Publicerad i VLT
I november hade landstingsfullmäktige sitt första sammanträde för valperioden. Inför uppdraget som ledamot har jag grubblat över varför ingen älskar sitt landsting. För ett antal år sedan råkade man göra två undersökningar i samma del av landet. I den ena frågades om vilket förtroende de svarande hade för sjukvården och fick toppresultat.
I den andra frågade man vad folk tyckte om landstingets sätt att sköta sjukvården. Bottenbetyg! Men med tanke på att landstingen svarade för 90% av sjukvården och finansierade det mesta av de övriga 10% var det lite märkligt
För om sanningen ska fram – och det ska den väl – är vår sjukvård i de flesta internationella jämförelser i topp både vad gäller resultaten i sig och i förhållande till de ganska måttliga kostnaderna sett som andel av BNP.
Där vi ofta kommer sämst ut är ”tillgänglighet”. Dvs när man söker för ganska bagatellartade åkommor, vilket flertalet av oss gör. Det försöker man nu råda bot på genom att allt mer kvalificerad läkartid går åt till vad som i branschen kallas ”snorjour”. Delvis till priset av försämringar för de riktigt sjuka. De är ju relativt få. Men kanske är det så vår nya, sköna värld ska organiseras? För jag tror det är en av de historiska orsakerna till det märkligt oälskade landstinget. Att vården helt enligt prioriteringsbeslutet fördelats efter behov. Vidare verkar förväntningar öka på ungdom, hälsa och rent av evigt liv.
Sedan är stora organisationer sällan lätta att älska. Inte heller för de anställda; vårdens ambassadörer. Läkare i chefsställning slits förstås mellan arbetsgivaren och uppdragsgivaren patienten. Tyvärr medför det till många reportage med bekymrade doktorer i vita rockar och till synes okänsliga landstingspolitiker som har den delikata uppgiften att fördela ändliga resurser till närmast oändliga behov. Helhetsansvar är svårt när det handlar om hälsa, lidande och död.
Mycket kan säkert förbättras men kanske är det ändå så att landsting är det sämsta sjukvårdssystemet – frånsett alla andra?
Stig Henriksson
"Den sjuke gör ett dåligt val om han gör sin läkare till arvtagare." I november hade landstingsfullmäktige sitt första sammanträde för valperioden. Inför uppdraget som ledamot har jag grubblat över varför ingen älskar sitt landsting. För ett antal år sedan råkade man göra två undersökningar i samma del av landet. I den ena frågades om vilket förtroende de svarande hade för sjukvården och fick toppresultat.
I den andra frågade man vad folk tyckte om landstingets sätt att sköta sjukvården. Bottenbetyg! Men med tanke på att landstingen svarade för 90% av sjukvården och finansierade det mesta av de övriga 10% var det lite märkligt
För om sanningen ska fram – och det ska den väl – är vår sjukvård i de flesta internationella jämförelser i topp både vad gäller resultaten i sig och i förhållande till de ganska måttliga kostnaderna sett som andel av BNP.
Där vi ofta kommer sämst ut är ”tillgänglighet”. Dvs när man söker för ganska bagatellartade åkommor, vilket flertalet av oss gör. Det försöker man nu råda bot på genom att allt mer kvalificerad läkartid går åt till vad som i branschen kallas ”snorjour”. Delvis till priset av försämringar för de riktigt sjuka. De är ju relativt få. Men kanske är det så vår nya, sköna värld ska organiseras? För jag tror det är en av de historiska orsakerna till det märkligt oälskade landstinget. Att vården helt enligt prioriteringsbeslutet fördelats efter behov. Vidare verkar förväntningar öka på ungdom, hälsa och rent av evigt liv.
Sedan är stora organisationer sällan lätta att älska. Inte heller för de anställda; vårdens ambassadörer. Läkare i chefsställning slits förstås mellan arbetsgivaren och uppdragsgivaren patienten. Tyvärr medför det till många reportage med bekymrade doktorer i vita rockar och till synes okänsliga landstingspolitiker som har den delikata uppgiften att fördela ändliga resurser till närmast oändliga behov. Helhetsansvar är svårt när det handlar om hälsa, lidande och död.
Mycket kan säkert förbättras men kanske är det ändå så att landsting är det sämsta sjukvårdssystemet – frånsett alla andra?
Stig Henriksson
Danskt ordspråk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar