Hyden om Afrika av Ann Schlyter

För femtio år sen var Göran Hyden aktiv i Utrikespolitiska föreningen i Lund, nu var han föreningens gäst och talade över utvecklingen i Afrika och om bistånd. Café Aten var. ganska fullt av ungdomar den första kvällen i mars. Där var utländska studenter, men mångt fler från Asien än från Afrika. Från fattiga länder kommer inte så många nu när studierna inte längre är gratis. För femtio år sen fanns här studenter på stipendium från de förenade studentkårerna.
   Nyligen översattes till svenska en tio år gammal bok om Afrikas samtidshistoria skriven av en holländare, van der Veen, som också nyligen inbjudits och föreläst av Sida och Nordiska Afrika institutet. Van det Veen är en gammal biståndsbyråkrat som försöker förklara sina egna erfarenheter av att Afrika inte utvecklats som han trott. Han lägger ner en hel del energi på att tillbakavisa påståenden om att det koloniala arvet har haft negativa inverkan, vidare hävdar han att även om biståndet inte varit lyckat, så är det inte heller biståndets fel att inte Afrika utvecklats som andra kontinenter. van det Veen stödjer sig på forskare som Patrick Chabal och lägger en stor del av skulden på den afrikanska kulturen.

Globalisering och stadstillväxt
Hyden nämner inte den här tendensen i utvecklingsdebatten, men hans föreläsning kan ändå tolkas i ljuset av den. Hyden förnekar inte att kulturen är viktig, men han betonar istället att Afrika blir mer och mer likt övriga världen. Globalisering och stadstillväxt, uppkomst av eliter inom samhällets olika sektorer (inte enbart inom politiken), och ett växande civilsamhälle, internet och mobiltelefoner, ledarna lika väl som breda lager av befolkningen har koll på världen utanför den egna, och ledarna vet att det kan bli ett högt politiskt pris på att bryta mot internationella regler. Men utvecklingen måste ta tid och den gamla sanningen om att den måste ske på grundval av interna drivkrafter håller sig. Där har biståndet sedan åttiotalet gjort många faktiskt fungerat mot bättre vetande. Biståndsgivarna "harmoniserar" sina insatser, vilket innebär att mottagarstaterna möter en kartell som de inte kan rå på.
   Samtidigt som givarländerna sade sig vilja stödja demokrati innebar diktaten från Världsbanken, IMF och givarländerna att det politiska utrymmet för de afrikanska ledarna blev minimalt. Detta undergrävde naturligtvis motivationen att delta i demokratiska processer för att välja dem. För att motverka detta och ge de afrikanska ledarna ägarskap, som det heter på biståndsbyråkratisk svenska, infördes budgetstöd. För några dagar sen gick biståndsminister Gunilla Carlsson ut kritiserade budgetbiståndet. Det var för svårt att kunna följa pengarna och veta vart de tog vägen.

Budgetstöd
Jag frågade Hyden om hans syn på detta. Han var inte heller glad för budgetstöd. Även dessa pengar som går direkt in i mottagarlandets statsbudget är framförhandlade och givarnas önskemål kan få alltför stor genomslagskraft. Ett exempel var att givarna vill att Milleniummålet om alla barn i skolan skulle bli uppfyllt och hade därmed pressat länder att bygga skolor snabbt utan att hinna planera helheten med utbildning av lärare och framtagande av skolmaterial. Hyden visste också att givarländerna skickade ner ekonomer med uppgift att spåra pengarna i budgeten, vilket naturligtvis togs illa upp.
   Nej, Hyden gillade inte budgetstöd, han fortsatte att föra fram sin gamla ide om att biståndspengarna skulle samlas i fonder som skulle förvaltas av inhemska styrelser fristående från staten. Ungefär som en forskningspolitik utlyser möjlighet att söka pengar skulle dessa fonder annonsera och sen ta emot ansökningar. I liten skala inom kultursektorn har sådana fungerat i Tanzania, men jag tror som Hyden att de skulle kunna fungera i stor skala.