inte dollarkrisen att göra lite skillnad?
G: Det tror uppenbarligen en seriös VB-skribent som Erik Kågström. Men detta är ett problem av andra rangen, trots allt. Tillbaka till Andreas Malm: han har ett starkt engagemang för palestiniernas sak och har skrivit en bra bok om Gaza. Men nu säger han ungefär: vad spelar det för roll vem som härskar i Gaza om landremsan ändå ska översvämmas av Medelhavet? Det är ju detta som gör läget så hopplöst. Problemet är av sån magnitud att människor i allmänhet inte orkar ta till sej sanningen om det. Och det förvärras av att den individualism som dominerar hindrar dem från att gå samman och söka de politiska lösningar som behövs. Miljöpartiet har visserligen fått ett par tusen nya medlemmar sen valet, men vad hjälper det när opinionsmätningarna visar att de inte når ut till folk i allmänhet med budskapet?
L: Det finns så klart en tröghet i det här, det märker man på sig själv när man ska skärskåda sina rutiner. Tänk sen bara på Lund där sossar och moderater är positiva till att låta glasmästare Paulsson bygga en jättelik livsmedelshall ute på Mobilia. Den är det mest utpräglade exemplet på bilberoende verksamhet man kan tänka sig och det går alltså de båda partierna in i med öppna ögon. Räcker det inte med Novaeländet? Det ska bli intressant under våren att se om det uppstår en folkrörelse i Lund, säg jämförbar med striden om genombrottet på 60-talet, som stoppar dem. Vet inte partierna vad de gör eller är deras ledare dumma i huvudet?
G: Intressant att du formulerar det senare alternativet, det brukar inte anses passande i debatten. Men det finns förmodligen ett enkelt sätt att få socialdemokraterna att tänka om och därmed att stoppa projektet: att dv, mp och v förklarar att de i så fall inte är med på att bilda majoritet med s efter nästa val. Mp i Stockholm har ju ställt motsvarande ultimatum när det gäller motorvägsprojektet ”Förbifart Stockholm”
L: Jag vet inte hur verkningsfullt det skulle vara och kanske är alla rädda att bryta den påtagliga harmoni som annars råder på vänstersidan. Sossar som gäster på Kompol, mycket korridorsnack och kanske någon sorts samverkan första maj. Herregud, när Sydsvenskan skriver sitt inte alltför stora förstamajreportage behandlar de oss alla i samma text, men själva ska vi sitta där och tjyvhålla på våra egenheter. Jag har faktiskt följt med Lunds kommunalpolitik i höst, med blandade känslor. Ämnet ”Direkt skolpeng” har ägnats så där sex timmars fullmäktigetid vilket är sanslöst. Resultatet är också att det nu höjs röster för att förvandla fullmäktige till en effektiv beslutsapparat. Max fem minuters talartid (dock frivillig överenskommelse) och en voteringsmaskin. Jag som alltid har tyckt det har varit en särskild njutning att höra de pressade rösterna från sossar och folkpartister när de röstar mot sin övertygelse i voteringsuppropen.
G: Menar du att intresset hos ett par finsmakare på åhörarläktaren skulle få hindra ledamöterna från att komma hem en kvart tidigare?
L: Ja, faktiskt. Det handlar inte om våra njutningar utan om att få komma till tals, att saker kan bli utsagda. Tarcisio Bommarco från dåvarande vpk kunde måla upp demokratins ursprung i halvtimmeslånga anföranden på 80-talet så att alla borgare lämnade salen. Sådana tal kan man naturligtvis inte stå ut med i längden, men det är viktigt att de är möjliga, tycker jag. Men låt oss ta upp de skönare konsterna. Tycker du att Lund har kvalificerat sig ytterligare för kulturhuvudstadsåret 2013 i år? Något nytt spex eller så?
G: Jag säger som tidigare: om de lokala kulturbyråkraterna och -politikerna hade sinne för såna egenheter som studentkulturen med dess spex och karnevaler eller med den demonstrationskultur som i första hand vänstern har stått för skulle vi vara en starkare kandidat till utmärkelsen som EU:s kulturhuvudstad. Men eftersom Lundaborna är så skeptiska till projektet tycker jag att vi bör avstå. Synd, för senast har ju klimatkonferensen visat vilken progressiv kraft EU är. Fast egentligen: spexmakarna klagar över att studenterna numera kan så lite historia att det är hopplöst att försöka parodiera den, och att vänsterkulturen inte är vad den varit kan vi nog enas om. Sammanfattningsvis: det var bättre förr.
L: Det finns saker som var bättre förr, t.ex. studenternas matematikkunskaper. Inte heller är bibelkunnandet vad de har varit, jag har märkt det på min 16-åriga dotter som aldrig hade hört några klassiska bibelord typ ”hälleberget”. Å andra sidan vet hon väl ungefär vad DNA är och det visste aldrig vi och hon är en jävel på tjattsajterna. Och visst, kulturhuvudstadsåret kan vi vara utan, jag var i Åbo i höstas och jämfört med den stan kan vi packa ihop. Och borgarna vill väl i första hand sänka kommunalskatten? Vad gäller vänsterkulturen ska vi väl kämpa lite till. Själv ser jag fram mot firandet av fyrtioårsminnet av Båstad I, med insats av Röda Kapellet. Och Veckobladet lever, om än bara i cyberrymden.
G: Ordet ”hälleberget” kan vi ha och mista, men det är typiskt att personer som struntar i den kristna läran tjuvhåller på citatskatten och inte accepterar de nya och oftast riktigare översättningarna. Vad ska vi egentligen med obsoleta verbformer som i ”varde ljus”? Fast nu är det mörker som väntar, även efter vintersolståndet – läs till exempel den kloka Jane Jacobs sista bok eller den inte obegåvade Åke Stolts senaste krönika. Vi ska förstås försöka hålla masken och modet och skenet uppe, för att dra till med några slitna metaforer, men världshavet stiger. Obevekligt.
Grr: Det är förstås Andreas Malms ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent”. Senast såg jag att nån jämförde honom med Harry Martinson, för känslan för de kosmiska sammanhangen och prognosen att människan gräver sin egen grav. Först blev jag egentligen upprymd: boken visade att vi som på 1970-talet förespråkade natur- och planhushållning hade rätt, och att det nu var dags att hämnas på dom som har tyckt annorlunda. Men sen sjönk Malms budskap in och jag blev sorgsen. Jag har ju varit utvecklingsoptimist och inte minst i våra VB-krönikor glatt mej åt kurvorna som går åt rätt håll: färre fattiga, fler barn som överlever och får gå i skolan etc. Och så ska nu det mesta gå åt helvete!
L: Jag kan bidra med referenser till ytterligare ett par texter som kan sänka julhumöret. Den ena är en lång artikel av Perry Anderson (i London Review of Books, finns på webben) om hur det är rent illusionsmakeri att låtsas som om Europa inom rimlig tid kan erbjuda ett politiskt eller militärt alternativ till USA. Den andra var en intervju med Robert Kagan, känd neokonservativ maktanalytiker, som påpekade att det amerikanska världsherraväldet var mer ohotat än någonsin, att svårigheterna i Irak var lappri i ett större sammanhang och att de båda stora amerikanska partierna stod för samma utrikespolitik och hade amerikanska folket med sig. Grundhållningen är att USA har en särskild mission i världen och därmed ett ansvar att ordna allt till det bästa, antingen andra länder vill det eller ej. Det finns alltså ingen speciell anledning att hoppas att en ny president i Vita huset skulle förbättra tillståndet i världen. Fast jag undrar ändå: kommer inte dollarkrisen att göra lite skillnad?
G: Det tror uppenbarligen en seriös VB-skribent som Erik Kågström. Men detta är ett problem av andra rangen, trots allt. Tillbaka till Andreas Malm: han har ett starkt engagemang för palestiniernas sak och har skrivit en bra bok om Gaza. Men nu säger han ungefär: vad spelar det för roll vem som härskar i Gaza om landremsan ändå ska översvämmas av Medelhavet? Det är ju detta som gör läget så hopplöst. Problemet är av sån magnitud att människor i allmänhet inte orkar ta till sej sanningen om det. Och det förvärras av att den individualism som dominerar hindrar dem från att gå samman och söka de politiska lösningar som behövs. Miljöpartiet har visserligen fått ett par tusen nya medlemmar sen valet, men vad hjälper det när opinionsmätningarna visar att de inte når ut till folk i allmänhet med budskapet?
L: Det finns så klart en tröghet i det här, det märker man på sig själv när man ska skärskåda sina rutiner. Tänk sen bara på Lund där sossar och moderater är positiva till att låta glasmästare Paulsson bygga en jättelik livsmedelshall ute på Mobilia. Den är det mest utpräglade exemplet på bilberoende verksamhet man kan tänka sig och det går alltså de båda partierna in i med öppna ögon. Räcker det inte med Novaeländet? Det ska bli intressant under våren att se om det uppstår en folkrörelse i Lund, säg jämförbar med striden om genombrottet på 60-talet, som stoppar dem. Vet inte partierna vad de gör eller är deras ledare dumma i huvudet?
G: Intressant att du formulerar det senare alternativet, det brukar inte anses passande i debatten. Men det finns förmodligen ett enkelt sätt att få socialdemokraterna att tänka om och därmed att stoppa projektet: att dv, mp och v förklarar att de i så fall inte är med på att bilda majoritet med s efter nästa val. Mp i Stockholm har ju ställt motsvarande ultimatum när det gäller motorvägsprojektet ”Förbifart Stockholm”
L: Jag vet inte hur verkningsfullt det skulle vara och kanske är alla rädda att bryta den påtagliga harmoni som annars råder på vänstersidan. Sossar som gäster på Kompol, mycket korridorsnack och kanske någon sorts samverkan första maj. Herregud, när Sydsvenskan skriver sitt inte alltför stora förstamajreportage behandlar de oss alla i samma text, men själva ska vi sitta där och tjyvhålla på våra egenheter. Jag har faktiskt följt med Lunds kommunalpolitik i höst, med blandade känslor. Ämnet ”Direkt skolpeng” har ägnats så där sex timmars fullmäktigetid vilket är sanslöst. Resultatet är också att det nu höjs röster för att förvandla fullmäktige till en effektiv beslutsapparat. Max fem minuters talartid (dock frivillig överenskommelse) och en voteringsmaskin. Jag som alltid har tyckt det har varit en särskild njutning att höra de pressade rösterna från sossar och folkpartister när de röstar mot sin övertygelse i voteringsuppropen.
G: Menar du att intresset hos ett par finsmakare på åhörarläktaren skulle få hindra ledamöterna från att komma hem en kvart tidigare?
L: Ja, faktiskt. Det handlar inte om våra njutningar utan om att få komma till tals, att saker kan bli utsagda. Tarcisio Bommarco från dåvarande vpk kunde måla upp demokratins ursprung i halvtimmeslånga anföranden på 80-talet så att alla borgare lämnade salen. Sådana tal kan man naturligtvis inte stå ut med i längden, men det är viktigt att de är möjliga, tycker jag. Men låt oss ta upp de skönare konsterna. Tycker du att Lund har kvalificerat sig ytterligare för kulturhuvudstadsåret 2013 i år? Något nytt spex eller så?
G: Jag säger som tidigare: om de lokala kulturbyråkraterna och -politikerna hade sinne för såna egenheter som studentkulturen med dess spex och karnevaler eller med den demonstrationskultur som i första hand vänstern har stått för skulle vi vara en starkare kandidat till utmärkelsen som EU:s kulturhuvudstad. Men eftersom Lundaborna är så skeptiska till projektet tycker jag att vi bör avstå. Synd, för senast har ju klimatkonferensen visat vilken progressiv kraft EU är. Fast egentligen: spexmakarna klagar över att studenterna numera kan så lite historia att det är hopplöst att försöka parodiera den, och att vänsterkulturen inte är vad den varit kan vi nog enas om. Sammanfattningsvis: det var bättre förr.
L: Det finns saker som var bättre förr, t.ex. studenternas matematikkunskaper. Inte heller är bibelkunnandet vad de har varit, jag har märkt det på min 16-åriga dotter som aldrig hade hört några klassiska bibelord typ ”hälleberget”. Å andra sidan vet hon väl ungefär vad DNA är och det visste aldrig vi och hon är en jävel på tjattsajterna. Och visst, kulturhuvudstadsåret kan vi vara utan, jag var i Åbo i höstas och jämfört med den stan kan vi packa ihop. Och borgarna vill väl i första hand sänka kommunalskatten? Vad gäller vänsterkulturen ska vi väl kämpa lite till. Själv ser jag fram mot firandet av fyrtioårsminnet av Båstad I, med insats av Röda Kapellet. Och Veckobladet lever, om än bara i cyberrymden.
G: Ordet ”hälleberget” kan vi ha och mista, men det är typiskt att personer som struntar i den kristna läran tjuvhåller på citatskatten och inte accepterar de nya och oftast riktigare översättningarna. Vad ska vi egentligen med obsoleta verbformer som i ”varde ljus”? Fast nu är det mörker som väntar, även efter vintersolståndet – läs till exempel den kloka Jane Jacobs sista bok eller den inte obegåvade Åke Stolts senaste krönika. Vi ska förstås försöka hålla masken och modet och skenet uppe, för att dra till med några slitna metaforer, men världshavet stiger. Obevekligt.
En vänster på villovägar
av Jonas Olofsson
Omprövning kännetecknar det politiska landskapet i Sverige. Flera partier – allt från moderaterna till socialdemokraterna – försöker hitta svaren på morgondagens frågor. Omprövningen förutsätter naturligtvis en hel del självkritik. Moderaterna har t.ex. frångått sin tidigare syn på skattepolitiken och arbetsrätten. Socialdemokraterna diskuterar problemen i skolan och nya lösningar för att minska socialbidragsberoendet.
4 procent inom räckhåll
Ett parti som har all anledning att ägna sig åt omprövning är vänsterpartiet. Partiet har efter några politiskt och opinionsmässigt mycket framgångsrika år på 1990-talet åter parkerat vid ett väljarstöd på runt 5 procent. Det är inte helt osannolikt att partiet trillar ut ur riksdagen efter nästa val.
Problemen för vänsterpartiet är egentligen mycket större än vad opinionssiffrorna förtäljer. Den fråga partiledningen rimligen borde ställa sig är varför bara socialdemokraternas – och kanske också sverigedemokraternas – väljarstöd stärks av missnöjet med alliansens politik. Den borgerliga regeringen genomför ju förändringar inom arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen som rimligen borde underlätta en mobilisering av vänsterväljare.
Trots detta finns inte en tillstymmelse till självkritik hos Lars Ohly eller någon annan i partiledningen. Det enda som man tycks vara beredd att diskutera är partiets medieprofil. Kanske går det lite bättre framöver om Ohly och hans närmaste ler mera framför TV-kamerorna (!!?).
Vänsterpartiets ledning ägnar sig i själva verket åt ett slags förnekelsestrategi. Partiet har tagit över socialdemokraternas gamla positioner. Alla detaljer i trygghetssystemen ska försvaras. Identifikationen med olika välfärdspolitiska redskap har gått så långt att man inte längre kan skilja mellan mål och medel. Medlen måste rimligen kunna omprövas när de inte längre tillgodoser målen.
Var är den marxistiska analysen?
I Sverige i dag pågår en omfattande utslagning och klassklyftorna växer. Marxister borde fråga sig hur förändringarna i den sociala strukturen i spåren av allt kortare och högre avkastningskrav i ekonomin kan pareras effektivare i framtiden. Men det gör inte v-ledningen. Vänstern borde eftersträva en starkare etablering och reglering av välfärdspolitik på internationell nivå, t.ex. via EU, för att motverka en allt mer dominerande kapitalmakt. Istället präglas vänsterns syn på internationellt samarbete av självgod protektionism.
Vänsterpartiets ledarskap gör som strutsen, gräver ned huvudet i sanden och väljer att inte se. Problemet är bara att strutsar inte blir särskilt långlivade i politiken.
Skolpolitiken illustrerar vänsterpartiets förnekelsestrategi. Lars Ohly och hans medarbetare i riksdagsgruppen har reagerat mycket strakt på den debatt som pågår om framtida förändringar i gymnasieskolans struktur. Men är inte utslagningen från gymnasieskolan och yrkesprogrammen ett problem? Faktum är ju att ungefär 40 procent av eleverna i gymnasieskolan inte uppnår målet för studierna, dvs. allmän högskolebehörighet. På yrkesprogrammen är det färre än hälften som uppnår målen. Bland pojkarna ligger andelen under 40 procent. Ofullbordad gymnasieutbildning leder som alla vet till stora etablerings- och försörjningsproblem.
Vänsterpartiet tycks mena att utbildningsmisslyckanden i huvudsak beror på individers funktionshinder när det i själva verket handlar om effekter av klasstillhörighet och socialt sorterande utbildningsinstitutioner. Är detta vänsterperspektiv? Då vet jag inte vad som är vänster längre.
Partiet hävdar att en förändring av yrkesprogrammen, som leder till att målet om allmän högskolebehörighet avvecklas, skulle innebära en kraftig frihetsinskränkning. Denna retorik klingar märkligt bekant. Liberaler har i alla tider talat om en valfrihet som för allt för många bara betyder frihet att misslyckas. Det är arbetarklassens barn som får betala priset för denna ”frihet”.
Visst har vänsterpartiet rätt i att det växande antalet friskolor utgör ett stort problem. Men huvudproblemet är programgymnasiets fullständiga haveri. Vänstern borde ställa krav på ordentliga yrkesutbildningar och bättre villkor för vuxenstudier. Generösare studiebidrag och lön under utbildningstiden för yrkesutbildningselever är viktiga steg på vägen för att minimera utslagningen och samtidigt skapa en avancerad yrkesutbildning. Yrkes- och klasstoltheten måste återställas!
V lär av Svenskt Näringsliv?
Det är intressant att konstatera att vänsterpartiet enbart har en källa att anföra till stöd för sitt resonemang om dagens programgymnasium. Stödet för argumentationen hämtas från Svenskt Näringsliv. Man nämner inget om alla de branschorganisationer och fackliga organisationer – inte minst LO – som nu engagerar sig för en mer kvalificerad yrkesutbildning inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Hur ska man då förklara Svenskt Näringslivs svaga intresse för yrkesutbildningen? Svenskt Näringslivet vill ha en mer segmenterad arbetsmarknad. En växande grupp ska fylla funktionen som lågt avlönad arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Dagens gymnasieskola bidrar över förväntan till denna utveckling.
Vänsterns linje borde vara den rakt motsatta: kvalificerad yrkesutbildning och möjligheter till omskolning senare i livet. Det är en produktivitets- och jämlikhetsstrategi som motverkar trender mot ökade löneklyftor och lägre skattetryck i ett Sverige som är under press av en allt mer otyglad global kapitalism.
Men viktigast av allt: politik kan inte utvecklas utan en vilja att förstå samtiden. Ett parti – speciellt ett vänsterparti – har förlorat sitt existensberättigande när ledarskapets interna positioner tycks viktigare än försvaret av de sociala intressen man förväntas företräda.
Den trista slutsatsen är att ledarskapet för vänsterpartiet i dag visar en politisk omdömeslöshet och intellektuell torftighet som är fullt jämförbar med den konservatism som präglade partiet under fullblodsstalinisten Hilding Hagbergs tid som ledare.
Jonas Olofsson
Tidigare ekonom vid vänsterns riksdagskansli
4 procent inom räckhåll
Ett parti som har all anledning att ägna sig åt omprövning är vänsterpartiet. Partiet har efter några politiskt och opinionsmässigt mycket framgångsrika år på 1990-talet åter parkerat vid ett väljarstöd på runt 5 procent. Det är inte helt osannolikt att partiet trillar ut ur riksdagen efter nästa val.
Problemen för vänsterpartiet är egentligen mycket större än vad opinionssiffrorna förtäljer. Den fråga partiledningen rimligen borde ställa sig är varför bara socialdemokraternas – och kanske också sverigedemokraternas – väljarstöd stärks av missnöjet med alliansens politik. Den borgerliga regeringen genomför ju förändringar inom arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen som rimligen borde underlätta en mobilisering av vänsterväljare.
Trots detta finns inte en tillstymmelse till självkritik hos Lars Ohly eller någon annan i partiledningen. Det enda som man tycks vara beredd att diskutera är partiets medieprofil. Kanske går det lite bättre framöver om Ohly och hans närmaste ler mera framför TV-kamerorna (!!?).
Vänsterpartiets ledning ägnar sig i själva verket åt ett slags förnekelsestrategi. Partiet har tagit över socialdemokraternas gamla positioner. Alla detaljer i trygghetssystemen ska försvaras. Identifikationen med olika välfärdspolitiska redskap har gått så långt att man inte längre kan skilja mellan mål och medel. Medlen måste rimligen kunna omprövas när de inte längre tillgodoser målen.
Var är den marxistiska analysen?
I Sverige i dag pågår en omfattande utslagning och klassklyftorna växer. Marxister borde fråga sig hur förändringarna i den sociala strukturen i spåren av allt kortare och högre avkastningskrav i ekonomin kan pareras effektivare i framtiden. Men det gör inte v-ledningen. Vänstern borde eftersträva en starkare etablering och reglering av välfärdspolitik på internationell nivå, t.ex. via EU, för att motverka en allt mer dominerande kapitalmakt. Istället präglas vänsterns syn på internationellt samarbete av självgod protektionism.
Vänsterpartiets ledarskap gör som strutsen, gräver ned huvudet i sanden och väljer att inte se. Problemet är bara att strutsar inte blir särskilt långlivade i politiken.
Skolpolitiken illustrerar vänsterpartiets förnekelsestrategi. Lars Ohly och hans medarbetare i riksdagsgruppen har reagerat mycket strakt på den debatt som pågår om framtida förändringar i gymnasieskolans struktur. Men är inte utslagningen från gymnasieskolan och yrkesprogrammen ett problem? Faktum är ju att ungefär 40 procent av eleverna i gymnasieskolan inte uppnår målet för studierna, dvs. allmän högskolebehörighet. På yrkesprogrammen är det färre än hälften som uppnår målen. Bland pojkarna ligger andelen under 40 procent. Ofullbordad gymnasieutbildning leder som alla vet till stora etablerings- och försörjningsproblem.
Vänsterpartiet tycks mena att utbildningsmisslyckanden i huvudsak beror på individers funktionshinder när det i själva verket handlar om effekter av klasstillhörighet och socialt sorterande utbildningsinstitutioner. Är detta vänsterperspektiv? Då vet jag inte vad som är vänster längre.
Partiet hävdar att en förändring av yrkesprogrammen, som leder till att målet om allmän högskolebehörighet avvecklas, skulle innebära en kraftig frihetsinskränkning. Denna retorik klingar märkligt bekant. Liberaler har i alla tider talat om en valfrihet som för allt för många bara betyder frihet att misslyckas. Det är arbetarklassens barn som får betala priset för denna ”frihet”.
Visst har vänsterpartiet rätt i att det växande antalet friskolor utgör ett stort problem. Men huvudproblemet är programgymnasiets fullständiga haveri. Vänstern borde ställa krav på ordentliga yrkesutbildningar och bättre villkor för vuxenstudier. Generösare studiebidrag och lön under utbildningstiden för yrkesutbildningselever är viktiga steg på vägen för att minimera utslagningen och samtidigt skapa en avancerad yrkesutbildning. Yrkes- och klasstoltheten måste återställas!
V lär av Svenskt Näringsliv?
Det är intressant att konstatera att vänsterpartiet enbart har en källa att anföra till stöd för sitt resonemang om dagens programgymnasium. Stödet för argumentationen hämtas från Svenskt Näringsliv. Man nämner inget om alla de branschorganisationer och fackliga organisationer – inte minst LO – som nu engagerar sig för en mer kvalificerad yrkesutbildning inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Hur ska man då förklara Svenskt Näringslivs svaga intresse för yrkesutbildningen? Svenskt Näringslivet vill ha en mer segmenterad arbetsmarknad. En växande grupp ska fylla funktionen som lågt avlönad arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Dagens gymnasieskola bidrar över förväntan till denna utveckling.
Vänsterns linje borde vara den rakt motsatta: kvalificerad yrkesutbildning och möjligheter till omskolning senare i livet. Det är en produktivitets- och jämlikhetsstrategi som motverkar trender mot ökade löneklyftor och lägre skattetryck i ett Sverige som är under press av en allt mer otyglad global kapitalism.
Men viktigast av allt: politik kan inte utvecklas utan en vilja att förstå samtiden. Ett parti – speciellt ett vänsterparti – har förlorat sitt existensberättigande när ledarskapets interna positioner tycks viktigare än försvaret av de sociala intressen man förväntas företräda.
Den trista slutsatsen är att ledarskapet för vänsterpartiet i dag visar en politisk omdömeslöshet och intellektuell torftighet som är fullt jämförbar med den konservatism som präglade partiet under fullblodsstalinisten Hilding Hagbergs tid som ledare.
Jonas Olofsson
Tidigare ekonom vid vänsterns riksdagskansli
Så slår direkt skolpeng
av Gunnar Stensson
Vid fullmäktiges novembermöte påstod de borgerliga partierna att deras nedskärningar på skolområdet skulle kompenseras genom att skolpengen gick direkt till skolorna i stället för via kanslier och skolnämnder. Efter kritik från tjänstemännen höjde de på sittande möte skolanslaget med ett godtyckligt antal miljoner (8 – såvitt jag minns).
För hundrade gången ältade Tove Klette och Mats Helmfrid sin skolideologi. Skolorna (eller professionen - ett ord som de gärna använder för att ställa sig in hos lärarna) får frihet (men långt ifrån alltid resurser) att utan inblandning från nämnder och kanslier utforma skolverksamheten.
De talade mindre om att direkt skolpeng ökar konkurrensen. Den tvingar skolorna att tävla, kanske främst genom att sätta inflatoriskt höga betyg, eftersom en elev inte längre är en elev utan en penningsumma (se illustration nedan).
På rektorsexpeditionerna räknar man frenetiskt för att se vilka effekterna av direkt skolpeng blir för den egna skolan.
Prokrustesbädd.
Prokrustes var en grekisk skurk som ville anpassa alla han hade makt över till samma längd. Han spände fast dem i en specialsäng. Om de var för långa högg han av dem benen. Om de var för korta tänjde han ut dem.
På samma sätt förhåller det sig med skolpengen. Huvudproblemet är naturligtvis att den mekaniserar resurstilldelningen till elev och skola utan hänsyn till vare sig att eleverna är olika och har olika behov eller att skolorna är olika både beträffande elevsammansättning och antal elever.
En stor grundskola som Tunaskolan med ett fulltaligt elevunderlag från väletablerade akademikerfamiljer klarar förstås undervisningen alldeles utmärkt i klasser med 30 elever gånger skolpengen.
En liten skola där klasserna inte är fulltaliga råkar i finansiella svårigheter.
En skola med ett stort antal elever födda utanför Sverige förlorar de resurser som krävs för att ta hand om barnen med speciella behov (vilket samtidigt innebär att barnen utan speciella behov får för små resurser för sin undervisning).
Politikerna jublar förstås över mekaniken som befriar dem från svåra avvägningar. Samtidigt blundar de krampaktigt för att slippa se de skador som den själsdöda mekaniken orsakar. Sträck dem som är korta och stympa dem som är långa!
Exemplet Klostergårdsskolan
I en välskriven insändare 17/ 12 protesterade föräldrarepresentanterna i Klostergårdsskolan mot nedskärningens konsekvenser: främst att fem heltidstjänster försvinner från skolan.
Klostergårdsskolan är en 1 till 6-skola med 190 elever. Skolpengen för de yngre barnen är cirka 50 000 kronor och för de äldre 52 000 kronor. Hur slår då denna enhetliga tilldelning på cirka 50 000 kronor per elev?
På Klostergårdsskolan skärs år 2008 två miljoner bort från en budget som totalt omsluter 15 miljoner.
Hälften av eleverna i Klostergårdsskolan är barn födda utanför norden. Det är i första hand de som drabbas. Hittills har skolan fått ett tillskott på 800 000 kronor per år i så kallade Svenska A-pengar. De pengarna finansierade två lärare som stöttade de 80 elever som inte har svenska som modersmål.
Dessutom försvinner två specialpedagoger som arbetade med 29 elever med speciella behov av stöd för inlärning.
De fyra tjänsterna (läs lärarna) ryms inte i den nya budgeten. I stället måste verksamheten ingå i den vanliga klassundervisningen. Det försämrar för samtliga barn. Men framför allt slår det mot barnen med de största behoven. Totalt ska fem tjänster bort, som föräldrarepresentanterna påpekade.
Ett sista dråpslag
Situationen förvärrades genom beslutet den 13 december att skolorna själva ska ansvara för simundervisningen i stället för att den ska vara gratis.
Var hittar Klostergårdsskolan pengar till den extra kostnaden? Ännu ett beslut som går ut över barnen och kan leda till katastrofer som den som för något decennium sedan drabbade en skola i Landskrona.
Troligen drabbas övriga grundskolor i Lund på liknande sätt. Vi uppmanar föräldrarepresentanterna att kräva att få se skolornas konsekvensbeskrivningar och dra slutsatserna av dem.
Det behövs en orkanstark föräldraopinion för att stoppa en politik som annars kommer att skada en hel skolgeneration.
För hundrade gången ältade Tove Klette och Mats Helmfrid sin skolideologi. Skolorna (eller professionen - ett ord som de gärna använder för att ställa sig in hos lärarna) får frihet (men långt ifrån alltid resurser) att utan inblandning från nämnder och kanslier utforma skolverksamheten.
De talade mindre om att direkt skolpeng ökar konkurrensen. Den tvingar skolorna att tävla, kanske främst genom att sätta inflatoriskt höga betyg, eftersom en elev inte längre är en elev utan en penningsumma (se illustration nedan).
På rektorsexpeditionerna räknar man frenetiskt för att se vilka effekterna av direkt skolpeng blir för den egna skolan.
Prokrustesbädd.
Prokrustes var en grekisk skurk som ville anpassa alla han hade makt över till samma längd. Han spände fast dem i en specialsäng. Om de var för långa högg han av dem benen. Om de var för korta tänjde han ut dem.
På samma sätt förhåller det sig med skolpengen. Huvudproblemet är naturligtvis att den mekaniserar resurstilldelningen till elev och skola utan hänsyn till vare sig att eleverna är olika och har olika behov eller att skolorna är olika både beträffande elevsammansättning och antal elever.
En stor grundskola som Tunaskolan med ett fulltaligt elevunderlag från väletablerade akademikerfamiljer klarar förstås undervisningen alldeles utmärkt i klasser med 30 elever gånger skolpengen.
En liten skola där klasserna inte är fulltaliga råkar i finansiella svårigheter.
En skola med ett stort antal elever födda utanför Sverige förlorar de resurser som krävs för att ta hand om barnen med speciella behov (vilket samtidigt innebär att barnen utan speciella behov får för små resurser för sin undervisning).
Politikerna jublar förstås över mekaniken som befriar dem från svåra avvägningar. Samtidigt blundar de krampaktigt för att slippa se de skador som den själsdöda mekaniken orsakar. Sträck dem som är korta och stympa dem som är långa!
Exemplet Klostergårdsskolan
I en välskriven insändare 17/ 12 protesterade föräldrarepresentanterna i Klostergårdsskolan mot nedskärningens konsekvenser: främst att fem heltidstjänster försvinner från skolan.
Klostergårdsskolan är en 1 till 6-skola med 190 elever. Skolpengen för de yngre barnen är cirka 50 000 kronor och för de äldre 52 000 kronor. Hur slår då denna enhetliga tilldelning på cirka 50 000 kronor per elev?
På Klostergårdsskolan skärs år 2008 två miljoner bort från en budget som totalt omsluter 15 miljoner.
Hälften av eleverna i Klostergårdsskolan är barn födda utanför norden. Det är i första hand de som drabbas. Hittills har skolan fått ett tillskott på 800 000 kronor per år i så kallade Svenska A-pengar. De pengarna finansierade två lärare som stöttade de 80 elever som inte har svenska som modersmål.
Dessutom försvinner två specialpedagoger som arbetade med 29 elever med speciella behov av stöd för inlärning.
De fyra tjänsterna (läs lärarna) ryms inte i den nya budgeten. I stället måste verksamheten ingå i den vanliga klassundervisningen. Det försämrar för samtliga barn. Men framför allt slår det mot barnen med de största behoven. Totalt ska fem tjänster bort, som föräldrarepresentanterna påpekade.
Ett sista dråpslag
Situationen förvärrades genom beslutet den 13 december att skolorna själva ska ansvara för simundervisningen i stället för att den ska vara gratis.
Var hittar Klostergårdsskolan pengar till den extra kostnaden? Ännu ett beslut som går ut över barnen och kan leda till katastrofer som den som för något decennium sedan drabbade en skola i Landskrona.
Troligen drabbas övriga grundskolor i Lund på liknande sätt. Vi uppmanar föräldrarepresentanterna att kräva att få se skolornas konsekvensbeskrivningar och dra slutsatserna av dem.
Det behövs en orkanstark föräldraopinion för att stoppa en politik som annars kommer att skada en hel skolgeneration.
Den nya grundskoleklassen:
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
”Är du lönsam lille vän?”
Kristidender V
av Erik Kågström
Krugmans nya New Deal
Av de industrialiserade länderna i väst är USA det i särklass mest ekonomiskt ojämlika. Detta är något som den amerikanske ekonomiprofessorn Paul Krugman vill ändra på. I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” påpekar han att den ekonomiska ojämlikheten i USA har nått samma nivå som under The Long Gilded Age – decennierna före trettiotalsdepressionen(1).
Krugman gör en översikt över den ekonomiska utvecklingen i USA under 1900-talet. På trettiotalet påbörjade president Roosevelt och hans medarbetare Harry Hopkins det reformarbete – The New Deal - som på förhållandevis kort tid förvandlade USA till ett mera jämlikt samhälle. Man får här en ganska idealiserad bild av Roosevelt som framställs som en genuin arbetarvän. Och visst kunde han använda hårda ord om storkapitalet men i grunden var han nog en kallhamrad realpolitiker. Kommunismen hade vid den tiden börjat framstå som en allvarlig konkurrent inte bara ideologiskt och militärt utan även ekonomiskt. Från 1928 fram till andra världskriget växte den sovjetiska ekonomin med 8% om året samtidigt som den kapitalistiska delen av världen suktade under Den Stora Depressionen med höga arbetslöshetssiffror och stor misär för många. Den föreställning om Sovjetunionen som ett arbetarparadis, som många arbetare hade då, var inte så lätt att avfärda. Roosevelt insåg att något radikalt måste göras för att förhindra en arbetarrevolt i USA. Han var till en början skeptisk mot keynesianska idéer om budgetunderskott för att stödja ekonomin vid recessioner. Fast som han var i konventionellt ekonomiskt tänkande lär hans kommentar ha varit: ”Too good to be true – you can´t get something for nothing”. Dessbättre bestämde han sig ändå för att gå den vägen. Med en motspänstig kongress behövde Roosevelt allt det folkliga stöd han kunde få. Inför en grupp supportrar som innehöll både socialister och medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet lär han ha sagt: ”Look, I believe in what you say. Now go out there and make me do it”.
Keynesianism innebar först och främst att det skapades arbetstillfällen genom statliga investeringar i infrastruktur. Så följde stöd till fackliga organisationer, arbetsrättsliga lagar, höjd bolagsskatt, progressiv beskattning av arbetsinkomster. Marginalskatten för de rikaste blev som mest 91%. Under kriget uppstod det brist på arbetskraft och då det var lönestopp lockade företagen till sig arbetare med erbjudanden om fri sjukvård och pensionsförmåner. Dessa välfärdsåtgärder i den privata sektorn kompletterades med statlig socialförsäkring, fri sjukvård för pensionärer – Medicare – och subventionerad medicin – Medicaid. 1949 fick USA sitt ”saltsjöbadsavtal” – The Detroit Treaty. Bilarbetareförbundet avtalade då med General Motors att arbetarna skulle få del av de vinster som skapades av produktivitetshöjningar. Detta blev sedan normgivande för den övriga industrin. Andelen fackligt organiserade arbetare var som mest 40 procent.
När dessa åtgärder fått fullt genomslag var skillnaden i inkomst mellan rika och fattiga fortfarande stor – före skatt. Men om man ser på disponibla inkomster efter skatter och transfereringar innebar dessa förändringar en betydande minskning av ojämlikheten. Krugman kallar detta ”The Great Compression”. Eftersom den ekonomiska tillväxten var god blev följden av allt detta att en majoritet av folket kom att utgöras av en välbärgad medelklass. De höga marginalskatterna gjorde det också svårare än tidigare att skapa stora förmögenheter.
Principerna för New Deal fortsatte att gälla även under de republikanska presidenterna Eisenhower och Nixon men under 70-talet började neokonservativa idéer få allt större inflytande och i och med Ronald Reagans tillträde som president 1981 var det slut med New Deal. Sedan har den ekonomiska ojämlikheten i USA ökat successivt. Marginalskatten är nu bara 30% och bara 7.4% av de anställda i den privata sektorn är fackligt organiserade.
En trettioåring i dagens USA har lägre lön än en trettioåring hade i den förra generationen. Att hushållsinkomsterna ändå har ökat något i genomsnitt beror på att flera i hushållet arbetar – framför allt har kvinnor gått ut i arbete – och på att man arbetar flera timmar än förut.
En grundtanke hos Paul Krugman är att de stora svängningarna i graden av ojämlikhet under 1900-talet inte orsakats av marknadskrafter utan är följder av politiska beslut. Det menar han gäller både New Deal och den efterföljande neokonservativa motreaktionen. Om den politiska viljan finns bör det därför vara möjligt att på nytt skapa ett jämlikt samhälle i USA. Krugman anser att det i dag i USA finns politiska förutsättningar för ett nytt New Deal. Han grundar sin optimism på opinionsundersökningar som tyder på att en vänsterförskjutning ägt rum i den amerikanska opinionen under de senaste decennierna (2). En klar majoritet anser att staten skall öka sitt engagemang för resurssvaga grupper. Man vill ha höjda minimilöner. Storföretagen har för stort inflytande på politiken. Fackliga organisationer är bra både för arbetarna och för nationens ekonomi i dess helhet. Terrorism skall bekämpas med diplomatiska och ekonomiska medel och inte med militär. Över huvud taget tycks de flesta amerikaner ha en syn på ekonomiska frågor och välfärd som brukar förknippas med det demokratiska partiet. Ändå kan republikanerna vinna val. Det förklarar Krugman med att republikanerna utnyttjar något som han kallar ”Weapons of Mass Destraction”. De är skickliga på att få folk att bortse från sina egna ekonomiska intressen genom att framhäva särfrågor. Och då gäller det framför allt tre områden – ras, värdefrågor och nationell säkerhet. Medan Barry Goldwater var explicit i sin rasism var Reagan skicklig i att med vaga antydningar bygga under föreställningen att välfärd betyder att ta från de vita och ge till de svarta. Den tekniken har republikanerna framgångsrikt fortsatt att använda. Bland värdefrågorna är det religiositet, abortfrågan, homosexäktenskap, frågan om böner i skolan och undervisning om bibelns skapelseberättelse som gett republikanska röster. När det gäller nationell säkerhet har republikanerna på dåliga grunder ansetts vara mer pålitliga än demokraterna. Och där har Hollywood ett ansvar. Filmserien om Rambo skapade en illusion att Vietnamkriget skulle ha vunnits om inte det demokratiska partiet ”svikit trupperna”. Krugman hoppas att bushregimens misslyckande i Iraq och Afghanistan skall utplåna denna ”rambofiering” av historien.
Paul Krugmans förslag till ett välfärdssamhälle i USA är populistiskt och så kallar han det också själv. Då ska man veta att populism i USA inte har samma negativa klang av opportunism och missnöjespolitik som i Sverige. Det betecknar helt enkelt en politik som syftar till att stödja resurssvaga grupper på de resursstarkas bekostnad och skiljer sig inte mycket från europeiska socialdemokraters målsättningar.
Den första och viktigaste åtgärden i Krugmans program är att införa en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla medborgare. Krugman påpekar att USA är det enda utvecklade landet som inte har en allmän sjukvård och det anser han är ett arv från slaveriet. Harry Truman försökte redan på fyrtiotalet att genomföra en sjukvårdsreform men förslaget stöp på motståndet från två håll. Reformen skulle innebära att svarta fick tillträde till ”vita” sjukhus något som var otänkbart för demokraterna i Södern trots att de fattiga vita i Södern hörde till dem som skulle vinna mest på reformen. Det amerikanska läkarförbundet motsatte sig också denna reform och uppmanade sina medlemmar att informera sina patienter om de skadliga följderna av socialiserad medicin. Presidenterna Nixon och Clinton gjorde också misslyckade försök till sjukvårdsreformer.
I dag är opinionsläget för en sjukvårdsreform i USA säkert bättre än någonsin tidigare och samtliga demokratiska presidentkandidater har förslag i den frågan. Det som skiljer dem åt är i vilken utsträckning privata försäkringsbolag skall tillåtas vara medverkande.
Utöver försäkringsreformen rekommenderar Krugman skärpt beskattning av de stora bolagen, progressiv beskattning av arbetsinkomster, höjda minimilöner, avskaffande av kryphål i lagen som möjliggör skatteflykt, stöd till fackliga organisationer, skärpning av arbetsrättsliga lagar och kontroll att redan befintliga lagar följs.
Frågan är om en amerikansk presidentkandidat kan gå till val – och vinna - på ett program som är så ”anti-business” som Krugmans förslag. Själv har han i sin spalt i New York Times på sista tiden dragit en lans för den demokratiska presidentkandidaten John Edwards som har ett klart populistiskt program och som tycks hävda sig väl inför primärvalet i Iowa. Hoppingivande är också att Edwards enligt opinionsundersökningarna skulle klara sig mycket bra mot vilken som helst av de republikanska kandidaterna.
Jag har en del invändningar mot Krugmans resonemang och det återkommer jag till i ett kommande nummer.
Erik Kågström
Av de industrialiserade länderna i väst är USA det i särklass mest ekonomiskt ojämlika. Detta är något som den amerikanske ekonomiprofessorn Paul Krugman vill ändra på. I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” påpekar han att den ekonomiska ojämlikheten i USA har nått samma nivå som under The Long Gilded Age – decennierna före trettiotalsdepressionen(1).
Krugman gör en översikt över den ekonomiska utvecklingen i USA under 1900-talet. På trettiotalet påbörjade president Roosevelt och hans medarbetare Harry Hopkins det reformarbete – The New Deal - som på förhållandevis kort tid förvandlade USA till ett mera jämlikt samhälle. Man får här en ganska idealiserad bild av Roosevelt som framställs som en genuin arbetarvän. Och visst kunde han använda hårda ord om storkapitalet men i grunden var han nog en kallhamrad realpolitiker. Kommunismen hade vid den tiden börjat framstå som en allvarlig konkurrent inte bara ideologiskt och militärt utan även ekonomiskt. Från 1928 fram till andra världskriget växte den sovjetiska ekonomin med 8% om året samtidigt som den kapitalistiska delen av världen suktade under Den Stora Depressionen med höga arbetslöshetssiffror och stor misär för många. Den föreställning om Sovjetunionen som ett arbetarparadis, som många arbetare hade då, var inte så lätt att avfärda. Roosevelt insåg att något radikalt måste göras för att förhindra en arbetarrevolt i USA. Han var till en början skeptisk mot keynesianska idéer om budgetunderskott för att stödja ekonomin vid recessioner. Fast som han var i konventionellt ekonomiskt tänkande lär hans kommentar ha varit: ”Too good to be true – you can´t get something for nothing”. Dessbättre bestämde han sig ändå för att gå den vägen. Med en motspänstig kongress behövde Roosevelt allt det folkliga stöd han kunde få. Inför en grupp supportrar som innehöll både socialister och medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet lär han ha sagt: ”Look, I believe in what you say. Now go out there and make me do it”.
Keynesianism innebar först och främst att det skapades arbetstillfällen genom statliga investeringar i infrastruktur. Så följde stöd till fackliga organisationer, arbetsrättsliga lagar, höjd bolagsskatt, progressiv beskattning av arbetsinkomster. Marginalskatten för de rikaste blev som mest 91%. Under kriget uppstod det brist på arbetskraft och då det var lönestopp lockade företagen till sig arbetare med erbjudanden om fri sjukvård och pensionsförmåner. Dessa välfärdsåtgärder i den privata sektorn kompletterades med statlig socialförsäkring, fri sjukvård för pensionärer – Medicare – och subventionerad medicin – Medicaid. 1949 fick USA sitt ”saltsjöbadsavtal” – The Detroit Treaty. Bilarbetareförbundet avtalade då med General Motors att arbetarna skulle få del av de vinster som skapades av produktivitetshöjningar. Detta blev sedan normgivande för den övriga industrin. Andelen fackligt organiserade arbetare var som mest 40 procent.
När dessa åtgärder fått fullt genomslag var skillnaden i inkomst mellan rika och fattiga fortfarande stor – före skatt. Men om man ser på disponibla inkomster efter skatter och transfereringar innebar dessa förändringar en betydande minskning av ojämlikheten. Krugman kallar detta ”The Great Compression”. Eftersom den ekonomiska tillväxten var god blev följden av allt detta att en majoritet av folket kom att utgöras av en välbärgad medelklass. De höga marginalskatterna gjorde det också svårare än tidigare att skapa stora förmögenheter.
Principerna för New Deal fortsatte att gälla även under de republikanska presidenterna Eisenhower och Nixon men under 70-talet började neokonservativa idéer få allt större inflytande och i och med Ronald Reagans tillträde som president 1981 var det slut med New Deal. Sedan har den ekonomiska ojämlikheten i USA ökat successivt. Marginalskatten är nu bara 30% och bara 7.4% av de anställda i den privata sektorn är fackligt organiserade.
En trettioåring i dagens USA har lägre lön än en trettioåring hade i den förra generationen. Att hushållsinkomsterna ändå har ökat något i genomsnitt beror på att flera i hushållet arbetar – framför allt har kvinnor gått ut i arbete – och på att man arbetar flera timmar än förut.
En grundtanke hos Paul Krugman är att de stora svängningarna i graden av ojämlikhet under 1900-talet inte orsakats av marknadskrafter utan är följder av politiska beslut. Det menar han gäller både New Deal och den efterföljande neokonservativa motreaktionen. Om den politiska viljan finns bör det därför vara möjligt att på nytt skapa ett jämlikt samhälle i USA. Krugman anser att det i dag i USA finns politiska förutsättningar för ett nytt New Deal. Han grundar sin optimism på opinionsundersökningar som tyder på att en vänsterförskjutning ägt rum i den amerikanska opinionen under de senaste decennierna (2). En klar majoritet anser att staten skall öka sitt engagemang för resurssvaga grupper. Man vill ha höjda minimilöner. Storföretagen har för stort inflytande på politiken. Fackliga organisationer är bra både för arbetarna och för nationens ekonomi i dess helhet. Terrorism skall bekämpas med diplomatiska och ekonomiska medel och inte med militär. Över huvud taget tycks de flesta amerikaner ha en syn på ekonomiska frågor och välfärd som brukar förknippas med det demokratiska partiet. Ändå kan republikanerna vinna val. Det förklarar Krugman med att republikanerna utnyttjar något som han kallar ”Weapons of Mass Destraction”. De är skickliga på att få folk att bortse från sina egna ekonomiska intressen genom att framhäva särfrågor. Och då gäller det framför allt tre områden – ras, värdefrågor och nationell säkerhet. Medan Barry Goldwater var explicit i sin rasism var Reagan skicklig i att med vaga antydningar bygga under föreställningen att välfärd betyder att ta från de vita och ge till de svarta. Den tekniken har republikanerna framgångsrikt fortsatt att använda. Bland värdefrågorna är det religiositet, abortfrågan, homosexäktenskap, frågan om böner i skolan och undervisning om bibelns skapelseberättelse som gett republikanska röster. När det gäller nationell säkerhet har republikanerna på dåliga grunder ansetts vara mer pålitliga än demokraterna. Och där har Hollywood ett ansvar. Filmserien om Rambo skapade en illusion att Vietnamkriget skulle ha vunnits om inte det demokratiska partiet ”svikit trupperna”. Krugman hoppas att bushregimens misslyckande i Iraq och Afghanistan skall utplåna denna ”rambofiering” av historien.
Paul Krugmans förslag till ett välfärdssamhälle i USA är populistiskt och så kallar han det också själv. Då ska man veta att populism i USA inte har samma negativa klang av opportunism och missnöjespolitik som i Sverige. Det betecknar helt enkelt en politik som syftar till att stödja resurssvaga grupper på de resursstarkas bekostnad och skiljer sig inte mycket från europeiska socialdemokraters målsättningar.
Den första och viktigaste åtgärden i Krugmans program är att införa en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla medborgare. Krugman påpekar att USA är det enda utvecklade landet som inte har en allmän sjukvård och det anser han är ett arv från slaveriet. Harry Truman försökte redan på fyrtiotalet att genomföra en sjukvårdsreform men förslaget stöp på motståndet från två håll. Reformen skulle innebära att svarta fick tillträde till ”vita” sjukhus något som var otänkbart för demokraterna i Södern trots att de fattiga vita i Södern hörde till dem som skulle vinna mest på reformen. Det amerikanska läkarförbundet motsatte sig också denna reform och uppmanade sina medlemmar att informera sina patienter om de skadliga följderna av socialiserad medicin. Presidenterna Nixon och Clinton gjorde också misslyckade försök till sjukvårdsreformer.
I dag är opinionsläget för en sjukvårdsreform i USA säkert bättre än någonsin tidigare och samtliga demokratiska presidentkandidater har förslag i den frågan. Det som skiljer dem åt är i vilken utsträckning privata försäkringsbolag skall tillåtas vara medverkande.
Utöver försäkringsreformen rekommenderar Krugman skärpt beskattning av de stora bolagen, progressiv beskattning av arbetsinkomster, höjda minimilöner, avskaffande av kryphål i lagen som möjliggör skatteflykt, stöd till fackliga organisationer, skärpning av arbetsrättsliga lagar och kontroll att redan befintliga lagar följs.
Frågan är om en amerikansk presidentkandidat kan gå till val – och vinna - på ett program som är så ”anti-business” som Krugmans förslag. Själv har han i sin spalt i New York Times på sista tiden dragit en lans för den demokratiska presidentkandidaten John Edwards som har ett klart populistiskt program och som tycks hävda sig väl inför primärvalet i Iowa. Hoppingivande är också att Edwards enligt opinionsundersökningarna skulle klara sig mycket bra mot vilken som helst av de republikanska kandidaterna.
Jag har en del invändningar mot Krugmans resonemang och det återkommer jag till i ett kommande nummer.
Erik Kågström
| (1) | Paul Krugman 2007 “The Conscience of a Liberal” |
| (2) | Eric Lotke, Robert Gerson “The Progressive Majority. Why a Conservative America is a Myth” Media Matters June 2007 |
2007-12-13
Veckans kulturtips
Victoriateatern presenterar stolt GABBA GABBA HEY!
den 14 och 15 december kl 19.30
En Ny-Kabaré som tar vid där vi lämnade på Malmöfestivalen i Kulturmanegen.
Vi vill på vaudeville-manér blanda rock´n´roll med cirkus med poesi med humor med samtal och jonglörer.. eller något annat vi gillar. Vi vill visa något vi själva inte sett men ändå vet att vi kommer att vilja se mer av när vi en gång gjort det.
Biljetter & info: Kulturcentralen tel 040-10 30 20 samt www.kulturcentralen.nu
den 14 och 15 december kl 19.30
Vi vill på vaudeville-manér blanda rock´n´roll med cirkus med poesi med humor med samtal och jonglörer.. eller något annat vi gillar. Vi vill visa något vi själva inte sett men ändå vet att vi kommer att vilja se mer av när vi en gång gjort det.
Biljetter & info: Kulturcentralen tel 040-10 30 20 samt www.kulturcentralen.nu
År 2023 går Armaturfabriken i himlen in
av Gunnar Sandin
Ni såg centerns utspel, genom veteranen Börje Hansson? Om att järnvägens utveckling är så viktig, mot bakgrund av klimatkrisen och annat, att Lund bör öppna sej för fler spår på stambanan och offra Armaturfabriken. Lite pinsamt att det inte var något av partierna till vänster som var först ute med den insikten, men miljöpartiet gav i alla fall ett halvt godkännande.
Armaturfabriken 1894. Okänd tecknare.
Skånetrafiken har sagt att vi måste vara beredda på en sexdubbling av det skånska järnvägsresandet på 25–30 år, och då är fyra spår hela vägen ett måste. Femton år brukar en sån process ta, och den kan sägas ha startat nu.
Första etappen är Arlöv–Flackarp. Burlövs kommun håller fast vid sitt krav på tunnel, men då drar Banverket tillbaka sitt kompromissförslag om nergrävning. Det blir ytspår (efter vederbörlig lagändring som både m och mp vill ha) och därmed en halv miljard över som kan användas till angelägna satsningar på annat håll.
Man kan bli djupt misströstande om möjligheterna att vända utvecklingen i tid och därmed hindra klimatkatastrofen. Men Lundacenterns omsvängning visar att det finns organisationer och människor (till och med Lars Bergwall!) som tar intryck. Ett litet hoppfullt tecken, trots allt.
Armaturfabriken 1894. Okänd tecknare.
Skånetrafiken har sagt att vi måste vara beredda på en sexdubbling av det skånska järnvägsresandet på 25–30 år, och då är fyra spår hela vägen ett måste. Femton år brukar en sån process ta, och den kan sägas ha startat nu.
Första etappen är Arlöv–Flackarp. Burlövs kommun håller fast vid sitt krav på tunnel, men då drar Banverket tillbaka sitt kompromissförslag om nergrävning. Det blir ytspår (efter vederbörlig lagändring som både m och mp vill ha) och därmed en halv miljard över som kan användas till angelägna satsningar på annat håll.
Man kan bli djupt misströstande om möjligheterna att vända utvecklingen i tid och därmed hindra klimatkatastrofen. Men Lundacenterns omsvängning visar att det finns organisationer och människor (till och med Lars Bergwall!) som tar intryck. Ett litet hoppfullt tecken, trots allt.
Det kunde varit värre
av Lars-Anders Jönsson
Även om många nyheter fokuserar på olyckor och krig finns det även nyheter som visar på att möjligheter finns till en bättre värld.
En analys i USA säger att Iran nu ej arbetar på ett eget kärnvapenprogram. Oavsett om detta aldrig varit målet eller i det fall det är ett resultat av FN:s och andras påtryckningar känns det bra. Kärnvapen finns redan i tillräckligt många stater.
I Irak har antalet bombattentat minskat. En orsak kan vara ökad amerikansk närvaro. En annan att terrororganisationerna fått svårare att rekrytera folk.
I Venezuela har folket sagt nej till förslaget att centralisera och permanenta makten till president Chavez. Folket har trots ekonomiska lockbeten från presidenten sett faran i den nya konstitutionen.
Märkligt nog finner man dock fortfarande både inom vänsterpartiets skåneledning och bland demokratisk vänster en förtjusning över en LEDARE som Chavez. I vänsterpartiets medlemstidning görs kommentaren ”så handlar en verklig demokrat” medan en medlem i DV konstaterar att förtroendet för Chavez stärktes när Chavez värdigt erkände nederlaget.
Socialismen kan bara säkras om makten läggs ut till folket. Skulle våra vänner i VP och DV vilja leva i ett politiskt system av Chavez modell? Jag tror det inte.
En analys i USA säger att Iran nu ej arbetar på ett eget kärnvapenprogram. Oavsett om detta aldrig varit målet eller i det fall det är ett resultat av FN:s och andras påtryckningar känns det bra. Kärnvapen finns redan i tillräckligt många stater.
I Irak har antalet bombattentat minskat. En orsak kan vara ökad amerikansk närvaro. En annan att terrororganisationerna fått svårare att rekrytera folk.
I Venezuela har folket sagt nej till förslaget att centralisera och permanenta makten till president Chavez. Folket har trots ekonomiska lockbeten från presidenten sett faran i den nya konstitutionen.
Märkligt nog finner man dock fortfarande både inom vänsterpartiets skåneledning och bland demokratisk vänster en förtjusning över en LEDARE som Chavez. I vänsterpartiets medlemstidning görs kommentaren ”så handlar en verklig demokrat” medan en medlem i DV konstaterar att förtroendet för Chavez stärktes när Chavez värdigt erkände nederlaget.
Socialismen kan bara säkras om makten läggs ut till folket. Skulle våra vänner i VP och DV vilja leva i ett politiskt system av Chavez modell? Jag tror det inte.
Interpellation ställd till Byggnadsnämndens ordförande
av Ulf Nymark
Miljökonsekvenser av planerat megaköpcentrum vid Mobilia
”Program till detaljplan för del av kvarteret Välten m fl”, dvs plan för utbyggnad av det bilberoende köpcentrat vid Mobilia, Gunnesbo är nu ute på samråd. Förslaget innebär att nuvarande butiksyta på ca 8 500 kvm ska utökas med 27 000 kvm, dvs den tillkommande butiks- och verksamhetsytan är alltså ca tre gånger större än den nuvarande. Den totala ytan blir därmed i storleksordningen fem fotbollsplaner.
Förverkligas planprogrammet kommer detta att få framför allt två konsekvenser för Lund. Dels kommer, vilket framgår av den handelsutredning som åtföljer planen, livsmedelshandeln i stadsdelscentra att drabbas (så t.ex. kommer en livsmedelsbutik på Klostergården och en på Öster att slås ut), samtidigt som dagligvaruhandeln i stadskärnan kommer att minska med upp till 30 procent.
Dels kommer, vilket framgår av den trafikutredning som åtföljer planen, motortrafiken vid Gunnesbo och i Lund i övrigt att öka kraftigt. Vid och intill Mobilia beräknas biltrafiken till år 2012 per maxtimme öka till det tredubbla jämfört med dagens trafikvolymer. (Genomsnittlig trafikökning till 2012 beräknas bli nästan 40% och på sikt ännu större).
Beklagligtvis saknas i programförslaget beräkningar av omfattningen av den klimat- och miljöpåverkan som den ökade biltrafiken kommer att orsaka.
Därför vill jag fråga byggnadsnämndens ordförande:
Är du beredd att i det eventuella fortsatta planarbetet verka för att omfattningen av den negativa klimat- och miljöpåverkan som etableringen innebär redovisas? Är du beredd att koppla denna redovisning till klimat- och miljömålen i LundaEko och LundaMaTs II?
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
”Program till detaljplan för del av kvarteret Välten m fl”, dvs plan för utbyggnad av det bilberoende köpcentrat vid Mobilia, Gunnesbo är nu ute på samråd. Förslaget innebär att nuvarande butiksyta på ca 8 500 kvm ska utökas med 27 000 kvm, dvs den tillkommande butiks- och verksamhetsytan är alltså ca tre gånger större än den nuvarande. Den totala ytan blir därmed i storleksordningen fem fotbollsplaner.
Förverkligas planprogrammet kommer detta att få framför allt två konsekvenser för Lund. Dels kommer, vilket framgår av den handelsutredning som åtföljer planen, livsmedelshandeln i stadsdelscentra att drabbas (så t.ex. kommer en livsmedelsbutik på Klostergården och en på Öster att slås ut), samtidigt som dagligvaruhandeln i stadskärnan kommer att minska med upp till 30 procent.
Dels kommer, vilket framgår av den trafikutredning som åtföljer planen, motortrafiken vid Gunnesbo och i Lund i övrigt att öka kraftigt. Vid och intill Mobilia beräknas biltrafiken till år 2012 per maxtimme öka till det tredubbla jämfört med dagens trafikvolymer. (Genomsnittlig trafikökning till 2012 beräknas bli nästan 40% och på sikt ännu större).
Beklagligtvis saknas i programförslaget beräkningar av omfattningen av den klimat- och miljöpåverkan som den ökade biltrafiken kommer att orsaka.
Därför vill jag fråga byggnadsnämndens ordförande:
Är du beredd att i det eventuella fortsatta planarbetet verka för att omfattningen av den negativa klimat- och miljöpåverkan som etableringen innebär redovisas? Är du beredd att koppla denna redovisning till klimat- och miljömålen i LundaEko och LundaMaTs II?
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Läst i tidningarna
av Lucifer
Så här, lagom till jul, har man kunnat läsa en sorts moderna julsagor på helsidor i de stora dagstidningarna. Den som betalar är organisationen Svenskt Näringsliv, som förr hette SAF, Svenska arbetsgivarföreningen. Det hela går ut på att man ska köpa och konsumera mera, annars hålls inte hjulen igång och då får vi alla lida. Jag har hört människor som annars inte bryr sig om sånt undra om grabbarna på svenskt Näringsliv är riktigt friska.Javisst kan man undra. Men det är lätt att tänka sig bakgrunden. I början av 70-talet var vi en del som ställde frågor om konsumtionssamhället och kritiserade den heliga Tillväxten, för att inte tala om Vinsten, och det skakade SAF. Men så kom där en skicklig direktör, Sture Eskilsson, och organiserade en motkampanj, ja en offensiv från SAF vars efterräkningar vi fortfarande lever med. Det var samma kampanjmaskineri som tippade majoriteten i folkomröstningen 1994 till inträde i EU.
Vad som under hösten blivit uppenbart är att klimatfrågan aktualiserat en hel del av den gamla vänsterkritiken mot kapitalismen. Här gäller det att stämma i bäcken, har Svenskt Näringsliv sagt, och eftersom pengar aldrig är nåt problem på den sidan var det bara att sätta igång en reklambyrå. Resultatet blev verkligen riktigt dåligt, men sånt händer i reklambranschen – man kan inte lyckas var gång. Där det verkligen brister är i det politiska omdömet hos Svenskt Näringsliv som låtit skiten gå ut. Man har skjutit sig själv i foten, kampanjen verkar i motsatt riktning än den avsedda och då ska väl vi bara vara glada?
Shoot-up på Mårtenstorget
Den här historien börjar i Dalby där det finns en 40 år gammal kiosk som kallas Forsans. Den ligger till höger när man kommit upp för backen mot Dalby, alldeles efter prästgården och nära ett gammalt korsvirkeshus.
Kommunen har sagt upp innehavaren av div. principiella och byråkratiska skäl och ålagt honom vite. Folkstormen rasar naturligtvis i Dalby, en plats i världen där det inte finns så många andra saker att göra än att gå till kiosken och köpa Kvällsposten och lite blandat smågodis, samt avrunda detta med en stor grillad med mos och extra allting. Forsans kiosk är en riktig samlingspunkt med andra ord.
Nåväl, nu vållar denna kiosk ”smärta och rodnad i huden” inom härvarande borgerliga allians. Det var Skånskan (allt piggare i sin lundabevakning!) som kunde berätta om ett gräl på Mårtenstorget mellan folkpartisterna Jörgen Jörgensen och Carolina Nordbeck på ett torgmöte. Grälet blev till handgripligheter där Jörgensson enligt egen utsago ”försökte dämpa henne med att lägga armen på hennes axel.” Hur det blev så här, jo:
Den utlösande faktorn till bråket, som slutade med ett knytnävsslag, var centerns toppolitiker Lars Bergwall, Han dök upp och undrade varför Jörgen Jörgensen satt i Dalbygruppen och inte agerade för Forsans kiosk. Det tyckte Carolina Nordbeck också, vilket gav bränsle till Jörgen Jörgensens irritation. Sedan spårade allt ur.
Vi skulle kunna gå på djupet här i ett halvt dussin avseenden, t.ex. om torgmötenas praktik och psykologi om vilket vi har en rik erfarenhet (torgmötet skulle egentligen handlat om äldreomsorgen!) och om Lars Bergwalls dåliga inflytande, som inte heller är oss obekant. Grälet var inte oväntat: ”Det är inte obekant att de tidigare haft starkt delade meningar i olika frågor, som lett till tuffa diskussioner”, skriver SkD om kontrahenterna.
Hur har då denna nyhet nått SkD? Var tidningens reporter påpassligt på plats? Det är möjligt, men ändå inte så troligt. Vi vet ju att det är strängeligen förbjudet att efterforska en tidnings källa. Men vi har våra misstankar!
Kursändring på gång
Det är alltid intressant med kursändringar i politiken, men ibland kan man ju också bli lite sorgsen. Jag tänker på gamle aktivisten Gunnar Stensson, hårt arbetande och pålitlig antiimperialist antingen det gällt Vietnam eller Eritrea. Men i en betraktelse i förra VB skriver han om” den EU-fientliga, isolationistiskt nationalistiska linje som v lanserade i försvarsberedningen häromdagen.”
Det var alltså så att v inte ställde up på samma linje som de sex andra partierna som inte såg några problem i det allt intimare samarbetet med Nato. Inte heller ställer v upp på de nykoloniala expeditionskårer som ska skickas över hela världen för att värna europiska intressen. Den nya Nordic Battle Group har tre Nato-länder som medlemmar och massor av svenskar som legosoldater. Det ska vägledas av brittiska representanter och transporteras på plats av USA: s strategiska transportflygplan. Utskickandet kräver inget FN-mandat, vilket ju i och för sig inte skulle varit en garanti, men att det skulle varit snyggare med FN-mandat anser man sig alltså inte behöva bry sig om. Om man inte gillar detta är man kanske EU-fientlig, isolationistisk och nationalistisk, för all del. Men berör det verkligen inte Gunnar Stensson? Jag har full förståelse för att man inte älskar vänsterpartiet eller dess ledare, men måste man angripa det på ett sätt som liknar Per T Ohlssons anklagelser om att vi skulle vara brunröda?
Internationell solidaritet i en ny tid
av Gunnar Stensson
Ulrich Beck och Edgar Grande påpekar i sin debattbok Det kosmopolitiska Europa (Daidalos 2006) det problematiska i att nästan all samhällsdebatt och forskning utgår från ett nationellt perspektiv. Det leder till att många samhällsförändringar antingen helt faller utanför blickfältet eller behandlas ur ett föråldrat perspektiv. Detta gäller exempelvis forskningen om miljö, globalisering, kapitalets internationalisering, etniska och religiösa konflikter, EU och andra övernationella organisationer. De föreslår att den nationella blicken ersätts avett bredare perspektiv. Detta perspektiv betecknar de som kosmopolitiskt.Den nationella blicken
Hur förhåller det sig då med den internationella solidariteten och antiimperialismen under den senare hälften av 1900-talet (inte minst här i Lund där aktiviteten under många år var intensiv)? Utgick solidaritetsarbetet från ett nationalstatligt perspektiv? Låt oss se.
Efter det andra världskriget kämpade de nationella befrielserörelserna i tredje världen mot kolonialt förtryck med målet att skapa egna nationalstater. Motståndsrörelserna i Latinamerikas militärdiktaturer och Europas fasciststater som Spanien, Portugal och Grekland strävade efter att störta diktaturen och upprätta demokratiska stater.
Solidaritetsrörelserna var nästan alltid vänsterinriktade och ofta knutna till moskvatrogna kommunistpartier. De bekämpade under 1950-talet främst europeisk kolonialism, men från och med Vietnamkriget blev USA-imperialismen huvudfienden. Framgångarna under 1960- och 70-talen var betydande.
USA:s ekonomiska och strategiska intressen ledde ofta till samarbete med antidemokratiska regimer och krafter i det kalla kriget mot kommunismen. FNL-rörelsen hävdade att USA-imperialismen kunde störtas om man slog mot dess svagaste länk: USA-armén i Vietnam.
Sovjetunionen undgick under lång tid kritik. Socialism och kommunism betraktades som progressiva ideologier. Under terrorbalansens år ifrågasatte ingen vare sig inom vänstern eller högern järnridån mellan öst och väst. Ingen lyfte ett finger i samband med Pragkuppen 1948, arbetarupproret i Berlin 1953, Ungernrevolten 1956 eller Pragvåren 1968.
Kulmen i kampen
Men krossandet av Dubcekregimen i Prag ledde till en vändning. I Sverige protesterade C H Hermansson till många partikamraters förtrytelse. Tron på Moskva var bruten, även om den dröjde sig kvar hos många som föråldrade övertygelser alltid gör.
Kinas framträdande som stormakt och spridningen av den maoistiska ideologin splittrade den antiimperialistiska rörelsen och öppnade för nya perspektiv. Kritiken mot Sovjetunionen växte efter inmarschen i Afghanistan 1979 och krossandet av fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Motståndsrörelser som Charta 77 i Tjeckoslovakien fick internationellt stöd. En eurokommunistisk rörelse växte fram inom flera kommunistpartier.
Traditionalisternas tal om den faktiskt existerande socialismen tedde sig alltmer ihåligt.
Sovjetunionens och Warszawapakts- systemets plötsliga kollaps revolutionerade maktbalansen. Att omvälvningen skedde nästan utan blodsutgjutelse var en seger för socialistisk moral. I ett slag återfick öststaterna sitt nationella oberoende. Det var kulmen i den antiimperialistiska kampen för varje folks rätt till sin egen nationalstat. Nu ställdes solidaritetsrörelsen inför problem som krävde nya kosmopolitiska lösningar.
Den kosmopolitiska blicken
Tron på nationalstaten som modell för demokrati och sociala och ekonomiska framsteg ifrågasattes. Misstron ökade efter Jugoslaviens sammanbrott som fick ett helt annat förlopp än de östeuropeiska staternas frigörelse. Efter ett decennium av krig, etnisk rensning och massakrer framträdde några inbördes splittrade, ekonomiskt försvagade småstater med stora interna problem som bara kunde lösas i ett större sammanhang.
Dagsaktuell är konflikten mellan albansk och serbisk nationalism i samband med Kosovos förestående självständighetsförklaring. Den kan kanske lösas genom att båda nationerna upptas i EU-gemenskapen. På det sättet löstes den 90-åriga konflikten i Nordirland.
Drömmen om de nya nationalstaterna i Afrika som garanter för fred och framsteg har krossats. Den ekonomiska utsugningen fortsätter i form av nyliberal globalisering. Migrationen inom och från Afrika växer. Korruptionen ökar. Etniska konflikter har avlöst varandra. På 1990-talet fanns ett hopp om att de nya afrikanska ledarna i Östafrika förebådade en ny era i afrikansk politik. I stället kom kriget mellan Eritrea och Etiopien och därefter Darfur, Tschad, islamistiska och kristna extremiströrelser och de utdragna inbördeskrigen i östra Kongo där västliga multikoncerner på jakt efter råvaror agerar i bakgrunden. Problemen förvärras av den växande miljökatastrofen med ökenspridning och vattenbrist.
Kosmopolitiska lösningar
På jakt efter lösningar på de enorma problemen trevar man efter en samarbetsmodell liknande EU: Afrikanska unionen.
USA fortsätter under Bush att agera som allsmäktig, unilateral nationalstat med anspråk på världshegemoni. Därför är kampen mot USA-imperialismen fortfarande är aktuell. De världsomspännande protesterna mot USA:s invasion i Irak visar att den antiimperialistiska rörelsen lever. Men protesterna mot USA:s krig i Irak och Afghanistan saknar nationella befrielserörelser att solidarisera sig med.
I stället kämpar man för en internationell rättsordning och protesterar mot krig som metod att lösa internationella konflikter och mot brutaliseringen av den amerikanska krigföringen och tillgripandet av terror och tortyr av fångar. Organisationer som Läkare utan gränser och Amnesty gör betydande insatser.
Miljön, Bali, EU och USA
Det stora området för solidariskt samarbete för världens folk idag är självfallet miljön. En bred miljörörelse växte fram i samband med kärnkraftsomröstningen. Miljökonferensen på Bali samlar världens länder mot växthuseffekten och den globala uppvärmningen.
Ledande i processen är EU, som idag tycks berett att driva igenom ett miljöavtal i konfrontation med den nuvarande USA-administrationen i hopp om en förändrad amerikansk politik efter Bush´s avgång.
Mot bakgrund av att EU idag framstår som det viktigaste verktyget för att driva fram en nödvändig miljöpolitik ter det sig motsägelsefullt att som delar av den svenska vänstern spilla energi på att stoppa det EU-fördrag med syftet att effektivisera EU på världsarenan som de 27 EU-länderna enats om idag. Det nya fördraget skulle bland annat hindra enstaka länder att sätta stopp för nödvändig miljölagstiftning för att främja egna nationella intressen.
Chockdoktrinen
Naomi Klein har med sin aktuella bok Chockdoktrinen satt kampen mot nyliberalismen i fokus. Latinamerikas viktigaste nationer har i dagarna etablerat en sydamerikansk utvecklingsbank för att frigöra sig från den i praktiken USA-styrda International Monetary Fond, IMF.Flera oljeproducerande länder med Hugo Chavez Venezuela i spetsen vill ersätta dollarn som världsvaluta med euron för att därigenom vrida ett de viktigaste verktygen för världsdominans ur USAs händer. The times they are a´changing.
Kristidender V: Demokratikrisen i USA
av Erik Kågström
Den neokonservativa rörelsen på 2000-talet
I början av 2000-talet hade de amerikanska ekonomiska ”neoconservatives” – Milton Friedman med flera – och de sociologiska ”new conservatives” – Irving Kristol med flera – smält samman till en mera enhetlig Rörelse (1). Denna Rörelse hade då total kontroll över det republikanska partiet och stabila allianser med den kristna högern och Israel-lobbyn. På det institutionella planet var den neokonservativa dominansen överväldigande. Man fick regeringsmakten och majoritet i kongressen. Man hade en mångfald tankesmedjor som var uppbyggda enligt akademiskt mönster men bara producerade material som stödde Rörelsen. Man kunde räkna med stöd från mediakonglomerat som Murdochs imperium med Fox News och hade egna tidskrifter. Majoriteten av de 35 000 lobbyisterna vid kongressen i Washington företrädde Rörelsens intressen. Alltsedan 70-talet hade konservativa intellektuella och avdankade republikanska politiker alltid kunnat räkna med välbetalda jobb i dessa kretsar. Storföretag samt personer och familjer med stora förmögenheter hade sett till att det fanns fonder för Rörelsens olika verksamheter. De liberala och progressiva tankesmedjor som fanns var diminutiva i jämförelse och är det fortfarande. På gräsrotsnivå hade Rörelsen stöd framför allt hos republikanska väljare, evangeliska kristna och högerradikala grupper med annan religionstillhörighet. Rörelsen var inte monolitisk och det fanns inga centrala styrande organ men vissa målsättningar hade man gemensamt. Aggressiv utrikespolitik, laissez-faire-kapitalism, motstånd mot statliga åtgärder som syftar till jämnare ekonomisk fördelning och välfärd, stöd till storföretag, förtäckt rasism, kort sagt ”small government” utom när det gäller militära utgifter och skattesubventioner till storföretag. I stort sett har man också stött den kristna högerns motstånd mot fria aborter, samkönade äktenskap och undervisning om evolutionsläran. Det misslyckade kriget i Irak tycks emellertid – dessbättre - ha lett till allvarliga splittringar inom Rörelsen.
Vänsterliberal oro
De amerikanska vänsterliberaler som oroar sig över demokratins framtid i USA hänvisar framför allt till den ökade maktkoncentrationen hos presidenten med den nuvarande regimen och den minskade rättsäkerheten i landet som blivit en följd av Patriot Act och andra åtgärder som jag nämnt i Kristidender II. En avgörande fråga är då om det i USA finns någon grupp eller något maktcentrum som kan utvecklas till en totalitär politisk rörelse. De neokonservativa var redan från början antidemokratiska och rasistiska. I den första årgången av ”National Review” skrev William F. Buckley bland annat om den ”överlägsna vita rasen” och hyllade general Franco som en nationell hjälte som ”räddat Spaniens själ”. I dag uttrycker man sina mindre rumsrena åsikter med koder som är väl begripliga endast för de invigda.
En av de största pessimisterna när det gäller USA:s framtid som demokrati är Chalmers Johnson. I sin Blow-back-trilogi (2,3,4) hävdar Johnson emfatiskt att en imperialistisk politik, sådan som den som förs av USA i dag, i längden är oförenlig med demokrati i hemlandet. Den brittiska stormakten befann sig i en liknande situation efter andra världskriget. Man hade att välja mellan fortsatt imperium och demokrati - och valde demokrati. Johnson hoppas att USA skall göra samma val. Det militärindustriella komplexet ser Johnson som det främsta hotet mot demokratin i USA. Pentagon har blivit en alltmer självständig makt som genom delvis hemliga budgetar undandragits kontroll från kongressen. Det samma gäller CIA och Homeland Security, en nyskapad sekretessomgärdad sektion av försvarsdepartementet. Av tveksam demokratisk legitimitet är också en ”parallell” underjordisk regering under ledning av vicepresident Cheney som är tänkt att träda i kraft vid nationella kristillstånd och kanske också gjorde det tillfälligt efter 9/11 (3).
Även om oron för demokratins framtid i USA är berättigad så finns det som jag ser det bara en grupp som har en klart antidemokratisk målsättning, nämligen den militanta kärnan i den högerkristna rörelsen – dominionisterna – som jag beskrivit i Kristidender IV. Bostadslånekrisen i USA ser ut att medföra att miljoner amerikanska familjer förlorar sina hem under det närmaste året. Man kan nog räkna med att en armé av evangeliska dörrknackare står beredda att stödja de nödställda och locka till en varm och innerlig gemenskap i Guds namn. Dock finns det tecken på att många inom den kristna högern börjat tänka om. Journalisten David D. Kirkpatrick hade nyligen en artikel i NYT Sunday Magazine där han redovisar resultatet av en lång rad intervjuer med evangeliska kristna (5). Många yngre pastorer har tröttnat på sina äldre kollegers svavelosande ”get thee behind me, Satan”. De vill inte bara predika om vad de är emot – aborter, homoäktenskap, evolution, stamcellsforskning – utan också och framför allt vad de är för. Och då avses det som sammanfattas under begreppet ”Social Gospel” – hjälp och stöd till fattiga och sjuka och andra behövande. En viktig händelse inträffade i juni förra året när den största evangeliska organisationen i USA, Southern Baptist Convention med 16 miljoner medlemmar, till ny ledare valde Frank Page som förklarade att han skulle sätta stopp för de konservativas hårda styrning av den evangeliska rörelsen.
Ökad splittring
Motgångarna i Irak har lett till att även det republikanska partiet nu är splittrat i inställningen till kriget och till bushregimen. Opinionsundersökningar visar att många moderata republikaner och oberoende hoppar av från republikanska partiet. Det mesta talar väl i dag för att valet i USA år 2008 resulterar i att en demokrat blir president och att demokraterna får majoritet i kongressen. Men mycket kan hända under ett år. Dessutom har de demokrater som valdes in i kongressen 2006 för att göra slut på kriget i Irak inte på långa vägar motsvarat folkets förväntningar och står därför nu ganska lågt i kurs i landet.
Det vore naivt att tro att det inte finns starka krafter i USA som har ett intresse av ett mera ”slutet” samhälle. De har nu drabbats av ett bakslag men deras resurser har inte minskat och deras strategiska tänkande har säkert inte ändrats. De grupperar nu om sig inför nästa val.
Några månader efter 9/11 skrev den amerikanske författaren Chris Floyd följande: ”It won´t come with jackboots and book burning, with mass rallies and fevered harangues. It won´t come with ´black helicopters´ or tanks on the streets. It won´t come like a storm – but like a break in the weather, that sudden change of season you might feel when the wind shifts on an October evening: everything is the same, but everything has changed… the ´consent of the governed´ will no longer apply; actual control of the state will have passed to a small group of nobles, who rule largely for the benefit of their wealthy peers and corporate patrons.”(6)
Smygande fascism
I den nyligen utgivna boken ”The End of America. Letter of Warning to a Young Patriot” beskriver Naomi Wolf hur fascismen kan smyga sig in i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle (7). Utifrån historiska exempel som t ex Hitlers och Mussolinis makttillträden finner hon ”tio steg” som alltid återkommer vid det hon kallar ett ”fascist shift”. Naomi Wolf menar att dessa steg nu tagits i USA och manar till försvar av demokratin. Hon är inte explicit om vilka steg det rör sig om men jag har antagit att hon främst syftar på de följande.
Till ”stegen” hör naturligtvis det som Hannah Arendt kallat ”det största brottet mot mänskligheten” – avskaffandet av Habeas Corpus, som är rätten för varje individ som frihetsberövats av ett statligt organ att få veta vad hon är anklagad för, att få tillgång till försvarare och att få rättegång (8). Den rätten har Bush avskaffat när det gäller ”illegal enemy combatants” och han har förbehållit sig den exklusiva rätten att bestämma vilken amerikansk medborgare eller annan person som skall få den beteckningen.
Till stegen hör inrättandet av militära domstolar utanför demokratisk kontroll.
Hit hör också telefonavlyssning av privatpersoner utan domstolsbeslut.
Hit hör bruket av lögner, förfalskade dokument, desinformation, köp av journalister och plantering av vilseledande uppgifter i massmedia.
Hit hör användandet av tortyr som förhörsmetod.
Hit hör begränsad rörelsefrihet med hemliga listor över personer som inte får flyga inom landet. Att man står på listan vet man först när man vägras gå ombord på ett flygplan. Varför man står på listan får man inte veta.
Hit hör att regimkritiker kallas ”traitors, spies, subversives, enemy friends”. Den 15 februari 2007 sade den republikanske kongressledamoten Don Young: ”Kongressledamöter som under krigstid avsiktligt vidtar åtgärder som skadar moralen och underminerar militären, bör arresteras och landsförvisas eller hängas”. Så skall alltså landsförräderi hanteras.
Hit hör upprättande av paramilitära styrkor. Blackwater USA, som även kallas Bushs pretoriangarde, har nyligen anklagats för att deras anställda oprovocerat dödat 17 civila irakier. Denna legoarmé kan snabbt mobilisera 30 000 legoknektar från olika delar av världen och den förfogar över flyg, helikoptrar, stridsvagnar och tunga vapen.
Hit hör US Fiscal Year 2007 Defence Authorization Act som bemyndigar presidenten att ge militären polisiära uppgifter. Det gäller även nationalgardena som därigenom undandras guvernörernas auktoritet. Detta betyder att Bush t ex kan sända trupper från Tennessee för att kväsa ”oroligheter” i Oregon, vid behov med stöd av Blackwater USA. Denna lag underlättar också för presidenten att utlysa undantagstillstånd och tillämpa krigslagar.
Hit hör att sätta sig över landets lagar. Naomi Wolf påminner i sin bok läsarna om att USA:s lagstiftande Fäder när de utarbetade förslag till konstitutionen bedrev subversiv verksamhet och kunde räkna med dödsstraff om inte revolutionen lyckades. Dessa Fäder såg som sin främsta uppgift att förhindra den situation som nu uppstått i USA – att en ”tyrann” kan ta över hela makten i samhället. Därför föreskriver Konstitutionen att makten fördelas på tre självständiga parter – de lagstiftande församlingarna senaten och representanthuset, de rättsutövande domstolarna och den exekutiva makten hos presidenten. Detta kallas ”checks and balances”. Någon sådan ”kontroll och balans” finns inte i USA i dag. Med stöd av beslut i kongressen och egna dekret har Bush förklarat att kongressen enbart är rådgivande. Får han på sitt bord ett lagförslag som han inte gillar gör han ett ”signing statement” – en anteckning med innebörd att han inte behöver följa lagen. Eftersom Bush satt sig över lagarna behöver han inte använda sin vetorätt.
USA:s högsta domstol gav Bush presidentskapet år 2000 med sitt beslut att rösterna i Florida inte skulle räknas om. Justitiedepartementet är befolkat av jurister med sekunda utbildning vid evangelisten Pat Robertsons kristna Regent University. Detta departement lät avskeda 8 federala domare med demokratiska sympatier för att ersätta dem med rättrogna republikaner.
Protester?
Vilka proteststormar har dessa attacker mot demokratin då utlöst hos det amerikanska folk, för vilket de lagstiftande Fäderna och Konstitutionen är om möjligt lika heliga som Bibeln? Tyvärr - inga. På New York Times ledarsida kunde man i somras läsa följande: ”….even as Americans were focused on Britney Spears´s meltdown and the question of which airline serves the worst food…. A disturbing recent phenomenon in Washington is that laws that strike to the heart of American democracy have been passed in the dead of night….”.
Den amerikanska vänstern (på den politiska skalan motsvarande ungefär de vänsterliberaler som borde finnas i Folkpartiet) tycks överlag vara ganska pessimistisk inför USA:s framtid, både ekonomiskt och politiskt.
Till undantagen hör Paul Krugman, ekonomiprofessor vid Princeton University och genom sin spalt på New York Times ledarsida en av de få vänsterrösterna i USA som når en större publik.
År 1960 gav den unge republikanske senatorn Barry Goldwater ut ”The Conscience of a Conservative”. Den blev en veritabel vitamininjektion för de neokonservativa som då förde en ganska undanskymd tillvaro i skuggan av New Deal. När nu Paul Krugman skrivit ”The Conscience of a Liberal” (1), hoppas han nog att det skall bli en tändande gnista för de progressiva liberalerna i USA. Mera om Krugmans bok i Veckobladets julnummer.
Erik Kågström
I början av 2000-talet hade de amerikanska ekonomiska ”neoconservatives” – Milton Friedman med flera – och de sociologiska ”new conservatives” – Irving Kristol med flera – smält samman till en mera enhetlig Rörelse (1). Denna Rörelse hade då total kontroll över det republikanska partiet och stabila allianser med den kristna högern och Israel-lobbyn. På det institutionella planet var den neokonservativa dominansen överväldigande. Man fick regeringsmakten och majoritet i kongressen. Man hade en mångfald tankesmedjor som var uppbyggda enligt akademiskt mönster men bara producerade material som stödde Rörelsen. Man kunde räkna med stöd från mediakonglomerat som Murdochs imperium med Fox News och hade egna tidskrifter. Majoriteten av de 35 000 lobbyisterna vid kongressen i Washington företrädde Rörelsens intressen. Alltsedan 70-talet hade konservativa intellektuella och avdankade republikanska politiker alltid kunnat räkna med välbetalda jobb i dessa kretsar. Storföretag samt personer och familjer med stora förmögenheter hade sett till att det fanns fonder för Rörelsens olika verksamheter. De liberala och progressiva tankesmedjor som fanns var diminutiva i jämförelse och är det fortfarande. På gräsrotsnivå hade Rörelsen stöd framför allt hos republikanska väljare, evangeliska kristna och högerradikala grupper med annan religionstillhörighet. Rörelsen var inte monolitisk och det fanns inga centrala styrande organ men vissa målsättningar hade man gemensamt. Aggressiv utrikespolitik, laissez-faire-kapitalism, motstånd mot statliga åtgärder som syftar till jämnare ekonomisk fördelning och välfärd, stöd till storföretag, förtäckt rasism, kort sagt ”small government” utom när det gäller militära utgifter och skattesubventioner till storföretag. I stort sett har man också stött den kristna högerns motstånd mot fria aborter, samkönade äktenskap och undervisning om evolutionsläran. Det misslyckade kriget i Irak tycks emellertid – dessbättre - ha lett till allvarliga splittringar inom Rörelsen.
Vänsterliberal oro
De amerikanska vänsterliberaler som oroar sig över demokratins framtid i USA hänvisar framför allt till den ökade maktkoncentrationen hos presidenten med den nuvarande regimen och den minskade rättsäkerheten i landet som blivit en följd av Patriot Act och andra åtgärder som jag nämnt i Kristidender II. En avgörande fråga är då om det i USA finns någon grupp eller något maktcentrum som kan utvecklas till en totalitär politisk rörelse. De neokonservativa var redan från början antidemokratiska och rasistiska. I den första årgången av ”National Review” skrev William F. Buckley bland annat om den ”överlägsna vita rasen” och hyllade general Franco som en nationell hjälte som ”räddat Spaniens själ”. I dag uttrycker man sina mindre rumsrena åsikter med koder som är väl begripliga endast för de invigda.
En av de största pessimisterna när det gäller USA:s framtid som demokrati är Chalmers Johnson. I sin Blow-back-trilogi (2,3,4) hävdar Johnson emfatiskt att en imperialistisk politik, sådan som den som förs av USA i dag, i längden är oförenlig med demokrati i hemlandet. Den brittiska stormakten befann sig i en liknande situation efter andra världskriget. Man hade att välja mellan fortsatt imperium och demokrati - och valde demokrati. Johnson hoppas att USA skall göra samma val. Det militärindustriella komplexet ser Johnson som det främsta hotet mot demokratin i USA. Pentagon har blivit en alltmer självständig makt som genom delvis hemliga budgetar undandragits kontroll från kongressen. Det samma gäller CIA och Homeland Security, en nyskapad sekretessomgärdad sektion av försvarsdepartementet. Av tveksam demokratisk legitimitet är också en ”parallell” underjordisk regering under ledning av vicepresident Cheney som är tänkt att träda i kraft vid nationella kristillstånd och kanske också gjorde det tillfälligt efter 9/11 (3).
Även om oron för demokratins framtid i USA är berättigad så finns det som jag ser det bara en grupp som har en klart antidemokratisk målsättning, nämligen den militanta kärnan i den högerkristna rörelsen – dominionisterna – som jag beskrivit i Kristidender IV. Bostadslånekrisen i USA ser ut att medföra att miljoner amerikanska familjer förlorar sina hem under det närmaste året. Man kan nog räkna med att en armé av evangeliska dörrknackare står beredda att stödja de nödställda och locka till en varm och innerlig gemenskap i Guds namn. Dock finns det tecken på att många inom den kristna högern börjat tänka om. Journalisten David D. Kirkpatrick hade nyligen en artikel i NYT Sunday Magazine där han redovisar resultatet av en lång rad intervjuer med evangeliska kristna (5). Många yngre pastorer har tröttnat på sina äldre kollegers svavelosande ”get thee behind me, Satan”. De vill inte bara predika om vad de är emot – aborter, homoäktenskap, evolution, stamcellsforskning – utan också och framför allt vad de är för. Och då avses det som sammanfattas under begreppet ”Social Gospel” – hjälp och stöd till fattiga och sjuka och andra behövande. En viktig händelse inträffade i juni förra året när den största evangeliska organisationen i USA, Southern Baptist Convention med 16 miljoner medlemmar, till ny ledare valde Frank Page som förklarade att han skulle sätta stopp för de konservativas hårda styrning av den evangeliska rörelsen.
Ökad splittring
Motgångarna i Irak har lett till att även det republikanska partiet nu är splittrat i inställningen till kriget och till bushregimen. Opinionsundersökningar visar att många moderata republikaner och oberoende hoppar av från republikanska partiet. Det mesta talar väl i dag för att valet i USA år 2008 resulterar i att en demokrat blir president och att demokraterna får majoritet i kongressen. Men mycket kan hända under ett år. Dessutom har de demokrater som valdes in i kongressen 2006 för att göra slut på kriget i Irak inte på långa vägar motsvarat folkets förväntningar och står därför nu ganska lågt i kurs i landet.
Det vore naivt att tro att det inte finns starka krafter i USA som har ett intresse av ett mera ”slutet” samhälle. De har nu drabbats av ett bakslag men deras resurser har inte minskat och deras strategiska tänkande har säkert inte ändrats. De grupperar nu om sig inför nästa val.
Några månader efter 9/11 skrev den amerikanske författaren Chris Floyd följande: ”It won´t come with jackboots and book burning, with mass rallies and fevered harangues. It won´t come with ´black helicopters´ or tanks on the streets. It won´t come like a storm – but like a break in the weather, that sudden change of season you might feel when the wind shifts on an October evening: everything is the same, but everything has changed… the ´consent of the governed´ will no longer apply; actual control of the state will have passed to a small group of nobles, who rule largely for the benefit of their wealthy peers and corporate patrons.”(6)
Smygande fascism
I den nyligen utgivna boken ”The End of America. Letter of Warning to a Young Patriot” beskriver Naomi Wolf hur fascismen kan smyga sig in i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle (7). Utifrån historiska exempel som t ex Hitlers och Mussolinis makttillträden finner hon ”tio steg” som alltid återkommer vid det hon kallar ett ”fascist shift”. Naomi Wolf menar att dessa steg nu tagits i USA och manar till försvar av demokratin. Hon är inte explicit om vilka steg det rör sig om men jag har antagit att hon främst syftar på de följande.Till ”stegen” hör naturligtvis det som Hannah Arendt kallat ”det största brottet mot mänskligheten” – avskaffandet av Habeas Corpus, som är rätten för varje individ som frihetsberövats av ett statligt organ att få veta vad hon är anklagad för, att få tillgång till försvarare och att få rättegång (8). Den rätten har Bush avskaffat när det gäller ”illegal enemy combatants” och han har förbehållit sig den exklusiva rätten att bestämma vilken amerikansk medborgare eller annan person som skall få den beteckningen.
Till stegen hör inrättandet av militära domstolar utanför demokratisk kontroll.
Hit hör också telefonavlyssning av privatpersoner utan domstolsbeslut.
Hit hör bruket av lögner, förfalskade dokument, desinformation, köp av journalister och plantering av vilseledande uppgifter i massmedia.
Hit hör användandet av tortyr som förhörsmetod.
Hit hör begränsad rörelsefrihet med hemliga listor över personer som inte får flyga inom landet. Att man står på listan vet man först när man vägras gå ombord på ett flygplan. Varför man står på listan får man inte veta.
Hit hör att regimkritiker kallas ”traitors, spies, subversives, enemy friends”. Den 15 februari 2007 sade den republikanske kongressledamoten Don Young: ”Kongressledamöter som under krigstid avsiktligt vidtar åtgärder som skadar moralen och underminerar militären, bör arresteras och landsförvisas eller hängas”. Så skall alltså landsförräderi hanteras.
Hit hör upprättande av paramilitära styrkor. Blackwater USA, som även kallas Bushs pretoriangarde, har nyligen anklagats för att deras anställda oprovocerat dödat 17 civila irakier. Denna legoarmé kan snabbt mobilisera 30 000 legoknektar från olika delar av världen och den förfogar över flyg, helikoptrar, stridsvagnar och tunga vapen.
Hit hör US Fiscal Year 2007 Defence Authorization Act som bemyndigar presidenten att ge militären polisiära uppgifter. Det gäller även nationalgardena som därigenom undandras guvernörernas auktoritet. Detta betyder att Bush t ex kan sända trupper från Tennessee för att kväsa ”oroligheter” i Oregon, vid behov med stöd av Blackwater USA. Denna lag underlättar också för presidenten att utlysa undantagstillstånd och tillämpa krigslagar.
Hit hör att sätta sig över landets lagar. Naomi Wolf påminner i sin bok läsarna om att USA:s lagstiftande Fäder när de utarbetade förslag till konstitutionen bedrev subversiv verksamhet och kunde räkna med dödsstraff om inte revolutionen lyckades. Dessa Fäder såg som sin främsta uppgift att förhindra den situation som nu uppstått i USA – att en ”tyrann” kan ta över hela makten i samhället. Därför föreskriver Konstitutionen att makten fördelas på tre självständiga parter – de lagstiftande församlingarna senaten och representanthuset, de rättsutövande domstolarna och den exekutiva makten hos presidenten. Detta kallas ”checks and balances”. Någon sådan ”kontroll och balans” finns inte i USA i dag. Med stöd av beslut i kongressen och egna dekret har Bush förklarat att kongressen enbart är rådgivande. Får han på sitt bord ett lagförslag som han inte gillar gör han ett ”signing statement” – en anteckning med innebörd att han inte behöver följa lagen. Eftersom Bush satt sig över lagarna behöver han inte använda sin vetorätt.
USA:s högsta domstol gav Bush presidentskapet år 2000 med sitt beslut att rösterna i Florida inte skulle räknas om. Justitiedepartementet är befolkat av jurister med sekunda utbildning vid evangelisten Pat Robertsons kristna Regent University. Detta departement lät avskeda 8 federala domare med demokratiska sympatier för att ersätta dem med rättrogna republikaner.
Protester?
Vilka proteststormar har dessa attacker mot demokratin då utlöst hos det amerikanska folk, för vilket de lagstiftande Fäderna och Konstitutionen är om möjligt lika heliga som Bibeln? Tyvärr - inga. På New York Times ledarsida kunde man i somras läsa följande: ”….even as Americans were focused on Britney Spears´s meltdown and the question of which airline serves the worst food…. A disturbing recent phenomenon in Washington is that laws that strike to the heart of American democracy have been passed in the dead of night….”.
Den amerikanska vänstern (på den politiska skalan motsvarande ungefär de vänsterliberaler som borde finnas i Folkpartiet) tycks överlag vara ganska pessimistisk inför USA:s framtid, både ekonomiskt och politiskt.
Till undantagen hör Paul Krugman, ekonomiprofessor vid Princeton University och genom sin spalt på New York Times ledarsida en av de få vänsterrösterna i USA som når en större publik.År 1960 gav den unge republikanske senatorn Barry Goldwater ut ”The Conscience of a Conservative”. Den blev en veritabel vitamininjektion för de neokonservativa som då förde en ganska undanskymd tillvaro i skuggan av New Deal. När nu Paul Krugman skrivit ”The Conscience of a Liberal” (1), hoppas han nog att det skall bli en tändande gnista för de progressiva liberalerna i USA. Mera om Krugmans bok i Veckobladets julnummer.
Erik Kågström
| (1) | Paul Krugman 2007 “The Conscience of a Liberal” |
| (2) | Chalmers Johnson 2000 “Blowback: The Costs and Consequences of American Empire” |
| (3) | Chalmers Johnson 2004 “The Sorrows of Empire: Militarism, Secrecy, and the End of the Republic” |
| (4) | Chalmers Johnson 2007 “Nemesis. The Last Days of the American Republic” |
| (5) | David D. Kirkpatrick “The Evangelical Crackup” The New York Times Magazine 071028 |
| (6) | Chris Floyd “Bush´s Year of Triumph. Post-Mortem America” www.counterpunch.org/ floyd09032007.html |
| (7) | Naomi Wolf 2007 “The End of America. Letter of Warning to a Young Patriot”. |
| (8) | Hannah Arendt 1951 “The Origins of Totalitarianism” |
2007-12-06
Internationell klimataktionsdag 8 december
För att uppmärksamma de pågående klimatförhandlingarna på Bali, har den 8:e december utropats till en internationell klimataktionsdag. Det är en perfekt tillfälle att visa hur många vi är som är oroade över den alarmerade utvecklingen och som vill se en kraftfull klimatpolitik lokalt, nationellt och globalt redan idag.
Demonstration: i Lund kl 12.00 den 8 december. Samling på Stortorget.
Demonatrationsparoller:
Klimaträttvisa nu!
Minska CO2-utsläppen med 50% till 2020!
Inte en krona till nya motorvägar!
100% förnybara energikällor!
Stoppa externhandeln!
Mindre kött – för klimatets skull!
Arrangör: ”Arbetsgruppen för Klimataktion 8 december Skåne”.
I denna aktionsgrupp ingår en rad en rad partipolitiskt obundna organisationer, bland andra Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen.
Demonstration: i Lund kl 12.00 den 8 december. Samling på Stortorget.
Demonatrationsparoller:
Klimaträttvisa nu!
Minska CO2-utsläppen med 50% till 2020!
Inte en krona till nya motorvägar!
100% förnybara energikällor!
Stoppa externhandeln!
Mindre kött – för klimatets skull!
Arrangör: ”Arbetsgruppen för Klimataktion 8 december Skåne”.
I denna aktionsgrupp ingår en rad en rad partipolitiskt obundna organisationer, bland andra Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen.
Betraktelser från den gångna veckan
av Gunnar Stensson
Loser takes all (måndag 3.12)
Förtroendet för Hugo Chavez stärktes både i Venezuela och i omvärlden när han, besviken men värdigt, gick ut i massmedia och erkände nederlaget i folkomröstningen och på samma gång uttryckte en tydlig vilja att ena landet efter den polariserande valkampen.
Samtidigt kunde man läsa hätska utfall mot Chavez på de alltjämt Bushtrogna ledarsidorna i somlig svensk press som gått i tryck innan valresultatet kom.
Hugo Chavez föredrar euron framför dollarn. I stället för att stärka dollarn genom att hålla fast vid den svenska kronan borde Sverige genom att övergå till euron ge ett litet bidrag till att euron ersätter dollarn som världsvaluta och därigenom försvaga USA-imperialismen.
Winner gets nothing (måndag 3.12)
90 procent av delegaterna i den nya duman stöder Putin efter det ryska valet, men förtroendet för honom sjunker som en sten både i Ryssland och internationellt efter den paranoida och totalitära valkampanjen och valet med dess (onödiga) oegentligheter.
På liknande sätt vann Nixon en jordskredsseger 1972, men tvangs avgå sedan han överbevisats om lögn och valfusk. Något som dock knappast lär ske i Ryssland.
Nasji, Putins ungdomsorganisation, påminner obehagligt om ung vänster omkring år 2000.
Inget iranskt kärnvapen (tisdag 4.12)
USA:s ledande underrättelseorgan konstaterar att Iran inte tillverkar kärnvapen. Det har tröttnat på att leverera lögner som inför Irak-kriget.
Därmed har kampanjen bomba Iran förlorat sitt underlag.
Men president Busk fortsätter med ett debilt grin (ingenting tränger igenom hans kompakta kranium till det medvetande som eventuellt finns innanför) att rabbla hotelser om ett tredje världskrig, trots att han står spritt naken inför tv-kamerorna på världsscenen.
Busk-teaterns träiga aktörer (Israels Barak och Olmert med sin atombomb i famnen, Dick Cheney, Fogh Rasmussen m.fl.) spelar lojalt vidare som om ingenting hade hänt. De har ingen annan att vända sig till.
De inhyrda Busk-trogna hejaklackarna i massmedia fortsätter att applådera föreställningen, fast svagare, eftersom de har decimerats den senaste tiden.
Samtidigt pågår den stora politiken på Bali. Det isolerade (unilaterala) USA stryker omkring i utkanten och försöker mopsa sig medan karavanen går förbi.
Alla skyller på Ohly (Måndag 3.12)
Vänsterpartiets kris fördjupas. Oppositionen mot den borgerliga regeringen når nya rekordsiffror i opinionsmätningarna, samtidigt v förlorar väljarsympatier.
Väljarna misstror partiet på grund av dess inställning till kommunismen, påpekade Margo Ingvardsson i Studio S i måndags. Ett reportage visade att flera ledande v-politiker höll med.
Visst har Lars Ohly ett ansvar i sammanhanget. Ingen har glömt den debatt som Uppdrag granskning drog igång om honom och kommunismen. Men han har inte alltid varit ”kommunist”. Under många år som partisekreterare i ett tolvprocentsparti företrädde han framgångsrikt Gudrun Schymans politik.
Lundabor minns den långa banderoll med texten ”Kommunisterna kommer” som framfördes av ett jublande gäng ungkommunister i v:s demonstrationståg år 2000. Den var representativ för partiets nya medlemmar. Man kan undra var flertalet av dem hamnade sen.
På kongressen i Växjö tog de emellertid makten och valde en partistyrelse, som blev en katastrof för partiet. Lars Ohly kom att bli dess gisslan. Det är mot den bakgrunden man får se hans envisa fasthållande vid beteckningen kommunist. Han ville vara kommunist till namnet men reformist i handling. Det skar sig.
Nu vänder sig också partivänstern mot honom. Han för inte fram partiets politik, heter det. Möjligen kan han rädda sig genom att på ett övertygande sätt företräda den EU-fientliga, isolationistiskt nationalistiska linje som v lanserade i försvarsberedningen häromdagen. Det är ju en politik som han själv tror på. Men den kommer inte att göra partiet mer relevant i svensk politik.
Det vore självfallet i högsta grad önskvärt inte minst för svensk vänster om v gradvis eller helst snabbt kunde återvända till den öppna, pragmatiska, odogmatiska hållning som präglade partiet under 90-talets bästa år. Insatserna i Lunds kommunalpolitik på senare tid pekar i sådan riktning.
Partiet håller kongress i juni nästa år. Då får vi se vad som händer.
Mörkets hjärta 7 (Onsdag 5.12)
Två fartygslaster med livsmedel som FN sänt ut för att bistå de hungrande i sydöstra Somalia har stoppats av den så kallade interimsregering som stöds av de etiopiska ockupanterna och State Department.
En civil hjälte (Torsdag 6/12)
Peter Bratt avslöjade tillsammans med Jan Guillou i FIB/Kulturfront det hemliga svenska underrättelseorganet IB som spionerade på svenska vänstermänniskor och utlämnade upplysningar om dem till CIA. En lång rad höga socialdemokrater avslöjades som lögnare och för en generation svenska antiimperialister blev vpk det enda möjliga politiska valet.
Peter Bratt och Jan Guilllou (som tillfälligt befann sig i Lund i samband med ett FNL-möte) fängslades och dömdes till fängelse.
Peter Bratt skrev hösten 1977 den artikel i DN som avslöjade den aktuella Geijeraffären med alla dess bieffekter. Olof Palme blåljög i riksdagen och fördömde Peter Bratt, DN bad om ursäkt, Peter Bratt förflyttades till en förortsbilaga. Han förlorade sitt anseende och utsattes för veckor och månader av hets från bugande massmedia. Ingen bad om ursäkt när det ett halvt år senare visade sig att han hade haft rätt. Ingen ifrågasatte Olof Palme som beslagits med lögn. De som valt vpk framför sap fann sitt val bekräftat.
Själv är Peter Bratt en försynt och osäker men genomhederlig man. Alla tre adjektiven avses som högsta beröm. Läs hans i år utgivna memoarer Med rent uppsåt. Det är höstens viktigaste bok om svensk politik.
Förtroendet för Hugo Chavez stärktes både i Venezuela och i omvärlden när han, besviken men värdigt, gick ut i massmedia och erkände nederlaget i folkomröstningen och på samma gång uttryckte en tydlig vilja att ena landet efter den polariserande valkampen.
Samtidigt kunde man läsa hätska utfall mot Chavez på de alltjämt Bushtrogna ledarsidorna i somlig svensk press som gått i tryck innan valresultatet kom.
Hugo Chavez föredrar euron framför dollarn. I stället för att stärka dollarn genom att hålla fast vid den svenska kronan borde Sverige genom att övergå till euron ge ett litet bidrag till att euron ersätter dollarn som världsvaluta och därigenom försvaga USA-imperialismen.
Winner gets nothing (måndag 3.12)
90 procent av delegaterna i den nya duman stöder Putin efter det ryska valet, men förtroendet för honom sjunker som en sten både i Ryssland och internationellt efter den paranoida och totalitära valkampanjen och valet med dess (onödiga) oegentligheter.
På liknande sätt vann Nixon en jordskredsseger 1972, men tvangs avgå sedan han överbevisats om lögn och valfusk. Något som dock knappast lär ske i Ryssland.
Nasji, Putins ungdomsorganisation, påminner obehagligt om ung vänster omkring år 2000.
Inget iranskt kärnvapen (tisdag 4.12)
USA:s ledande underrättelseorgan konstaterar att Iran inte tillverkar kärnvapen. Det har tröttnat på att leverera lögner som inför Irak-kriget.
Därmed har kampanjen bomba Iran förlorat sitt underlag.
Men president Busk fortsätter med ett debilt grin (ingenting tränger igenom hans kompakta kranium till det medvetande som eventuellt finns innanför) att rabbla hotelser om ett tredje världskrig, trots att han står spritt naken inför tv-kamerorna på världsscenen.
Busk-teaterns träiga aktörer (Israels Barak och Olmert med sin atombomb i famnen, Dick Cheney, Fogh Rasmussen m.fl.) spelar lojalt vidare som om ingenting hade hänt. De har ingen annan att vända sig till.
De inhyrda Busk-trogna hejaklackarna i massmedia fortsätter att applådera föreställningen, fast svagare, eftersom de har decimerats den senaste tiden.
Samtidigt pågår den stora politiken på Bali. Det isolerade (unilaterala) USA stryker omkring i utkanten och försöker mopsa sig medan karavanen går förbi.
Alla skyller på Ohly (Måndag 3.12)
Vänsterpartiets kris fördjupas. Oppositionen mot den borgerliga regeringen når nya rekordsiffror i opinionsmätningarna, samtidigt v förlorar väljarsympatier.
Väljarna misstror partiet på grund av dess inställning till kommunismen, påpekade Margo Ingvardsson i Studio S i måndags. Ett reportage visade att flera ledande v-politiker höll med.
Visst har Lars Ohly ett ansvar i sammanhanget. Ingen har glömt den debatt som Uppdrag granskning drog igång om honom och kommunismen. Men han har inte alltid varit ”kommunist”. Under många år som partisekreterare i ett tolvprocentsparti företrädde han framgångsrikt Gudrun Schymans politik.
Lundabor minns den långa banderoll med texten ”Kommunisterna kommer” som framfördes av ett jublande gäng ungkommunister i v:s demonstrationståg år 2000. Den var representativ för partiets nya medlemmar. Man kan undra var flertalet av dem hamnade sen.
På kongressen i Växjö tog de emellertid makten och valde en partistyrelse, som blev en katastrof för partiet. Lars Ohly kom att bli dess gisslan. Det är mot den bakgrunden man får se hans envisa fasthållande vid beteckningen kommunist. Han ville vara kommunist till namnet men reformist i handling. Det skar sig.
Nu vänder sig också partivänstern mot honom. Han för inte fram partiets politik, heter det. Möjligen kan han rädda sig genom att på ett övertygande sätt företräda den EU-fientliga, isolationistiskt nationalistiska linje som v lanserade i försvarsberedningen häromdagen. Det är ju en politik som han själv tror på. Men den kommer inte att göra partiet mer relevant i svensk politik.
Det vore självfallet i högsta grad önskvärt inte minst för svensk vänster om v gradvis eller helst snabbt kunde återvända till den öppna, pragmatiska, odogmatiska hållning som präglade partiet under 90-talets bästa år. Insatserna i Lunds kommunalpolitik på senare tid pekar i sådan riktning.
Partiet håller kongress i juni nästa år. Då får vi se vad som händer.
Mörkets hjärta 7 (Onsdag 5.12)
Två fartygslaster med livsmedel som FN sänt ut för att bistå de hungrande i sydöstra Somalia har stoppats av den så kallade interimsregering som stöds av de etiopiska ockupanterna och State Department.
En civil hjälte (Torsdag 6/12)
Peter Bratt avslöjade tillsammans med Jan Guillou i FIB/Kulturfront det hemliga svenska underrättelseorganet IB som spionerade på svenska vänstermänniskor och utlämnade upplysningar om dem till CIA. En lång rad höga socialdemokrater avslöjades som lögnare och för en generation svenska antiimperialister blev vpk det enda möjliga politiska valet.
Peter Bratt och Jan Guilllou (som tillfälligt befann sig i Lund i samband med ett FNL-möte) fängslades och dömdes till fängelse.
Peter Bratt skrev hösten 1977 den artikel i DN som avslöjade den aktuella Geijeraffären med alla dess bieffekter. Olof Palme blåljög i riksdagen och fördömde Peter Bratt, DN bad om ursäkt, Peter Bratt förflyttades till en förortsbilaga. Han förlorade sitt anseende och utsattes för veckor och månader av hets från bugande massmedia. Ingen bad om ursäkt när det ett halvt år senare visade sig att han hade haft rätt. Ingen ifrågasatte Olof Palme som beslagits med lögn. De som valt vpk framför sap fann sitt val bekräftat.
Själv är Peter Bratt en försynt och osäker men genomhederlig man. Alla tre adjektiven avses som högsta beröm. Läs hans i år utgivna memoarer Med rent uppsåt. Det är höstens viktigaste bok om svensk politik.
Klostergården – Babels torn eller bläckfisk
av Gunnar Stensson
Man kan associera till Babylons 4000-åriga stadsbyggnadskonst inför Gunilla Svenssons förslag att bygga ett långt hus, klätt med glaserat tegel och format som en backe som sänker sig från ett 14-våningstorn vid evenemangshallen via en mjukt rundad sluttning ned till en vågrät linje på fem våningars höjd som löper mot Klostergårdens åttavåningsgårdar.
Själv associerar hon till Paul Klees konst, men han inspirerades av mesopotamisk kultur.
En viktig poäng är att husets 400 lägenheter förvandlar en vindpinad asfaltöken till bostäder. (Ritningen kan beskådas i fritidsförvaltningens fönster i Klostergårdens centrum).
Det är inte säkert att Gunilla Svenssons vision förverkligas. Invändningar har rests mot att det långa huset liknar en mur. Man kan bygga traditionellt och uppnå samma antal lägenheter.
Personligen finner jag Gunilla Svenssons förslag överlägset, men oavsett vilket man väljer handlar det om en förtätning som utan att ta grönområden i anspråk ger människorna ett boende med tillgång till natur inom gångavstånd. Bejaka Babels torn!
Nu till ett trist jubileum. För exakt ett år sen (6/12 06) fattade byggnadsnämnden ett mycket dåligt beslut. Den tillstyrkte okritiskt planen för utbyggnad av bup-området i St Larsparken. Ledande politiker i s och m hade nämligen på förhand lovat Realia/Kungsleden att göra det. Inför beslutet i fullmäktige tystade de kritikerna i sina egna led. Sen antogs planen, trots motstånd från alla övriga partier utom sd. Beslutet har överklagats till länsstyrelse och länsrätt, i något fall också till kammarrätt och regeringsrätt.
Lund håller på att förvandlas till en bläckfisk från vars kropp, den akademiska bondbyn, gles bebyggelse brer ut sig, omsluten av bilvägarnas växande tentakler. Bup-planen är ett exempel. Om den förverkligas förstörs en naturmarksyta i St Larsparken som är tre gånger så stor som parkeringen vid idrottsplatsen. Och varför? Jo, för att uppföra futtiga 169 lägenheter, mindre än hälften av vad Gunilla Svenssons långa hus rymmer. Följden blir ökat bilberoende eftersom området ligger långt från alla centra. Miljöcynismen drivs till sin spets genom avsikten att hyvla bort den pilevall runt området som kanske kunde skymma bebyggelsen och ta upp en bråkdel av växthusgaserna. Befria oss från bläckfisken!
Ännu har beslutet att bygga inte vunnit laga kraft. Låt oss hoppas att det aldrig sker!
Själv associerar hon till Paul Klees konst, men han inspirerades av mesopotamisk kultur.
En viktig poäng är att husets 400 lägenheter förvandlar en vindpinad asfaltöken till bostäder. (Ritningen kan beskådas i fritidsförvaltningens fönster i Klostergårdens centrum).
Det är inte säkert att Gunilla Svenssons vision förverkligas. Invändningar har rests mot att det långa huset liknar en mur. Man kan bygga traditionellt och uppnå samma antal lägenheter.
Personligen finner jag Gunilla Svenssons förslag överlägset, men oavsett vilket man väljer handlar det om en förtätning som utan att ta grönområden i anspråk ger människorna ett boende med tillgång till natur inom gångavstånd. Bejaka Babels torn!
Nu till ett trist jubileum. För exakt ett år sen (6/12 06) fattade byggnadsnämnden ett mycket dåligt beslut. Den tillstyrkte okritiskt planen för utbyggnad av bup-området i St Larsparken. Ledande politiker i s och m hade nämligen på förhand lovat Realia/Kungsleden att göra det. Inför beslutet i fullmäktige tystade de kritikerna i sina egna led. Sen antogs planen, trots motstånd från alla övriga partier utom sd. Beslutet har överklagats till länsstyrelse och länsrätt, i något fall också till kammarrätt och regeringsrätt.
Lund håller på att förvandlas till en bläckfisk från vars kropp, den akademiska bondbyn, gles bebyggelse brer ut sig, omsluten av bilvägarnas växande tentakler. Bup-planen är ett exempel. Om den förverkligas förstörs en naturmarksyta i St Larsparken som är tre gånger så stor som parkeringen vid idrottsplatsen. Och varför? Jo, för att uppföra futtiga 169 lägenheter, mindre än hälften av vad Gunilla Svenssons långa hus rymmer. Följden blir ökat bilberoende eftersom området ligger långt från alla centra. Miljöcynismen drivs till sin spets genom avsikten att hyvla bort den pilevall runt området som kanske kunde skymma bebyggelsen och ta upp en bråkdel av växthusgaserna. Befria oss från bläckfisken!
Ännu har beslutet att bygga inte vunnit laga kraft. Låt oss hoppas att det aldrig sker!
Norrsundet och Mona
av Gr
Från Veckobladets skogsindustriella medarbetare
Ni har nog läst och/eller hört att sulfatfabriken i Norrsundet ska läggas ner. De 325 anställda är förstås lessna. De har ordnat både protestdemonstration och protestmöte, och på det senare medverkade bland andra Mona Sahlin. Hon stödde deras krav vilket jag förmodar att även vänsterpartiet gör. Saken är emellertid inte så enkel.
Skogen tryter
När det träkolsbaserade svenska järnet i princip utkonkurrerades för ett hundratal år sen fick de klenare virkesdimensionerna en alternativ användning som massaved. På Kopparforskoncernens egen, smalspåriga järnväg i norra Gästrikland rullade tågen ner till kusten där det byggdes både sulfit- och sulfatfabrik. Sulfittekniken är allmänt övergiven och Kopparfors har i flera steg gått upp i den finskledda megakoncernen Stora Enso, men produktionen på sulfatfabriken i Norrsundet har byggts ut. Man har kommit tillrätta med de värsta vattenföroreningarna och produktionen är för tillfället lönsam.
Skogsindustrin är en mogen bransch med betydande konjunktursvängningar och måttlig långsiktig lönsamhet, inte minst sen de flesta företag obetänksamt nog gjort sej av med sin vattenkraft. Den tillhör på både arbetsgivar- och –tagarsidan de starkaste lobbyisterna för låga eltaxor och kärnkraftens bevarande. Utslagningen av fabriker har varit stor och en genomsnittlig massafabrik producerar nu tio gånger så mycket som för femti år sen.
Den totala kapaciteten har ökat starkt och överstiger skogstillväxten, trots att även denna har ökat, inte minst tack vare mildare klimat och kvävegödsling från vägtrafiken. Särskilt markant är överuttaget av virke i Norrland. Men det har inte räckt utan råvara har även hämtats från Brasilien (eukalyptus), baltstaterna och Ryssland. I Finland har beroendet av importved varit ännu större.
När så Ryssland avser att förädla sin skogsråvara själv och inför höga exporttullar drabbas därför Finland i första hand, och Stora Enso lägger ner flera fabriker i baslandet. Men även i Sverige blir det nedskärningar och hårdast drabbas Norrsundet.
Klimatkrisen
Nu uppträder på scenen en skogsdirektör och erbjuder sej att köpa fabriken. Finansieringen sägs vara ordnad. De flesta anställda skulle få behålla jobbet och Stora Enso skulle slippa de betydande avvecklingskostnaderna och kortsiktigt göra en god affär. Den nye ägaren in spe förklarar också att fabriken med hans tillverkningsmetod inte skulle konkurrera med finnarna om råvaran.
Stora Enso vägrar emellertid att förhandla med honom, ens att bevilja honom en tvåtimmars föredragning inför styrelsen. Det är detta till synes modesta krav som Pappers avdelning och Mona Sahlin stöder. Och som sagt väl även vänsterpartiet.
Det har inte framgått vilken tillverkningsmetod och råvara det handlar om, men vi för förstå Stora Ensos skepsis. En sulfatfabrik kan i princip inte tillverka något annat än massa för tillverkning av papper och kartong, även om det förr förekom framställning av kordsilke och processen avkastar en del biprodukter. Och det handlar om avsevärda volymer.
Vi måste inse att det är många intressen och intressenter som vill åt den svenska skogen nu, inte minst i ljuset av klimatkrisen.
Fyra argument
1. Ett av de effektivaste sätten att relativt snabbt kompensera utsläppen av koldioxid är att plantera skog och sen inte avverka den, det vill säga skapa en sänka.
2. Ska det ändå avverkas bör virket i högre grad sågas upp, inte kokas till massa. Bygger man hus av virket skapas också en sänka som varar i femti eller hundra år. Träbyggnadstekniken har utvecklats starkt under senare år.
3. Biobränsle används och efterfrågas alltmer. Redan konkurrerar cellulosaindustrin och kraftvärmeverken om vissa kvaliteter. Etanol är ett blindspår, vilket VB-läsarna tidigt fick lära sej genom Erik Kågströms artiklar, och det är metanol ur skogsråvara som gäller, säger Björn Gillberg och många andra. Därmed blir konkurrensen ännu hårdare.
4. Det finns ingen anledning varför inte brasilianare, balter och ryssar ska förädla sin fiberråvara själva.
Att ge publiken vad publiken vill ha
Därför bör vi bejaka nedläggningen i Norrsundet. Det innebär visserligen också en partiell nedläggning av själva samhället men det torde vara en långsiktig vinning. Naturen på den flacka gästrikekusten är inte särskilt upphetsande, det är svårt att försörja såna småorter med kollektivtrafik och för dagens ungdomar med deras allmänt urbana värderingar är det en negativ uppväxtmiljö.
Allt detta borde Mona Sahlin inse. I stället säger hon var hon tror att publiken vill höra och bidrar till att väcka fåfänga förhoppningar. Inte minst därför har det som sker i denna norrländska avkrok allmän och nationell relevans – och förtjänar att belysas i Veckobladet.
Kravet från facket och Mona att Maud Olofsson visar sej i Norrsundet är däremot helt rimligt.
Ni har nog läst och/eller hört att sulfatfabriken i Norrsundet ska läggas ner. De 325 anställda är förstås lessna. De har ordnat både protestdemonstration och protestmöte, och på det senare medverkade bland andra Mona Sahlin. Hon stödde deras krav vilket jag förmodar att även vänsterpartiet gör. Saken är emellertid inte så enkel.
Skogen tryter
När det träkolsbaserade svenska järnet i princip utkonkurrerades för ett hundratal år sen fick de klenare virkesdimensionerna en alternativ användning som massaved. På Kopparforskoncernens egen, smalspåriga järnväg i norra Gästrikland rullade tågen ner till kusten där det byggdes både sulfit- och sulfatfabrik. Sulfittekniken är allmänt övergiven och Kopparfors har i flera steg gått upp i den finskledda megakoncernen Stora Enso, men produktionen på sulfatfabriken i Norrsundet har byggts ut. Man har kommit tillrätta med de värsta vattenföroreningarna och produktionen är för tillfället lönsam.
Skogsindustrin är en mogen bransch med betydande konjunktursvängningar och måttlig långsiktig lönsamhet, inte minst sen de flesta företag obetänksamt nog gjort sej av med sin vattenkraft. Den tillhör på både arbetsgivar- och –tagarsidan de starkaste lobbyisterna för låga eltaxor och kärnkraftens bevarande. Utslagningen av fabriker har varit stor och en genomsnittlig massafabrik producerar nu tio gånger så mycket som för femti år sen.
Den totala kapaciteten har ökat starkt och överstiger skogstillväxten, trots att även denna har ökat, inte minst tack vare mildare klimat och kvävegödsling från vägtrafiken. Särskilt markant är överuttaget av virke i Norrland. Men det har inte räckt utan råvara har även hämtats från Brasilien (eukalyptus), baltstaterna och Ryssland. I Finland har beroendet av importved varit ännu större.
När så Ryssland avser att förädla sin skogsråvara själv och inför höga exporttullar drabbas därför Finland i första hand, och Stora Enso lägger ner flera fabriker i baslandet. Men även i Sverige blir det nedskärningar och hårdast drabbas Norrsundet.
Klimatkrisen
Nu uppträder på scenen en skogsdirektör och erbjuder sej att köpa fabriken. Finansieringen sägs vara ordnad. De flesta anställda skulle få behålla jobbet och Stora Enso skulle slippa de betydande avvecklingskostnaderna och kortsiktigt göra en god affär. Den nye ägaren in spe förklarar också att fabriken med hans tillverkningsmetod inte skulle konkurrera med finnarna om råvaran.
Stora Enso vägrar emellertid att förhandla med honom, ens att bevilja honom en tvåtimmars föredragning inför styrelsen. Det är detta till synes modesta krav som Pappers avdelning och Mona Sahlin stöder. Och som sagt väl även vänsterpartiet.
Det har inte framgått vilken tillverkningsmetod och råvara det handlar om, men vi för förstå Stora Ensos skepsis. En sulfatfabrik kan i princip inte tillverka något annat än massa för tillverkning av papper och kartong, även om det förr förekom framställning av kordsilke och processen avkastar en del biprodukter. Och det handlar om avsevärda volymer.
Vi måste inse att det är många intressen och intressenter som vill åt den svenska skogen nu, inte minst i ljuset av klimatkrisen.
Fyra argument
1. Ett av de effektivaste sätten att relativt snabbt kompensera utsläppen av koldioxid är att plantera skog och sen inte avverka den, det vill säga skapa en sänka.
2. Ska det ändå avverkas bör virket i högre grad sågas upp, inte kokas till massa. Bygger man hus av virket skapas också en sänka som varar i femti eller hundra år. Träbyggnadstekniken har utvecklats starkt under senare år.
3. Biobränsle används och efterfrågas alltmer. Redan konkurrerar cellulosaindustrin och kraftvärmeverken om vissa kvaliteter. Etanol är ett blindspår, vilket VB-läsarna tidigt fick lära sej genom Erik Kågströms artiklar, och det är metanol ur skogsråvara som gäller, säger Björn Gillberg och många andra. Därmed blir konkurrensen ännu hårdare.
4. Det finns ingen anledning varför inte brasilianare, balter och ryssar ska förädla sin fiberråvara själva.
Att ge publiken vad publiken vill ha
Därför bör vi bejaka nedläggningen i Norrsundet. Det innebär visserligen också en partiell nedläggning av själva samhället men det torde vara en långsiktig vinning. Naturen på den flacka gästrikekusten är inte särskilt upphetsande, det är svårt att försörja såna småorter med kollektivtrafik och för dagens ungdomar med deras allmänt urbana värderingar är det en negativ uppväxtmiljö.
Allt detta borde Mona Sahlin inse. I stället säger hon var hon tror att publiken vill höra och bidrar till att väcka fåfänga förhoppningar. Inte minst därför har det som sker i denna norrländska avkrok allmän och nationell relevans – och förtjänar att belysas i Veckobladet.
Kravet från facket och Mona att Maud Olofsson visar sej i Norrsundet är däremot helt rimligt.
Galet, förblindat, dumt
av Sten Henriksson
Jag vet inget område som är så präglat av galenskap, verklighetsförnekande, ideologisk blindhet och allmän dumhet som försvarspolitik och det gäller i särskilt grad svensk försvarspolitik. Det är så orden stockar sig i halsen när man ska tala om det.
Pengarna rullar
Låt mig börja lite mjukt med att tala om kostnader. Sveriges militärmakt kostar 40 miljarder årligen och ger numera en styrka på mindre än tiotusen man. Finland lägger tjugo miljarder och får för det en modern värnpliktsarmé på 300,000 soldater. Skillnaden är att Sverige köper 210 JAS-plan som, vi inte behöver. Varför gör vi det? Jo därför att det finns en starkt lobby, brett över partierna från moderater till socialdemokrater till att hålla försvarsindustrin och särskilt Saab under armarna. Glädjande nog verkar finansminister Borg vackla på den punkten, men den socialdemokratiska oppositionen är på väg att återföra honom till ordningen.
Allt detta är dock småpotatis gentemot den enorma förskingring det inneburit när man nu sprängt, krossat, smält ner, eldat upp och skrotat femtio års materiel och kunskaper i det gamla försvaret. Visst, där fanns en del gamla träskidor och långkalsonger som nog inte var helt up to date, men det mesta var funktionsdugligt och hade kunnat vara bra att ha, det senare en term som hatades av militärledningen. T.ex. var det så under stormen Gudrun att de tusentals elverk som nyss stod i de småländska förråden var utsålda. Jag tror de hade varit bra att ha, liksom en och annan säng och filt i civilförsvarets förråd. De förråden finns inte mer.
Det nya försvaret
Men låt oss då gå till det nya svenska försvaret. Sverige försvaras numera bäst i Afghanistan förklarar tänkarna i Högkvarteret och deras kompisar i Försvarsberedningen. Ja, så säger de på fullt allvar. Sverige har gått från invasionsförsvar till insatsförsvar och ska vara med och rentav leda en Nordic Battlegroup med svenska, finska, estniska m.fl soldater, en EU-styrka om ett par tusen man. Det viktig här är att inse att det är ingen fredstyrka, det är ingen styrka som ska se till att vapenstillestånd hålls eller civilbefolkning skyddas. Den ska strida, den ska delta i den nya typen av krig som håller på att skapas, man kan kalla dem humanitära krig. Om ett land inte inser sitt eget bästa och inför demokrati och marknadsekonomi så ska det tvingas till det, med vapenmakt. Det finns inga krav på att styrkan bara får sättas in efter FN-beslut, nej det räcker att EU kallar. Den är naturligtvis skitdyr att utrusta och den är till förväxling lik NATO:s stridsgrupper. Man kan förmoda att den är det nya Sveriges sätt att visa och träna sin interoperabilitet som det heter när man anpassar sig till NATO. Språket i stridsgruppen ska vara engelska.
Som motiv brukar det anföras att svenska soldater mår bra av att känna på lite verkligt krig, argument som ju också framfördes under andra världskriget när vi modigt skulle sluta upp vid Finlands sida mot bolsjevismen borta och hemma. Ett annat argument man kan få höra är att Europa ska visa sin självständighet genom att det är inte bara amerikanska trupper som kan skickas i världen. För all del, men det går inte att skicka iväg den nordiska stridsgruppen utan amerikansk stöd och godkännande. Det är bara amerikanerna som har transportflygplanen och förresten är både Norge och Estland NATO-medlemmar och då bestämmer i praktiken USA gränserna för vad de får göra.
Inga militära hot
Som har framkommit har i veckan Försvarsberedningen, de politiker som ska tänka på tio års sikt, nu kommit med sitt utlåtande. Det finns inga militära hot mot Sverige under överskådlig tid och det är förstås sant. Det har det såvitt man kan bedöma inte funnits under de senaste 60 åren heller. Danmark och Norge var i ett krigsläge hotade av enkelt geografiska skäl. Men det var inte Sverige, dvs. så länge vi såg till att vi genom ett hjälpligt stort försvar inte vara ett vakuum som drog till sig vare sig Öst eller Väst.
Men vad blir då slutsatsen av det? Jo att vi alltmer ska närma oss NATO (nu befinner vi oss nära NATO:s hård kärna som Bildt sa i Uppsala häromkvällen) och det ställer både sossar, miljöpartister och borgare upp på. Varför ska vi då inte gå med ordentligt? Det vill borgarna, och en del av sossarna, men det skulle bli ett opinionsmässigt bakslag eftersom det finns en massiv opinion mot. Nej försiktigt, försiktigt ska vi närma oss. Varför reagerar inte vänsterflygeln i (s). Finns den? Är det Urban Ahlins utrikespolitik som gäller?
Faktiskt: Vänsterpartiet behövs!
Västerpartiet reserverar sig faktiskt ganska tydligt och säger i en nyckelmening: ”Sverige bör återgå till sin tidigare framgångsrika säkerhetspolitik som bygger på neutralitet, milit’är alliansfrihet, nedrustning och stöd till FN”. Javisst, det ju sanslöst att tro att vi genom att närma oss NATO skulle bli säkrare, när det så klart är tvärtom.
Anknytning till den aggressiva och nedåtgående stormakten är det säkraste sättet att dra på sig säkerhetsproblem. Men naturligtvis är det så att vad vänsterrepresentanten säger hålls det tyst om. Alla medier talar om hur det praktiskt taget råder enighet tvärs över partigränserna.
Gudarna ska veta att vänsterpartiet har sina brister. Och jag har inte dolt att jag haft en viss förståelse för dem som i trötthet och ilska lämnat partiet. Men det är vänsterpartiet som på område efter område visar sig stå upp för de progressiva traditioner som växt fram ur den svenska arbetarrörelsen. Vänsterpartiet visar sig vara ensamt om att hävda klassisk socialdemokratisk utrikespolitik, från Wigforss och Undén till Palme. Stöd Vänsterpartiet!
Pengarna rullar
Låt mig börja lite mjukt med att tala om kostnader. Sveriges militärmakt kostar 40 miljarder årligen och ger numera en styrka på mindre än tiotusen man. Finland lägger tjugo miljarder och får för det en modern värnpliktsarmé på 300,000 soldater. Skillnaden är att Sverige köper 210 JAS-plan som, vi inte behöver. Varför gör vi det? Jo därför att det finns en starkt lobby, brett över partierna från moderater till socialdemokrater till att hålla försvarsindustrin och särskilt Saab under armarna. Glädjande nog verkar finansminister Borg vackla på den punkten, men den socialdemokratiska oppositionen är på väg att återföra honom till ordningen.
Allt detta är dock småpotatis gentemot den enorma förskingring det inneburit när man nu sprängt, krossat, smält ner, eldat upp och skrotat femtio års materiel och kunskaper i det gamla försvaret. Visst, där fanns en del gamla träskidor och långkalsonger som nog inte var helt up to date, men det mesta var funktionsdugligt och hade kunnat vara bra att ha, det senare en term som hatades av militärledningen. T.ex. var det så under stormen Gudrun att de tusentals elverk som nyss stod i de småländska förråden var utsålda. Jag tror de hade varit bra att ha, liksom en och annan säng och filt i civilförsvarets förråd. De förråden finns inte mer.
Det nya försvaret
Men låt oss då gå till det nya svenska försvaret. Sverige försvaras numera bäst i Afghanistan förklarar tänkarna i Högkvarteret och deras kompisar i Försvarsberedningen. Ja, så säger de på fullt allvar. Sverige har gått från invasionsförsvar till insatsförsvar och ska vara med och rentav leda en Nordic Battlegroup med svenska, finska, estniska m.fl soldater, en EU-styrka om ett par tusen man. Det viktig här är att inse att det är ingen fredstyrka, det är ingen styrka som ska se till att vapenstillestånd hålls eller civilbefolkning skyddas. Den ska strida, den ska delta i den nya typen av krig som håller på att skapas, man kan kalla dem humanitära krig. Om ett land inte inser sitt eget bästa och inför demokrati och marknadsekonomi så ska det tvingas till det, med vapenmakt. Det finns inga krav på att styrkan bara får sättas in efter FN-beslut, nej det räcker att EU kallar. Den är naturligtvis skitdyr att utrusta och den är till förväxling lik NATO:s stridsgrupper. Man kan förmoda att den är det nya Sveriges sätt att visa och träna sin interoperabilitet som det heter när man anpassar sig till NATO. Språket i stridsgruppen ska vara engelska.
Som motiv brukar det anföras att svenska soldater mår bra av att känna på lite verkligt krig, argument som ju också framfördes under andra världskriget när vi modigt skulle sluta upp vid Finlands sida mot bolsjevismen borta och hemma. Ett annat argument man kan få höra är att Europa ska visa sin självständighet genom att det är inte bara amerikanska trupper som kan skickas i världen. För all del, men det går inte att skicka iväg den nordiska stridsgruppen utan amerikansk stöd och godkännande. Det är bara amerikanerna som har transportflygplanen och förresten är både Norge och Estland NATO-medlemmar och då bestämmer i praktiken USA gränserna för vad de får göra.
Inga militära hot
Som har framkommit har i veckan Försvarsberedningen, de politiker som ska tänka på tio års sikt, nu kommit med sitt utlåtande. Det finns inga militära hot mot Sverige under överskådlig tid och det är förstås sant. Det har det såvitt man kan bedöma inte funnits under de senaste 60 åren heller. Danmark och Norge var i ett krigsläge hotade av enkelt geografiska skäl. Men det var inte Sverige, dvs. så länge vi såg till att vi genom ett hjälpligt stort försvar inte vara ett vakuum som drog till sig vare sig Öst eller Väst.
Men vad blir då slutsatsen av det? Jo att vi alltmer ska närma oss NATO (nu befinner vi oss nära NATO:s hård kärna som Bildt sa i Uppsala häromkvällen) och det ställer både sossar, miljöpartister och borgare upp på. Varför ska vi då inte gå med ordentligt? Det vill borgarna, och en del av sossarna, men det skulle bli ett opinionsmässigt bakslag eftersom det finns en massiv opinion mot. Nej försiktigt, försiktigt ska vi närma oss. Varför reagerar inte vänsterflygeln i (s). Finns den? Är det Urban Ahlins utrikespolitik som gäller?
Faktiskt: Vänsterpartiet behövs!
Västerpartiet reserverar sig faktiskt ganska tydligt och säger i en nyckelmening: ”Sverige bör återgå till sin tidigare framgångsrika säkerhetspolitik som bygger på neutralitet, milit’är alliansfrihet, nedrustning och stöd till FN”. Javisst, det ju sanslöst att tro att vi genom att närma oss NATO skulle bli säkrare, när det så klart är tvärtom.
Anknytning till den aggressiva och nedåtgående stormakten är det säkraste sättet att dra på sig säkerhetsproblem. Men naturligtvis är det så att vad vänsterrepresentanten säger hålls det tyst om. Alla medier talar om hur det praktiskt taget råder enighet tvärs över partigränserna.
Gudarna ska veta att vänsterpartiet har sina brister. Och jag har inte dolt att jag haft en viss förståelse för dem som i trötthet och ilska lämnat partiet. Men det är vänsterpartiet som på område efter område visar sig stå upp för de progressiva traditioner som växt fram ur den svenska arbetarrörelsen. Vänsterpartiet visar sig vara ensamt om att hävda klassisk socialdemokratisk utrikespolitik, från Wigforss och Undén till Palme. Stöd Vänsterpartiet!
Bilens herravälde förblir orubbat
av Ulf Nymark
Uppdaterade riktlinjer för gång- och cykeltrafik:
Att separera gångbanor från cykelbanor är dåligt. Det gentemot cykel- och gångtrafik starkt diskriminerande systemet med knapptryckning för att få grönt vid trafikljus är helt är invändningsfritt. Om detta var borgare, socialdemokrater och vänsterpartister helt eniga när en uppdatering av den fyra år gamla pållissin för gång- och cykeltrafik stod på Tekniska nämndens dagordning vid sammanträdet denna vecka.
Från Tekniska förvaltningens tjänstemän fanns ett förslag som i stort sett enbart bestod av redaktionella förändringar i förhållande till gällande riktlinjer som alltså antogs år 2003. Denna pållissi är det dokument som ska styra den fysiska utformningen av GC-banor och miljön däromkring under de närmast kommande åren.
Demokratisk Vänster (som i nämnden representeras av undertecknad) hade för ovanlighetens skull förslags- och rösträtt, beroende på att Miljöpartiets representant hade förhinder.
Nej till återremiss för tillgänglighet
DV föreslog i första hand återremiss av pållissin bland annat för att den beträffande övergångsställen, gångbanors bredd och gångtrafikens separering från såväl cykel- som bilbana skulle anpassas till att svara mot kraven i Boverkets föreskrifter för tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionshinder. När detta krav avslogs av nämnden la vi följande fem yrkanden:
Fem DV-yrkanden
1. att även i de fall då gångpassagen ligger i kombination med en cykelöverfart erfordras en separat ramp för gångtrafik i enlighet med Boverkets anvisningar (BFS 2004:15) § 8
2. att systemet med tryckknappar för gående och cyklister successivt mönstras ut. Endast vid friliggande ljussignaler där det inte är möjligt att detektera gångtrafik kan tryckknappar förekomma. GC-trafiken har också här prioritet.
3. att huvudregeln ska vara att vid /GC-banor/ utmed gator och tunnlar ska gångbana vara väl åtskild från bilkörbana och cykelbana. Detta i enlighet med Boverkets anvisningar (BFS 2004:15) § 7
4. att avståndet mellan två cykelparkeringsplatser ska följa samma princip som gäller för parkering av bilar, dvs att avståndet mellan p-platserna ska vara så brett att fordonen inte hakar in i och skaver mot varandra och att utrymme för avstigning och avlastning finns. Cykelställ skall som regel förses med tak där inte utrymmes- eller tillgänglighetsskäl talar emot det
5. att komplettera mål 9 /om GC-trafikanters framkomlighet vid väg- och byggarbeten/ med : Vid bygg- och grävningsarbeten ska byggherrar och entreprenörer åläggas att följa rekommendationer i enlighet med Sveriges Kommuner och Landstings handbok ”Utmärkt! – Säkerhetsanordningar och utmärkning vid gatuarbeten”
Enighet från Moderaterna till Vänsterpartiet
De fyra första punkterna röstades samtliga ner av en majoritet bestående av borgare, socialdemokrater och vänsterpartister, enbart den sista punkten (vars syfte är att komma tillrätta med den rådande nonchalanta - och ofta helt obefintliga - hänvisningen av GC-trafik vid väg- och byggarbeten – till skillnad från den omsorgsfulla hänsyn som tas till biltrafiken) vann nämndens gillande. DV var för övrigt det enda parti som överhuvdtaget hade förslag till förändringar av pållissin.
Fortsatt blandning av gång- och cykeltrafik
Nu har alltså en stor majoritet sagt ifrån att så som cykel- och gångbanor byggs idag, så ska det också vara i framtiden. Gående ska fortsätta att blandas med cyklister. Enda skillnaden mellan gångbana och cykelbana är i bästa fall differentierad beläggning, i näst bästa fall en vit linje och i sämsta fall ingen skillnad alls. I denna fråga har för övrigt Vänsterpartiet gått ifrån sitt sedan lång tid tillbaka uttalade krav på gångbanors åtskiljande från cykelbanor. Och så sent som i fullmäktige i september röstade v för ett DV-förslag om att separering av gångtrafik från cykeltrafik.
Gående tvingas ut på cykelöverfarten
Anmärkningsvärt är också att så många partier struntar i Boverkets föreskrifter om tillgänglighet. Det gäller inte bara frågan om att åtskilja gångtrafik från cykel- och biltrafik. Tillgänglighetsföreskrifternas krav på ramp vid övergångsställen ska som regel inte följas när övergångsstället ligger i kombination med cykelöverfart, menar majoriteten. Rullator-gångare, rullstolsburna, fotgängare med barnvagn ska då tvingas ut i cykeltrafiken för att nyttja cykelbanans ramp. Därmed utsätts såväl gående som cyklister för en kraftigt ökad olycksrisk.
Tryckfrihet för gång- och cykeltrafik
I lundatrafiken i dag diskrimineras gång- och cykeltrafik på många sätt till förmån för biltrafiken. De kanske mest påtagliga orättvisorna är att GC-trafiken vid många trafikljus måste trycka på knappar för att få grönt ljus. Bilister slipper att trycka. Men om nu någon trafikantkategori ska trycka på knappar för att få passera en gatukorsning så är det väl bilisterna! Trafikljusen har enbart tillkommit på grund av biltrafikens behov, inte cyklisters och gåendes. Det enklaste sättet att nå jämställdhet mellan bil- och GC-trafik i detta avseende är, vilket DV alltså yrkade, att införa tryckfrihet även för fotgängare och cyklister.
Bekväma bilparkeringar – och obekväm cykelparkering
En annan diskriminerande punkt är parkeringsplatser för cyklister. Cykelställen är för trånga, cyklar hakar in i och skaver och sliter mot varandra. Det är trångt för av- och pålastning av gods i cykelställen. För bilar ser det helt annorlunda ut: utrymmet mellan de parkerade bilarna är generöst tilltaget, deras flanker går inte in i varandra, de nöts och stöts inte mot varandra och det är lätt att lasta av och på gods. Varför sex partier i Lund tycker att detta är bra tingens ordning är för mej obegripligt.
Bilens herravälde
Sammanfattningsvis: sammanblandningen av fotgängare med cykeltrafik på gång- och cykelbanor kommer att fortsätta. Irritationen och konflikterna mellan dessa de två miljövänligaste trafikslagen kommer att permanentas och öka i intensitet. GC-trafiken kommer även i fortsättningen att vara i strykklass gentemot bilismen. Visst, Lund satsar en hel del på gående och cyklister. Men det sker alltid inom den ram och på de villkor som den ”riktiga” trafiken, dvs. biltrafiken, anses kräva. Bilens herravälde på Lunds gator och vägar är och förblir orubbad och kommer att så förbli under lång tid framöver.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster i Tekniska nämnden
PS. Jo, jag vet att pållissi stavas ”policy”. På engelska. Om vi nu ändå ska dras med anglosaxiska ord i officiella dokument menar jag att de borde skrivas med försvenskad stavning. DS
Att separera gångbanor från cykelbanor är dåligt. Det gentemot cykel- och gångtrafik starkt diskriminerande systemet med knapptryckning för att få grönt vid trafikljus är helt är invändningsfritt. Om detta var borgare, socialdemokrater och vänsterpartister helt eniga när en uppdatering av den fyra år gamla pållissin för gång- och cykeltrafik stod på Tekniska nämndens dagordning vid sammanträdet denna vecka.
Från Tekniska förvaltningens tjänstemän fanns ett förslag som i stort sett enbart bestod av redaktionella förändringar i förhållande till gällande riktlinjer som alltså antogs år 2003. Denna pållissi är det dokument som ska styra den fysiska utformningen av GC-banor och miljön däromkring under de närmast kommande åren.
Demokratisk Vänster (som i nämnden representeras av undertecknad) hade för ovanlighetens skull förslags- och rösträtt, beroende på att Miljöpartiets representant hade förhinder.
Nej till återremiss för tillgänglighet
DV föreslog i första hand återremiss av pållissin bland annat för att den beträffande övergångsställen, gångbanors bredd och gångtrafikens separering från såväl cykel- som bilbana skulle anpassas till att svara mot kraven i Boverkets föreskrifter för tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionshinder. När detta krav avslogs av nämnden la vi följande fem yrkanden:
Fem DV-yrkanden
1. att även i de fall då gångpassagen ligger i kombination med en cykelöverfart erfordras en separat ramp för gångtrafik i enlighet med Boverkets anvisningar (BFS 2004:15) § 8
2. att systemet med tryckknappar för gående och cyklister successivt mönstras ut. Endast vid friliggande ljussignaler där det inte är möjligt att detektera gångtrafik kan tryckknappar förekomma. GC-trafiken har också här prioritet.
3. att huvudregeln ska vara att vid /GC-banor/ utmed gator och tunnlar ska gångbana vara väl åtskild från bilkörbana och cykelbana. Detta i enlighet med Boverkets anvisningar (BFS 2004:15) § 7
4. att avståndet mellan två cykelparkeringsplatser ska följa samma princip som gäller för parkering av bilar, dvs att avståndet mellan p-platserna ska vara så brett att fordonen inte hakar in i och skaver mot varandra och att utrymme för avstigning och avlastning finns. Cykelställ skall som regel förses med tak där inte utrymmes- eller tillgänglighetsskäl talar emot det
5. att komplettera mål 9 /om GC-trafikanters framkomlighet vid väg- och byggarbeten/ med : Vid bygg- och grävningsarbeten ska byggherrar och entreprenörer åläggas att följa rekommendationer i enlighet med Sveriges Kommuner och Landstings handbok ”Utmärkt! – Säkerhetsanordningar och utmärkning vid gatuarbeten”
Enighet från Moderaterna till Vänsterpartiet
De fyra första punkterna röstades samtliga ner av en majoritet bestående av borgare, socialdemokrater och vänsterpartister, enbart den sista punkten (vars syfte är att komma tillrätta med den rådande nonchalanta - och ofta helt obefintliga - hänvisningen av GC-trafik vid väg- och byggarbeten – till skillnad från den omsorgsfulla hänsyn som tas till biltrafiken) vann nämndens gillande. DV var för övrigt det enda parti som överhuvdtaget hade förslag till förändringar av pållissin.
Fortsatt blandning av gång- och cykeltrafik
Nu har alltså en stor majoritet sagt ifrån att så som cykel- och gångbanor byggs idag, så ska det också vara i framtiden. Gående ska fortsätta att blandas med cyklister. Enda skillnaden mellan gångbana och cykelbana är i bästa fall differentierad beläggning, i näst bästa fall en vit linje och i sämsta fall ingen skillnad alls. I denna fråga har för övrigt Vänsterpartiet gått ifrån sitt sedan lång tid tillbaka uttalade krav på gångbanors åtskiljande från cykelbanor. Och så sent som i fullmäktige i september röstade v för ett DV-förslag om att separering av gångtrafik från cykeltrafik.
Gående tvingas ut på cykelöverfarten
Anmärkningsvärt är också att så många partier struntar i Boverkets föreskrifter om tillgänglighet. Det gäller inte bara frågan om att åtskilja gångtrafik från cykel- och biltrafik. Tillgänglighetsföreskrifternas krav på ramp vid övergångsställen ska som regel inte följas när övergångsstället ligger i kombination med cykelöverfart, menar majoriteten. Rullator-gångare, rullstolsburna, fotgängare med barnvagn ska då tvingas ut i cykeltrafiken för att nyttja cykelbanans ramp. Därmed utsätts såväl gående som cyklister för en kraftigt ökad olycksrisk.
Tryckfrihet för gång- och cykeltrafik
I lundatrafiken i dag diskrimineras gång- och cykeltrafik på många sätt till förmån för biltrafiken. De kanske mest påtagliga orättvisorna är att GC-trafiken vid många trafikljus måste trycka på knappar för att få grönt ljus. Bilister slipper att trycka. Men om nu någon trafikantkategori ska trycka på knappar för att få passera en gatukorsning så är det väl bilisterna! Trafikljusen har enbart tillkommit på grund av biltrafikens behov, inte cyklisters och gåendes. Det enklaste sättet att nå jämställdhet mellan bil- och GC-trafik i detta avseende är, vilket DV alltså yrkade, att införa tryckfrihet även för fotgängare och cyklister.
Bekväma bilparkeringar – och obekväm cykelparkering
En annan diskriminerande punkt är parkeringsplatser för cyklister. Cykelställen är för trånga, cyklar hakar in i och skaver och sliter mot varandra. Det är trångt för av- och pålastning av gods i cykelställen. För bilar ser det helt annorlunda ut: utrymmet mellan de parkerade bilarna är generöst tilltaget, deras flanker går inte in i varandra, de nöts och stöts inte mot varandra och det är lätt att lasta av och på gods. Varför sex partier i Lund tycker att detta är bra tingens ordning är för mej obegripligt.
Bilens herravälde
Sammanfattningsvis: sammanblandningen av fotgängare med cykeltrafik på gång- och cykelbanor kommer att fortsätta. Irritationen och konflikterna mellan dessa de två miljövänligaste trafikslagen kommer att permanentas och öka i intensitet. GC-trafiken kommer även i fortsättningen att vara i strykklass gentemot bilismen. Visst, Lund satsar en hel del på gående och cyklister. Men det sker alltid inom den ram och på de villkor som den ”riktiga” trafiken, dvs. biltrafiken, anses kräva. Bilens herravälde på Lunds gator och vägar är och förblir orubbad och kommer att så förbli under lång tid framöver.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster i Tekniska nämnden
PS. Jo, jag vet att pållissi stavas ”policy”. På engelska. Om vi nu ändå ska dras med anglosaxiska ord i officiella dokument menar jag att de borde skrivas med försvenskad stavning. DS
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)