Utsikt från Dhaka, Bangladesh, oktober 09 av Bertil Egerö

Så tryggt det är att bo i Lund! Hotet från ett varmare klimat och dess konsekvenser känns inte särskilt farligt när jag rullar förbi UB ner mot Lundagård och vidare ner i stan. Skulle de stora regnen drabba oss kommer de bara att forsa rätt genom stan, spola rent gatorna och först vid Höje å stoppa upp och skapa spännande översvämningar. Tänk om det blir möjligt för bönderna att odla våtris på översvämmade åkrar? Medan Palestras murgröna ersätts med rikt bärande vinrankor…
Om Öresunds vatten därborta i Lomma och Malmö verkligen skulle stiga en meter, vad gör det? Jag skulle inte säga nej till en djup vik mot våra trakter att starta kanotturen vid.
Dessa hädiska tankar drabbar mig en kväll i jättestaden Dhaka, belägen bara några få meter över havsytan och genomfluten av vattendrag i vad som sägs vara världens näst största delta. Gatorna är oftast fullproppade av bilar och bussar vars avgaser lägger en dimridå över staden redan tidigt om mornarna. På landsbygden norrut ringlar vägarna fram på åsar, och människors boningar trängs på skogklädda öar i ett vattenrikt rislandskap.
Bangladesh är inte stort – ungefär som Götaland – och dess minst 140 miljoner invånare behöver varenda kvadratmeter fast mark som existerar. Läget är prekärt – skulle havsytan stiga en meter väntas en fjärdedel av landets yta gå förlorad till havet.
Det var det budskap landets premiärminister Sheikh Hasina hade med sig till Stockholm häromveckan. Rejält med pengar begärde hon av EU för all den ”anpassning” som kan komma att krävas. Hur anpassningen skulle gå till verkar hon dock inte ha specificerat.
Inte heller hade väl Hasina berättat för sina åhörare i European Development Days att hennes delegation bestod av ett fyrtiotal personer. Redan innan planet startade från Dhaka hade diplomater och regeringsfolk hunnit konsumera en hel del bränsle på att i personliga bilar köra till flygplatsen och bevittna hennes avfärd.
”Vi måste ändra vår livsstil”. Javisst – men för Sheikh Hasina och hennes regering gäller de gamla uppförandekoderna. Detsamma verkar de rika Dhakaborna mena, influerade inte minst av den internationella elit som är här i affärer eller bistånd och inte har förstått att budskapet gäller även dem.
Under året har ett gammalt västvärldsrecept mot fattigdomen i fattiga länder fått nytt liv: familjeplanering. Nu handlar det om befolkningskontroll som ett kostnadseffektivt medel mot miljöförstöringen i världen. Och visst vore det bra om folkökningen i Bangladesh kunde hejdas, då blir det ju något färre miljöflyktingar för omvärlden att förhålla sig till. Det låter bara litet bakvänt när de vars bidrag till koldoxidutsläppen är helt försumbara ses som en viktig del av lösningen.
Vad Sheikh Hasina undvek att nämna är det vi helst inte vill höra – att hundratals miljoner fattiga människor i fattiga länder kommer att tvingas bort från sina hem. Att de kommer att behöva utrymme för att skapa sig ett nytt hem, en ny framtid för sina barn. Västvärldens svar – pengar – döljer lätt det faktum att vi alla måste ge plats för de vars hemtrakter blir obeboeliga. Att FN ännu inte fått i uppdrag att utreda hur detta ska gå till är ett illavarslande tecken.