Jag har precis stängt av TV:n efter att ha sett valveckans Uppdrag Granskning. Det brukar vara intressanta och avslöjande reportage om tillståndet i riket som inte sällan upprör sinnena. Den här gången skulle det handla om Friskolorna och riskkapitalbolagen som skor sig på skattepengar. Per T Olsson signalerade upprört för några dagar sedan att nu blandar sig Public Service i valrörelsen till gagn för de rödgröna. Men frågan är om det blev poäng för de rödgröna.
Programmet bekräftade den bild som jag redan hade om det otillständiga i penningjakten på skolområdet och hur friskolor gärna sätter orimligt höga betyg som konkurrensmedel och statens bristande tillsyn. Jan Björklunds uttalande för några år sedan om att det inte finns vinster att göra på skolområdet återkom som en patetisk och smått komisk vinjett kring beskrivningen av de stora bolagens växande intresse och ökade vinster. Allianspartiernas oförblommade stöd till friskolorna känner vi till. Men frågan är hur vi ska se på de rödgrönas inställning. Miljöpartiets Maria Wetterstrand var högst besvärad när hon fick frågan. Hon hade inget principiellt att invända mot de privata bolagens vinstinstressen. Och så hade reportrarna hittat att charmgossen Bodström valts in i styrelsen för ett av de större friskoleföretagen. Han vägrade att över huvud taget svara på frågan om varför och ville inte svara på några frågor. Pinsamt! Ylva Johansson hade chansen att deklarera att hon inte ville vara med om vinstkarusellen på skolområdet men avstod. Och det visste vi ju innan. Sossarna i Skåne är till skillnad från övriga partiet kritiska till bolagens vinstuttag i friskolorna. Det kändes som om de två partierna sticker huvudet i sanden. Inte konstigt att/om man förlorar valet?
Och så kom ett avslutande pass om Ohlys kommunism, märkligt nog. Att han för tjugo år sedan blev ledsen när Berlinmuren revs. Ohly försökte förklara att det handlade om att han var ledsen att det hade misslyckats så kapitalt i DDR men Josefsson försökte ideligen slå fast att Ohly egentligen ville ha kvar muren. Eller vad han nu ville, jag vet inte. Tröttsamt. Det kändes som ett beställningsinslag inför valet. Eller att Jan Josefsson absolut ville ge Ohly ett sista tjuvnyp. Och så fick de uppmärksamma åter höra Röda Kapellet spela Venceremos i bakgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar