Några aktuella tankegångar från utlandet av Lucifer

Det behövs en del fräckhet och en särskild sorts distans från verkligheten för att påstå att landets soldater ”lynchades” av ”terrorister” när de just hade skjutit ihjäl nio obeväpnade människorättsaktivister och sårat dussintals andra medan de själva inte drabbades av några dödshotande skador.
Så skriver Seamus Milne i torsdagens Guardian och mycket mer behöver väl inte sägas. Jo: visst är det anmärkningsvärt hur framgångsrik Israels officiella argumentation är, inte bara på hemmaplan, utan också på de svenska insändarsidorna och bloggarna. Man vill inte gärna tro att det handlar om dumhet eller oförmåga att förstå vad som har hänt. Då återstår bara att se det som aktivitet från en välorganiserad Israellobby. Erfarenheterna från hetsen mot Ilmar Reepalu i samband med Davis Cup-matchen stärker den hypotesen.

Från andra sidan
I Danmark är det så där ett år till nästa val. Det gångna året anses allmänt ha varit nästan en katastrof för de borgerliga V och K (Venstre resp. Konservative) med deras ledare statsminister Lars Lykke och utrikesminister Lene Espersen, misslyckade var och en på sitt sätt. Men det går bra för SF (som lockar tidigare S-väljare) och nu också för S (som lockar tidigare borgerliga). I denna citatrika krönika kan det vara värt att återge några rader ur en intervju med SF-ledningen. Som god skandinavist låter vi danskan vara kvar och gläds för att den inte är talad på köpenhamnska. Lägg märke till klädkodens betydelse:
” - Betyder den udvikling, at det har ændret sig, hvem der er den traditionelle SF-kernevælger? At det ikke er gymnasielæreren med Fjällräven på skulderen?
- Jeg vil hellere sige, at vi har fire tyngdepunkter i dag. Det er de unge, der er de offentligt ansatte, der er den traditionelle LO-arbejder, som i dag stemmer SF i langt højere grad end 90’erne. Og så er der de intellektuelle. Men i stedet for at betragte det som et problem, vil jeg betragte det som forandringens forudsætning.”
Inte alltför olikt Vänsterpartiet i Sverige, men med en helt annan tyngd och uppslutning. Här har identitetspolitiken dominerat i tio år utan att de HBT-engagerade massorna har strömmat till valurnorna för vänsterpartiet, varpå vi nu tycks få en valrörelse som handlar om plånboksfrågor i deras plattaste form.

Kapitalisterna ohotade
Som avslutning blir det ett tredje citat, den här gången från Paul Krugman, mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne och skicklig kolumnist i New York Times två gånger i veckan. Han utmålas inte sällan som en farlig kommunist, men är förstås en mild men välformulerad liberal. Så här skriver han om finanskrisen sedan han berättat att finansbranschen på senare år stått för två tredjedelar av vinsterna i USA:
”Vinsterna är helt OK, sa man till oss, därför att finansbranschen uträttade storverk för ekonomin. Den kanaliserade kapital till produktiv användning; den medverkade till riskspridning; den gav finansiell stabilitet. Inget av detta var sant. Kapital kanaliserades inte till innovatörer som skapade jobb utan till en ohållbar husprisbubbla; risktagandet koncentrerades i stället för att spridas och när husprisbubblan sprack så imploderade det påstått stabila finansiella systemet med den värsta globala nedgången sedan trettiotaletstalets depression.”.
Jo ungefär så. Och nog är väl vänsterns handfallenhet inför de senaste årens kris oerhört nerslående. Vad ska vi göra: sitta och hoppas på att huspriserna håller sig och vänta på bättre tider där aktiekurserna stiger igen? Jag menar inte att vi ska lägga upp planerna för världsrevolutionen, jag skulle bara vilja ha lite praktisk socialistisk/socialdemokratisk ekonomisk politik, säg industripolitik, näringspolitik. När den grekiska krisen blev känd steg opinionssiffrorna för den borgerliga regeringen. Kan vårt politiska svaghetstillstånd ta sig tydligare uttryck?