4,3 % av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets ras i de senaste opinionsmätningarna var väntat, åtminstone av mej. Jag tror att partiet kommer att parkera sej på nivån 4–5 procent en tid framöver.
Jag tror inte att raset (för ett sådant är det, en femtiprocentig nedgång från en tidigare medelnivå) beror på någon antivänsterkampanj, föranledd av att det har uppdagats detaljer ur Jan Guillous förflutna. Det beror i huvudsak, som både statsvetarprofessorer och partisekreterare säger, på att partiet hamnat i medieskugga, att det inte är särskilt intressant som svagaste part i en trepartiopposition. Och allvarligare: att dess huvudfråga inte är inne. Det vill säga solidaritet. Det finns en rad olika krafter i samhället, inte bara regeringen och de borgerliga tankesmedjor man brukar skylla på, som urgröper solidaritetstanken. Och då hjälper det inte att V numera har en schyst miljö- och klimatpolitik. Den opinionen har Mp paxat för.
Är då Vänsterpartiets utväg att på något sätt profilera sej gentemot Mp och S? Nej, det skulle försvaga den samlade oppositionen och det är ju den, det rödgröna regeringsalternativet, som är det viktiga, inte ett enskilt parti.
Vad vi i stället får hoppas på är att gamla Kamrat 4 procent lyfter partiet till 4,3 på valdagen. Förr fanns det mekanismer för sådant, funktionärer i den stora socialdemokratiska apparaten som mun till mun antydde att V (eller vad nu partiet hette på den tiden) trots allt förtjänade ett visst stöd. Jag har själv sett processen i aktion. Nu är det förstås svårare. Apparaten och arbetsplatsombuden (S) är i princip borta och påverkan måste ske via öppna medier. Men det borde gå. Folk är inte dumma. (Motsvarande dilemma och motsvarande lösningar finns ju på den borgerliga sidan.
Under tiden fortgår återtåget från nytraditionalismen inom Vänsterpartiet närstående kretsar. Såg ni att Johan Lönnroth har börjat skriva krönikor i Flamman?