Vägen ur premiesegmentet? av Gunnar Sandin

En intressant debattartikel i dagens Göteborgs-Posten. En trendanalytiker som menar att både Saab och Volvo är fel ute med sina nya modeller, trots det senare företagets försäljningsframgångar. Båda tillverkarna har satsat på vad som med ett vackert ord kallas ”premiesegmentet”, på personbilarnas övre medelklass. Det är bilar med goda utrymmen, starka moterer och avancerad utrustning men också en aura som gör att tillverkaren kan ta ut en extrakostnad.
Detta är förstås en önskan hos alla tillverkare och därför är konkurrensen knivskarp i det aktuella segmentet. Det är verkligen inte bara Saab och Volvo som försöker tävla med BMW och Mercedes.
Nu säger analytikern att premiestrategin kan ha varit riktig för några år sen, men att det är andra tider nu. Nu är det litet (och snålt) som är vackert. De svenska biltillverkarna är på väg mot en stoppbom.

Hörde ni förresten Dagens ekos debatt mellan miljöminister Anders Carlgren och föreningen Gröna bilisters vd? Carlgren var befriande uppriktig. På frågan varför regeringen inte sänkt ”miljöbilarnas” utsläppströskel till 110 gram koldioxid (mot dagens 120) svarade han helt frankt: ”Vi måste rädda Saab och Volvo.” Även inom premiesegmentet har man finslipat motorerna, minskat luft- och rullmotstånd och lättat vikten med hjälp av avancerade (och dyra) stålsorter, men det finns en gräns som man inte kan underskrida om man vill behålla prestanda och komfort.
Jag är som vänsteranhängare glad över att Lars Ohly har slutat uttala sej om bilar. Jag har i alla fall inte hört något på ett halvår. Under den akuta avsättningskrisen sa han att Saabs räddning var att ställa om till just små och snåla bilar, helst med något miljövänligt i tanken. Men hur skulle det gå till inom rimligt kort tid? Det är svårt nog att ställa om konstruktionsavdelning och produktionsapparat till att göra mindre modeller och enklare prylar. Det är svårare att få säljorganisationen att orientera sej mot ett nytt ”kundsegment” och ännu svårare att få det segmentet att tro på det nya alternativet.
Det är socialdemokratiska regeringar som, pådrivna av Metall och utan märkbart motstånd från exempelvis Vänsterpartiet, har skräddarsytt tjänstebilsförmåner och skatteregler till att passa Saabs och Volvos exklusiva bilar och gjort att Sverige fick Europas törstigaste bilpark. När tjänstebilarna byttes mot nya hamnade de hos vanligt folk, som därmed körde större och tyngre bilar än sin motsvarigheter i andra länder. Och fick problem med ekonomin när bensinen blev mycket dyrare.

Mona Sahlin ska vi inte tala om, hon påstår att elbilar är räddningen. Hon var tydligen borta på den fysiklektion där det berättades att inte ens de bästa batterierna har mer än en hundradel av dieseloljans energitäthet. Experterna tror att man möjligen kan nå upp till en femtiondel.
En rödgrön regering hade inte gjort någon större skillnad under innevarande mandatperiod (och man kan undra om den had haft en lika uppriktig miljöminister), och kommer knappast att göra det under nästa. Den tänker visserligen bygga fler järnvägar men väganslaget blir oförändrat. Så står det i överenskommelsen.
Det blir alltså knappast några elbilar som kör på det utbyggda vägnätet. Kanske några tusen gasbilar till men biogasen ska räcka till mycket och bör reserveras för tunga fordon. Etanolbilar förstås, men etanolen tar som bekant bokstavligen brödet ur munnen på oss. Metanol från toppar och kvistar och rötter? Den råvaran lär kraftvärmeverken betala mer för.

Nej, bensin och diesel kommer fortfarande att dominera. För att komma åt de allt knappare tillgångarna borrar man nu på femton hundra meters djup i Mexikanska golfen, som bekant. Utanför Brasilien tänker man sej ner på mellan två och sextusen meter.
Våra samhällen har låste in sej i premiesegmentet. Finns det någon väg ut? Naturligtvis, men smärtfri blir den inte.