Muren i Palestina måste rivas! av Gunnar Olofsson

För tjugo år sedan, den 9 november 1989, föll äntligen Berlinmuren. Ett folk som varit delat och splittrat i årtionden kunde till slut förenas och börja arbeta för sin gemensamma framtid.
Men nu byggs nya murar och stängsel. I Västsahara, vid EU:s sydgräns och mellan USA och Mexico. I Palestina bygger Israel en mur som, när den är färdig, kommer att vara dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren. Muren, byggd nästan helt och hållet på ockuperad mark, delar palestinska byar och samhällen, skiljer bönder från deras jordar och barn från deras skolor. Den kan endast passeras genom små portar, öppna bara korta stunder varje dag och bevakade av tungt beväpnad israelisk militär som godtyckligt avgör vem som just den dagen får passera och vem som måste vända om.
Att leva ett normalt vardagsliv, med ordnat arbete och skolgång, blir på detta sätt omöjligt, och palestinierna använder varje dag många timmar till att försöka komma fram och tillbaka till sina olika sysslor. För en del palestinier börjar en normal arbetsdag därför långt före gryningen för att sluta framemot midnatt - allt för att kunna ta sig fram en sträcka som, under normala förhållanden, borde ta högst någon timme. Vem kan tro att en sådan situation leder till fred och förståelse?
Apartheidmuren i Palestina är en skam, minst lika stor som någonsin Berlinmuren, och det är pinsamt för det svenska ordförandeskapet i EU att man hittills, när mandatet nu lider mot sitt slut, inte på något sätt kunnat påverka murbygget eller ens lyckats åstadkomma ett enda konstruktivt förslag till lösning av konflikten. Ockupationen av palestinskt land fortsätter. Utbyggnaden av de olagliga bosättningarna fortsätter. Och blockaden och utsvältningen av Gaza fortsätter. Inte mycket att yvas över för det svenska ordförandeskapet således. Men muren måste rivas! Med eller utan den svenska regeringens stöd. Allt annat är omöjligt.