Härom dagen berättade Tobias Billström hur
han ser på personer som gömmer papperslösa flyktingar: ”Inte alls
blonda och blåögda”, sa han. För det har han kritiserats och kan
tvingas avgå . Men han är inte ensam. Han får stöd av moderata
kommunalråd. I Lund finns en kulturell bakgrund till hans
vanföreställningar.
Frans G. Bengtsson, legendarisk lundaförfattare, förespråkade i början av 1930-talet den rasideologi som låg till grund för imperialism och kolonialism och som gav upphov till Förintelsen under andra världskriget. ”Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna är ariernas blomma”, skrev Frans G Bengtsson bland annat.
”Lincoln”, rasismen, Frans G Bengtsson och Tobias Billström
Jag såg filmen ”Lincoln” häromdagen. Väl värd att se, framför allt för gestaltningen av Lincoln själv. Den handlar om hans kamp för att förmå den amerikanska kongressen att rösta för det trettonde tillägget i konstitutionen, den grundlagstext som ger USA:s svarta befolkning medborgerliga rättigheter. Lincolns linje segrade, men det dröjde nästan hundra år innan principen förverkligades. Filmen är intressant, också som ett inlägg i förra årets amerikanska valkamp.
När jag sett den började jag grubbla över Frans G Bengtsson, den lundalegendar som Staffan Björk i Nationalencyklopedin karakteriserar som ”en man med ett vidsträckt historiskt vetande, som gagnade hans ymniga konversation på Lunds näringsställen och i sinom tid kom hans essäistik till godo”.
Hade han inte skrivit en text om amerikanska inbördeskriget, en text med diametralt motsatta värderingar?
Jo då. Jag hittar en lång essä om nordstaternas general Ulysses S Grant i essäsamlingen Silversköldarna, utgiven 1931. Där läser jag:
Frans G. Bengtsson, legendarisk lundaförfattare, förespråkade i början av 1930-talet den rasideologi som låg till grund för imperialism och kolonialism och som gav upphov till Förintelsen under andra världskriget. ”Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna är ariernas blomma”, skrev Frans G Bengtsson bland annat.
”Lincoln”, rasismen, Frans G Bengtsson och Tobias Billström
Jag såg filmen ”Lincoln” häromdagen. Väl värd att se, framför allt för gestaltningen av Lincoln själv. Den handlar om hans kamp för att förmå den amerikanska kongressen att rösta för det trettonde tillägget i konstitutionen, den grundlagstext som ger USA:s svarta befolkning medborgerliga rättigheter. Lincolns linje segrade, men det dröjde nästan hundra år innan principen förverkligades. Filmen är intressant, också som ett inlägg i förra årets amerikanska valkamp.
När jag sett den började jag grubbla över Frans G Bengtsson, den lundalegendar som Staffan Björk i Nationalencyklopedin karakteriserar som ”en man med ett vidsträckt historiskt vetande, som gagnade hans ymniga konversation på Lunds näringsställen och i sinom tid kom hans essäistik till godo”.
Hade han inte skrivit en text om amerikanska inbördeskriget, en text med diametralt motsatta värderingar?
Jo då. Jag hittar en lång essä om nordstaternas general Ulysses S Grant i essäsamlingen Silversköldarna, utgiven 1931. Där läser jag:
”Det som gör inbördeskriget till ett storartat och tragiskt skådespel är att det var Södern som hade rätt. Tar man fasta på konfliktens negerteoretiska sida, tar man dess fraser på allvar och för man upp vinst och förlust i överensstämmelse med den, då når man följande sluttablå: på minuskontot ungefär 600 000 människor ihjälslagna i kriget, Södern ruinerad och förstörd, dess aristokrati krossad och Amerikas enda verkliga kultur med den; på pluskontot några millioner negrer omettiketterade från att i teknisk och formell bemärkelse vara slavar till att i ännu långt mera teknisk och formell bemärkelse bli fria. Detta finge då kallas en av mänsklighetens mera groteska transaktioner, alldenstund negrerna aldrig i främsta rummet varit vare sig ”slavar” eller ”fria” utan i främsta och avgörande rummet varit just vad de måste förbliva, nämligen just negrer, den konstant som en gång för alla bestämmer deras ekvation.”
Det var detta de satt och talade om på Lunds näringsställen i
början av 1930-talet när Hitler höll på att erövra makten i Tyskland.
I samma essäsamling upptäcker jag en text om J. A. de Gobineau, fransmannen som utvecklade den rasbiologi enligt vilken ariern står högst, ”negern” lägst och rasblandning leder till degenerering. Därmed var grunden lagd för Hitlers övermänniskoideologi och Förintelsen.
Frans G Bengtsson visar sig vara en entusiastisk specialist i ämnet. Jag läser:
”Enligt naturens egen ordning äro de bästa människorna bättre än de sämsta, och de bästa ha sin godhet i sitt blod. Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna äro ariernas blomma; deras blod är livets salt och en hög kulturs livselixir.”
”Silversköldarna” gavs ut 1931. Rasideologin var allmänt utbredd, inte minst bland Lunds lärda. Inom mindre än ett decennium skulle den leda till andra världskriget och Förintelsen. 1944, under andra världskrigets slutskede, kom en ny upplaga ut.
Frans G Bengtsson brukade beteckna sig som opolitisk och det fick han Lunds akademiker att tro. Förblindade av tidsandan upptäckte de inte att han förespråkade rasism, världshistoriens mest destruktiva ideologi. Tron på den opolitiske Frans G Bengtsson vårdas fortfarande i akademiska lundakretsar. 1986 bildades ett Frans G Bengtsson-sällskap.
Han skrev under andra världskrigets upptakt om krigarkungen Karl XII, i decennier högerextremismens idol, och om nordiska vikingars härjningar samtidigt som de tyska ”germanerna” försökte lägga världen under sig.
Frans G Bengtsson var inte originell. Rasismen var konventionellt tankegods när Frans G Bengtsson skrev. Det ursäktar inte den rasistiska propagandan i Silversköldarna. Det är dags att omvärdera Frans G Bengtsson.
Och Tobias Billström bör avgå.
I samma essäsamling upptäcker jag en text om J. A. de Gobineau, fransmannen som utvecklade den rasbiologi enligt vilken ariern står högst, ”negern” lägst och rasblandning leder till degenerering. Därmed var grunden lagd för Hitlers övermänniskoideologi och Förintelsen.
Frans G Bengtsson visar sig vara en entusiastisk specialist i ämnet. Jag läser:
”Enligt naturens egen ordning äro de bästa människorna bättre än de sämsta, och de bästa ha sin godhet i sitt blod. Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna äro ariernas blomma; deras blod är livets salt och en hög kulturs livselixir.”
”Silversköldarna” gavs ut 1931. Rasideologin var allmänt utbredd, inte minst bland Lunds lärda. Inom mindre än ett decennium skulle den leda till andra världskriget och Förintelsen. 1944, under andra världskrigets slutskede, kom en ny upplaga ut.
Frans G Bengtsson brukade beteckna sig som opolitisk och det fick han Lunds akademiker att tro. Förblindade av tidsandan upptäckte de inte att han förespråkade rasism, världshistoriens mest destruktiva ideologi. Tron på den opolitiske Frans G Bengtsson vårdas fortfarande i akademiska lundakretsar. 1986 bildades ett Frans G Bengtsson-sällskap.
Han skrev under andra världskrigets upptakt om krigarkungen Karl XII, i decennier högerextremismens idol, och om nordiska vikingars härjningar samtidigt som de tyska ”germanerna” försökte lägga världen under sig.
Frans G Bengtsson var inte originell. Rasismen var konventionellt tankegods när Frans G Bengtsson skrev. Det ursäktar inte den rasistiska propagandan i Silversköldarna. Det är dags att omvärdera Frans G Bengtsson.
Och Tobias Billström bör avgå.
1 kommentar:
Hej!
Jag läste Gunnar Stenssons artikel om bl.a.Frans G. Bengtsson. Bilden av Frans G. är alldeles för negativ. Vad han skrev där går inte att försvara självklart men det finns annat. Han var en mycket stark antinazist och gick tidigt ut med detta i Bl.a. en recension av en nazistkritisk skrift.
I en enkät i Veckojournalen tog han senare avstånd från rasismen. För de som läst Röde Orm" kommer kanske ihåg att där fanns en mycket sympatiskt beskriven jude.
Under kriget hörde ett norskt förlag, jag tror det var Gyldendal av sig och ville ge ut boken med vissa förbättringar!!! Detta nekade Frans G. Bengtsson med stor glädje och kraft.
Han var en mycket konservativ person men inte den rasist, som Veckobladet framställer honom som.
Tyvärr kan jag inte i detta sammanhang ge alla hänvisningar nu. Jag sitter just nu i Spanien och har materialet i Lund
Anders Schmidt
Skicka en kommentar