Skånska utflykter av L-A Jönsson

Hemflykt
Lite hårddraget får man nog ändå säga att skall du uppleva vacker natur måste du lämna Lund. Själv kommer jag från Bjärehalvön den vackraste och mest variationsrika delen av Skåne. Där finns det åsar med bokskog och bäckar, långa sandstränder med klitter, steniga strandpartier med skär och så slutligen de mäktiga Hovs hallar. I allt detta finns hela tiden havet med. Havet som är som ett levande väsen, stilla vilande eller stormigt och kraftfullt, tryckande sina vattenmassor mot och över strandlinjen. Stranden inbjuder en vilsen nutidsmänniska till vandring för att bearbeta sina tankar men också till njutning och fantasi.
En tidig höstdag tog jag och frun och for till Hovs hallar i Torekov. Frun målar och tecknar så vi tog med oss ritmateriel. Väl framme uppe på platån stötte vi på en äldre målande dam. Vi gick, efter ett kort samtal om att våga uttrycka sig, vidare ner från platån till den steniga stranden. Förvåning, förvåning. Stranden bestod nu inte av runda och platta stenar utlagda av naturens egna krafter. På större delen av stranden hade rests stenstoder uppbyggda av staplade platta stenar. Jag hade rest en bra bit för att må bra nu blev jag helt enkelt förbannad. Skövlingens omfattning och närheten till havet gjorde att misstankarna direkt föll på en person som säger sig syssla med konst men samtidigt också tycks ha ett stort behov av att finnas i media.
Om egoismen skall ges ett ansikte så finner man det hos denna kategori av konstnärskap.
Bara en egen fixerad egoist som skiter i vad andra upplever i naturen kring Hovs hallar kan åstadkomma en installation av detta slag, en individ som sätter sig över och utnyttjar naturen för sin egen privata utveckling eller karriär.
Nåväl, eftersom vi kan gå, gick vi vidare norrut dit konstnärsvandalismen ej tagit sig. Vi tecknade, drack kaffe och lyssnade på havet. Det kändes som om blodtrycket gick ner till hanterlig nivå.
Väl hemma sökte jag spår efter förövaren genom att söka på nätet men utan att få svar. Jag finner däremot en fotointresserad bloggare som beskriver stenstaplar och utplacerade vita stenar på mörka klipphyllor med ordern; ”underbar, spontan, kollektiv konst.” Jag hur olika vi tänker. Hur kan en estet bortse från att det kanske är det vilda och det som bara naturen självt skapat vid Hov hallar som gör att människor söker sig dit och fascineras? Förvånande är att myndigheterna som äger detta naturskyddsområde inte klargör vad som ligger i begreppet skyddad natur och agerar därefter.

Tillbakaflykt till statarnas tid
En vacker höstdag for vi till omgivningarna vid Torups slott. Jag har alltid varit intresserad av historia. Gamla byggnader, oavsett om det är slott, kyrkor eller torp fascinerar mig. Efter en välgörande vandring längs stigen runt slottet bestämde vi oss för att titta in på statarmuseet.

I museets första rum fanns intill en liten kaffedel, goda kakor och kaffe, samlat prylar från 1900-talet och man kände igen mycket och kände sig museal. Sedan gick man vidare in i de rum som visade de förhållande statarna levde under i början av förra seklet. Statarsystemet upphörde först 1945. I ett rum beskrevs det svåra liv fattiga kvinnor hade. Värst var det för ogifta kvinnor med barn. De behandlades som de kastlösa i Indien.
En del av huset visade hur krigsflyktingar från Baltikum samt från de tyska koncentrationslägren togs emot i Sverige. Många av dem skickades tidigt ut på gårdar för att arbeta. Språkutbildning eller samtal var det inte tal om.
Jag vet nu att statarmuseet i Torup arrangerar visningar/utbildningar för skolor i omnejden. Det är ju så historieundervisning borde ske. Kunskap blir medvetande när man får uppleva hur historien i praktiken såg ut. De skitiga och ohälsosamma bostäderna för de arbetande. De tunga och farliga förhållandena på arbetsplatserna. Arbetarrörelsens krav på förbättringar och högerns, de besuttnas, motstånd till förbättringar för arbetare i industri, skog och jordbruk.
Kanske är det sådana kunskaper som saknas när nu nya generationer för rösträtt och väljer mellan höger och vänster.