Moderaternas hårda kamrersnypor underminerar vårt bistånd av Bertil Egerö

Under mina över 40 år i utvecklingssamarbete har jag ständigt matats med uppskattande ord om det svenska biståndet – från statstjänstemän i mottagarländerna, från andra givarorganisationer, från aktivister och folkliga organisationer. Vinner alliansen på söndag riskerar det kreativa problemorienterade svenska samarbetet mot fattigdom att glida över i en verksamhet främst inriktad på vinster för Sverige och vårt näringsliv.
Den förra borgerliga regeringen valde en biståndsminister med hjärta: KDs Alf Svensson. Gunilla Carlsson, moderaternas ansvarige för detta utomordentliga område, driver sitt fögderi med samma starka engagemang, men efter helt andra linjer. Omorganisering, omstrukturering, effektivitet och resultatredovisning hör till ledorden. Kampen mot korruption förs som om den är en nyhet i biståndssamarbetet.

I konflikt med Sida
Carlsson inledde sin karriär med något näst intill unikt: Hon gick ut offentligt med skarp kritik av dem hon var satt att samarbeta med, Sida som helhet. Den kritiken följdes av tillsättning av ny generaldirektör, vad jag förstår handplockad från WHO. Anders Nordström är en läkare med viss erfarenhet från Sida men aldrig på de seniora poster hans nya jobb borde kräva. I bagaget hade han krav på total omorganisering av Sida. Den nya organisationen var milt sagt svår att begripa, tog lång tid att genomföra, och skapade mycket förvirring bland de anställda. Det institutionella minnet bör närmast ha suddats ut i alla omplaceringar, avgångar och nyrekryteringar processen kom att innehålla.
Kanske är det inte så märkligt att Sida sedan fick svårt att sköta sitt arbete. Det gick så långt att Carlsson, utan en tillstymmelse till självkritik, nu gett Nordström silkessnöret. Hans närmaste medarbetare lär ha flyttat, eller vara på väg bort. Som grädde på denna mosiga soppa tvingar hon nu fram en bantning av personalen med 20 procent – var femte anställd ska bort. Utredningsunderlaget har inte ventilerats i pressen – konsekvenserna vet vi inget om. Men bättre bistånd blir det knappast. Moralen sjunker bland anställda som inte vet om de ska bort eller får stanna.

Historielös politik
Det svenska biståndet har anor från 60-talets början. Det har stötts och blötts, prövats mot medarbetarnas erfarenheter och en myriad utvärderingar. Som om hon aldrig tagit del av allt detta, krävde Carlsson tidigt mer granskning, mer resultat och mer redovisning. Häpnadsväckande, konstaterar två tidigare Sidachefer, Carl Tham och Bo Göransson, i DN Debatt (3.4.10), och påpekar att ”biståndet är sannolikt den mest utvärderade och resultatmätta verksamheten som finns, både nationellt och internationellt. Åtskilligt har redovisats och bedömts i propositioner eller regeringsskrivelser.”
Men den verksamheten har styrts av premisser som inte längre gäller. Moderaterna vill förstärka biståndets roll som hävstång för svenska ekonomiska intressen. Biståndsmedlen används redan nu för mycket som vi i allmänhet inte förknippar med bilden av fattigdomsbekämpning: flyktingmottagande, exportkrediter, klimatanpassning mm. Närmare 15 procent hamnar i sådana budgetposter. Vidare ”sparar” Carlsson på andra poster – informationsanslaget till svenska organisationer har mer än halverats. Oppositionen är stark, misstänksamheten stor att det främst handlar om att tysta kritiska röster och reportage om konsekvenserna för de fattiga av alliansens politik.
Carlssons hårda nypor lyckades med vad tidigare ledningar tala om men gått bet på: en radikal minskning av antalet länder för det bilaterala samarbetet. Det behöver inte vara fel – förutsatt att det leder till starkare engagemang i kampen mot fattigdom och ojämlikhet i de återstående länderna. Och att just de utvalda länderna är de som bäst behöver vårt stöd. Vilket behöver visas, och prövas.

Tveksamt härtåg
Hennes härtåg mot korruption med biståndsmedel är tyvärr inte det minsta förtroendeingivande. Strax före 2006 års val beslogs Carlsson själv med skattefusk. Som minister låter hon en gammal moderatkollega genom RRV utreda ev. korruption med enskilda organisationers biståndsmedel. Han har senare, som revisor i Simrishamns kommun, försnillat åtskilliga hundratusentals kronor. Sidas oberoende granskning av RRV-rapporten kommer fram till att i hälften av de fall rapporten anger förelåg ingen korruption. Medialt är dock skadan gjord – eller effekten säkrad. Att misstänkliggöra både organisationen Sida och biståndsmedlens värde är tydliga steg i den riktning Carlsson önskar: skära i biståndet, dra ner till någonstans under den enda procent av BNP vi nu ligger på.
Swedfund har genom alliansregeringen fått stora medel att stötta svenskt näringslivs ”bistånd” med. I minst ett fall har allvarliga korruptionsproblem uppdagats, men någon revision liknande den jag just nämnt har inte gjorts. Inte heller har regeringen velat driva frågan om korruption i samband med JAS-försäljningen till Sydafrika vidare.
Det lär inte gå att hejda den process Carlsson nu dragit igång, om alliansen får fyra nya år att driva i sina kilar i ett internationellt sett välfungerande bistånd. Kanske faller den ändå på henens eget grepp: minskas Sidas resurser tillräckligt kan organisationen inte genomföra sina uppgifter. Den nyliberala ideologin att minska statens kapacitet kan slå tillbaka hårt. Alltmedan vårt tidigare så starka stöd till biståndet urholkas och de fattiga i världen blir allt fler.