”Krisen” innebär möjligheter – men är de politiskt möjliga? av Bertil Egerö

Finanskrisen avsätter vissa positiva spår: koldioxidutsläppen har minskat, och likaså sopbergen. Precis det vi alla önskade – innan krisen satte in. Men myntets baksida – ökad arbetslöshet här hemma, ökad fattigdom i fattiga länder – dominerar ännu det politiska engagemanget och kan göra att vi missar det gyllene tillfälle en sådan här kris erbjuder.
Det brådskar nämligen att föra samman krishanteringen med strategier för att minska miljöfarliga utsläpp och ohållbar resursexploatering. Lyckas de statliga krispaketen kommer ju hjulen igång igen och den ohållbara tillväxten fortsätter. Med en sådan politik kommer heller inga radikala förslag upp i höstens Köpenhamnskonferens om världens miljöproblem.
Det finns vägar att både motverka ökad arbetslöshet och behålla miljövinsterna ur krisen. Även om de inte är lätta att få gehör för i dagens nyliberala klimat måste de upp på dagordningen och diskuteras. Ju längre finanskrisen varar, desto större öppenhet för alternativa svar. Jag har ett konkret förslag att bidra med. Välkomna till debatt!

Vår halvt omedvetna övergång till en slösaktig livsstil
En av de mest radikala förändringarna i våra materiella levnadsmönster under åren sedan andra världskriget handlar om hur vi konsumerar. ’Hushållning’ var under de tidiga åren ett vägledande begrepp. Gradvis inlemmades vi alla i en annan anda – köp, byt, släng. Ikea och Lena Larsson befann sig i (omedveten?) allians om att man ska byta möbler, kök, badrum, kläder när man tröttnat på dem, oavsett om de ännu fungerade eller inte. Idag har den synen penetrerat hela systemet: när en sladd lossnar slängs lampan, när en kylskåpsdörr hänger snett slängs kylskåpet. Reservdelar är ofta så dyra att det ”inte lönar sig” att försöka laga. Alla, från den vanliga konsumenten till skolan, arbetsplatsen, mekanikern och detaljhandeln, lever med en släng-praktik som skapar oerhörda berg av ännu användbara varor, inte minst kapitalvaror.
Jag lever sedan länge i ett kollektivhus. De första (och idag äldre) invånarna samsas väl kring tillvaratagande, inköp av begagnat mm. Yngre hushåll har nu flyttat in, och för dem är det en självklarhet att kasta bort vad man inte längre gillar eller som inte är alldeles helt. De är inga slösare, bara goda representanter för ett synsätt som idag oreflekterat praktiseras troligen av en klar majoritet av svenskarna.
Jag tror att de flesta av oss har glömt bort hur man reparerar och underhåller sina ägodelar. Det är svårt att hitta goda hantverkare som gör sådana arbeten, till rimliga kostnader. I fattigare länder som jag besökt importeras alla slags begagnade varor, från bilar och motorer till datorer och kylskåp, som repareras och underhålls på ett sätt som vi idag i stort sett saknar hantverkskompetens att göra. Ett radioprogram förra året förmedlade en konflikt mellan en kvinna från DRCongo och våra myndigheter. Hon deltog i insamling av kapitalvaror vi kastat, och som skeppades till bekanta i Kinshasa för reparation och användning. Enligt myndigheten, som stoppade verksamheten, är dessa varor att betrakta som sopor, och sopor får inte exporteras – läs dumpas – i främmande länder. En lovvärd regel, som i detta fall representerade ett helt felaktigt synsätt.

Varors värde och deras hantering på marknaden
Begreppet hushållning bygger på att varor har bruksvärden som kan tas tillvara. Förlusten av det begreppet i vår vardagsvärld innebär att vi enbart reagerar på marknadens kortsiktiga definition av värde i snabba pengatermer: ”det lönar sig inte”, ”det kostar för mycket”, att underhålla, reparera etc. ’Marknaden’, eller de som tjänar på att vi köper, arbetar aldrig långsiktigt. Tillverka på billigaste sätt, och sälja till bästa vinst, är dess sätt att operera.
Även om insikten växer att många ingredienser i färdiggjorda varor är icke-förnybara, är det svårt att skapa ett intresse hos marknadsaktörerna för att tillvarata ingredienser eller varor. Kortsiktigheten, och den ständiga konkurrensen, gör att de väljer den billigaste vägen även om den kan väntas leda till att den aktuella varan relativt snart inte kan produceras.
Att återskapa en relation till varor som karakteriseras av ’hushållning’ är svårt. Globaliseringen innebär att billig arbetskraft och (relativt) fri exploatering av råvaror i andra regioner gör den färdiga varan mycket billig på vår marknad. Att skapa och underhålla reservdelslager för utgående modeller är inte profitabelt så länge varuflödet kan fortsätta. Detta mönster behöver brytas. Att förlänga livet på kapitalvaror innebär en mycket konkret insats i miljöpositiv riktning. Flera förbättringar uppnås: färre nya kapitalvaror efterfrågas vilket sparar råvaror och upparbetning, arbetstid och fraktkostnader; och det i varje vara inbyggda värdet realiseras mycket längre samtidigt som olika kostnader förenade med skrotning av kasserade varor minskar.

Att skapa arbetstillfällen och att minska miljöhoten – kan de förenas?
Krisen ger arbetslöshet. Yrkesskickliga arbetare ställs utan jobb. Konsumtionen av varor minskar. Det svar jag ser är att föra in arbetslösa i en verksamhet som syftar till att förlänga livet på varor och därmed göra dem tillgängliga för hushåll med minskande inkomster. Arbetslösa behöver omskolas till reparatörer och underhållare av alla slags varor, och en marknad behöver skapas av underhåll, reparation och försäljning av begagnade varor. ’Återbruk’ som även omfattar att tillvarata användbara delar eller ingredienser i varor som tjänat ut, för att ge dem ny tjänst i andra varor.
Omskolning är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Den måste kompletteras med politiska insatser för att underlätta etablering av små reparationsverkstäder och för deras verksamhet inkl. försäljning av återbruksprodukter. I dagsläget ger villkoren för sådant företagande så höga priser för reparationer och underhåll, att de förlorar i konkurrensen.
Bilmarknaden har en del att uppvisa: via internet kan idag begagnade bildelar sökas över hela Sverige, delar som plockats från skrotade bilar. Underhåll och restaurering av bilar är en omfattande verksamhet, som kunde bli ännu större om inte reservdelarna ofta är så dyra.
En annan och betydligt mer komplicerad fråga är att återupprätta ’hushållning’ som ett värde och en livsstil bland konsumenterna. Dagens konsumenter är generellt inställda på att följa marknadsutvecklingen och byta upp sig då och då. Mobilmarknaden lär ha skapat berg av övergivna mobiler, vars ägare vill ha nyare modeller med nya egenskaper. TV- och ljudmaskiner byts också i betydligt högre takt än redan köpta varor tar slut. Kläder slängs långt innan de tjänat ut. Modeströmmarna regerar i hög grad bland både yngre och äldre, och håller omsättningen på hög nivå.
Det betyder att insatser måste till i skolan, på arbetsplatsen, i hemmiljön. Barn ska genom praktisk undervisning i reparationer och underhåll få en känsla av varors värde – genom att ombedjas ta med sig trasiga grejer hemifrån till skolan för de in frågan om underhåll i sina hem. På arbetsplatser ska utrymme ges för reparationer av trasiga möbler, mankerande skrivare eller andra varor. Datorhöljen kan återanvändas med nya innanmäten med bättre prestanda.
Exakt hur näringslivet ska bringas ombord i en riktning som inte omedelbart kan tänkas tjäna dess intressen är inte så lätt att se. Subventioner och deras motsats måste säkert till.

Är detta protektionistisk politik, och skadar den fattiga länders ekonomier?
Blomsterproduktionen i Östafrika har sedan krisen sattes in påverkats avsevärt av minskad konsumtion i våra marknader. Råvaruutvinningen – koppar i Zambia är ett exempel – har gått ner. Produktionen av blommor är ett bisarrt inslag i fattiga samhällen, som dessutom drar mycket av både energi och vatten. Krisen öppnar för ordentliga internationella åtgärder för att ersätta den med livsmedelsproduktion för lokala marknader, helst på sådant sätt att den förblir konkurrenskraftig om de rika ländernas efterfrågan på blommor skulle öka igen. Det är litet svårare med koppar, Zambias stora råvaru- och exporttillgång. Zambia är dock ett land med stora dåligt utnyttjade markreserver, och skulle kunna producera livsmedel till en regional marknad som idag underhålls genom överskott från rikare regioner (via WFP), liksom till en världsmarknad där efterfrågan snart kan väntas överstiga tillgången.
Dessa exempel visar att situationen varierar starkt mellan olika länder och ekonomier. Den globala handeln är ofta viktig för fattiga länder, men genererar mer sällan en nationell ekonomi som i ett längre perspektiv tjänar en stabil utveckling. På vår sida ligger utmaningen i att förändra spelreglerna för den globala handeln så att den både gynnar de fattigare ekonomierna och anpassas till (globala och lokala) miljökrav.
Bertil Egerö