Runt Lund med Vårregnet och Vårvinden av Gunnar Stensson

Som siste man klev jag på bussen som bostadsrättsföreningarna beställt för en rundtur i Lund med stadsarkitekt Bengt Aronsson som guide.
   Han underströk att Klostergården är något helt annat en miljonprogrammet, byggt och planerat långt tidigare, ritat av ledande arkitekter. Men det visste vi ju.
   Nytt var att det åter finns tankar på att flytta Klostergårdens centrum till den tomma yta som tidigare rymde bensinstationen väster om Klostergården. Det sammanhänger med utbyggnaden av det som tidigare kallades skidbackehuset på parkeringsplatsen väster om Arenan. En utbyggnad skulle förändra tyngdpunkten i området. Men den tycks dröja efter glasmästarens profitabla försäljning av byggnadsrätten.
   Den fullsatta bussen fortsatte förbi de snart färdigbyggda Sockerbrukshusen öster om Kung Oskars bro, ut mot Nöbbelöv, sedan genom Stångby och sedan in mot Lund igen.
   Vi beundrade nittonvåningshuset Gateway på Scheelegatan med dess i ljuset skiftande färger (det var solsken och vårt perspektiv förändrades i takt med bussens rörelse) och hoppades att det skulle ge lite liv åt det ödsligt tomma Ideonområdet. IKEA är storägare.
   Så fortsatte vi till Brunnshög, det nya Lund, stort som hela centrum innanför Ringvägarna. Vi stannade ett tag på högsta punkten, en asfaltyta.
   Här skulle man bygga en dunge smäckra skyskrapor som ett landmärke med utsikt över Simrishamn, Trelleborg, Malmö, Köpenhamn och Helsingborg, sa en visionär.
   ”Detta är i alla fall högsta punkten”, sa Bengt Aronsson. ”Hundra meter högre än Höjeå. Sen får Kirunaborna säga vad de vill.”
   Max IV består av högar med uppbökad jord just nu. ESS finns inte alls, men där står världens mest fallfärdiga väderkvarn från 1600-talet, den enda i sitt slag, mer än 350 år.
   Vindkraftstraditionen är lika gammal som vattenhjulen. Restaurera kvarnen och gör den till en Brunnshögs Moulin Rouge, kanske med namnet Brunnshögs Mölla!
   Projektet Brunnshög sträcker sig fram till 2050-talet, så de flesta av oss får aldrig se det i verkligheten, konstaterade stadsarkitekten. Men vi ska se till att det blir mindre ödsligt än Ideon. Boende, butiker och grönområden ska in mellan institutioner och vetenskapliga anläggningar. Spårvagnar ska förena området med Lunds central och Södra Sandby.
   Vi fortsatte till Södra Sandby. Svårt att få till stånd ett riktigt centrum där, suckade stadsarkitekten. Det är ju bara en vägkorsning.
   Ut genom Revinges vida naturområden. Hundratals utegående nötkreatur rafsade i det vissna gräset och tycktes trivas i solen. Vi passerade idylliska skansenliknande byar som Silvåkra.
   Vi började bli trötta nu. Många av mina medresenärer (men långt ifrån alla) var äldre än jag, med käppar och rollatorer.
   I Dalby förundrades vi över den jättelika villamattan Påskagänget och de svarta villorna. Stadsarkitekten planerade för en järnvägsstation vid den eventuella järnvägslinjen till Trelleborg, något som livade andarna och framkallade ett och annat minne.
   När vi slutligen rullade in mot Lund påpekade Bengt Aronsson att just här var Lunds profil likadan som den hade varit i hundratals år. Vi begrundade det.
   Snart var vi tillbaka i Klostergården, applåderade vår guide och tumlade ut. Pröva gärna en liknande runda, t ex per cykel.