Det händer mycket, och det kräver kommentarer i VB, lundavänsterns främsta tankesmedja. 
Det finns ärenden man kan behöva tänka över så här under årets tristaste helg. Inte minst finns det saker att säga vid en tidpunkt då 90 procent av svensk offentlighet är ense om att döma ut Vänsterpartiet som ett exteremistparti som nu står isolerat och som förtjänar att ytterligare isoleras och helst utplånas.
Göran Greider på fel spår
Låt oss först ta Afghanistanhållningen. Jag vill påstå att om Ohly hade vacklat där så hade han mötts av ett totalt uppror i partiet. Det var illa nog med de kompromisser han gjort tidigare, men som ändå kunde försvaras med den rödgröna enigheten. Och då är det häpnadsväckande att läsa Göran Greider i Dala-Demokraten som säger att Ohly borde ha gett sig i frågan och ställt upp på den borgerligt-socialdemokratiska linjen. (V) begick ett stort misstag säger Greider. Varför? Inte sakligt vad gäller svenska trupper i Afghanistan – där delar Greider V.s hållning. Men V missade ”en chans att ge partiet ett verkligt genombrott i det parlamentariska spelet. Hade (V) varit med på denna överenskommelse om Afghanistan så hade borgerligheten, kanske för all framtid, förlorat ett demoniseringsverktyg: att utmåla vänsterpartiet som något totalt opålitligt och knappt hemmahörande i svensk demokrati hade blivit mycket svårare.”
Jag refererar Greider så utförligt därför att jag nästan alltid är enig med honom i hans bedömningar. Men här är det omöjligt att dela hans åsikt. Han är naiv om han tror att borgarna skulle sluta demonisera (V) om vi ställde upp på deras sida. Förmodligen skulle det anses särskilt demoniskt. Han gör dessutom en sofistikerad och taktiserande bedömning som är orimlig i en så central fråga som Sveriges deltagande i ett krig.
Socialdemokraterna kommer att få ångra sig
Tvärtom tror jag att det är socialdemokraterna som har begått ett stort misstag och det är betecknande att ännu på torsdagskvällen har Dagens Arena inte lyckats formulera en ledare i ämnet. Men man kunde ha lärt sig av historien. Vi är en del som minns hur S och gamla VPK engagerade sig i Svenska Kommittén för Vietnam i mitten av 60-talet och bekämpade den radikala FNL-rörelsen. Det innebar att en generation av de unga och mest aktiva ställde sig mot socialdemokratin, vilket fick allvarliga konsekvenser på sikt, vilket bl.a. har retts ut i en liten skrift av Gunnar Fredriksson.
Det finns ärenden man kan behöva tänka över så här under årets tristaste helg. Inte minst finns det saker att säga vid en tidpunkt då 90 procent av svensk offentlighet är ense om att döma ut Vänsterpartiet som ett exteremistparti som nu står isolerat och som förtjänar att ytterligare isoleras och helst utplånas.Göran Greider på fel spår
Låt oss först ta Afghanistanhållningen. Jag vill påstå att om Ohly hade vacklat där så hade han mötts av ett totalt uppror i partiet. Det var illa nog med de kompromisser han gjort tidigare, men som ändå kunde försvaras med den rödgröna enigheten. Och då är det häpnadsväckande att läsa Göran Greider i Dala-Demokraten som säger att Ohly borde ha gett sig i frågan och ställt upp på den borgerligt-socialdemokratiska linjen. (V) begick ett stort misstag säger Greider. Varför? Inte sakligt vad gäller svenska trupper i Afghanistan – där delar Greider V.s hållning. Men V missade ”en chans att ge partiet ett verkligt genombrott i det parlamentariska spelet. Hade (V) varit med på denna överenskommelse om Afghanistan så hade borgerligheten, kanske för all framtid, förlorat ett demoniseringsverktyg: att utmåla vänsterpartiet som något totalt opålitligt och knappt hemmahörande i svensk demokrati hade blivit mycket svårare.”
Jag refererar Greider så utförligt därför att jag nästan alltid är enig med honom i hans bedömningar. Men här är det omöjligt att dela hans åsikt. Han är naiv om han tror att borgarna skulle sluta demonisera (V) om vi ställde upp på deras sida. Förmodligen skulle det anses särskilt demoniskt. Han gör dessutom en sofistikerad och taktiserande bedömning som är orimlig i en så central fråga som Sveriges deltagande i ett krig.
Socialdemokraterna kommer att få ångra sig
Tvärtom tror jag att det är socialdemokraterna som har begått ett stort misstag och det är betecknande att ännu på torsdagskvällen har Dagens Arena inte lyckats formulera en ledare i ämnet. Men man kunde ha lärt sig av historien. Vi är en del som minns hur S och gamla VPK engagerade sig i Svenska Kommittén för Vietnam i mitten av 60-talet och bekämpade den radikala FNL-rörelsen. Det innebar att en generation av de unga och mest aktiva ställde sig mot socialdemokratin, vilket fick allvarliga konsekvenser på sikt, vilket bl.a. har retts ut i en liten skrift av Gunnar Fredriksson.
Ja, V får nu ensamt företräda en fredsopinion som borde finnas på sina håll ända in i borgerligheten. Just Fredriksson tillsammans med Eva Moberg, Maria-Pia Boethius m.fl. skrev ju kraftfullt (3 nov i SvD).om hur de svenska trupperna bara är ett sätt att ställa in sig gentemot USA och göra Sverige moget för Nato-anslutning. Jo, så är det förstås, och det var det redan för regeringen Persson. Man undrar bara om folk som Per T. Ohlsson och hans lärjungar på Sydsvenskans ledarredaktion själva tror på att det handlar om flickskolor och demokrati.
Då kan man också fråga sig: Var är de svenska författarna, kulturpersonligheterna, debattörerna – de som var så viktiga för Vietnamopinonen? Tänker de fortsätta att huka sig under tidsandan? Vakna, allt handlar väl inte om jobbskatteavdrag!
Hade Neergaard rätt?
Det är nu också ett tillfälle att göra ett bokslut över det röd-gröna samarbetet. Vi var många som ansåg att det var bra att V jobbade ihop med S och Mp, men som inte önskade ett gemensamt regeringsprogram före valet. Ett sådant skulle vara olyckligt för alla de tre partierna – det skulle hindra dem från att utveckla sin profil och därmed entusiasmera och fånga egna röster. Men så slog Mona Sahlin till och fick ihop det med Mp.
Vänstersocialdemokrater och LO slog förstås bakut och krävde att V också skulle inbjudas. V kom i en tvångssituation och vi hade gjort oss omöjliga om vi sagt nej. Några av de mest ortodoxa gjorde dock det, t.ex. lundasociologen Anders Neergaard som lämnade partistyrelsen i protest.
Hur det gick vet vi – vi genomled en valrörelse där man knappt fick nämna Afghanistan eller det groteska friskolesystemet. Hade då Neergaard rätt? Jag tycker inte det. V är från början en vänsterflygel av S och fortsätter som sådan. Vad gäller Mp är det en självklarhet att om man ska göra något åt miljöhoten så måste det till samhällsåtgärder och ett tänkande som inte ryms på den borgerliga sidan. Också Mp kommer att tvingas bekänna färg och kanske splittras. Vi är alla tre vänsterpartier eller någon sorts socialdemokrater om man föredrar den termen. Det är klart att vi måste samarbeta på sikt. Vad vi gjorde var en nyttig övning, lärorik och positiv redan på lokalplanet, men förhoppningsvis under friare och klokare former i framtiden. I huvudsak var det Monas fel att det blev så här. Hon borde ha tagit det lugnt och diskuterat med alla. Det finns en del att säga om partiledningen i V också, men det sparar vi till ett senare tillfälle.
Då kan man också fråga sig: Var är de svenska författarna, kulturpersonligheterna, debattörerna – de som var så viktiga för Vietnamopinonen? Tänker de fortsätta att huka sig under tidsandan? Vakna, allt handlar väl inte om jobbskatteavdrag!
Hade Neergaard rätt?
Det är nu också ett tillfälle att göra ett bokslut över det röd-gröna samarbetet. Vi var många som ansåg att det var bra att V jobbade ihop med S och Mp, men som inte önskade ett gemensamt regeringsprogram före valet. Ett sådant skulle vara olyckligt för alla de tre partierna – det skulle hindra dem från att utveckla sin profil och därmed entusiasmera och fånga egna röster. Men så slog Mona Sahlin till och fick ihop det med Mp.
Vänstersocialdemokrater och LO slog förstås bakut och krävde att V också skulle inbjudas. V kom i en tvångssituation och vi hade gjort oss omöjliga om vi sagt nej. Några av de mest ortodoxa gjorde dock det, t.ex. lundasociologen Anders Neergaard som lämnade partistyrelsen i protest.
Hur det gick vet vi – vi genomled en valrörelse där man knappt fick nämna Afghanistan eller det groteska friskolesystemet. Hade då Neergaard rätt? Jag tycker inte det. V är från början en vänsterflygel av S och fortsätter som sådan. Vad gäller Mp är det en självklarhet att om man ska göra något åt miljöhoten så måste det till samhällsåtgärder och ett tänkande som inte ryms på den borgerliga sidan. Också Mp kommer att tvingas bekänna färg och kanske splittras. Vi är alla tre vänsterpartier eller någon sorts socialdemokrater om man föredrar den termen. Det är klart att vi måste samarbeta på sikt. Vad vi gjorde var en nyttig övning, lärorik och positiv redan på lokalplanet, men förhoppningsvis under friare och klokare former i framtiden. I huvudsak var det Monas fel att det blev så här. Hon borde ha tagit det lugnt och diskuterat med alla. Det finns en del att säga om partiledningen i V också, men det sparar vi till ett senare tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar