Innan nattåget avgår av Gunnar Sandin

Om några timmar lägger jag mej på tåget (surprise!) till Kontinenten. Men först några rader inför EU-valet.

Utan musik
Vid lunchtid talade Lars Ohly på Stortorget. Ett kort tal, kanske tio minuter, sen bar det av till nästa stad och möte. Förmodligen ett nytt torg med människor som slagit sej ner på bänkarna utan avsikt att höra ett valtal, ännu fler som skyndar förbi efter en hastig blick på den från teve kände talaren samt ett fåtal som verkligen står och lyssnar. De flesta av de senare partiaktivister.
Normalt upplever jag torgmöten snett bakom talaren, med ett blåsinstrument i näven. Orkestern och jag föreställer oss att vi ökar mötets attraktion med vår musik, men jag är inte säker. Det brukar inte vara några massor som stannar upp för oss heller. Hade vi fått fler att lyssna på Ohly? Röda Kapellet var hursomhelst inte inviterat att delta.
De politiska torgmötena har dömts ut till förmån för något som kallas sociala medier. Men inte ens Obama avstod från traditionella whistle-stops (korta tal från kampanjtågets bakersta plattform) under sin valspurt. Och för partifunktionärerna är mötena handfasta bevis för att de gör något. Det är kanske därför de (mötena) lever kvar.

Fyra skäl
Vad sa då Ohly? Jo att folk borde rösta på vänsterpartiet av tre skäl: arbetsrätten, klimatet (”exportera inte Sveriges miljöskuld” för att nå EU:s utsläppsmål) och feminismen. Tre goda skäl, men så la han till ett fjärde: ledamöternas orimliga ekonomiska förmåner (”Margot Wallström har tjänat 25 miljoner i EU”). Vänsterns toppkandidat Eva-Britt Svensson kritiserar förmånerna och lever som hon lär (fast till skillnad från Mp:s Carl Schlyter tar hon flyg, inte tåg, till Bryssel).
Så vi får hoppas att Svensson blir återvald. Det är troligt men inte helt säkert om man får tro opinonsmätningarna.
De är extra otillförlitliga inför detta valet men visar ändå att Vänsterpartiet kampanjar i motvind. Det tycktes tidigare finnas en insikt om opinionsläget i partistyrelsen när den satte som mål att slå vakt om de två nuvarande mandaten. Men ett senare möte la ribban högre, på tre mandat. Förstås ett utslag av vänsterns gamla voluntarism men också rosa förhoppningar om alla unionsmotståndare som skulle strömma till efter Miljöpartiets omsvängning.
I politiken vinner den som kan läsa framtiden, har någon sagt, och det är tydligt att Mp läser bättre än V, att allt fler svenskar accepterar EU. En mätning visade att det var 52 procent av V-symparna som var mot EU. En majoritet förvisso men en mycket liten när det gäller ett parti som i programmet kräver inte bara ett svenskt utträde utan också att EU ska upplösas.
En mer intelligent hållning som erkände att partiet innehöll båda EU-vänner och –fiender, och lät detta komma till uttryck på valsedeln (precis som hos Socialdemokraterna) hade kanske varit mer framgångsrik. Men erfarenheten har lärt oss att inte vänta för mycket av Vänsterpartiets kongresser och den ledning som de väljer.

Inte självklart
Det hade varit trevligt ifall opinionsvändningen berott på att fler hade kommit att dela min egen marxistiska syn på EU (”Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig”, Kommunistiska manifestet, 1848), inte på resignation. Men jag är ändå glad åt den nya EU-positivismen, trots att jag tagit intryck av seriös kritik av unionsprojektet från initierade bedömare som till exempel före detta EU-parlamentarikerna Jonas Sjöstedt och Herman Schmid.
Den senare upprepade sin kritik i samband med Röda Kapellets förstamajkonsert. Men hur borde man rösta? Inte självklart på ett EU-negativt parti, sa Herman.