Sydafrika – ”ett land i krig med sig själv” av Bertil Egerö

På 80-talet var det inte ovanligt bland vänsterfolk att se Sydafrika som en klar kandidat för en revolutionär övergång till socialismen: extrem utsugning under apartheid, en medveten och välorganiserad arbetarklass, ett kommunistparti väl förankrat i nuet och med nära samarbete med befrielserörelsen ANC. Så blev det nu inte, andra prioriteringar och andras strategier tog över.

Sydafrika är en ekonomisk gigant i regionen, vars politik påverkar utvecklingen i hela Afrika söder om Sahara. Världsbanken och IMF lär ha en hel del ansvar för att den ANC-ledda regeringen tidigt övergav mycket av sin fördelningspolitik, och de stora vapenförsäljarna (minns Jas-affärerna) nådde sina framgångar inte minst via korruption. När journalisten Marika Griehsel talade på ett möte i Lund i lördags uttryckte hon stor oro för landet. Arvet efter Thabo Mbeki är inte lätt att hantera, och med Jacob Zuma vid styret är det klar risk att ont blir värre.

Zuma tar över ett land med fördjupad fattigdom och en frustration bland de fattiga i alla townships, blandad med orealistiska förväntningar på vad hans ledarskap ska kunna ge. Marika, som tidigare bodde i landet och är gift med en sydafrikansk mediaperson, hade nyligen återbesökt Khayelitsha i Kapstadens utkanter. Hon var skräckslagen över hur mycket sämre det blivit – ”idag svälter folk, majoriteten av kvinnorna och kanske hälften av männen saknar arbete.” 14 miljoner sydafrikaner lever idag på socialbidrag, omkring 1000 kr. i månaden. Hur länge kommer staten att klara av en ständigt växande utgift av det slaget?

Marika talade inför en inte alldeles ung men desto mer engagerad publik – föreningen SAFRAN’s medlemmar. SAFRAN är en paraplyorganisation för grupper som stöttar lokala verksamheter i tre länder i södra Afrika, och som räknar både Henning Mankell och Doris Lessing bland sina hedersmedlemmar, förutom Marika. Hennes oro förefaller välmotiverad. Thabo Mbeki var inte Mandelas favorit till presidentposten. Hans främsta problem menade Marika var hans rädsla för kritik. När en sådan attityd fortplantas genom den offentliga sektorn leder det till att politiska tillsättningar och ineffektivitet hela vägen ner i lokala myndigheter inte ifrågasätts. Det leder också till att ledningen vill förstärka kontrollen över sina kritiker, inte minst media.

Dit hör Zapiro, den numera legendariska satirikern vars teckningar häcklar maktens herrar (länk i slutet av artikeln). Zuma tecknas alltid med en dusch över huvudet – en påminnelse om att han våldtagit en god väns HIV-smittade dotter och sedan sade att han duschat för att undvika smitta. Marikas framställning utsmyckades med flera av hans bästa teckningar. Självklart kan även Zapiro drabbas av censuren…

Jacob Zuma har sin politiska bas i KwaZulu-Natal. KwaZulu var den bantustan norr om Durban där Buthelezi ledde en etniskt baserad konkurrent till ANC, Inkatha Freedom Party, som i början av 90-talet uppviglade till primitiva strider mellan Zulu-arbetare och andra arbetare i gruvindustrin. Nu dyker de etniska skiljelinjerna upp igen i politiken. Hur ska Zuma gottgöra stödet därifrån? Bland dem som sitter fängslade för grova brott hoppas man på benådning, men en sådan åtgärd kommer att leda till skarpa reaktioner runtom i landet, inte mint bland alla de apartheids offer som ännu hoppas på någon form av kompensation.

Zuma själv lär ha sagt att de enda vita som kan accepteras är afrikanderna (boerna). I Kapstaden har Democratic Alliance sitt största stöd – bland sk färgade och engelskspråkiga vita. Tecknen bådar inte gott. Lägg därtill de svåra spänningarna med miljontals flyktingar från Zimbabwe, och med arbetssökande från andra länder. Majoriteten av de fattiga unga stöder Zuma, och utan mycket känsla för befrielsekampens historia kräver de att sådana konkurrenter om jobben körs ut.

Under 90-talet växte en ny ’svart’ medelklass fram i hägnet av ANC’s politik. Marika ser denna politiskt viktiga ’svarta’ elit som helt fjärmad från folket i townships och den fattiga landsbygden – ett uttryck för att apartheidsystemets integrering av klass med etnicitet har mjukats upp. Men 90-talets försoningsprocess lämnade också det vita etablissemanget att leva vidare i stort sett som förut. Det borde då inte överraska att den moderne Thabo Mbeki fick vika för en president som med sina snart fem fruar rider på mer traditionella strängar och är klart beredd att populistiskt utnyttja etniska spänningar. De fattigas kamp för bättre villkor kan åter komma att fokuseras på etniskt definierade motsättningar.

Marika rekommenderade en aktuell bok Antony Eltbeker , vars titel ”A country at war with itself” känns mycket träffande.
Bertil Egerö

http://www.zapiro.com