The Obama Code I av Erik Kågström

I sin bok ”The Audacity of Hope” säger Barack Obama bland annat: ”empathy… is at the heart of my moral code”. I hans tal återkommer ofta uttryck för empati och solidaritet som ”to be your brothers keeper, to be your sisters keeper”. I sitt installationstal betonade han vikten av att ha omsorg om och ansvar för - inte bara sig själv utan också för sin nästa. Man kan lugnt påstå att Obama har gjort empati till en arbetsmetod. Efter G20 mötet i London nyligen besökte Obama Turkiet. Efter ett möte där med en stor grupp studenter fick han frågan hur man skall arbeta för fred i världen. Hans svar blev: ”Learning to stand in someone else's shoes, to see through their eyes, that's how peace begins, and it's up to you to make that happen." Sedan en medlem av USA:s högsta domstol nyligen avgått förklarade Obama vilka egenskaper han skulle uppskatta hos en efterträdare på den posten: “I view that quality of empathy, of understanding and identifying with people's hopes and struggles as an essential ingredient for arriving as just decisions and outcomes”.

Om president Obama lyckas genomsyra sin administration med empatiska principer skulle det kunna förändra styrkeförhållandena mellan de båda dominerande partierna i USA. Det republikanska partiet har ofta lyckats få folk – och inte minst arbetare – att rösta mot sina ekonomiska intressen genom att utnyttja splittrande värdefrågor rörande religion, sexualitet, ras, aborter, vapeninnehav. I sin bok ”The Conscience of a Liberal” beskriver Paul Krugman det som han kallar republikanernas ”Weapons of Mass Distraction”. Demokraterna framställs som moral- och värderelativister – ”Volvo-driving, latte-sipping, white-wine-drinking intellectuals” som egentligen inte tror på någonting och inte håller någonting för heligt. Krugman menar dock att värdefrågorna dessbättre fått mindre betydelse under senare år därför att amerikanen i gemen blivit mera tolerant när det gäller t.ex. ras och homosexualitet och det gynnar demokraterna som har mera materiellt inriktade program men är svaga när det gäller värdefrågor.

Medan Krugman sålunda tonar ned värdefrågorna gör Obama tvärtom – lyfter upp dem och gör dem centrala i sitt politiska budskap. Och då är det inte fråga om de splittrande värdefrågorna utan de värden som Obama anser omfattas av en stor majoritet av det amerikanska folket – demokrater, republikaner och oavhängiga. Det är de värden som han anser har fått uttryck i den amerikanska konstitutionen och andra alster av unionens lagstiftande fäder. Och dessa värden, menar Obama, är huvudsakligen baserade på empati. Logiken är enkel: det är empati som gör att vi strävar efter frihet, rättvisa, jämlikhet och demokrati – för alla, inte bara för ett fåtal. Tekniken är lika enkel: ställ dig i den andres skor och se genom den andres ögon. När det gäller ekonomi säger han ”a budget is a moral document”.

Denna skillnad mellan Krugman och Obama i synen på värdefrågor avspeglas också i deras inställning till ”bipartisanship” – samarbete mellan de två dominerande partierna. Krugman säger att det är dåraktigt att tro att ett progressivt reformprogram kan genomföras i samarbete med republikanerna. Obama å andra sidan söker samarbete med republikaner i frågor där värderingarna verkar samstämda. Det kan vara en framgångsrik metod med tanke på det sätt på vilket lagstiftningen äger rum i kongressen. Lagarna framläggs i paket och det bäddar för kohandel mellan olika intressegrupper då naturligtvis även värderingar har betydelse. När en lag om kvinnors rätt till lika lön antogs i januari i år är det t.ex. möjligt att Obama gav denna lag hög prioritet och för att var säker på att få igenom den kan han ha gjort eftergifter i andra lagförslag som han inte rankat så högt ur värdesynpunkt. I stort sett har dock Obamas försök till ”bipartisanship” hittills betecknats som totalt fiasko när inte en enda republikan röstade för hans budget och när de kompromisser som gjordes för att locka med republikanerna i det ekonomiska stimulanspaketet ledde till betydande försämringar. Det innbär dock inte att Obama ger upp samarbetslinjen. Han strävar efter att få med sig en stor majoritet av det amerikanska folket inför de svåra beslut som kommer att krävas med tanke på kriserna inom miljö och ekonomi.

När det gäller de splittrande värdefrågorna sa Obama under valkampanjen bland annat att han var för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap. Det utlöste naturligtvis besvikelse i HBT-kretsar. Den 19 april offentliggjordes att Emily Hewitt utnämnts till chefsdomare i the “U.S. Court of Federal Claims”. Emily Hewitt är gift med Eleanor Dean Acheson! Samtidigt meddelades att den öppet homosexuelle John Berry utnämnts till direktör för “Office of Personnel Management” vilket gör honom till personalchef för 1,9 miljoner statsanställda med ansvar för löner och andra förmåner. Ytterligare tre homosexuella personer utnämndes till höga poster i administrationen. Kanske har Obama nu blivit förlåten för det han tidigare sagt om samkönade äktenskap.

I sin ovan nämnda bok skisserar Paul Krugman ett progressivt reformprogram som bland annat omfattar en allmän sjukvårdsförsäkring, höjda minimilöner, stöd till fackföreningar, progressiv beskattning av inkomster, höjd bolagsskatt, skärpt arbetsrättslagstiftning och kontroll att befintliga lagar följs. Under den tid som gått sedan Obama tillträdde som president har han redan påbörjat eller förberett det mesta av dessa åtgärder. Obama och Krugman tycks ha samma vision av ett framtida USA, ett välfärdssamhälle av europeisk typ med ökad ekonomisk jämlikhet som ett viktigt inslag. Men om målet är gemensamt tycks de ha olika syn på vilka metoder som skall användas. Medan Krugman har en tendens att demonisera sina motståndare gör Obama tvärtom. Det kan vara förklaringen till att Krugman inte blivit ombedd att bli ekonomisk rådgivare i den nuvarande administrationen.

Om empati är ledstjärnan för Obama i hans politiska verksamhet blir det intressant att följa hur han tillämpar detta i praktiken. Vid toppmötet i Port of Spain nyligen tycks Obama inte ha haft några problem med att ställa sig i de latinamerikanska ”diktatorernas” skor. Förre vicepresidenten Dick Cheney lär ha blivit mycket upprörd över att Obama skakat hand med superdiktatorn Hugo Chavez. Under presidentvalskampanjen sa Obama att Hugo Chavez visserligen var demokratiskt vald men att han inte regerar på ett demokratiskt sätt. Chavez kommentar till detta uttalande: ”If it helps Obama get elected, okey, we´ll talk later”.

Obama förväntar sig säkert att hans medarbetare arbetar enligt samma idealistiska principer som han själv. Och visst har Hillary Clinton på senare tid haft en mjukare och mera försonlig framtoning än man blivit van vid från det hållet. Den enda regeringsmedlem som Obama tagit över från Bushregimen är försvarsministern Robert Gates. Förmodligen har Obama funnit någon gemensam värdegrund med denna republikan som enligt New York Times förvandlats till demokrat. Det för ekonomi och arbetsrättsfrågor viktiga arbetsmarknadsdepartementet leds av Hilda Solis som är känd för att ha bra kontakter med facket och förmodligen inte har svårt att ställa sig i arbetarskor. Detsamma gäller hennes medarbetare Mary Beth Maxwell – en nyckelperson i aktiviteterna för en ny lag, ”Employee Free Choice Act”, som skall underlätta för arbetare att organisera sig fackligt. I vicepresidentens kansli är den progressiva ekonomen Jared Bernstein ansvarig för fördelningen av stimulanspaketet. Så långt verkar empatilinjen obruten. Mera problematiskt blir det när vi kommer till det område där Obama fått mest kritik från vänsterhåll – finansvärlden.

Uppgiften att lösa de problem som uppstått till följd av den finansiella krisen har Obama gett till två före detta medarbetare till Bill Clinton som inte gjort sig kända för några progressiva ansatser och anses vara insyltade i Wall Street-kretsar på ett betänkligt sätt. Timothy Geithner är finansminister och när han tidigare var chef för riksbankens regionalkontor i New York åt han nästan dagligen lunch med höjdare på Wall Street. Om Geithner sägs att han alltid gjort allting fel. Lawrence Summers är ekonomisk rådgivare i Vita Huset. Om honom säger Naomi Klein att han är USA:s farligaste person och inte bör tillåtas ha någon befattning i den offentliga sektorn. Det program som Geithner och Summers genomför för att lösa kreditkrisen har mött häftig kritik från liberala ekonomer med Paul Krugman i spetsen. Även om programmet blir framgångsrikt skulle det enligt kritikerna medföra stora kostnader för skattebetalarna. Förstatligande av insolventa banker vore ett säkrare, snabbare och för skattebetalarna billigare sätt att fång igång kreditgivningen i landet. På vänsterhåll misstänker man att Geithner och Summers i första hand är ute efter att hjälpa sina vänner på Wall Street.

Barack Obama ser förmodligen inte motparten i det ekonomiska krisprogrammet, bankdirektörerna, som motståndare utan som medarbetare. De är nödvändiga delar av ett kapitalistiskt system som han inte ifrågasätter. Dock skulle han nog känna sig obekväm i deras skor och har därför valt medarbetare som är förtrogna med de värderingar som gäller på Wall Street och som vet hur bankdirektörerna kan tänkas reagera på olika utspel från regeringssidan. Man får anta att Obama blivit övertygad om att dessa båda herrar trots allt delar hans grundläggande empatiska värderingar och kommer att agera för folkets bästa.
Det problem som emotionellt kan bli svårast för Obama att ta sig an är konflikten mellan Israel och palestinierna. Obama är naturligtvis väl informerad om vad som pågått och pågår i området. Han vet att israelerna bedriver en apartheids- och förnedringspolitik mot palestinierna, både i Israel och i de ockuperade områdena. En politik som han på grund av sin hudfärg har personlig bitter erfarenhet av från sitt eget land. Kan han ställa sig i palestiniers skor utan att överväldigas av vrede? Vilka känslor dyker upp när han ställer sig i israelers skor? I varje fall verkar det nu som om Obama när det gäller palestinafrågan kommer att agera med en beslutsamhet som man saknat hos hans företrädare.

George Lakoff är professor i kognitiv vetenskap i U.C. Berkeley. Han har analyserat Obamas sätt att kommunicera. Han säger att Obama utnyttjar sin eminenta talarbegåvning till att skapa enighet kring fundamentala amerikanska värden. Han anknyter till åhörare genom att använda något som kognitionsforskare kallar det kognitiva undermedvetna. Han låter sina djupaste idéer strukturera det han säger och överför då dessa idéer på ett omedvetet och automatiskt sätt. Han säger att de flesta amerikaner nog inte har förstått vilken omvälvning i tänkande och kännande som Obama försöker åstadkomma. Och hans strävan efter enighet tycks sträcka sig utöver det egna landets gränser. Lakoff kallar Obamas strategi “The Obama Code” och säger att den innehåller sju subtila, intellektuella steg.
Erik Kågström

Mer om ”The Obama Code”, de sju subtila stegen och ”American Values” i ett kommande nummer.