Lyndon Johnson och Barack Obama – två välvilliga presidenter av Gunnar Stensson

En gång var jag en varm anhängare av president Lyndon Johnson. Han hade tillträtt efter mordet på president Kennedy (som blivit president just tack vare Lyndon Johnsons inflytande i Södern). Han vann en jordskredsseger i valet 1964 på valplattformen ”The Great Society”. Den var det sista försöket på 40 år att skapa en välfärdsstat i USA. Han inrättade ett organ för kampen mot fattigdom. Han fick igenom medborgarrättslagen 1964 och avskaffade de diskriminerande rösträttslagarna i Södern.
Det fanns bara en hake. Det pågick ett litet krig i Vietnam. Lyndon var knappast intresserad men han ville få det ur vägen så snart som möjligt för att kunna fullfölja sitt reformprogram. Han fixade det så kallade Tonkin-intermezzot och skickade en halv miljon soldater för att snabbt knäcka kommunisterna..
Efter FNL-offensiven 1968 var han en bruten man. När jag fick höra att han inte ställde upp för omval jublade jag som nästan alla jag kände. Sedan fick vi Richard Nixon.

Afghanistan - Obamas Vietnam?
I en artikel av Immanuel Wallerstein som jag refererade delar av i Veckobladet den 3 april kritiserades president Obamas planer att söka en militär lösning genom att fördriva talibanerna ur Pakistan och störta talibanregimen i Afghanistan.
Wallerstein menade att ökade amerikanska truppinsatser skulle förvärra läget. Bombningar i Afghanistan och Pakistan skulle skörda civila dödsoffer och öka antiamerikanismen. Till slut skulle USA tvingas dra sig ur. Om inte något värre inträffade.
Just den utvecklingen ser vi nu, förvärrad av den gigantiska flyktingkatastrofen i Pakistan.
Lyndon Johnsons Great Society slogs i spillror. Reformer som skulle ha kunnat leda till ett bättre USA förblev ogjorda. Förhoppningarna om ett välfärdssamhälle grusades för årtionden. Ekonomin havererade. Spänningen i världen förvärrades. USA:s inflytande minskade.
Hur kommer det att gå för Barack Obama?